LYRIK. Emma Eriksson Olssons ”Från landsorten” är en poetisk korrespondens med utgångspunkt i en mindre skånsk tätort, med avstickare till olika platser i landskapet. Det rör sig om vardagsnära dikter i samspel med Emmas egna foton.

“Staffanstorp dök aldrig upp”

Sydsvenskan den 12 maj 2022:
“Kvotflyktingar kvar på flygplatsen – Staffanstorp dök aldrig upp”

Först blommar rapsen
sedan lyfter tranor

vi åkte inte till flygplatsen den dagen

först blommar äppelträden
sedan sjunger barnen

vi åkte inte till flygplatsen den dagen

först blommar vitsippa
viol
slår björken ut
alla hjärtan ropar

ändå
– vi sa vi inte skulle så vi gjorde det inte

först blommar syrener
sedan dödar vi de mellanmänskliga lägena

mamma pappa barn barn
väntar med lätta väskor

vi åkte inte till flygplatsen den dagen

The post Från landsorten: “Staffanstorp dök aldrig upp” first appeared on Opulens.

DESIGNPRIS. Malmös rosa Pride-enhörning hamnade tidigt i blåsväder tidigare i år. Men nu har vinden vänt – den belönas nämligen med ett silver i Svenska designpriset, rapporterar Sydsvenskan.

Malmös satsning – den sex meter höga rosa enhörningen – placerades på ett av stadens torg inför World Pride, som hölls i Malmö och Köpenhamn i somras.

Den kulörta statyn, som designats av MK Illumination, väckte redan från början uppståndelse långt utanför stadens gränser.

En moderat kommunstyrelseordförande på Lidingö kallade den för “ett slöseri med skattepengar”. Även Stockholmsmoderater har kritiserat enhörningssatsningen i Malmö.

Men resonemang om att statyn, som kostat staden 850 000 kronor, skulle vara slöseri med skattepengar har Malmös kommunalråd Andreas Schönström (S) kallat “trångsynt och tråkigt” – och har tidigare hänvisat till att om Malmö skulle resonera som kritikerna så skulle staden varken kunna ha parkbänkar eller blomstersmyckningar, eftersom det inte heller hör till välfärdens kärna.

Statyn kommer, som tidigare planerat, även att byta skrud och anpassas till kommande högtider som exempelvis julen.

Verket, som döpts till Uni, vinner andra pris i klassen ”event och monter”.

Anna Karolina Eriksson/TT

The post Ifrågasatt Malmöstaty får pris first appeared on Opulens.

REPLIK. Debatten om kontroversiella Way To Go fortsätter. Efter Opulens konstkritiker Ida Thunströms kritik av det offentliga konstverket i Malmö, har kritiska röster hörts också på Aftonbladets och Sydsvenskans kultursidor.

Sedan svarade Malmös kulturdirektör Pernilla Conde Hellman kritikerna. I Sydvenskan försvarade Thomas Millroth verket. Channa Bankier nekades av Sydsvenskan att få framföra en replik på Millroths inlägg och därför publicerar vi hennes svar här i Opulens.

Nej, Thomas Millroth. Du skriver i ditt försvar av Way To Go och konstnären Åsa Maria Bengtsson att hon inte kände till Budapestmonumentet och därför inte bär ansvar för den konnotation som är avgörande i kritiken.

Men det är inte sant.

I en intervju från 2 juni 2014 i Sydsvenskan säger Åsa Maria Bengtsson:

”En bit in i arbetet med ‘Way To Go’ fick konstnären en riktig kalldusch, åtminstone mentalt. Det var när hon fick höra om ‘Skor på Donaus strand’ av de ungerska konstnärerna Gyula Pauer och Can Togay.

Verket uppfördes i Budapest 2005 för att högtidlighålla minnet av en massaker på judar i januari 1945. Och det består av: skor i brons, i naturlig storlek, utplacerade på en kaj.

Med andra ord en idé mycket nära – åtminstone rent visuellt – artisternas skor i ‘Way To Go’.

– Jag fick en chock när jag fick reda på det. Jag hade förstås inte en aning om att det där verket existerade!

Ett tag tänkte jag att jag skulle bli tvungen att lägga ner allt. Men jag pratade med kommunen, som inte tyckte det var några problem.”

Åsa Maria Bengtsson kände alltså till Budapest redan 2014. Hon såg själv sambandet. Ändå uppmanade Malmö Stad henne att genomföra verket. Hon var till och med beredd att dra tillbaka när hon såg de plågsamma likheterna och hur de två verken kopplar in i varandra.

Detta, Thomas Millroth, handlar inte heller om hur skor i allmänhet används i konsten utan om just bara DESSA skor. Det vill säga skorna i Budapest och i Malmö. Hur de distinkt kopplar till varandra i sitt utförande, sin placering och sitt respektive uttryck. Var och en som sett verket i Budapest ser också en grotesk förvanskning i Way To Go, på Davidhallsbron, av Åsa Maria Bengtsson.

Det handlar heller inte om en diskussion om plagiat eller upphovsrätt. Det handlar om heder och anständighet i förhållande till ett världskänt gravmonument över de mördade i Budapest.

Varken mer eller mindre.

VÄCK MED PJUCKEN!

The post Detta handlar inte om plagiat utan om anständighet first appeared on Opulens.

FÖRINTELSEN. I höst står Malmö värd för en stor konferens om Förintelsen. I en stad som har rykte om sig att inte göra tillräckligt för att stävja antisemitismen. Att kommunen och stadens dominerande tidning nu verkar vilja tiga ihjäl en debatt med anknytning till ämnet är ingen bra inledning, skriver Opulens chefredaktör Stefan Bergmark.

(UPPDATERING: Sydsvenskan hade faktiskt redan publicerat ‎en‎ artikel, på kultursidan, som publicerades på nätet den 14/4,  av konstvetaren och kritikern Linda Fagerström.)

I förra veckan levererade Opulens konstkritiker Ida Thunström svidande kritik av det offentliga konstverket ”Way to go” i Malmö. En kritik som Aftonbladet Kulturs Ulrika Stahre gav eldunderstöd på Aftonbladets kultursida, vilken i sin tur citerades av Dagens Nyheters kultursida, och på sociala medier har de negativa rösterna i skrivande stund ännu inte tystnat. Men Malmö Stad, beställaren av konstverket, och Sydsvenska Dagbladet, den dominerande tidningen i Malmö, tiger märkligt nog.

2014 invigdes Åsa Maria Bengtssons konstverk ”Way to go” på Davidshallsbron i Malmö. 19 par avgjutningar av skor från kända malmöitiska nöjesprofiler, vilka sedan kompletterats med fler. Vid ett annat vatten i ungerska huvudstaden Budapest står sedan 2005 det offentliga konstverket ”Skorna vid Donau” av Can Togay och Gyula Pauer. De 60 avgjutningarna där är ett minnesmärke över de tusentals män, kvinnor och barn som av de nazistiska Pilkorsarna beordrades att ta av sig sina skor innan de sköts i ryggen och slängdes i floden.

Ida Thunströms kritik handlar inte om plagiat. Åsa Maria Bengtsson har i en intervju i Sydsvenskan uttalat sig om att hon fick ”en kalldusch” då hon 2014 fick höra talas om ”Skorna vid Donau”. Ändå valde Malmö Stad att gå vidare med projektet och genomföra ”Way to go”.

Men nu är det 2021. Oavsett vad man tycker om frågorna Thunström reser kring konstverket på bron i Malmö så är det ytterst märkligt att Malmö Stad och Sydsvenska Dagbladet nu verkar lägga locket på i debatten. Om det är fallet begår de allvarliga försummelser i sina respektive roller i en demokrati.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Sydsvenska Dagbladet är som sagt den dominerande tidningen i Malmö och har tidigare skrivit åtskilligt om ”Way to go”. Men när konstnären och Opulens medarbetare Channa Bankier och andra namnkunniga kulturprofiler nu flera gånger uppmärksammat tidningen på kritiken så har de bemötts med tystnad. Ett rimligare publicistiskt beslut vore att upplåta utrymme åt debattörer, positiva eller negativa till konstverket, eller att på nyhetsplats referera till kritiken och låta ansvariga på kommunen förklara sig.

Malmö Stad har också av undertecknad två gånger utlovats en replik på Thunströms krönika men inget har inkommit. Att landets tredje största stad inte har tillräckligt med kommunikatörer för att ge ett svar inom tio dagar förefaller inte troligt. Särskilt med tanke på att det vid andra tillfället till och med angavs en dag, onsdag den 12 maj, då de skulle skicka sitt debattsvar till Opulens. Nog ligger det nära till hands att misstänka att även de ansvariga med tystnad försöker förhindra att kritiken sprider sig.

I höst står Malmö värd för en stor konferens om Förintelsen. I en stad som har rykte om sig att inte göra tillräckligt för att stävja antisemitismen. Att kommunen och Tidningen ett halvår innan konferensen ska äga rum då försöker tiga ihjäl en debatt med anknytning till ämnet är ingen bra inledning.

The post Malmö mörkar konstskandalen first appeared on Opulens.

Sydsvenska Dagbladets Mats Skogkär omplaceras till en icke-skrivande tjänst. Det är trots allt rimligt att någon som sprider högerextremism inte tillåts vara ledarskribent på en ”oberoende liberal” tidning, menar Opulens chefredaktör Stefan Bergmark.

”Alla som jagar på för att få enskilda journalister avsatta, ni förstår vilken tradition ni ansluter er till?” twittrade Ystads Allehandas och Trelleborgs Allehandas politiska redaktör Petter Birgersson i onsdags. Förutom det lite märkliga i att tala i termer om att ”avsätta” anställda mediearbetare, som om de vore folkvalda eller kungar, så låter ju detta som en harmlös tweet vem som helst kan ställa sig bakom. Men känner man till bakgrunden så blir bilden en annan.

Det har inte nödvändigtvis handlat om krav på avsked men att det i alla fall är olämpligt att en ledarskribent på en ”oberoende liberal” tidning sprider högerextremism.

Ledarskribenten heter Mats Skogkär, tidningen Sydsvenska Dagbladet och den i veckan omdebatterade tweeten lyder: ”När man ser vänsterns närmast sexuella upphetsning över upploppen i USA, över plundringarna, bränderna och våldet, blir det också lättare att förstå dess strävan att genom invandring skapa liknande förhållanden här med en stor, invandrad, etnifierad och segregerad underklass.”

Kanske var detta just bara ett skämt?

En klassisk högerextrem konspirationsidé alltså om än med en ironisk spets. Kanske var detta just bara ett skämt? Satir är ofta svårt på nätet, särskilt på Twitter där de tillåtna antalen tecknen är få, så kanske vi kritiker missförstått? Nej, inte sett i sitt sammanhang. Mats Skogkär har på Twitter under längre tid spridit högerradikala idéer. Detta var bara droppen som fick mångas bägare att rinna över. Att Skogkär sedan lagt in en välkänd alt right-symbol i sin profil signalerar också vilka han vänder sig till.

Och gensvaret från det bruna lägret har varit gott. Få ledarskribenter i Sverige har en sådan spridning på Twitter.

Tweeten fick bägaren att rinna över för många. Kritiken fick till slut hans egen chefredaktör att göra något så ovanligt som att ta avstånd från den. ”Det här är en tweet som går långt över gränsen. Ett sätt att uttrycka sig på som Sydsvenskan aldrig kan ställa sig bakom,” skrev Sydsvenskans Jonas Kanje.

På Sydsvenskans ledarsida har Skogkär inte varit lika kontroversiell och Twitterkontot är hans privata. Som bekant har vi också yttrandefrihet i det här landet. Nu är Skogkär dock inte en flitig debattskribent i tidningen eller en frifräsande krönikör. Han är anställd för att föra fram tidningens politiska linje. Det är förstås ohållbart för Sydsvenskan att tillåta någon att agera som vore han något slags politisk Dr Jekyll och Mr Hyde. Det vill säga en person som på ledarsidan håller sig till något som kanske kan sägas vara ”oberoende liberalt” och sedan framför motsatsen i ett annat medium, som till exempel Twitter.

Folk ska givetvis inte få sparken för sina åsikters skull. Lika självklart är det att varje organisation och företag måste kunna försvara sina värderingar. Detta är särskilt viktigt när det handlar om egna medlemmar eller medarbetare som underminerar värdegrunden.

Idag fredag meddelar Sydsvenskan att de omplacerar Mats Skogkär till en icke skrivande tjänst. Det är en mer än rimlig åtgärd.

The post Rätt att omplacera Dr Jekyll och Mr Hyde first appeared on Opulens.

POLARISERING. Barnens lek bygger på samförstånd. I de vuxnas värld finns just nu ett polariserat tillstånd och Christian Wåhlander funderar över hur den borgerliga likriktningen i massmedierna påverkar människors sätt att tänka.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Du har säkert hört de små barnen komma överens om hur världen är beskaffad för att deras lek ska fungera.

”Jo men vi säger att alla är jättedumma och att det är oväder och så kommer du på en stor häst med ett svärd?”

”Ja, och du är en sten med mossa på som jag sätter mig och vilar på innan jag börjar svinga loss?”

Så byggs en värld, lämplig för det drama som ska spelas upp. Och vi som föräldrar förstår att detta är barnens sätt att träna inför vad som komma skall — vuxenlivet. I vuxenlivet sker nämligen exakt samma sak:

Person A: ”Världen är en superbra plats — har aldrig varit bättre dessutom! Allt blir bara bättre och bättre, så fortsätt att tänka positivt, ty det befäster detta goda tillstånd. Tyvärr hotas ju allt av en massa invandrare, kommunistsvin och samhällsfarliga radikalfeminister, men annars som sagt — toppen!”

Person B: ”Världen är helrutten. Klimatet har skenat på grund av oljeförbränningen de senaste hundra åren, 10 personer äger halva planeten, flickor och kvinnor förtrycks i alla länder, djuren har ingen röst och plågas och mördas i miljontal varje dag, miljoner människor svälter och är på flykt från orimliga regimer, och dessutom är medierna högerorienterade och gör sitt bästa för att blunda för allt som hotar kapitalismen och den osynliga handens obarmhärtiga framfart.”

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Om barnen inte kommer överens om hur lekens värld ser ut så blir det ingen lek.

”Vadå sten med mossa? Det finns ingen sån. Jag är ju prinsessan i slottet, och dessutom är din häst så liten att dina fötter släpar i backen på ett jättelöjligt sätt!”

”Vilket slott? Om du ska bo nånstans så får det bli ett ödsligt torp med ruttna väggar och stampat jordgolv!”

Ja, kommer man inte överens om hur världen ser ut så blir det ingen lek. Överenskommelsen mellan scenens aktörer är alltså en fundamental sak, och givetvis har barnen behov av att själva få en så fördelaktig och rolig roll som möjligt i leken.

Låt oss nu överföra detta till ett för oss alla kärt ämne —bilden av vårt samhälle — och världen.

Tänk om det vore så att opinionsbildarna (ledarskribenter och politiska journalister framför allt) i till exempel DN, SVT, TV4, SvD, Aftonbladet, Expressen, Göteborgsposten, Sydsvenskan, som ju är minst 84% borgerliga till sina naturer, gärna vill skapa en värld som de själva trivs väldigt bra i? En värld där RUT och ROT och stormrika finansmän är något totalt omistligt, där vänsterpartister är smygstalinister, där socialdemokrater är maktfullkomliga och allmänt opålitliga och ruttna, där allianspartier är sakliga och politiskt neutrala, och där till och med SD är relativt rumsrena?

Ja, då har vi ett stort problem kära vänner. Det är helt enkelt borgerlig propaganda som trumpetas ut från alla håll, från så många håll att det upplevs som den enda sanningen. Människohjärnorna har inget val, de tar in den borgerliga världsbilden och gör den till sin, alldeles omedvetet och automatiskt. Det är så människohjärnan fungerar, och det är därför det finns reklam och opinionsbildare, och strax har vi en norm som gör att alla till vänster om mitten ses som undantag, avvikare, godhetsknarkare, patetiska trädkramare, vänsterflummare, landsförrädare, och snart kanske även rentav kriminella endast värda att rensa ut och spärra in.

Men ser då världen ut som denna borgerliga propagandamaskin vill göra gällande? Naturligtvis inte, och det vet varenda kotte som orkar och kan titta sig runt i sin egen verklighet och vardag. Och precis som i barnens lek så behövs jämnstarka krafter för att skapa en balanserad värld att leka i. Annars blir det slav och president för hela slanten: ”Okay, jag är president som vanligt, och du är slaven, annars får du stryk, är vi överens?”

Den icke-borgerliga sidan av media kämpar i stark motvind för att få berätta om sin bild av världen i det lilla utrymme som finns kvar när högern och extremhögern kapat åt sig sina oproportionerligt jättelika bitar. Tidningen ETC kämpar för sin överlevnad, Politism lades just ned, kultur- och samhällsmagasinet Opulens — som ju har en blandning av borgerliga (liberala) och mer vänsterorienterade skribenter — kämpar med en budget som visar rejält underskott — för att nämna några exempel.

Är det värt att låta världen gå åt helvete för att låta ägarna till våra stora medier, det vill säga den ekonomiska eliten — som ju självklart till övervägande del är borgerlig till sin natur, eftersom den inte vill se sina älskade pengar flyga iväg i skatt — styra innehållet i det som blir ”vår gemensamma världsbild”? Vad de gör är ju nämligen att passivisera och förlama handlingskraften hos medborgarna — istället för att till exempel rikta all kraft på att hitta lösningar på klimatproblemet blåser man upp sidodebatter med vad man tycker är ”skatteslöseri genom elcykelsubventioner” eller att ”miljöministerns man har minsann en dieselbil” och liknande kontraproduktiva spår — allt för att skydda sina vänner i näringslivet från potentiellt mycket kostsamma lagstadgade riktlinjer för att rädda planeten.

Nej, jag tycker inte att vi ska acceptera denna enorma snedfördelning av opinionsbildningsmakten — vare sig i Sverige eller i andra länder.

Det är dags att vi reser oss ur spillrorna och skapar solida plattformar från vilka våra röster kan höras. Är du miljardär och vill hjälpa till — hör av dig till mig så kan vi lägga upp en plan tillsammans. Är du inte miljardär, sponsra gärna Opulens med en glass eller en öl via autogiro!

Alla artiklar av Christian Wåhlander

The post Kampen om våra hjärnor first appeared on Opulens.

UTARMNING. I ett debattinlägg i tre delar framför Jason Diakité och Sten Barnekow riktar skarp kritik mot lokalpolitikers svek mot stadslivet. Denna andra del tar upp det digitala hotet mot stadskärnorna runt om i landet men handlar också om turerna kring en älskad krog. Här är Del 1 och del 3.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I vår insisterande korrespondens med berörda parter, hänvisar vi till några olika reflektioner över de utmaningar all framtida stadsplanering står inför som har framskymtat i Sydsvenskan under den senaste tiden. I en intervju den 6 januari i år med Christer Malmström, professor och chef för Arkitektskolan vid LTH, lyfter han fram Restaurang Stortorget, uteserveringen och själva torget som ett bra exempel på lyckad urban arkitektur. När han läste i Lund på 1970-talet var staden död, när han återvände för tio år sedan levde den. Med uteserveringen på Stortorget bands inomhus och utomhus ihop, och en mötesplatsnod uppstod:

När jag sitter vid Stortorget, vilket jag gör emellanåt, kommer det hur många vänner som helst cyklande förbi. Det är som i den lilla byn. Det är vad vi menar med urbant liv, att vi inte ska springa omkring i våra bubblor, utan att det ska uppstå positiv friktion mellan oss som gör livet trevligare.

Och i Sydsvenskan den 27 januari i år återfinns ett längre reportage om framtidens handel, den spås vara här snart och tycks rymma det mesta utom de enorma varuhusladorna: det är e-handel, drönarleveranser och obemannade appstyrda dygnet runt-öppna mobila närbutiker på hjul, som med förbättringar i den artificiella intelligensen kanske snart rent av är självkörande — visst är det lite besynnerligt, den framtida handeln blir mer och mer rörlig, småskalig, föränderlig, och på det svarar våra visionära kommunpolitiker med att gräva ner räls genom hela stan, som för att motverka det flexibla genom att låsa den lokala kommunikationen med slutna, fasta, oföränderliga och permanenta spår.

Med fler obemannade bibliotek och banker utan öppettider och knäande boklådor och kanske robotfrisörer, vem är det vi har att sätta vårt hopp till om staden inte alldeles ska tömmas på folk? Ja, förutom mäklarna och Systembolaget så är det kaféerna, barerna och restaurangerna. Allting annat kan köpas och köps i allt högre utsträckning över nätet. Förvisso inte alltid helt utan mänsklig kontakt. Men den typen av mötesplats som Restaurang Stortorget representerar kan aldrig ersättas eller utkonkurreras av någon som helst nätaktivitet, varken konkreta transaktioner eller virtuella relationer. Det är snart den enda bastionen kvar i ett liv som helt kan utföras i isolering vid en dator. Det är mellan människor i gemenskaper som tillit uppstår i ett samhälle, ett omistligt värde för alla demokratier. Nu förtar den anonyma umgängeskulturen i cyberrymden vårt engagemang i föreningsliv och organisationer. Det är därför viktigare än någonsin att vi fortsätter att prata direkt med varandra.

I vår enfald trodde vi givetvis att detta skulle intressera och engagera politiker, tjänstemän, fastighetsägare och journalister. Servicedirektör Pål Svensson svarade visserligen, men bara pliktskyldigt — han glömde att bifoga något innehåll. Att hans kollega, kulturchefen Annika Eklund, inte ens hörde av sig är ett nytt övertygande besked om det stabila och traditionsbundna allvar med vilket kommunens företrädare betraktar den gränslösa och vidunderliga världen av kultur — som lever och larmar bara två mil bort, i Malmö. Annika Skogar på Sydsvenskans Lundaredaktion skrev till sist en artikel, men i vårt tycke vagt och urvattnat, och uteslutande om hyrestvisten.

Efter förlikningen i Hyresnämnden presterade sedan Alf Sjögren två hållningslöst pliktskyldiga redovisningar på lokalsidan av de respektive kontrahenternas syn på uppgörelsen. Inte i något fall har det funnits en ansats att syna och ställa de ansvariga politikerna och tjänstemännen till svars. Kulturredaktionen lovade att ta in en stympad version av den här texten före valet, men efter att ha skjutit upp publiceringen vid ytterligare två tillfällen drogs löftet — i kölvattnet på uppgörelsen i Hyresnämnden — plötsligt tillbaka. Inte ens de tycks förstå att det här i grunden handlar om den politiska utförsäljningen av vår gemensamma stad, och inte om krämarhyror och näringsidkarnas villkor att driva verksamhet i dessa grovt överskattade, stillastående vatten. Den enda som har sagt något vettigt om kommunledningens många, skiftande och häpnadsväckande tillkortakommanden är arkitekten och konstvetaren Karin Göransson i en insändare i samma tidning den 12 september i år.

The post Sveket mot stadslivet — Del 2 first appeared on Opulens.

HOTAT STADSLIV. I ett debattinlägg i tre delar framför Jason Diakité och Sten Barnekow skarp kritik mot lokalpolitikers svek mot stadslivet. Det är också en story om kärleken till en krog och hur den levande stadskärnan hotas. Utarmningen av städernas centrum pågår runt om i landet. Del 1 tecknar en bakgrund och sedan kan du läsa Del 2 och Del 3.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I Sydsvenskan den 10 juli i år stod att läsa: ”Krogar räddar folklivet i Skånes stadskärnor”. Och det borde ju räcka med rubriken för att alla skulle fatta. Men inte i Lund, inte nödvändigtvis i en akademisk småstad. När det är för många som vet för mycket om allting, kan det mest elementära ibland betraktas som alltför självklart för att vidare beakta. Artikeln hänvisar till en studie av Handelns utredningsinstitut och understryker bara vad som länge har varit känt: den ökade e-handeln gör detaljhandelns nedgång i städerna förutsägbar, med en överhängande risk för centrumdöd till följd. Ett hot som nu emellertid lyckligtvis och inte helt oväntat har visat sig uppvägas av en uppgång för hotell- och restaurangnäringen. En stad som inte bara vill överleva, utan leva, måste satsa på umgänge och allt det där som inte går att digitalisera.

Sedan ett år tillbaka – när vi fick reda på att Herkules bar och nattklubb var uppsagda och att också vår stambar, känd som Restaurang Stortorget, är hotad — har vi försökt uppmärksamma kommunens samtliga partier och ledande tjänstemän, fastighetsägaren Thomas Löfgren och den största lokaltidningen på dessa enkla och avgörande omständigheter. Det handlar ju trots allt om stadens hjärta och eventuella själ, om vad vi vill med vår stad och vem ett torg egentligen tillhör. Vi har rönt ett knappt urskiljbart intresse, och ingen som helst beredskap till granskning och omprövning och handling.

Upprinnelsen till den här attacken på Stortorget Bar och Restaurang är ett politiskt svek och en oförmåga av förunderliga mått. År 2013 skänkte den borgerliga alliansen fastigheten Sankt Laurentius 1, Stortorget 1, för 60 miljoner kronor till den ryktbart slipade och så branschkonventionellt egenintresserade hussamlaren Thomas Löfgren — det fanns en annan tveklöst bättre lämpad fastighetsägare som i princip erbjöd samma summa, en av krogens mest lojala stamgäster, och ytterligare en som aldrig tilläts delta i budgivningens andra omgång.

Ett gammalt bankpalats i stadens absoluta hjärta, med en teater, två barer och en nattklubb och mängder av tomma rum att fylla när utbildnings- och kulturförvaltningen flyttade ut. Vilket magnifikt kulturhus, vilket ojämförligt levande torg det hade kunnat bli!

Men Lilla Teatern kördes omgående på porten och den 15 september i år kastades alltså Herkules bar och nattklubb ut — och de unga generationer som inte är universitetsanknutna förlorade sitt enda och oerhört populära natthäng och tvingas nu överge staden för Malmö — allt för fastighetsägarens djupt originella och framåtsyftande dröm om en galleria med idel affärskedjor. Dessutom krävde han en hyreshöjning för Restaurang Stortorget med 136 procent.

Under bilan, efter segslitna förhandlingar i Hyresnämnden, såg ägarna, Tomas och Lana Persson, inget annat alternativ och skrev måndagen den 10 september på ett nytt hyreskontrakt. Under fem år kommer hyran att höjas etappvis för att till slut i princip landa på Löfgrens begärda nivå. Verksamheten är alltså på inga vis säkrad, en eventuell lönsamhet måste prövas. Så den djupa ovissheten vad gäller krogens och torgets framtida öde består.

The post Sveket mot stadslivet — Del 1 first appeared on Opulens.