MUSIKFESTIVAL. Nyligen avslutades musikfestivalen Rosendal Garden Party i Stockholm. Här följer Rikard Rehnberghs rapport.

Rosendal Garden Party är inne på sitt fjärde år nu och det är ett välkommet inslag i den annars så fattiga festivalsommaren i Stockholm.

Årets upplaga hade tre tämligen separata temadagar. Den första (fredagen) gick i den elektroniska, och internationella, musikens tecken. Lördagen präglades av trubadur- eller singer/song-writer-stilen och inhemsk musik. Och den tredje dagen handlade det om soul och r’n’b. Då var det också internationella och nationella namn om vartannat.

Underhållare av rang

Irländska Róisín Murphy var sångare i duon Moloko som hade en stor hit med låten ”Sing it back” 1999. Ett house-örhänge som få. Första halvan av spelningen i den soliga och lummiga rosendalen är elektronisk och syntbetonad. Ganska intetsägande, faktiskt. Men den andra halvan, när musikerna i bandet lämnar syntharna och i stället greppar gitarrer och bas, är något helt annat. Nu blir det som musik på riktigt. Den påminner om både Nile Rodgers Chic och sångerskan Goldfrapp och övrig brithouse.

Nile Rodgers var för övrigt på plats i Rosendal och berättade om sin stiftelse We Are Family som stöttar, ekonomiskt och socialt, unga projektledare.

Murphy själv är en underhållare av rang. Ett fullblodsproffs som förutom att sjunga lyckas engagera publiken, leka med kameran på scenen samt genomföra konstanta kostymbyten (som hade kunnat ställa till det, som för Grace Jones under fjolårets upplaga) utan att ens en sekund tappa koncentrationen och komma bort sig under konserten. Proffsigt var ordet.

Fick publiken att dansa till tung techno

Den franska elektronikaartisten under det tyskklingande namnet Gesaffelstein är omgiven av svarta klaviaturer, klädd i svart latexkostym och har till och med en lite otäck, heltäckande svart mask för hela ansiktet och hjässan. Det här är allvarlig emo. Trots sin ensamhet på scenen lyckas han, Mike Lévy, likt Jean-Michel Jarre i sina bästa stunder, få publiken att dansa och leva med i de stundtals tunga technotonerna.

Syntlegendarer gästade musikfestivalen

Om någon trodde att Gesaffelstein och Róisín Murphy skulle vara något slags uppvärmning för tyska syntlegendarerna i Kraftwerk så trodde de fel. Kraftwerks konsert, vars audiovisuella koncept tycks vara en kopia av konserten på Skeppsholmen under Arts and Music år 2016, blir något av en antiklimax. Nej, då var det bra mycket roligare att gå på pressvisningen av utställningen ”Dansmaskiner” på Moderna museet 2014 och få träffa Ralf Hütter, en av kvartettens grundare och mycket konstkunnig, i egen hög person.

Lördagen blev en skriv- och vilodag för undertecknad (Anna Ternheim och Lars Winnerbäck i all ära men det är inte alls min ”kopp te”).

Soul och sol på musikfestivalens tredje dag

Söndagen bjöd så på ännu mera sol med laber bris och Jalen Ngonda sade sig vara förvånad att det var så till vida varmt i Sverige och Stockholm; han som trodde det skulle vara kallt och kyligt här; hans småprat med publiken mellan bitarna känns intimt och gemytligt. Och hans konsert ökade temperaturen ytterligare med att ”leverera” 60-talssoul (à la Drifters, Platters och Temptations, Sam Cooke, Jackie Wilson och Marvin Gaye) direkt från Maryland (Baltimore?) och för 2020-talet.

Med sina fina falsettstämma får han i gång dem som varit förutseende nog att komma tidigt till festivalen denna sista dag. Men det blir ändå en reservation för de många kärleksballaderna i mitten av konserten. De går alla i samma tempo och tonart, samma sångstil och textinnehåll, och det blir alltför enahanda. På slutet tar han dock igen det med ett par upptempobitar som får publiken att lämna giget på sprittande ben.

Tjock image! som det heter i ”orten” och som svenska duon BIJI ger prov på när publiken eldas på med traditionell kurdisk ring- eller raddans och en raj-rajblandning av kurdiska, klubbengelska, riks- och rinkebysvenska uttryck. Och över hela det stora sällskapet på scenen vajar den kurdiska flaggan högt.

Det får bli ett språkligt da capo: underhållare av rang.

Sean Paul hade ett par radiohittar (som ”Gimme the Light” och ”Baby Girl”) i början av 00-talet och ses som en om inte av femte så fjärde graden av låtmakare i hemlandet Jamaica. Och med två halvnakna dansare på scenen känns hans konsert inte bara manschauvinistiskt unken utan också förlegad och för länge, länge sedan passé.

Han kostade säkert en hel del att få till festivalen och det är inte för inte att det uppstår en undring beträffande varför den inte bjöd in en riktigt jamaicansk sångare i stället, i stil med fjolårets reggaeakt YG Marley, Stephen Marleys och Lauren Hills son, eller en conscious ragga-artist som Capleton, Sizzla eller Anthony B?

Chaka Khan en höjdpunkt

Sist ut är väl festivalens affischnamn nummer ett och huvudakt Chaka Khan, som gjort sig själv odödlig med megahittar som ”I Feel For You” (i och för sig Princes låt) och ”I’m Every Woman” (numera en feministisk kampsång) i slutet av 70-, början av 80-talet.

Det är nog många med mig som bävar en smula för 80-talsikonens fysiska och sångliga status. Farhågor som ögonblickligen kommer på skam då hon äntrar scenen i en tajt, svart läderkreation och tar en hög ton, uppbackad av en förträfflig sextett och tre doasångerskor.

Äntligen låter ljudet som det ska: högt, klart, tungt, solitt. Det här är en järnlady, en rockmormor i stil med Tina Turner, som ser och verkar 20 år yngre än sin ålder (aldrig fråga en dam om hennes ålder!). Och en eloge ska Khan ha för att hon ibland går av scenen och låter bandet jamma loss i jazzrocksoulpopimpro, pust… Chaka Khan avslutar Rosendal Garden Party med en bang/er!

The post Rosendal Garden Party – en tredelad musikfestival first appeared on Opulens.

FILM. ”Jennifer Reeder är ännu ett namn att lägga till på den växande listan av genrefilmskapare med en personlig touch,” skriver Charlotte Wiberg. Hon har sett Reeders aktuella ”Perpetrator” och uppskattar dess drömska tonårsskräck och svävande syntslingor.

The post Drömsk tonårsskräck med svävande syntslingor first appeared on Opulens.

TV-SERIE. ”Man måste sannolikt vara en kallhamrad kulturkrigande fascist för att inte ta den här serien till sitt hjärta,” skriver Charlotte Wiberg om dramakomedin ”Tore”.

The post Om du inte är fascist så kommer du att älska ”Tore” first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. Jesper Nordström lyfter fram några exempel på musik som passar fint att lyssna till, när julen närmar sig, och du hör till dem som tröttnat på de traditionella jullåtarna.

Vi vet alla att julmusik är den mobbade kusinen från landet som inte anses fin nog i salongerna. Den skrålar på i köpcentrum med decimetertjockt indraget gråslask och i sin ofta sentimentala sockrighet blir den som billig parfym en dag man inte kunnat duscha.

Eller som en pliktskyldig sliskig prinsesstårta på en papptallrik när någon på kontoret fyller år.

I mina öron har ofta musik som inte flaggar för att just vara julmusik kommit som mest till pass i december.

Nå det finns ju Jussis “O helga natt” som blästrar rent bland sockergarnityren, men det är undantaget.

Sedan handlar det ju om vad för slags känsla man vill framkalla. I detta klimatförändringarnas tidevarv får vi inte längre särskilt ofta sådana gnistrande jular som kunde vara hämtade ur ett Jenny Nyström vykort och då kan Jean-Michel Jarres “Equinoxe 3” komma till väl pass.

Det är den låt som i min hela samling som bäst förmår att framkalla bilder av barndomens pulkafärder och rimfrost. (Jag tycker vi glömmer de plaskvåta och mördande tråkiga bävernylonsoverallerna.)

Enligt mig hade Jarre sin guldålder på 70-talet. Vad han gör för musik nu är mig egalt. Utan att kunna sätta fingret direkt på det har Jarres musik, som jag ser det, en grund i fransk chanson; hans melankoliskt-episkt-vindlande melodier står på Serge Gainsbourgs och Edith Piafs axlar.

Kanske skrinnar Bardot fram i en ishall i de inre bilder som musiken framkallar.

Men vi byter från skridskor vid någon parisisk hockeyrink och tar istället på oss vattenavvisande vandringskängor och beger oss ut i det svenska tomtelandet. Det landskap som Krösa-Maja befolkade med vättar, troll och lyktgubbar som Emil gärna lät sig skrämmas av.

Lyssna till exempel på ”Skogen vaknar” av Ralph Lundsten från hans album ”Johannes och huldran”.

Det är denna mer grönslemmiga granskogsdystra mystik som Ralph Lundsten återkommit till så ofta, och på ”Trolltagen – Nordisk natursymfoni no 5” låter det bubblande och knorrande nästan som Weather Reports fusionjazz.

Fast här är det mer den väderlek där fulsöta troll bubblar fram ur vrår och sprickor. Det är för all del också det väder vi nog får nöja oss med i juletid framöver när snön blir allt ovanligare.

The post Veckans vax: Den alternativa julmusiken first appeared on Opulens.

VINYL. Jesper Nordström har letat fram en samlingsplatta där merparten av de medverkande torde vara okända för det stora flertalet.  Den speglar det tidiga 80-tal när postpunk och synt möttes. Vi får också veta något om omslagsbilden.

Den här veckan ska det handla om en vinylraritet, nämligen samlingsalbumet “Dansa Med Fig.13.”, som utkom på Castor Records, 1983. Upplagan var på 1 000 exemplar men 800 skivor makulerades av distributören Stranded/Polar eftersom den sålde för dåligt.

Bland de mera kända namnen på plattan återfinns Freddie Wadlings dåvarande band Cortex samt Kitchen & the Plastic Spoons. Men flera av de medverkande är artister av närmast obskyr undergroundkaraktär. Skivan är således eftersökt bland samlare av lite smalare musik i genrer som synt, industrial och post-punk.

Men först en kulturhistorisk utvikning. På omslaget till ”Dansa med Fig.13.” beskådar vi Viking Cronholm, Sveriges första manliga sjukgymnast. Ja, det heter förstås fysioterapeut nu. Viking Cronholm var son till vice häradshövdingen Axel Cronholm. 1891 flyttade familjen till Stockholm. För att få styr på sonen tog fadern sonen ur skolan och lät honom gå till sjöss, vilket gav honom smak på vad som finns att upptäcka och lära ute i världen. Så kom det sig att han att introducerade jujutsu, som självförsvar, i Sverige. Han är på bilden i färd med att avvärja ett angrepp. En kraftkarl och gränsgångare.

Och gränsgångare innehåller detta samlingsalbum sannerligen för var det något jag lärde mig som svartklädd syntnörd i slutet av högstadiet och gymnasiet så var det att synt och punk var genrer/subkulturer som stod varandra nära och ibland överlappade varandra.

Våra cirklar möttes i fuktiga skrälliga källarlokaler med insmugglad ljummet öl och amatörband som inte såg någon motsättning i förprogrammerade rytmer, gitarrskrän och mer eller mindre samhällskritiska texter. Eller ibland bara totalt trams.

Low-fi-synten har alltid i attityd legat mer åt KSMB och Ebba Grön-hållet än den opolitiska hårdrock som mest handlar om brudar och Jack Daniels. 

Bland namnen på ”Dansa Med Fig.13.” hittar vi dessutom Opulens egen iodine Jupiter i sin ungdoms dagar, men det främsta namnet bland de medverkande är i min bok Salaligan som diktar om “Samen” som kommit till Stockholm för att ”äta edra barn, årstider åtta skall jag gå och verka här, när jag är färdig skall ni veta vem jag är”.

Som klassresenär från en skogsbondefamilj ända in i Lunds mest punschiga ädelträsalonger är det inte utan att han har en speciell plats i mitt hjärta.

The post Veckans vax: En gränsöverskridande raritet från 80-talet first appeared on Opulens.

POLITISK MUSIK. Eftersom valrörelsen nu går in i slutspurten passar Jesper Nordström på att plocka fram en vinylskiva med titeln “Demokrati”. Han frågar sig också vad som egentligen kan kallas politisk musik.

Vad är egentligen politisk musik? Det mest pinsamt negativa inom genren är ju när någon snusmumrik hjälpligt lär sig tre ackord och sen pratsjunger sig igenom en text som handlar om en hårt arbetande bondkvinna i Peru som minsann också kan byta traktordäck.

I Sverige hade vi på 70-talet en knivskarp skillnad som baserade sig på endast bokstaven ”g”.

Progg eller prog. Linsgrytedoftande hjärtlig amatörism mot ekvilibristiska freeformsakrobatkonster.

Det vete gudarna om det inte är det senare som är mest politiska egentligen.

“Om du förstör musikens harmonier så förstör du också samhällets strukturer” som den svartklädde allvarsmannen Blixa Bargeld uttryckte saken.

Så svingar vi oss då bort från mahjongklänningar och ekologisk havregrynsgröt och landar i sushi och café au lait. Vi har hamnat i 80-talet och hittar två sjutumsskivor från valrörelsen 1985.

Ett slags ideologiskt ödesår då rött verkligen stod mot blått. 1984 var världen nästan lika nära ett kärnvapenkrig som 1961, året för Grisbuktsinvasionen och det misslyckade amerikanska försöket att invadera Kuba. 1985 kom den svårtolkade jokern Gorbatjov till makten i Sovjetunionen. Kanske kan man säga att den sista ideologiska tungvikskampen i Sverige ägde rum samma år. Det parti som idag heter Vänsterpartiet bar då fortfarande namnet ”Vänsterpartiet kommunisterna”. Sedan kom Tjernobylkatastrofen, 1986, och därefter Berlinmurens fall, 1989, och den allmänna känslan var att nu hade den västeuropeiska liberalismen vunnit på ren walkover.

Så då kan de här skivorna ses som historiska artefakter från en svunnen era. Men så politiska är de här skivorna inte. Det är en ploj-skivserie där alla dåtidens partier finns representerade, men musiken avspeglar inte respektive partis ideologi. Det är samma musik på alla de fem utgåvorna av skivan Demokrati med duon Anis & Oakland. Endast omslagen skiljer sig åt, ett för varje riksdagsparti.

Det rör sig om ett slags syntbaserad samplings-soppa där vi hör röstfragment från den tidens partiledare som Per Ahlmark, Gösta Bohman och Olof Palme. Stora fluffiga ord. Bakom pseudonymen Anis fanns Janis Bokalders från Lustans Lakejer. Och bakom namnet Oakland fanns Johan Ekelund från Ratata.

Det faktum att en av männen bakom detta tramsprojekt var ljudtekniker åt Lustans Lakejer understryker att vi här har att göra med ett ironiskt distanserat 80-tal.

Lyssna här på Demokrati med Anis & Oakland! Det rör sig om A-sidan på 7-tummaren som släpptes 1985 av skivbolaget Mekano Records.

Låter det kul? Själv vet jag egentligen inte om jag tycker det. Om det nu ska spelas politisk musik så föredrar jag nog ändå en maläten hippie som fortsätter plinka fram visor om det latinamerikanska folkets kamp mot imperialismen.

The post Veckans vax: “Demokrati” first appeared on Opulens.

HISTORIA. Jesper Nordström botaniserar bland gamla tyska vykort och ger oss historiska inblickar. Veckans vykort handlar om Autobahn.

Under mina 20 år som Malmöbo har jag gått gata upp och ner och begrundat byggnader. En tendens har jag upptäckt; modernistiska funkisbostadshus som förut innehöll bensinmackar som nu gjorts om till restauranger, butikslokaler eller bara ett tomt indrag i huskroppen.

Att ha en bensinmack i sitt bostadshus i sitt hus räknades som modernistisk lyx, numera är de bortsanererade som miljö- och brandfarlig paria. Historien är full av teknik som vi nu verkligen inte ser som eftersträvansvärd. Som när man under mellankrigstiden skröt med att man hade en äkta asbestbrödrost.

Knappast något land förutom USA var så inriktat på bilism som Tyskland under efterkrigstiden. Det fanns många anledningar till det.

Medel-Fritz ville se framåt och glömma. Kreditinstituten gav fördelaktiga statligt subventionerade lån för att få full rulle på ekonomin. Sist men inte minst en mörkare anledning; att andra världskrigets rustningsindustri stod kvar och lätt kunde ställas om till biltillverkning.

Den tidens vägkrogar blev utflyktsmål i sig själv med ambitiös mat och lockande inredning, inte som nu när det mest är ett snabbt stopp med plastmöbler och någon stabbig hamburgertallrik.

Som vid Bundes-Autobahn-Brückenrasthaus. Det ligger utmed den såkallade “Hansa-Linie” mellan Köln och Hamburg och är en eftertraktad sträcka i Tyskland för de som ägnar sig  åt bilturism av annat slag; nämligen att få köra fort.

På 70-talet satt Kraftwerk-medlemmarna Ralf Hütter och Florian Schneider här och sög på en kaffe och ägnade sig åt “fältstudier” om hur man gör ett konceptalbum om att köra på motorväg.

Notera att vägen är en del av motivet, den försvinner bort i den blånande horisonten precis som på skivomslaget.

The post Tyska vykort: Autobahn first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. Jesper Nordström känner att det är vår i luften och plockar fram en maxisingel i 80-tals-genren “Italo space disco” med Koto.

Så är det äntligen vår igen. Man vill göra allt samtidigt. Nytt liv, ny frisyr, ny kost, godare viner och fler räksmörgåsar och mer glamour. Fast man fastnar väl lätt i något slags kvillrande melankoli och ett inte alltför trängande behov att putsa fönster. Fast vill man ändå kittla reptilhjärnan och känna att det går majonnäs och paraplydrinkar rakt in i cerebrum är det bara att lägga på Kotos maxisingel  “Visitors“. Om det liksom luftgitarr kommer anordnas luftsynt hoppas jag denna låt blir den officiella VM-låten.

Mer än en gång har jag stått på dansgolvet på 80-tals-retrofester och haft snötvättade jeans och laxrosa spencerkavaj och trott att jag är bandet och följt melodislingan med fingrarna i luften till denna låt som är lika 1980-tal som en vit Ferrari Testarossa och kokain.

Tillhörande genren “Italo space disco” är Koto min främsta guilty pleasure.

Det finns kännare av genren som sen delar in det i Milanoskolan eller stilen från Rom men låt oss tala klarspråk, det här är inte en musik som skall in på universitetet och analyseras.

Fast jag läser ändå lite on gruppen och förvånas över att de fanns in på 2000-talet. För mig är de så mycket 80-tal att jag trodde de automatiskt löstes upp i atomer en minut i midnatt 1989.

Skickliga exploatörer av den episka rymdiga synt som Vangelis och Jean-Michel Jarre excellerade i på 70-talet passar de väl in i yuppiens era.

The post Veckans vax: Vårkänslor och italo space disco first appeared on Opulens.

POP/ROCK. Hanna Chawki tipsar om en flummig fullängdare, galen rymdmusik och en struttig syntgrupp.

Drottning Kristina sa att man bör kunna tillräckligt om medicin och astrologi för att inte bli lurad av läkare och astrologer. Ett kungligt uttalande som med lätthet kan appliceras på vår nutid. Det nederländska flumjambandet Yin Yin har anammat en rad astrologiska termer på sin senaste platta The Age of Aquarius som släpptes den 4 mars. Vi börjar med låten ”Satya Yuga” och avslutar med ”Kali Yuga”.

Kali Yuga är den mörka tidsålder vi befinner oss i nu som avslutas 2025 då vi hamnar i en transithall under 300 år för att stillsamt förflyttas in i nästa tidsålder. Vem har sagt att det ska gå snabbt? Nåväl, Yin Yin har precis släppt en instrumental fullängdsplatta som blandar electronica, kinesisk restaurangmusik, disco och inklippta röster på åtta stycken riktigt trevliga låtar. Avslutande Kali Yuga glider fram filmiskt som genom ett soligt, kinesiskt  snölandskap.

Den mystiska svenska artisten R. Moon har under namnet Electro Asteroid släppt singeln ”Nighthawk” tillsammans med sångerskan Vendela.  Det är som att träda in i en psykos. Det snurrar av trumtakter, sång som svajar åt alla väderstreck och syntar spelar väldigt fritt, så fritt att tonerna nästan upplöses helt i den märkliga formlösa rymden där en kvinna fortsätter att sjunga om spaceships in i evigheten. Musik gjord för att frambringa än mer galenskap i en redan galen värld.

Den belgiska gruppen Pas de Deux släpper den 18 mars 2022 en The Complete Collection. Pas de Deux  deltog  1983 med låten ”Rendeux-vous in München” på Eurovision i Västtyskland. De hamnade på artonde plats med det stunsiga, nästan experimentella spåret.  Det är ljuva flickröster,  syntiga 80-talsrytmer och blås. På deras complete collection finns covers på Lennon-låtarna ”Cold Turkey” och ”Instant Karma”. En man pratsjunger fram texterna till typiskt fyrkantigt 80-talssound. Får en liten tidsresa här på morgonkvisten med Pas de Deux som samlat ihop sin struttiga låtsamling och förenklat för sina fans med alla höjdare på samma skiva. Som ”Take a cigarette”. Vilken lysande titel som utstrålar glädje och framtidstro. Bara att ta en cigg så löser sig allt!

The post Nya ljud: Yin Yin, Electro Asteroid och Pas de Deux first appeared on Opulens.

SYNTMUSIK. Jesper Nordström minns hur Richard H Kirk och hans band Cabaret Voltaire revolutionerade den elektroniska musiken och kombinerade postmodern estetik med dansanta rytmer.

Så har då electronicapionjären Richard H Kirk (21 mars 1956 – 21 september 2021) gått till de sälla jaktmarkerna. Han blev 65 år. Kirk var drivande medlem i det Sheffieldbaserade syntbandet Cabaret Voltaire. De mutade in en helt unik musikalisk nisch som kombinerade syntpop och en tyngre form av electronica, det som vi svartklädda i Sverige kallade råsynt på 80-talet. Bandet förknippas även med genrebeteckningen industrial.

Men frågan är om inte James Browns ande vilade över deras gråblådystra industrisynt också. Framför allt tänker jag på de maniska och uppklippta repetitiva rytmerna som gjorde att vi var tvungna uppfinna en ny etikett: electrofunk.

Estetiskt så uppfann de det irriterade flimret och de snabba klippen långt innan internetbruset existerade. Därtill var Cabaret Voltaire något av det mest postmoderna och samhällskritiska som Storbritannien gav oss musikaliskt. Nota bene med den stora fördelen att det också gick att festa och dansa till deras musik. Som om den postmoderne filosofen Jean Baudrillard hade fått en sampler att leka med.

Och på tal om akademisk highbrow-subkultur kan nämnas att den andre medlemmen Stephen Mallinder doktorerade i musikhistoria genom att skriva en avhandling om det passande ämnet “urbanitet och rytm”.

Orsaken till Richard H Kirks död har det talats tyst om, så låt oss minnas honom med klassikern Kino.

The post Cabaret Voltaire-medlemmen Richard H Kirk har avlidit first appeared on Opulens.

VINYL. Äntligen torsdag och dax för ärtor och punsch och Veckans vax! Jesper Nordström gör i dag ett nedslag i den schweiziska sektionen av vinylsamlingen. Han plockar fram ett album från 1983 med gruppen Yello.

Tillåt mig vara gravt kategorisk och säker på mitt omdöme när jag säger att det verkligen inte finns någon annan grupp som liknar Yello. Deras sound och image har en unik prägel. Dessutom kommer de från Schweiz, det där lilla landet som väl mest är känt för choklad, gökur och direktdemokratins baksida där allt stannar i en stabbig blåbrun reaktionär Bullerby-mentalitet. Fast Schweiz är ju också synonymt med investment och business, och sångaren Dieter Meiers bakgrund som finanspamp, pokerspelare och medlem i nationella golflaget är minst sagt långt från rockmyten. Lägg sedan till att han är delägare i en boskapsranch i Argentina och varit performancekonstnär som sålde “ja” och nej” på Manhattans gator. De som gick förbi fick köpa ett ”ja” eller ”nej” av honom och själva konceptet handlade om hur man ska förhålla sig till livet.

The post Veckans vax: Schweizisk syntmusik first appeared on Opulens.

VINYL. Det är dax för veckans vax igen! Denna fredag skriver Jesper Nordström om syntpionjärerna Kraftwerk, den nyligen avlidne bandmedlemmen Florian Schneider och vad som gjorde den här tyska gruppen unik.

Så hände då det som vi inom Kraftwerk-kulten inte trodde skulle hända: att Florian Schneider dog. Med sin legendariska medieskygghet är det signifikativt att han som medlem i denna grupp höll sin cancer hemlig och att Wikipedia inte visste vilken dag de skulle ange som dödsdag. 30 April blev det slutligen.

Jag ska undvika att säga något mer generellt om gruppen, eftersom risken då är att jag går upp i ett slags exalterat tungomålstalande med något glasartat i blicken.

Dessutom är varenda liten vrå genomlyst kring dem, även om det är uppseendeväckande lite att bara tre böcker värda att läsa har skrivits om dessa musikaliska nyskapare.

Som minne över Florian Schneider passar det bäst att med vita vantar ta fram den tyska originalutgåvan av Ralf & Florian, där kärnmedlemmarna framstår exakt så som de var: oskiljaktiga bästisar som trivdes ihop och verkligen såg ut att ha kul under sina tidiga ljud- och musikexperiment

Florian bär kostym och slips och var den förste att ta ett steg mot den strama ingenjörsimage gemene man identifierar dem med. Det är ganska svårt att tänka sig Kraftwerkmedlemmar med långt stripigt hår, skrynkliga Hawaiiskjortor och elgitarrer, men så var framtoningen 1969-1973…

På Ralf & Florian tar de sitt första steg framåt mot det minimalistiskt elektroniska och lämnar såväl freeformrocken som den dåtida innedrogen lsd bakom sig. Istället går de in för en disciplinerad ljudbild, men samtidigt tar de också ett steg tillbaka i musiktraditionen.

Det blir alltmer tydligt vilken gedigen musikutbildning de skaffat sig, tvärt emot gängse fördomar om att de mest var grabbnördiga ljudfreaks. Musikaliskt uppvisar de ett större arv från Schubert än samtidens instrumentala art rock. De var de facto bland de första att efter andra världskriget våga visa upp något genuint tyskt igen.

Vill man vara djärv i sina kulturhistoriska jämförelser går det som Kraftwerk att jämföra med hur Josephine Baker dansar i sin bananklänning under parollen negritude. De tar helt enkelt, och därtill på ett sofistikerat sätt, ett grepp som exploaterar publikens fördomar. Tyskar ska ju enligt fördomen vara vattenkammade och stela och akademiska. Kraftwerk håller upp en spegelbild av denna fördom.

I den här utgåvan av Ralf & Florian följer det även med en självironisk plansch gjord av Emil Schult, den halvt inofficielle medlemmen som stod för mycket av det visuella och skrev en och annan text.

Schult är numera verksam som gallerist, grafisk formgivare och inspiratör på kulturskolor i Düsseldorf. Egentligen borde han ses som en fullvärdig medlem, kan jag tycka, då det visuella är lika viktigt som musiken i detta tyska unika Gesamtkunstwerk.

Slutligen bör det nämnas att Kraftwerk var närmast unika i det avseendet att dessa vita musiker kom att influera den afrikanamerikanska musikscenen. Det brukar ju oftast gå i den andra riktningen.

Tonerna från Ruhrområdets miljöförstörda landskap landade väldigt lätt och rätt i Bronx och Detroits graffittidränkta slumkvarter med en illegal klubbvärld.  Hiphoppionjären Afrika Bambaataa sa i en intervju att han var djupt fascinerad av “these funky white dudes from Germany”.

The post Veckans vax: Syntpionjärerna Kraftwerk first appeared on Opulens.