RESEBREV. Ivo Holmqvist och hans fru reser runt i södra England. De avslutar sin resa i St Albans efter att ha besökt den första av Ebenezer Howards utopiska trädgårdsstäder. Detta är också den sista delen i denna artikelserie.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Fartdårar göre sig icke besvär i England. Så fort man fått upp hastigheten varnar en skylt om en kommande rondell där farten tvingas ner. De flesta av Europas rondeller finns i Frankrike, påstås det. Men de finns i överflöd också på andra sidan Engelska kanalen, liksom på andra håll: det är nästan stört omöjligt att behålla orienteringen i Canberra kan jag intyga efter att ha snurrat runt i de ymnigt förekommande rundkörslarna där. När en amerikansk arkitekt drog upp planerna för Australiens federala huvudstad hade han god nytta av passaren. Jag kan tänka mig att han sneglat både på franska och engelska förebilder. När vi kör in i Letchworth Garden City är det första vi ser en skylt om att rondellen vi kör runt i är Englands äldsta, byggd 1909.

Det här var den första trädgårdsstaden där Ebenezer Howards utopiska tankar om stadsplanering togs tillvara, kring förra sekelskiftet. Han förskräcktes av trångboddheten, smutsen och kolröken i London, och skissade i stället en stad där fabriker, bostäder och grönområden skulle samsas, på mänskligt vis (liknande tankar finns i Strindbergs dikt Esplanadsystemet). Arkitekten Unwin såg till att utopin blev verklighet, med halmtäckta hus längs vackert rundade gator, mycket grönska, och trädgårdstäppor. Socialisterna som lockades dit och flockades i denna gröna våg sågs med visst löje av mera nyktra iakttagare, en av dem George Orwell vars spydigheter om detta stadsexperiment man kan läsa i hans socialreportage The Road to Wigan Pier.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Spirella var länge den dominerande industrin, tills korsetter gick ur modet. Nu är deras vackra huvudkontor i stället stadshus. Fler trädgårdsstäder kom till, en av de sista Milton Keynes där Open University håller till, dessförinnan Welvyn Garden City som bilens gps-dam ideligen tvingar oss att köra inom. Och inte oss emot, det är en fin stad med mycket gräs i centrum, och butiker varav en stor del liksom överallt annars är charity shops som samlar in pengar till olika välgörande ändamål. På en kort sträcka finns sju-åtta stycken. I en av dem drar jag på mig tre tunga böcker med H G Wells noveller och hans SF-romaner.

Det är förstås dumt av mig. Jag vet redan då att jag kommer att tvingas lämna kvar dem, tio kilo handbage på Ryanair tillåter inga tegelstenar. Men jag hinner läsa hans lätt spefulla och mycket underhållande berättelse om en ung cyklists äventyr kring 1900 som under sin färd ner till Brighton övermodigt erbjuder sig att hjälpa en flicka med hennes punktering. Det klarar han inte av, han blir brädad av någon med bättre handlag. Och jag minns hur jag för nästan sextio år sedan när mörkret föll lånade en racercykel utan lykta och gav mig ut på småvägarna i Hampshire. Backen var brant och kurvan kom plötsligt, jag for över styrstången och in i häcken av järnek. Det gick bra den gången, fast det var nära ögat.

Huset vi lånar i St Albans är från trettiotalet, hälften av ett rymligt parhus – höga hyreshus finns nästan inte alls i denna stad strax norr om London, med många lämningar från romartiden. I änden av trädgården finns ett skyddsrum, byggt när tyska bomber började falla över London, nu övervuxet av frodig grönska. Bakom huset finns ett stort koloniområde där vår värd har två lotter, på en av dem ett stort växthus där tomater, paprika, pumpor, bönor och en myckenhet andra nyttigheter klarar sig bra tack vare en sinnrik bevattningsanläggning. Av en man som sköter om sina plantor får jag veta att stadens styre gärna hade exproprierat detta centralt belägna stycke land.

Men det har de inget för. Marken testamenterades för åtskilliga generationer sedan av en Earl Spencer – Lady Diana var säkert en sentida ättling – till invånarna i St Albans med det uttryckliga förbehållet att här skulle odlas för evigt,”in perpetuity”. Och det gör man, med rikliga skördar. Det kan kanske behövas för folkhushållningen när köerna med lastbilar från Calais som väntar på förtullning i Dover blir kilometerlånga, efter en hård Brexit. Och vi träffar på en sympatisk man som berättar att hans demente far bor på ett hem, till dryg kostnad. Fram till oktober räcker pengarna, sedan får huset säljas. Hur kostsamt kommer ett avtalslöst utträde ur EU att bli för Storbritannien, den siste oktober?

The post I Brexits slagskugga: Rondeller och kolonilotter first appeared on Opulens.

RESEBREV. Ivo Holmqvist och hans fru reser runt i södra England. De besöker flera vackra byggnader och bland dem en som Ivo under ett halvt sekel velat åka till.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vi gör utlykter från Lewes – Brighton som ligger nästgårds undviker vi – och kastas mellan arkitektoniska ytterligheter. Vi knappar in STANDEN i bilens GPS och vägleds allt längre ut på landet och allt smalare hålvägar som ofta är tunnlar av tät grönska och där man inte rätt gärna vill möta bredare bilar. Men engelsmän – åtminstone i den här södra delen av de förenade kungadömena – vet hur man ska uppföra sig på mest civiliserat vis: de håller undan, eller också gör vi det. Fram kommer vi, nästan: efter tre kvarts färd är vi så nära målet för vår färd att vi kan skymta det bortom buskagen. Men när någon mile återstår är vägen avstängd, en bro är under reparation.

Våra engelska vänner påstår att bistrare tider ligger bakom: till nyligen stängde man av halva vägbanan, nu hela eftersom det blir billigare. På omvägar kommer vi till slut fram till Standen, ett herresäte som strax före förra sekelskiftet byggdes på beställning av en välbärgad advokat. Familjen behöll det i flera generationer, men när det blev för kostsamt donerade man det till National Trust som med tvekan tog emot gåvan. Underhållet var eftersatt och upprustningen dyrbar. Men det var väl spenderade pengar, och man har nog fått igen det. Inträdet är så väl tilltaget att vi en kort sekund funderar på om vi inte borde köpa årskort. Men vi är inte tillräckligt ofta i England för att det ska löna sig att lägga ut sjuttiotvå pund även om man sedan kommer in gratis överallt.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Philip Webb, mest känd som arkitekt bakom William Morris The Red House, ritade huset 1894, och beställaren såg till att interiören blev minst lika bemärkansvärdig. Det här är ett av de vackraste monumenten över Arts- and Crafts-rörelsen, särskilt interiört, där beställaren drog nytta av den goda smaken hos Liberty & Co i London. Tapeterna och textilierna är genomgående av William Morris som dock inte hann se det färdiga resultatet, han dog 1896. Möblerna i gedigen ek är från samma tid och i samma stil, liksom en mängd keramik, porslin och glas. En tvåsitssoffa är identisk med skånska munkstolar, hur det nu kan komma sig.

Rummen präglas genomgående av god och genomtänkt smak. Det är aningen överlastat utan att för den skull kana ut i klunketidens överflöd av tunga textilier, stoppade möbler och gungstolar med antimakassar som skydd mot pomaderat hår. Men vi behöver frisk luft och kör vidare till Bexhill-on-the-Sea där det blåser friskt, havsvinden ligger på. På kurslistorna i konsthistoria i Lund för femtio år sedan fanns en gedigen genomillustrerad Pelican-bok, tysken Nicolaus Pevsners An Outline of European Architecture som blev en bibel för många. Jag skaffade dessutom hans Pioneers of Modern Design. Båda böckerna kom första gången på trettiotalet, när han flytt undan nazismen och slagit sig ner i Hampstead.

Han var oerhört flitig, särskilt med serien The Buildings of Britain som han började ge ut 1951, året för Festival of Britain, och som han blev klar med tjugotre år och fyrtiosex volymer senare. På omslaget till boken om de moderna formgivarna finns en bild på en byggnad som jag under ett halvt sekel tänkt besöka. Nu blev det äntligen av: Erich Mendelsohns fantastiska De la Warr Pavilion vid kusten av engelska kanalen i Bexhill som invigdes 1935. Han hade tidigare bland mycket annat ritat det originella Einstein-turm i Potsdam som väl är närmast organiskt senjugend i sitt formspråk och som skulle ha passat bra i expressionistiska stumfilmer från tyskt tjugotal som Doktor Mabuse eller Metropolis. Bexhill-paviljongen är mera i släkt med hus ritade av Le Courbusier, Alvar Aalto, Gunnar Asplund, Arne Jacobsen, Bruno Taut…

Mendelsohns byggnad – också han flydde undan nazisterna – är renskrapat funktionalistisk, en lång länga och en cirkelrund inglasad trapphall. Den är ganska nyrenoverad men redan nu har fönsterinfattningarna börjat rosta, havsvinden är salt och hård, och några av de väldiga välvda panoramafönstren har sprickor. Ett plakat upplyser om den astronomiska kostnaden att ersätta dem. Vi lämnar denna ikoniska byggnad och vandrar ner i staden med lätt förfallna butiksfasader (och det lär inte bli bättre efter en hård Brexit). Pensionärerna är många och loppaffärerna ligger tätt. I en av dem fyndar jag Diana Athills mycket läsvärda memoarer Life Class. Hon dog i januari i år, 102 år gammal och aktiv in i det sista.

The post I Brexits slagskugga: Två märkvärdiga byggnader first appeared on Opulens.

RESEBREV. Ivo Holmqvist och hans fru reser runt i södra England. Lady NAV ger inte helt tillförlitliga anvisningar men till slut hittar de fram till huset där George Orwell bodde och i vilken han skrev både 1984 och Animal Farm.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vi ser The Lady in the Van på BBC Play. Alan Bennetts pjäs om en bag lady som parkerar sin skåpbil på en lugn gata i Londons burgnare kvarter och bor i den, år efter år, blev en mycket underhållande film tack vare Maggie Smith och författaren själv som spelar en dubbelroll. I bilen vi lånat finns också en lady fast hennes bokstäver är omkastade. Den distinkta rösten hörs så fort NAV på instrumentbrädan trycks in. När man knappat in sin destination vägleds man till målet. Så är det tänkt, men ibland hakar det upp sig. Damen är lite seg i svängarna, hennes sväng höger eller vänster kommer sekunderna efter att jag borde ha gjort det. Och hon klarar inte av vägarbeten, det är ett aber.

Men i stort sett går det bra, särskilt om man lyder henne. Jag lär mig snabbt att så fort hon säger fortsätt rakt fram hundra meter (fast det är yards hon räknar med) så kommer ofelbart fortsättningen ”om möjligt, gör en u-sväng”. När jag inte alltid klarar av manövern utan framhärdar rakt fram tar hon det med jämnmod och förser oss med nya vägvisningar. Jag har också tryckt in knappen som väljer bort motorvägar, med påföljd att vi slingrar oss fram genom förstadsgator som vi annars aldrig skulle ha farit fram på. Vi tar oss fram längs Londons periferi, med den ena arkitektoniskt intressanta tunnelbanestationen efter den andra, alla byggda i början av trettiotalet, alla strikt funktionalistiska.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Långt om länge lämnar vi miljonstadens suburbia och hamnar i lummigt lantliga trakter. Den smarta Lady NAV tycker att vi ska ge oss ut på slingriga hålvägar för att korta av sträckan. Ofta är de så smala att vi får köra år sidan och vänta vid ett möte men ännu oftare är det de mötande som gör det (nästan alltid betydligt bredare bilar än vår behändiga lilla folkvagn). Jaguarer och Landrovers är inte de mest ideala bilarna just där, men de håller snyggt undan. Så kommer vi till Amersham som jag läst på ska vara idylliskt, men vi finner bara en ointressant High Street med hus som ser ut att vara uppsmäckta efter ett bombanfall. Men så är det inte, visar det sig, vi har helt enkelt hamnat fel.

En vänlig blondin som är fastighetsmäklare låter oss veta att det gamla Amersham ligger längre bort: kör genom baneporten och nerför backen. Och där är det fornt och vackert, med de äldsta husen från 1600-talet och resten inte så värst mycket yngre. Föreståndaren på det lokala muséet ska strax stänga (välkommen åter i morgon!) men berättar att när järnvägen kom till byn någon gång på det tidiga 1800-talet skulle den dras över en vresig godsherres ägor. Han vägrade upplåta sin mark, och så fick banan en annan sträckning, och ett nytt samhälle växte fram – samma sak hände säkert på sina håll när södra stambanan skulle dras genom Småland. Järnvägsstationen tog över kyrkans roll som medel- och samlingspunkt.

Och så hamnar vi, med avsikt, i den minimala byn Wallington i Hertfordshire. Efter ett visst letande hittar vi det lilla huset med halmtak där en rund röd skylt visar att i här bodde George Orwell från 1936 till 1940. Här skrev han både 1984 och Animal Farm. Vi har tidigare sett Kiplings storståtliga Batemans och George Bernhard Shaws hus i Ayot St Lawrence, också det rejält tilltaget. Orwells cottage är blygsam men intill finns en stor lada som heter likadant i verkligheten som i Djurfarmen: Manor Farm. Det är fridfullt på gränsen till sömnigt så här långt från allfarvägarna, ett lugn som säkert var bra för en författare som just återvänt från spanska inbördeskriget. Och Brexit-käbblet är som bortblåst, i alla fall för tillfället: vad bry vi oss om tsaren? Se staren, se staren…

The post I Brexits slagskugga: Vägledda och vilseförda first appeared on Opulens.

RESEBREV. Ivo Holmqvist och hans fru reser runt i södra England. I lilla staden Harpenden äter han fish and chips och funderar över livets besvikelser.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vi återvänder efter tre år till småstaden Harpenden som är så ärketypiskt brittisk att man kunde spela in Miss Marple-filmer utan att bekymra sig om staffage (det har man kanske gjort). Här finns en village green omkransad av pubar i korsvirkeshus, kullerstenslagda gator, och en vänlig atmosfär utan jäkt. Om man fortsätter ännu en kvart norrut hamnar man i Luton som är större och tristare, och med en flygplats som kanske så småningom blir färdigbyggd men som just nu är råddig och har en skandalöst dyr parkering: åtta pund för den första kvarten, sedan ett pund i minuten. Vår vän som hämtar upp oss har tur, apparaten är för tillfället inte bra på att räkna.

Den roffarmentaliteten finns inte i Harpenden där man parkerar gratis i en timme om man lovar att sedan inte återvända till samma plats förrän efter två. Här liksom i alla engelska småstäder och byar har antalet loppaffärerna förmerat sig på ett nästan astronomiskt vis. Vad är alla dessa charity shops ett tecken på när man samlar in till medicinsk forskning liksom till behövande barn och åldringar? Skriande behov som det allmänna inte längre mäktar med? Dåliga tider? Vanliga småbutiker som konkurrerats ut av beställningar på nätet? I en sådan affär, de är alla välordnade, höll jag 2016 i min hand Boris Johnsons bok om Winston Churchill (han har också åstadkommit en skabrös roman).

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Jag bläddrade lite förstrött i den men tröttnade nästan genast. Framför allt stötte mig författarens översittaraktiga ton när han klappade sitt föremål på axeln och med viss tvekan gav honom godkänt. Att läsa försmädliga utgjutelser från överklassynglingar som gått i public schools och sedan legat i Cambridge eller Oxford lägger jag inte gärna pengar på. En annan i den nye premiärministerns inre krets är om möjligt än värre, den odrägligt självgode Jacob Rees Mogg som har för mycket pengar och för lite blygsel när han bildningshögfärdigt stoltserar med lösryckta fraser på latin.

Så boken om Churchill fick vara. Det finns så många andra om honom som är så mycket mera läsvärda, både på engelska (som den politiska av Roy Jenkins, och Mary S. Lowells krönika om familjen) och på svenska (av Svante Nordin, Bengt Liljenberg och andra). Vad gjorde vi nu när vi efter tre år var tillbaka i Harpenden? Jo, i vår sydsvenska lokalavis fanns en notis som vi klippt ut om en gastronomisk upplevelse som man måste unna sig om man kom just dit: Fish and Chips hos Godfrey´s. Det matstället har en enda rätt på menyn, och vi beställde vad som bjöds. Strömmen av hungriga ortsbor och tillresta turister var strid, det tog sin tid innan vi fick vår haddock, våra chips, saltkaret och vår flaska med vinäger. Dock blev vi serverade på porslin, inte på flottigt tidningspapper.

Och vi konstaterade att det smakade likadant som överallt annars, varken sämre eller bättre, och vi kom att tänka på den dystra repliken mot slutet av Strindbergs Ett drömspel där någon under ett långt liv längtat efter en grön håv att fånga fisk med, eller kanske är det en fjärilshåv. Till slut får han den, och den är grön – men det är inte den rätta gröna färgen. Och så fortsätter han att gräma sig över livets bitterhet. Mänsklighetens väg kantas av tappade sugar och besvikelser, fast för all del av en hel del roligheter också, ska erkännas. För att vidga perspektivet: jag kan tänka mig att en betydande del av de 52 procent som röstade genom Brexit nu upptäckt att utträdet inte har den rätta gröna nyansen.

Av de många människor vi träffar under de knappa två veckor vi kör kors och tvärs i södra England – London håller vi oss undan – är inte en enda för Brexit, men många av dem är vältaligt emot utträdet ur EU. Den skrävlande linluggen Boris Johnson har de inte mycket till övers för. David Cameron med en liknande bakgrund gav i ovist nit efter för högerflygeln i sitt parti när han utlyste den katastrofala folkomröstningen. När debaclet var ett faktum försvann han ut i kulissen, nonchalant småvisslande. Sedan Theresa May tvingats bort röstade mindre än en tiondels procent del av de förenade kungadömenas befolkning fram den nye premiärministern. Man kan tycka att det ur en demokratisk synvinkel var lika tvivelaktigt som att Hillary Clinton trots en röstövervikt på flera miljoner inte blev president.

The post I Brexits slagskugga: Boris och Winston first appeared on Opulens.

RESEBREV. Ivo Holmqvist och hans fru reser runt i södra England. Under deras första anhalt, Hitchin i grevskapet Hertfordshire, hittar han i en lumpbod August Strindbergs drama Erik XIV i originalupplagan från 1899.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Böcker inväntar oss tålmodigt på de mest märkliga och oväntade ställen. Under vårt flängande på trafikerade vägar i södra England nyss – antalet bilar är utan ände men trafiken lugn och trafikanterna hänsynsfulla – vek vi av och kom till Hitchin. Vi kom lite för sent för den stora marknaden som av de fasta markiserna att döma verkar hållas varje vecka. Den var just över, så sockervadden gick vi miste om. Stor sak, plastjoxet som ännu inte hade hunnit packas ner från diskarna var av ungefär samma umbärliga slag som på andra håll, i Adelöv och Tomelilla, Skurup och Kivik.

Men strax intill fanns (finns) två permanenta affärer fyllda av gamla ting och saker, för inbitna samlare möjligen eftertraktansvärda fast för oss kräsna mest ett överflöd av knappt ens halvintressant mög, sådant som man tidigare kunde hitta i loppaffärer men som nu när tidens tand gnagt lite mer på det upphöjts till något som säljarna hoppas är eftertraktansvärt – gamla askfat, emaljerade skyltar, uniformsmössor, spatserkäppar, malätna pälsar, bättre begagnade slagträn som signerats av sedan länge glömda krickethjältar, och så vidare till överflöd och övermättnad.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Men på en hylla fångade några böcker min förströdda blick. En av dem var en i det förflutna välkänd roman av polacken Sholem Asch, översatt till danska och utgiven av Gyldendal: Warschau. Och bredvid den en tunnare bok som samme bokbindare tycks ha tagit sig an, med vacker skinnrygg, upphöjda bind och guldornament: August Strindbergs drama Erik XIV i originalupplagan från 1899, med det anilinlila främre omslaget medbundet. Man kan undra hur boken hamnat där – från ett danskt dödsbo i förskingringen? Om jag inte köpt den för två pund, ett rimligt pris, hade den nog fortsatt samla damm i ännu många år för att till slut malas ner i papperskvarnen.

När sättaren på Gernandts förlag som ett par år senare köptes upp av konkurrenten Beijer kom till sidan 178 som är den sista slumrade han till. Flickan Maria frågar ”Är det inte snart slut, mamma”, en farlig replik för Strindberg eftersom det är ett av hans svagare stycken. Hertig Karl svarar henne, enligt regianvisningen med ett leende: ”Nej, mitt barn, lifvits strider ta aldrig slut!” Tryckfelet rättades i alla följande upplagor men finns kvar när Litteraturbanken nu lagt ut pjäsen i faksimil på nätet, med Marika Lagercrantz korta men informativa kommentarer. Men på föregående sida yttrar Hertig Johan något som behållit sin aktualitet:

”Jag tror att världen blifvit galen!” Vilka världshändelser tänkte Strindberg på när han skrev det? Fashoda-affären? Belägringen av Mafeking? Fast den hände mot slutet av året när pjäsen nog redan haft sin premiär och dramat fanns på bokhandelsdiskarna. Hursomhelst: en så pricksäker iakttagelse, då som nu. Tjugo år senare kom den nyskapande expressionistiska enaktaren Himlens hemlighet, av en ung dramatiker som lärt sig mycket av Strindberg. I det plingar en svagsint flicka på en söndrig gitarr, en åldring sågar ved, en dvärg i röd väst struttar runt, och en vilsen ung väljer till allas förvåning att hoppa av det jordklot som upptar scenbilden. Redan för hundra år sedan visste Pär Lagerkvist att världen blivit galen.

The post I Brexits slagskugga: Hundraåriga aktualiteter first appeared on Opulens.