CORONA. Vi kämpar inte bara med en pandemi, utan också en infodemi. Det gäller att få den egna nationen, det egna laget och den egna personen att framstå som framgångsrik och fläckfri, medan skulden läggs på någon annan, skriver Erik Cardelús.

I sagan är alla goda ting tre. Som kakor, karameller och krusiduller. I verkligheten är det svårare. Speciellt i kriser som nu, då saker kastas om och människor visar nya sidor av sig själva. Vissa sidor är inte så trevliga. Som skadeglädje, självgodhet och syndabockstänkande.

En Facebook-bekant med finskklingande namn postar en coronarelaterad smitt- och mortalitetskarta över Norden. ”Sverige är alltid bäst”, blir rubriken.

I media anklagar en mäktig politisk silverräv Tegnell och Folkhälsoinstitutet för att sätta sig på ”för höga hästar”. Själv saknar han universitetspoäng i medicin och erfarenhet av vårdarbete, men grötmyndigheten flödar fritt i Östermalmsvåningen.

Tidigare har USA:s utrikesminister – helt utan bevis – pekat ut ett kinesiskt laboratorium som storbov i coronadramat. Kina sägs också ha mörkat, vilselett och bunkrat skyddsmateriel, allt för att få fördelar i handelskriget. Samtidigt ger hans högsta chef – en överkammad maktgubbe – sitt eget land 10 av 10 poäng i coronahantering. Landet toppar den dystra statistiken över coronasmittade och döda i världen.

Men inte var det bättre förr. Tvärtom. I det medeltida Europa gjordes pesten till judarnas fel, trots att de drabbades lika hårt.

För vi kämpar inte bara med en pandemi, utan också en infodemi. Det gäller att få den egna nationen, det egna laget och den egna personen att framstå som framgångsrik och fläckfri, medan skulden läggs på någon annan. Som pandemin var ett nollsummespel, med på förhand fasta andelar gott och ont. Ett konkurrensspel med många motspelare och få medspelare.

På hemmaplan skiftar syndabockarna. Först välbesuttna skidturister från typ Täby, sedan trångbodda invandrare på Järvafältet. Ett tag var det också festprissar på uteserveringar. Nu är det äldrevården som fastnat i skottgluggen.

Men inte var det bättre förr. Tvärtom. I det medeltida Europa gjordes pesten till judarnas fel, trots att de drabbades lika hårt, en vidrig antisemitisk tendens som ställvis fortsätter än idag.

Vid den stora syfilispandemin, i skarven mellan 1400- och 1500-tal, bytte sjukdomen ofta namn och ägare. Först kallades den napolitanska respektive italienska sjukan, vid de franska truppernas belägring av Neapel. Därefter blev sjukdomen känd som fransosen eller den franska sjukan. I Turkiet sa man de kristnas sjukdom, i Europa den turkiska sjukan.

Även historiskt mer närliggande pandemier som ryska snuvan (1890), spanska sjukan (1918-19), asiaten (1957) och hongkonginfluensan (1968) kom att bära främlingens namn.

Att den värsta moderna pandemin hittills, spanska sjukan, namngavs efter landet på iberiska halvön är ironiskt. Spanien var neutralt och stod utanför första världskriget, vilket betydde att krigscensur saknades där. Sjukdomsrapporteringen blev således öppen till skillnad från i de stridande nationerna där locket lades på för att inte demoralisera nationen och soldaterna.

Det sägs att det första som ryker i ett krig är sanningen. Hur sanning och sanningsanspråk hanteras idag, varierar. När den vetenskapliga rapporteringen möter allmänheten – genom media och sociala medier – blandas den inte sällan upp med syndabockstänkande, självgodhet och skevheter.

Parallellt pågår diverse vetenskapliga dispyter, vilket har logiska förklaringar. Vetenskap handlar ju om att verifiera och falsifiera hypoteser och etablerad kunskap, en sorts kamp. Blott diktaturer en ”perfekt” konsensus har.

Självklart bör man kunna tala i termer av ansvar, annars finns inga lärdomar att dra av hur krisen har fortlöpt och hanterats. Men här finns grader och nyanser. Varje kris är ett krocktest på hur sansade och solidariska vi är. Försiktighetsprincipen bör gälla även ansvarsdiskussionen innan alla korten ligger på bordet och vi kan överblicka utfallet. För vad den andra vågens smitta innebär, vet ingen idag, annat än att den nu märks i exempelvis Tyskland.

Utan tvivel är man inte klok, sade en gång Tage Danielsson. Till det kan läggas ödmjukhet, ärlighet och solidaritet. Och vältvättade händer, såklart.

The post Blott diktaturer en perfekt konsensus har first appeared on Opulens.

CORONA. “Nu kan vem som helst vråla och vräka ut sin oro, förskräckelse och panik, peka ut syndabockar och fuldissa myndigheter, baktala medicinska experter och håna politiker.” Erik Cardelús om att pandemidramatik inte är något nytt under solen men att världens befolkning, till skillnad från under digerdöden och svininfluensan, nu blivit sina egna medieproducenter.

Vårdapplåd, flockimmunitet, balkongsång, toapappersbunkring, saxofonsessions, plana kurvan, after-ski-vansinne – mycket har vi levt och överlevt sedan coronaviruset började härja kring årsskiftet. Det nya decenniet har onekligen fått en rivstart.

The post Dessa panikanstrukna och syndabocksdrivande dagar first appeared on Opulens.