FILM/MODE. I sommar visas dokumentären ”High and Low – John Galliano” på SVT Play. Charlotte Wiberg såg filmen när den premiärvisades förra året. Här följer hennes starkt kritiska recension.

Jag blev charmad av bilden på affischen till ”High and Low – John Galliano”: en modedocka med fantasifullt Dia de los muertos-ansikte och något spännande starkt rött draperat på kroppen. Modeskaparen Galliano hade tydligen anknytning till New romantic-rörelsen i början av 80-talet och verkade allmänt rebellisk. Jag förväntade mig av filmen en orgie i fantastiska kreationer, en förståelse av var Galliano stod i förhållande till andra modekreatörer och en tidsmässig kontextualisering. Vilka var konkurrenterna, vilken var samhällsutvecklingen han rörde sig i med- och motklang till?

Som nästan komplett okunnig om modevärlden och dess historia förutom några enstaka household names hade jag behövt och velat ha en röst som modekännaren Susanne Ljung som alltid lyckas se under ytan. Och ja, i inledningen placeras vi onekligen i London med Thatcher och skarven mellan post och postpunk där Galliano var en av dem som skapade New romantics-rörelsen. Men sen var det slut på annat än väldigt ytliga bakgrunder och utvecklingen gick för fort.

Varför var alla så lojala mot Galliano?

I stället fick jag den i dagens dokumentärfilm så tröttsamma röran av talking heads-snuttar av exempelvis modeller som intygade sin vördnad. Jag hade gärna velat veta varför de var så lojala mot och fästa vid just honom. Vad är relationen mellan modell och modeskapare? Och vad grejen är med att modellernas bröst så ofta måste synas, för att de är blottade eller för att den korta vita klänningen är våt och smiter om kroppen? Jag dömer inte nödvändigtvis ut det, men jag vill förstå.

Möjligen är jag helt enkelt fel publik. Jag ser en del anmärkningsvärda och i vissa fall fantastiska kreationer passera på catwalken och hade velat stanna och titta närmare och veta mer om åtminstone hälften av dem. Men, i stället får jag veta en del om Galliano själv. Det blir ett märkligt spänningsförhållande mellan distansering och förhärligande.

John Galliano såg tidigt och blev helt besatt av Abel Gances fem och en halv timme långa mastodontstumfilm ”Napoleon”, onekligen ett intressant val för en ung man. Detta följs upp filmen igenom genom att Gallianos höjdpunkter och svårigheter illustreras med dramatiska scener ur filmen. Det ger ju en dubbel effekt: å ena sidan framhävs Gallianos narcissism men å andra sidan skapas en parallell mellan hans kamp i modevärlden och Napoleons storpolitiska erövringskrig. För all del, jag tittar gärna på Gances huvudrollsinnehavare Albert Dieudonné; han är förmodligen i just den rollen filmhistoriens snyggaste man. Men jag menar, det blir ju lite storvulet om man säger så.

Neddykning i Gallianos fall

Och sedan kommer den långa, alltför långa neddykningen i vad som åtminstone temporärt blev John Gallianos fall. Vid tre olika tillfällen hasplade han i tillstånd av höggradig berusning ur sig riktigt råa antisemitiska tirader mot några besökare på en pub.

Ett av dessa tillfällen filmades, och det går knappast att överdriva vidrigheten i vad som sades. Galliano var helt enkelt antisemit. Han polisanmäldes och han blev av med sitt jobb. Så enkelt var det.

Sedan har Galliano bett om ursäkt, närmat sig den judiska världen och lärt sig en del om judendomen. Nu börjar han komma tillbaka till att vara åtminstone en del celebriteters favorit. Också det inget konstigt: han fick sitt straff, han tycks ha lärt sig någonting även om han efter vad han själv säger fortfarande inte fattar varför han sade de där sakerna. Allt det där hade kunnat skildras på fem-tio minuter. Men i stället ska det stötas och blötas i det oändliga. Det blir närmast till filmens huvudtema.

Galliano och antisemitismen

Det finns en otrolig mystik och överdriven beröringsskräck när det gäller antisemitism. Det råder en enormt hög bevisbörda för att någonting verkligen ska förstås som antisemitiskt (och här handlade det alltså varken om Israel och sionism, som är det vanliga antagandet, utan om Hitler och gaskamrar). ”Var han verkligen antisemit?” är frågan man uppehåller sig vid, som om detta vore något bara o-människor är. Hade han vid tre tillfällen med rasistiska tillmälen grovt förolämpat olika svarta besökare på den där puben tror jag väldigt få ens hade tänkt tanken att ”nämen han är nog egentligen inte rasist”. Han mådde dåligt och han var alkoholiserad men det är verkligen inget som står i motsatsställning till att vara antisemit/rasist; tvärtom kommer det väl kanske fram lite lättare då.

En produktplacering?

Ja, det framgår väl tydligt att filmen helt enkelt var en besvikelse för mig. Förutom de rent horribla arbetsvillkoren Galliano hade, och som utgör en intressant kontrast till hur ”vi” (jag) föreställer mig att en stjärndesigner lever var det inte mycket jag känner att jag fick insikt i. Det har spekulerats i om filmen ska ses som ett slags produktplacering inför Gallianos återkomst till stjärnhimlen. Jag vet inte om jag tycker filmen är särskilt lyckad ens som en sådan.

The post Vad vill filmen om John Galliano? first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik har sett den SVT Play-aktuella dokumentärfilmen ”Death of a Fantastic Machine”. Hon konstaterar att det är en viktig film som både skildrar filmmediets utveckling och belyser riskerna med AI-tekniken.

På SVT Play kan man fortfarande se dokumentärfilmen ”And the King Said, What a Fantastic Machine” i regi av Axel Danielsson och Maximilien Van Aertryck. Filmen visades på filmfestivalen i Berlin 2023 där den diskuterades livfullt av publiken och vann pris. Den har även visats på tidningen New York Times webbsajt. Den har med andra ord både fått en stor internationell publik och gjort succé.

En ny och kort film

Nu två år senare har det kommit en ny film av regissörerna Axel Danielsson och Maximilien Van Arertryck, ”Deatth of a Fantastic Machine”, där man i det korta formatet (17 minuter) skildrar dagens förutsättningar för filmkonsten. Åtskilliga av scenerna från den första filmen återkommer. Inledningsvis berättas det om hur filmkonsten började. Vi får se de första filmbilderna av bröderna Lumière, tåg som anländer till Paris 1895 och gatorna i staden vid samma tid. Det är fråga om filmbilder som när det begav sig väckte både skräck inför och kärlek till filmkonsten.

Hotet mot filmkonsten

I en samtida scen visas hur en ung kvinna befinner sig på utsidan av en skyskrapa, med hela staden under sig. Skulle hon tappa taget så innebär det att fall ner mot döden. Det är en laddad och stark bild. Den kan också ses som en symbol för hur hotad filmkonsten är i dagens läge. Ja, vi befinner oss rent av i en situation där manipulation av filmmediet ytterst skulle kunna hota hela världen.

Med AI-tekniken finns nu möjligheten att skapa falska filmbilder av sakernas tillstånd. Därför behövs verkligen denna ögonöppnande dokumentär. Filmen premiärvisades i Sveriges riksdag och även på The New York Times sajt. Och nu kan du se ”Death of a Fantastic Machine” på SVT Play.

Vikten av att förstå filmmediet

I skolan har vi alla fått lära oss att läsa och skriva, men så gott som ingenting har lärts ut om vad film egentligen är eller hur en film skapas. Inte heller finns det, såvitt jag vet, obligatorisk undervisning om vilka reaktioner en verklighetsförfalskande film kan väcka. Men nu finns åtminstone den korta dokumentärfilmen ”Death of a Fantastic Machine”.

En fantastisk film

Med andra ord har vi här att göra med en film som visar filmkonstens förmåga att frambringa magiska bilder av såväl drömmar som verklighet, människans sökande efter meningen med livet och allt annat. Det är en fantastisk film om en fantastisk maskin, som ständigt bidrar till att förändra världen. Men den varnar också och manar till kritiskt tänkande kring filmmediet.

The post ”Death of a Fantastic Machine” ‒ en film som alla borde se first appeared on Opulens.

HORACE. På SVT Play visas just nu en dokumentärfilm med titeln ”Horace går ‒ en vandring genom livet och krisen”. Stellan Lindqvist har sett den. Här följer hans reflektioner.

”Mannen på den sjuttonde stolen”

Han går inte, han vandrar. Vandrar gör man när man vill tränga in i något. Ett landskap, en känsla. Det är inte första gången han vandrar, det ser man på hans fötter, kängorna är väl använda.

På ryggen en ryggsäck, gången är spänstig. Han vandrar i ett gammalt landskap på en gammal väg. Murarna utmed den gamla vägen är övervuxna av murgröna, kanske också annat.

I ryggsäcken finns inte det vi tror, inte smörgåspaketet, inte termosen. Denna vandring är av ett annat slag. Det är mannen på den sjuttonde stolen som vandrar. Det är en vandring i offentligheten.

Kanske finns i ryggsäcken hans anteckningsbok, den där han skriver ner sina maximer. Kanske finns där Turgenjevs ”En jägares dagbok”, kanske något av Petrarca.

Kameran följer hans rygg, följer stegen. När landskapet vid ett krön öppnar sig, ser vi, långt i fjärran, en by på en av de många kullarna. En mycket gammal by är det, vi ser siluetter av tornhus. Detta landskap är en plats att dö på, som Rom, den eviga staden, säger han. Samtiden finns inte här, säger han och ler. Hans leende är inte riktat mot intervjuaren eller kamerateamet som vi kan tro. Det är insiktens leende, den utvaldes, den som inte ville utväljas men ändå blev utvald.

Man ställer frågor och mannen på den sjuttonde stolen svarar. Världen är som den är, säger han, intressant men likgiltig. Ibland är man hatad, ibland är man älskad. Människor leker sina roller, larmar och gör sig till.

Insikter av dessa slag är förstås tunga, därför är också hans ögonlock tunga, skärmar av det som måste skärmas av.

Samtidigt, i leendet och i glittret i hans ögon, finns en sorts lätthet som kan tyckas förunderlig. En väg ut? Frikopplandet från samtiden skapar en sorts frihet, tycks leendet och glittret säga, lämnar revor i nätet, revor där han kan leva, revor utom räckhåll för samhällets förkvävande normer, dess hyckleri och principer. Revor för den som har förmågan och möjligheten att leva det goda livet. Skål!

Ovan allt detta finns dock ett ‒ hans enda stolthet, adelsmärket: vänskapen (i detta fall med en viss herr A, också han en kännare av det goda livet). För denna vänskap skall han ljuga, baktala och slunga hämndens spjut.

Mannen på den sjuttonde stolen är en ensam man.

The post Horace ‒ ”Mannen på den sjuttonde stolen” first appeared on Opulens.

TV-SERIE. Ulf Cronquist har sett tv-serien ”Three Women” som baseras på Lisa Taddeos bok om systerskap och kvinnlig sexualitet i dagens USA. Han konstaterar att det är ”en närmast kuriöst pryd produktion.” Men finner också en del ljuspunkter.

Tv-serien Three Women, som nu visas på SVT Play, bygger på den bästsäljande boken med samma namn av Lisa Taddeo, nu med tillägget en fiktionaliserad undersökande journalist, Gia, som blir den framträdande fjärde kvinnan.

Taddeo arbetade enligt utsago under åtta år med texten, korsade USA sex gånger och var till viss del embedded med sina intervjuobjekt. 

Gia är kanske en inte helt pålitlig berättare, bland annat infogas här en historia om hennes mamma som var så attraktiv att en äldre man förföljde henne på gatan varje morgon och öppet onanerade inför hennes kropp.

Hon spelas av Shailene Woodley (Big Little Lies); de tre kvinnorna är Lina från Indianapolis, spelad av Betty Gilpin (Nurse Jackie), Maggie från North Dakota, spelad av Gabrielle Creevy (In My Skin) och Sloane, spelad av DeWanda Wine (She’s Gotta Have It). En sorts huvudroll har också den stele Blair Underwood (L.A. Law) som Sloanes make. Möjligtvis säger urvalet något om produktionen.

Problemet är männen

I sin embeddedness förblir Gia obrottsligt lojal med sina medsystrars liv. Problemet är män – den symboliska fallosen, lagen som de lyder under. Över serien, episkt omfattande tio avsnitt, upplevs och speglas denna identifikation i vad man kan kalla en sorts ikoniskt kvinnlig inkännande formativ struktur som de lever med och lär av.

Problemet är uttryckligen män och deras symboliska makt, i serien visuellt signalerat – innehåller explicit sex – med mäns pornografiskt utstående organ medan det inte finns någon direkt motsvarighet i bildspelet med kvinnliga kroppar.

Någon sådan kvinnlig fallos visas inte – vad hade man kunnat göra av detta i denna – presenterad som – radikala berättelse om kvinnligt begär? På den punkten och trots en inte liten hype är det en närmast kuriöst pryd produktion – en eftergift till vad målpubliken, får det antas, amerikanska kvinnor (inte) vill se?

Explicit sex

Lina lever i Indiana, traumatiserad av en date-rape som tonåring och gift med en man som använt henne enbart som avelshona (inget sex utan prokreation) och saknar allt vad ”Human Touch” innebär: i en kongenialisk scen spelar hon Bruce Springsteens låt med titeln i bilen. För att uppleva någon form av närhet återförenas hon med sin high-school sweetheart som är en gift (och ansvarstagande) familjeman som med nöd och näppe lyckas pressa in tid för deras KK-möten.

Hans falliska organ är pornografiskt och utstående närvarande – innehåller explicit sex – speciellt i en scen med oralsex som involverar en sorts passionsfrukt. Lina blir utfryst av samhället och sin familj eftersom hon inte framlever som en gudfruktig äkta hustru som tar hand om sina barn. I en surrealistisk scen är det nära att hennes son drunknar i ett utedass när hon söker kontakt med sin älskare på mobiltelefonen.

Utfryst av omgivningen

Maggie i North Dakota har blivit sexuellt utnyttjad i skolan av sin engelskalärare, en gift (ansvarsfull) man med två barn, och polisanmäler honom flera år senare när hon ser på tv att han blivit utnämnd till årets pedagog i hemorten. Hon framträder med sitt riktiga namn i boken och tv-serien där den offentliga rättegången redovisas. Läraren frikänns på alla punkter och Maggie får löpa gatlopp. Hennes far begår självmord eftersom det antyds att han är alkoholist under rättegången – och att hans dotter har syndat? Maggies katolska omgivning fryser ut henne.

Den falliska symboliken här koncentreras kring den högre faderns lag medan man bildtekniskt kan konstatera att den prisbelönte pedagogens penis aldrig syns i bild, inte ens som en utbuktning under hans tighta byxor. Innehåller inte lika explicit sex – är det månne så att demonpedagogen enligt Maggie inte hade så mycket att visa upp?

Ett swingerpar

Medan Lina och Maggie speglar varandra som utfrysta i ett tragiskt (ikoniskt) systerskap är den tredje kvinnan i tv-seriens titel av annorlunda karaktär. Sloane är en framgångsrik entreprenör med mycket pengar på banken som driver events med sin äldre make. De är tillsammans ett swingerpar, men det finns en speciell touch: Sloane har också en itch för attraktiva män som hon vill ha sex med. Och det går an för maken, bara han får vara med och godkänna hennes olika älskare, samt vara med vid tillfället som voyeur och dela ut kondomer. I det sammanhanget har de en delad fallisk makt, där Sloanes begär syns vara något större än hennes makes.

Här återgår dock snart den falliska representationen – innehåller explicit sex – till avbildande pornografi med priapos i centrum. Någon kvinnlig motsvarighet antyds inte, som sagt. Det är för övrigt iögonfallande att berättelsen här utspelas på plats i Martha’s Vineyard.

Systerskapet

Men var finns då det informativa i Three Women? Vi ser det ikoniska speglandet, systerskapet, och dess motstånd mot den symboliskt falliska dominanten – i bild, upprepat en välutvecklad och alltid pornografiskt redo fallos som åtrås av kvinnan. I Maggies fall (något osannolikt?) däremot frånvarande i olika par av tighta byxkonstruktioner. Det mer kittlande är i så fall Gias road trip, på väg i en kreativ situation genom alla (?) Amerikas stater, för att, som det sägs inledningsvis, hitta sanningen som inte finns på väst- eller östkusten.

Jag vet inte om Lisa Taddeo utökade sin fantasi och inlevelse genom att förlänga sitt arbete med filmen. Men Shailene Woodley som Taddeos alter ego, Gia, visar upp en kameleontisk föreställningsförmåga som är värd att betraktas oavsett premissen: hon står ut i en produktion som kanske är lite för lång för sitt eget infiltrerande.

The post ”Three Women” – Kvinnlig Gonzo-journalistik om sex i tv-version first appeared on Opulens.

TV-SERIE. Charlotte Wiberg konstaterar att filmregissören Gabriela Pichlers aktuella tv-serie ”Painkiller” på SVT Play lever upp till förväntningarna. 

The post ”Painkiller” ‒ klass, konst och smärta first appeared on Opulens.

FILM. ”Inte enröst ur eneld fångtransporterad mishe mishe till tauftauf tuestpatrick”… vad är det för mening egentligen? Som dessutom upprepas en… två… (jag orkar inte räkna) gånger av en man med elegant brittisk accent i en dokumentär av ett utrotningshotat slag. Orden är naturligtvis irländaren James Joyces. En författare som enligt mannen med den fina accenten – Anthony Burgess – på allvar brottades med det som är såväl den moderna litteraturens som konstens dilemma. Burgess som likt Joyce behövde lämna sitt land för att få syn på det. För att skapa något av bestående värde behövs just det: perspektiv.

Denna dokumentär från 1984 av Eric M Nilsson (nu tillgänglig på SVT) är ett alternativ för den som vill veta något om skapande och litteratur men tröttnat på dagens ytliga konstnärsporträtt som främst har författarens privatliv och karriär i blickfånget. Burgess slår bland annat hål på floskeln om författaren som språkälskare genom att ta ordekvilibristen Joyce som exempel på en som, tvärtom, hyste en stark ilska gentemot språket.

Men det är lika mycket en film om litteraturens nära förbindelse med musiken. Passande då Burgess även var en god Stravinskijkännare. Alla med författardrömmar borde se den här dokumentären i stället för att lägga CSN-pengar på en skrivarskola. På drygt en timme lyckas Burgess nämligen få sagt det mesta värt att veta om skapande – resten handlar om begåvning och erfarenhet. Nämnde jag något om konstens dilemma? Jo. Nietzsche mördade gud, ni vet. Sedan dess har konstnärerna haft det tufft. Konstens uppgift nu när det inte finns någon gud att blidka antyds i dokumentärens titel som lånar poeten Ezra Pounds välkända paroll: Make it new!

ERIK BOVIN

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: En film för alla med författardrömmar first appeared on Opulens.

KVALITET. Stjärnorna på slottet, alltså! Ännu ett exempel på den mjukare mer smygande spenatshots-fascismen. ”Starka kvinnor”, ”magiska levnadsöden” och ”nu orkar inte tittaren med samma kameravinkel längre”…

Det är sårigt och lite febrigt kallsvettigt just innan ett melankoliskt nordiskt ljus sprids över insjön. Kay Pollack-kitsch för den frustrerade evigt entreprenöriella kulturmedelklassen som såklart vill veta ääännu mer om hur det är att ha adhd.

Jag osäkrar snart min VHS-kassett med ”Studio S” och drömmer mig bort till en kedjerökande Jörn Donner som på prime time lägger ut texten om kameravinklar i franska nya vågen-filmer. Till en knastertorr Per Ahlmark som sågar marginalskatten i ett soffprogram. När Kristina Lugn kunde läsa dikter, om hudfärgade sloggitrosor och taffliga hångel i hissen, mitt under en lördagskväll i monopol-tv. Det talas om kris i tv-världen. Ja, efter trettio års fullständig ryggradslös nivellering och infantilisering är det kanske dags att ettan vågar köra Tarkovskij, Truffaut och Bergman klockan åtta igen. Håll i er nu, för här kommer en vild, djärv tanke: hur vore det att konkurrera med… kvalitet?

JESPER NORDSTRÖM 

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Hur vore det om SVT skulle satsa på kvalitet igen? first appeared on Opulens.

DRAMA. ”The killing of two lovers”, som nu visas på SVT Play är på alla sätt en stark och tänkvärd film, anser Charlotte Wiberg och ger rådet att inte missa detta tajta drama.

The post ”The killing of two lovers” är en både stark och tänkvärd film first appeared on Opulens.

MELODIFESTIVAL. Sámi Grand Prix sänds live från SVT Play 8 april och deltagaren Saara Hermansson är tillbaka en tredje gång efter att ha vunnit sångtävlingen 2019. Haily Ngo fick ett samtal med henne.

Snart är det ju Sámi Grand Prix, hur känns det?

– Det känns jättekul, det är tredje gången jag ställer upp. Men det är första gången som jag ställer upp i jojkkategorin. Tidigare så har jag ju ställt upp i sångdelen, så det ska bli roligt. Sedan har jag bestämt mig för att eftersom det här är tredje gången jag tävlar i Grand Prix så är det nog är sista gången jag kommer att ställa upp på ett bra tag. Att få avsluta den här delen med att kunna säga att man vunnit i bägge kategorierna, det skulle vara helt fantastiskt.

Om du inte vinner i år, skulle du då vänta några år och delta igen?

– Det skulle jag nog säkert kunna tänka mig, absolut. Det är ju en rolig upplevelse, alltså att bara delta i Grand Prix är ju jättekul. Man träffar ju många härliga människor och jag får stå på scen och göra det jag älskar, så bara det är en bonus.

Du både skriver och komponerar dina egna låtar, varifrån får du din inspiration?

– Min inspiration kommer från mitt liv och vad jag är med om helt enkelt, erfarenheter och händelser. Det är ju lite skillnad med sångdelen. Då skriver man en låt och så behöver man tänka på så mycket annat, med text, budskap och det melodiska och allting. Men den traditionella jojken är inte någonting du kan planera. En jojk kommer oftast spontant, iallafall för mig. Den är mer oberäknelig. Man vet faktiskt inte när jojken kommer. Den kommer när den kommer.

Hur ser framtiden ut för dig? Har du planer på att fortsätta din musikkarriär eller blir det mer fokus på vardagslivet?

– Det är lite både och. Jag försöker att hitta en balans. Hittills i min musikkarriär har det ju blivit mycket spontanitet. Jag har inte planerat mycket för det jag har gjort utan saken har byggts upp under resans gång. Nu försöker jag att lite grann lägga ner mer långsiktiga planer för musiken samt ha tid för allt annat. Men jag kommer absolut att fortsätta med musiken.

Kommer du då att fortsätta i samma spår med samisk musik eller har du planer på att pröva på andra genrer av musik?

– Jag kommer att fortsätta fokusera på samisk musik. För mig är det viktigt att lyfta samiskan, samisk kultur och språk. Det är det jag brinner för, så jag har inga planer på att byta genre.

The post Saara Hermansson vill lyfta fram samisk kultur first appeared on Opulens.

DIREKTSÄNDNING. Den samiska melodifestivalen Sámi Grand Prix är den största musiktävlingen i Sápmi och arrangeras som en del av påskfestivalen i Kautokeino. 12 bidrag tävlar i kategorierna sång och jojk.

I ett pressmeddelande rapporteras det att den samiska melodifestivalen, Sámi Grand Prix, kommer att direktsändas den 8 april kl. 19:50 på SVT Play och i Sameradion i Sveriges Radio Play. Festivalen, som äger rum i Kautokeino i Nordnorge, är ett samarbete mellan norska NRK Sápmi, Sveriges Radio och SVT. Tolv bidrag tävlar, varav sex i sångkategorin och sex i jojk-kategorin.

De tävlande artisterna kommer från svenska, norska och finska sidan av Sápmi och sjunger på något av de tio samiska språken. Tittarna och en jury delar på makten att rösta fram två finalister i varje kategori. Dessa ska sedan mötas i en guldfinal där enbart tittarna avgör vilka som blir segrarna. Två slutliga vinnarbidrag från guldfinalen får förutom äran också 20.000 norska kronor i vinstsumma. Sändningen leds av Agnete Saba och Ole Mathis Sara Nedrejord och kommenteras på svenska av Natalie Carrion och William Stenvall Zetterström.

The post Snart blir det samisk melodifestival på SVT Play first appeared on Opulens.

KLASSISKT. “Om man inte redan var Herbert Blomstedt-beundrare lär man knappast kunna undvika att efter programtidens slut ha blivit det,” skriver Björn Gustavsson, som sett en aktuell dokumentär om den framstående dirigenten.

Herbert Blomstedt – kanske den förnämsta svenska dirigenten någonsin – porträtteras i en tyskproducerad dokumentär som nu ligger ute på SVT Play. Filmen är för övrigt i sig är ett stycke konst; en bred gobeläng (1,5 timme bred) som ger en lika inkännande som mångfacetterad bild av denne legendar – som ännu i 95-årsåldern fortsätter att dirigera.

Vad gör honom så unik? Kanske kombinationen av musikalisk begåvning och humanistiskt patos. Därtill både nyfikenhet ungdomlighet och – inte minst – en oerhörd glädje. Det är som att hans tolkningar genomlyses av ideliga, lyckliga leenden.

I filmen – där Blomstedt obehindrat uttrycker sig på tyska – häpnar man över hur gnistrande klart och personligt han formulerar sig, och med vilken blandning av nyfikenhet och mognad han beskriver musiken. Såväl knivskärpa som utsökt humor.

Filmen låter oss också följa Herbert Blomstedt på de stora scenerna i världen – och däremellan tar han igen sig i familjens pastorala idyll i södra Bergslagen. Han sitter i en solstol vid vattnet, berättar om olika verk, inte minst Beethovens. Rör så vackert sina händer. Ljudar teman, variationer. Förklarar vad som händer i den och den satsen.

Herbert Blomstedt var redan som barn stammis i då nybyggda Göteborgs konserthus. Det var 1930-tal och Herbert Blomstedt blev som uppslukad av musiken. På hemvägen visslade han sekvenser ur symfonierna för att inte glömma dem, och hemma vid skrivbordet skrev han ner dem.

1954 dirigentdebuterade han med Stockholmsfilharmonikerna, och samma år fick han tjänsten som chefdirigent för Norrköpings symfoniorkester. Genom åren har han världen runt dirigerat en lång rad orkestrar världen. Långa tider har han bott i Tyskland, där han haft djupgående samarbeten med inte minst Staatskapelle Dresden och Gewandhausorkestern i Leipzig. Ingen annanstans har han för övrigt mött så disciplinerade och väl förberedda musiker som just i Tyskland, säger han i programmet.

Om sitt liv med musiken säger han många djupsinnigheter. Dessutom framkommer en andlig dimension. ”En bra kväll i en konsertsal svetsar inte bara samman oss som spelar. Det känns som att tillsammans med publiken besöka en helig ort.”

Herbert Blomstedt studerar ingående partitur inför sina uppdrag – gärna originalen. Beethoven, där han med tiden blivit en av världens absolut främsta uttolkare, ägnar han särskild uppmärksamhet, och i detta fall har han ofta fått tillgång till handskrivna partitur i tyska arkiv.

Ett partitur, säger han, är en urtext, som bör studeras lika noga som teologer studerar Bibeln. Att studera källorna kan dessutom ge nya insikter, hävdar han – samtidigt som han gör klart att man som uttolkare naturligtvis har sina friheter.

Herbert Blomstedt berättar fantastiska anekdoter om bland annat legendarer han själv träffat, Furtwängler, Toscanini och Bruno Walter – och där särskilt den sistnämnde blivit hans stora förebild.

Inte ofta görs kulturdokumentärer med sådan skicklighet som detta tyska filmteam uppvisar. Vi får följa Herbert Blomstedt från de mest privata miljöer – som när han äter sallad med barnen i sommarhuset – till fascinerande repetitions- och konsertsekvenser runtom i världen. Bättre kan det knappast bli. Om man inte redan var Herbert Blomstedt-beundrare lär man knappast kunna undvika att efter programtidens slut ha blivit det.

The post Inkännande porträtt av legendarisk dirigent first appeared on Opulens.

SCHÖNBERG. Björn Gustavsson porträtterar en av 1900-talets djärvaste kompositörer – Arnold Schönberg – och beskriver hur det gick till när den klassiska musiken revolutionerades.

Första världskriget lade Europa i ruiner. Men även den klassiska musiken störtade samman. Den habsburgska dubbelmonarkin, det kosmopolitiska Wien och ”la belle epoque” slets sönder av nationalism och storkrig.

Stravinskij utvecklade det rytmiska tonspråkets primitiva kraft och experimenterade på ett sätt som faktiskt kan ses som en parallell till vad Picasso gjorde på konstens område. Och jazzen blev också en inspirationskälla. Stravinskij till och med komponerade en ragtime.

En av första världskrigets kraftigaste bomber, om än musikalisk, var Stravinskijs Våroffer – som kom att revolutionera den klassiska musiken lika grundligt som Picassos och Braques omvälvning av konsten.

En av det tidigaste 1900-talets djärvaste kompositörer var Arnold Schönberg, som delvis byggde vidare på Mahlers expressiva senromantik. Med tiden har hans musik fått rykte som svår på gränsen till motbjudande. Inget kan vara mer felaktigt. Här finns en ofta stor och säregen skönhet. Och det är fel att koppla ihop honom med enbart tolvtonstekniken – ett av de många spår där han oavlåtligt experimenterade och sökte nya musikaliska vägar.

För att förstå musik är det ofta bra att känna något om bakgrunden, både om tiden och om kompositören själv. Många konserthus har på senare tid börjat bjuda in till introduktionsföreläsningar före de konserter där så kallat svår musik står på programmet. Genom att väcka intresse för kompositören kan åhöraren ofta lättare förstå sådant som i annat fall kan te sig som en mur av främmande ljud.

För den som vill veta mer om Arnold Schönberg, som löste upp den klassiska musiken och formade ett helt nytt tonspråk, finns nu en rad ypperliga introduktionsprogram på SVT Play.

En biografisk dimension dominerar i nygjorda filmen Triangeldrama i tolvton,  som beskriver hur den unge konstnären Richard Gerstl kom in i parets liv och sedan blev hustruns hemliga älskare. Programmet Kulturstudion inleds med en alldeles utmärkt introduktion av Johan Korsell och efter nämnda film följer en inspelning av Schönbergs fantastiska kammarsymfoni nr 1, här dirigerad av Tobias Ringborg. 

På SVT Play ligger även en dryg halvtimmeslång inspelning av Schönbergs Verklärte Nacht, här med Danmarks Radios symfoniorkester. 

För den som vill fördjupa sig ytterligare rekommenderas ett avsnitt om Schönberg på Klassiska podden, SR Play, där Camilla Lundberg och Carl Tofft samtalar om ”den självlärde tolvtonsprofeten”. På Youtube finns för övrigt Arnold Schönberg Center, med en hel rad filmer om kompositören.

Österrikaren Arnold Schönberg (1874—1951), som alltså aldrig fick någon formell musikutbildning, blev med tiden en framgångsrik lärare i komposition; till att börja med i Wien och Berlin och därefter i Los Angeles, dit han 1933 tog sin tillflykt, efter nazismens framväxt i Europa. I USA undervisade han senare bland andra Alban Berg och Anton Webern.

Under 1900-talets första decennier, när tonaliteten störtade samman – samtidigt med habsburgska riket – skrev Schönberg en rad verk som uppenbarar en helt ny musikalisk värld.

Som ung skrev han senromantisk musik i Wagners anda. Det dröjde dock inte förrän Schönberg djärvt klev ut i dittills oprövad terräng och började komponera atonal musik. Han blev känd för sin introduktion av tolvtonssystemet – i ett äldre svenskt musiklexikon antyds att denna tonala upplösning kan ha berott på samlevnadsproblem med hustrun!

Inspirerad av Richard Dehmels poem ”Verklärte Nacht” skrev Arnold Schönberg 1899 en stråksextett med samma namn – en ungdomskomposition han sedermera bearbetade för stråkorkester.

Dikten beskriver hur en kvinna och man promenerar i nattligt månljus och framhäver kärlekens förvandlande kraft. Schönbergs komposition är lika romantisk som det samtidstypiska motivet (månsken, mystik, avstånd som plötsligt kan överbryggas). Här möter en valörrik och smäktande kammarmusik påminnande om Richard Strauss, Wagner och Mahler.

Onekligen är det märkligt att den unge Schönberg över huvud taget skrev så här typiskt senromantisk musik (det är ungefär som att se en tidig, figurativ oljemålning av Picasso). Dock anas i den expressiva kraften (liksom i den underliggande, rastlösa energin) en modernistisk stilvilja. Det är som om musiken här står och väger mellan romantik och modernism…

Schönberg klandrades av höga herrar i Wiens Tonkünstlerverein: de refuserade kompositionen med hänvisning till några dissonanta ackord… Faktiskt skulle man kunna betrakta Verklärte Nacht som en av högromantikens kulminationer: musiken är så hyperraffinerat svärmisk och så affekterat känslosam att det länge är litet av hela-havet-stormar i stråkstämmorna. Här dominerar en smäktande böljegång som närmar sig det melodramatiska men aldrig når dithän: detta är på liv och död.

Schönberg tänjer här det romantiska tonspråket så till den grad att verket faktiskt kan betraktas som rena skolexemplet på epokens vurm för laddad känsloutlevelse.

Och inledningsvis klingar verket så modernt att man associerar till samtida nyromantiker som Gorecki och Pärt… Mot slutet av Verklärte Nacht kommer musiken till ro i ett slags förunderlig frid: Förklarad natt.

The post När tonaliteten störtade samman first appeared on Opulens.