HUSDJUR. Frågan ”Är du hund- eller kattmänniska?” är vanligt förekommande. Lars Thulin tycker att det faktiskt är en dum fråga. Här förklarar han varför.

Är du hund- eller kattmänniska? Frågan ställs ofta när någon vill känna en person bättre. För valet av favorit bland våra vanligaste husdjur antas säga mycket om oss som personer.

Jag brukar svara ”Ja” på frågan. För mig är spörsmålet lika smart som att undra om vad som är godast: inlagd sill eller prinsesstårta? Med andra ord – det är storheter man inte kan jämföra. Det går att tycka om, i mitt fall faktiskt älska båda djuren på deras egna meriter. Låt oss titta på viktiga egenskaper hos vovven och kissen.

Hunden och människan

Den smarta historikern Gunnar Wetterberg i tv-programmet Fråga Lund sade en gång att hunden var vårt husdjur innan vi hade hus. Redan då vi var nomader och flyttade runt i jakt på mat hade vi lärt oss att tämja hunden. Vi behövde den som arbetskamrat. Till en början mest för att jaga och vakta. Men senare även som vallhund. Långt senare har vi dragit nytta av hundens makalösa luktsinne för att jaga upp djur, sprängämnen, knark, mögel, tryffelsvamp och människor som begravts i laviner och rasmassor. Eller gått bort sig i största allmänhet. En väl uppfostrad hund är tillgiven husse/matte och ger dem sin kärlek helt utan förbehåll.

Katten och människan

Katten är något annat. Smart, egensinnig, självständig är begrepp som ofta används. Men människan behövde den. Katten blev vår följeslagare då vi blev jordbrukare för tiotusen år och lagrade spannmål. Godsakerna i ladorna lockade skadedjur. Kissarna gillade att jaga dem. Genom att bjuda in katterna och ge dem lite omvårdnad flyttade de in hos oss. Till en början handlade det nog inte så mycket om kärlek utan det som i ekonomin kallar win-win. Ett utbyte mellan jämbördiga parter som båda tjänar på. Även om man måste ha ett hjärta av sten för att inte charmas av en kattunge.

Hundens och kattens egenskaper

En frisk och väluppfostrad hund ger alltid av sin kärlek. Och vill bli ledd av oss människor. Den skäms när den gjort något den inte får och därför får bannor av husse och matte. För att jämföra med människor är hunden bästa kompisen eller kanske mer kärlekspartnern som bara finns där, väntar troget tills sista dansen går. Glädjen från hunden är lika stor när man återvänder efter en tur på tio minuter till Willys-butiken som när man varit borta sex månader på en safari i Gobiöknen.

Så är det inte med katten. Dess kärlek måste vinnas varje dag. Den flörtar inte. Lite mer som den snygga tjejen på dansbanan som man inte vet om hon är intresserad eller ej. Som man tvekar gå fram till. Att bli avvisad är inte kul. Men plötsligt blir man godkänd av katten, den hoppar upp i knäet, gosar, buffar med huvudet mot vår armhåla innan den lägger sig till ro, börjar spinna för att sedan somna. Att inte falla för den ömhetsbetygelsen är mycket svårt.

Den empatiska hunden

Många pekar på hundens sociala förmågor som kan kallas empati. Otaliga är historierna om jyckar som lyckats väcka människor i brinnande hus, påkallat uppmärksamhet när husse eller matte blivit skadade eller sjuka. På senare tid används hundar som terapi på äldreboenden. Hundens ordlösa vänlighet lockar fram något hos patienter som annars har svårt att tolka sin omvärld, får dem enkelt att må bra.

Den individualistiska katten

Medan katten ibland anses mest bry sig om sig själv. Får kissen bara mat och värme och behandlas väl kan den utan större problem byta husse och matte. Till och med byta bostad. Historierna om katter som valt att flytta in hos en granne är många.

Fast å andra sidan finns åtskilliga berättelser om katter som kommit på villovägar efter att exempelvis liftat med en bil, utan att föraren känner till det. Och att djuret efter månader, ibland år, hittar hem. Plötsligt står katten, lite magrare och mer tilltufsad än tidigare utanför dörren och vill bli insläppt. Till människor som gett upp hoppet om att få återse sin vän. Hur katter kan hitta hem, även från långa avstånd, är något vetenskapen inte riktigt klurat ut.

Teorin är att de har en typ av GPS kombinerat med ett utmärkt minne både vad gäller synintryck och dofter. Med hjälp av detta skapar kissen kartor.

Klart är att vi aldrig kan tämja katten som vi kan med hunden. Av en hund kan vi kräva arbete som den då utför så länge den orkar.

Vi måste inte välja

Min mamma hade en boxer som hette Tess.  Den blev inkallad under beredskapsåren i Sverige. Några veckor hämtades den vänliga tiken av försvaret. Den användes till spårning men även för att ta sig fram med hjälp till sårade soldater. För hundens lätta tassar utlöste inte minor. När Tess kom hem sov hon enligt min mamma tre dagar i sträck. Som tack fick mamma och mormor extra ransoneringskort på mat.

Dit kommer vi inte med katter. För man kan aldrig äga en katt. Däremot sammanbo med en. En veterinär jag träffade beskrev skillnaden när det gäller att hantera aggressiva djur i ett undersökningsrum.

– De flesta hundar ger sig till sist, sade han. De accepterar att vi bestämmer. Så är det sällan med katter. En del är beredda att slåss in i döden. Då är bedövningsmedel en bra lösning.

Vi behöver inte tycka om vare sig hundar eller katter, inte ens djur överhuvudtaget. Men vi måste inte välja mellan jycken och missen. Bara inse att delad kärlek ofta är dubbel kärlek.

The post Är du hund- eller kattmänniska? first appeared on Opulens.

KONST. Kollektivet Gylleboverket “vill visa på de symbiotiska sambanden, eller hur vi måste hitta tillbaka till ett symbiotiskt förhållande med vår värld.” Maria Johansson har sett en utställning på Färgfabriken och vittnar om ett uppvaknande.

Älskade, älskade, älskade med Gylleboverket.
Färgfabriken, Stockholm
Utställningen pågår till och med den 29 november 2020

”Två människor fiskar krabbor i ett hav. Efter en stund tar den ena upp krabborna, häller bensin över dem och står sedan och ser på när de brinnande kravlar runt till dess de dör.”

Den korta berättelsen är det första jag möter när jag oförberedd besöker Färgfabrikens utställning av gruppen Gylleboverket. Den finns skriven på en skylt i ingången, precis i ögonhöjd, jag måste antingen ducka eller gå åt sidan för att komma in i rummet. Det är genom den Gylleboverket vill jag ska möta konstverket.

Jag gör initialt ett antagande om att det kommer att handla om miljön, hur vi människor behandlar jorden. Kanske vill konstnärerna till och med påminna mig om att vi människor är som och krabbfiskarna, en sätter fyr och en annan står bredvid och betraktar. I informationsbladet till utställningen läser jag att Gylleboverket “vill visa på de symbiotiska sambanden, eller hur vi måste hitta tillbaka till ett symbiotiskt förhållande med vår värld.”

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

I cirka två och ett halvt års tid  har jag mestadels jobbat i museiarkiv och på bibliotek och sett och arbetat med konsten ur ett historiskt perspektiv. Det har inneburit att jag inte följt utställningsscenen på det sätt jag tidigare gjort och när jag ser den här utställningen slår det mig att tiderna har förändrats. Det är en ny ton jag möter. Min odelade uppmärksamhet eftersöks och alla medel är tillåtna. Det är dags att vakna.

Konstverket består av högar av sand, likt en sandstrand. I sanden har man gjort utspridda installationer, några tycks utförda med ett slags svalkande likgiltighet medan andra är omsorgsfullt framarbetade, ett omväxlande kultiverat och organiskt landskap. Stämningen påminner om postapokalyptiska filmer som Mad Max men det som framvisas verkar snarare vara tiden strax före apokalypsen än efter. Hoppet lever kvar. Till verket hör ett ljudverk. Min upplevelse är styrd av berättelsen om krabbfiskarna, allt jag ser silas genom den.

Kanske behöver jag känna skuld snarare än ansvar? Även om jag vill försvara mig med att det inte var jag som ville det här, jag valde inte detta. Det här verket vill inte bara att jag ska förstå. Det vill att jag ska förändras.

Det finns en utbredd uppfattning att konstens värde finns i att den är onödig. Vilket den inte alls är. Jag skulle vilja korrigera detta med påståendet att konsten däremot, i motsats till så mycket annat, är fri. Och om den är fri kan den beröra egentligen hur som helst och kanske inte som vi förväntat men alltid i möte med betraktaren. Människan behöver konst, konsten är nödvändig. Utan konst kan vi inte leva, för vi lever inte av bröd allena. Konsten ska vara absolut onyttig, sägs det återkommande. Ändå använder vi konsten, om och om igen, i olika syften. Gör den nyttig.

Kan ett konstverk ha en avsikt? Hur kan konsten användas?

Utställningens informationsblad berättar om djupekologi, hur människan idag skilt sig från naturen, vilket jag absolut tror är sant. Det där befästes bland annat med massakern på de amerikanska indianerna och deras förvisande till reservat. Där får de sitta med sina fredspipor och hyllningsdanser till moder jord, i periferin, för den ”riktiga världen” har ”viktigare” saker att pyssla med.

I informationsbladet får jag också veta att även Färgfabriken har ett syfte med utställningen. Det är att utforska symbiotiskt tänkande. Dessutom har Gylleboverkets arbetsprocess med grupparbeten och tematiska frågeställningar, som hakar in i olika uttrycksformer, ett släktskap med Färgfabrikens sätt att arbeta. En grupp samarbetar med en annan grupp. Makten och ansvaret decentraliseras (samtidigt som samhället kräver mer individuellt ansvar, vilket kanske är en anledning till att allt fler väljer gruppen).

Min uppfattning är att all bra konst berör existentiella frågor och att alla bra konstverk kan upplevas ur en vinkel inom konstens eget väsen. Men var går gränsen?

Jag provar att gå in i rummet igen, utan att läsa berättelsen om krabbfiskarna och försöka tänka bort miljö, klimathot, konstnärliga samarbeten. Vad säger det här verket mig om jag skalar bort alla givna ramar? Installationen ter sig då mildare, ljusare.

Jag möter ett konstverk som är fyllt av ro och likaså berättar om människans vilja att hellre bygga än rasera. Säger det något om den mänskliga existensen? Ja, det gör det. Att människan av naturen är kreativ. Redan när vi som barn bygger sandslott eller inreder dockskåp har vi en drift att skapa en värld runt oss, ordna och sortera, på låtsas eller på riktigt, på egen hand eller i grupp. Verket påminner mig om behovet av att skapa världar, i fantasin och i förlängningen i verkligheten. Att faktiskt bygga samhällen, föreningar, grupper.

Kan ett konstverk ha en avsikt? Hur kan konsten användas? Hur många givna ramar tål den? När urholkas den? Det är dessa frågor jag brottas med när jag lämnar utställningen. Kan konsten användas för att driva aktuella samhällsfrågor? Kan konsten rädda miljön, förhindra rasism, främja integration? Det kan den kanske men jag tvivlar på att den går att styra. Konst har sitt eget språk och det överraskar oftare än befäster.

The post Konst som vill förändra first appeared on Opulens.

SYMBIOS. Vi inledde hösten med den indiska poeten Pankhuri Sinhas dikter i översättning av Freke Räihä. Nu vill vi återigen presentera en internationell lyriker vars poesi, tack vare Räihä, finns att ta del av på svenska: den italienska poeten Claudia Piccinno. I de två dikterna fäster Piccinno blicken på barnet och på dess beskyddare. På symbiosen dem emellan och deras behov av varandra.

Claudia Piccinno, född och bosatt i Italien, är poet, lärare och översättare. Piccinno har medverkat i ett stort antal antologier och gett ut flera diktsamlingar och översättningar av andra poeter. Hon har suttit i juryer för nationella och internationella litteraturpriser och har också själv mottagit utmärkelser på nationell och internationell nivå. Just nu är Piccinno europeisk direktör för Världspoesifestivalen och redaktör i tidskrifterna Papirus, Atunis och den italienska Gazzetta di Istanbul som trycks i Turkiet. Hennes dikter har tidigare översatts till arabiska, spanska, turkiska, serbiska, franska, kinesiska, hindi, grekiska och polska.

Ständig duett
(en berättelse om en mormor och en liten flicka)

Hon var där, i hennes hasor
djupt inlyssnande
upprepande höstens runtecken
som vore de evangeliet.
Hon tänkte sig ett pratets privilegium
att i den älskade korgen bära runt
orden och handlingarna,
brödet som höjer alla möten,
det inlagda som var som inkokt kärlek.
Ödet stormade över
mormodern och den lilla flickan,
deras ständiga duett.
Den gamla hönan blev till
en späd kyckling utan fjädrar
som behövde milda steg
för att dämpa de framrusande
och galna cellerna.
Den lilla flickan växte till en fågel
som kläckte alla möjliga lösningar
för att återföra fjäderdräkten
för att putsa den vingklippta mormoderns vingar.
Men vissa färder underkastar sig inte flykten.
Att hänge sig åt studier
kan förbättra livet
förhindra att åkommor
förvandlas till tyranner
Denna visdom skänktes den lilla kycklingen
och den lilla flickan förklarade för hela flocken
Älska, läs, minns.

Du heter David
(Tillägnad ett barn med autism)

Var är din blick David?
Du stannar upp vid en detalj för att inte se helheten.
Det är inte så lätt att läsa av koderna,
sinnenas kompassnål,
i det kaos som är andras sällskap.
Och hur kan jag bemöta den kostnad
som en besvärad biologi skänkt?
Och se misslyckandet mellan
dina sinnens kopplingar
det som är en enorm ansträngning även för oss
som kallas normalfungerande.
Att kunna kompensera med gester
för att få dela uppmärksamhet
för att få dig att uttrycka ditt behov
är angeläget nog för mig.
Du heter David,
du är inte en diagnos för mig
inte en variant eller ett fel i den genetiska arkitekturen,
inte en oinfriad förväntan,
ett tidigt eller sent ingripande,
en trasig hjärnas plasticitet,
en spektrumsjuka.
Du heter David
ett barn som älskar detaljer.
Jag vill bära din blick,
jag vill lyssna på dina stereotypier
jag vill närma mig det föremål som drar dig till sig
för att minska avståndet till det
som håller dig inlåst i ett eget rum.

Översättning: Freke Räihä

The post Två dikter av Claudia Piccinno first appeared on Opulens.

FILOSOFISKT. “Om någon till äventyrs skulle få för sig att redogöra för vem jag är och utlämna pennan som jag håller i, då skulle denne någon stympa min kropp och därmed mitt Jag. Vilket vore olyckligt”, skriver Melker Garay.

Min penna har till min förvåning övergått till att bli en förlängning av min kropp. En del av min anatomi. Det är inte med fingrarna jag fyller arket med bokstäver, utan det är med bläcket som kommer ut ur pennan som jag skriver med. Ett bläck med vilket jag kommunicerar med världen. Pennan är alltså inte bara ett ting som ligger på bordet, utan det är också – i den stunden som jag griper tag i den – en del av mig, en del av mitt kommunicerande själsliga och kroppsliga Jag. Genom dess förlängning av min lekamen blir den en del av min varseblivning av världen; den bidrar till min erfarenhet och förståelse av hur världen ter sig för mig. Kort sagt: Den medverkar till att öppna upp tillvaron för mig.

Pennan är således inte bara ett dött ting utan också ett levande subjekt – som uppgår i min kropp – vilken laddas med intention och mening, det vill säga en välkommen utökning av mitt Jag vars yttersta föresats är att söka mening i den värld som den ständigt erfar. För vad är mitt Jag utan min kropp? Ett halvt Jag? Om ens det. Eller om ni så vill: Ett vilset quasimodiskt subjekt.

Så när jag definierar mig själv måste jag ta i beaktande om jag håller i en penna eller inte. Om så är fallet – att pennan utgör en inkarnerad del av mig – då måste pennan ingå i min definition av mitt Jag. Den är med andra ord införlivad i hela min existens; den har övergått till att bli en jag-delaktighet; den ges ett reservationslöst jag-erkännande; det fysiska avståndet mellan mig och penna upphör; penna stiftar inte bekantskap med mig utan blir en del av mig; blir ett med mig.

Om någon till äventyrs skulle få för sig att redogöra för vem jag är och utlämna pennan som jag håller i, då skulle denne någon stympa min kropp och därmed mitt Jag. Vilket vore olyckligt.

För mig som författare har detta förhållande varit en aning omtumlande. Tids nog har jag dock förlikat mig med detta drama. Och jag har blivit mer vaksam. Det vill säga att jag alltid vinnlägger mig om att hålla i en penna var gång jag ska svara på frågan om vem jag är. För vad är jag utan en penna?

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Mitt fenomenologiska förhållande till min penna first appeared on Opulens.