KÖNSRELATERAT. “Mannen kanske inte alltid ens fattar att han blivit bedragen. Om han inser det, vill han ogärna erkänna det för sig själv, än mindre för utomstående”, skriver Pär Axelsson i en replik på Karolina Bergströms filmkrönika om kvinnliga svindlare i måndags.

Karolina Bergström har skrivit en intressant artikel om den kvinnliga svindlaren. Hon uttrycker en fascination över att även kvinnor kan göra sig skyldiga till ett sådant brott. Lite roat, som ett tecken på att jämställdhet vinner ny mark.

Det säger mer om skribenten än om ämnet i sig. Jag anser att hon inför manliga läsare slår in öppna dörrar. I alla fall för de män som har färre år framför sig än bakom sig, som inte är fyllda av prestige och/eller saknar förmåga till analys. Vi vet att kvinnor på många områden är smartare än män.

Vilket är skälet? Ett enda svar finns förstås inte. Men några ingångar för mig är att kvinnor, genom naturens en gång för alla bestämda kvinnomonopol – att föda fram ett liv – befinner sig närmare de verkliga känslorna. De som formar och förstår det verkliga livet. Jag tror att kvinnor befinner sig närmare livet. Därför kan de enklare än män se bakom fasader och schabloner. De kan känna igen dem och skapa metoder och taktik för att ta sig bakom den och ”ändå bestämma”.

I avgörande lägen värderas kvinnor högre än män.

Märk väl, jag ser inga problem med det. Jag älskar kvinnor. En bra sentens är: bakom varje framgångsrik man står en förvånad kvinna.

I avgörande lägen värderas kvinnor högre än män. Utropet ”Kvinnor och barn först” har ekat genom katastrofer sedan tidernas begynnelse. Det har inget med metoo att göra. Utan om släktets fortlevnad. En kvinna är i ett barns första kritiska tid nödvändig för avkommans överlevnad. Det andra är att en kvinna kanske kan bli mamma till drygt tio barn. En frisk man kan i princip bli pappa till nästan hur många barn som helst. Mannen är därför överflödig på ett annat sätt än kvinnor och barn. Brutal ekonomi, absolut inget annat.

När det gäller det sexualitet hävdar jag att kvinnan på ett vis har ett övertag. Inte fysiskt, där talar sexualbrotten sitt fruktansvärda språk. Men emotionellt. För den gängse bilden är att kvinnan ska säga ja eller nej, hon kan ”släppa till”. Män förutsätts, och kanske också förväntas, alltid vilja. Om inte är det väl ”något fel” på honom.

Till följd av detta kan en kvinna attrahera, i dagligt tal förvrida huvudet på, en man på ett annat sätt än det omvända. Att kvinnliga spioner ofta når framgångar är ingen hemlighet. I sängvärmen och i en mjuk kvinnofamn släpper spärrar. Det vet både KGB och CIA.

Mannen kanske inte alltid ens fattar att han blivit bedragen. Om han inser det, vill han ogärna erkänna det för sig själv, än mindre för utomstående.

Antalet så kallade romansbedrägerier, den moderna termen för sol-och-vår ökar. Där är kvinnor ofta svindlare. Kvinnor från Thailand, forna Östeuropa och Filippinerna som söker hjälp från svenska män susar frekvent genom nätets servrar. Begreppet sugar-daddy har inte tagits ur luften. Vem som är offer respektive förövare i en sådan relation är oklart. En vän som är kriminalpolis suckar över de tre farliga K:na. Knall, kåt och kontokort.

Så Karolina, din fascination över att det finns kvinnliga bedragare är nog faktiskt könsrelaterad. En värld av män vet den här gången mer än du.

The post Män har blivit lurade sedan urminnes tider first appeared on Opulens.

FILM. ”Varför är kvinnor bättre sol-och-vårare än män?” frågar Rebel Wilsons rollkaraktär Lonnie sin kollega i trailern till svindlarkomedin The Hustle från 2019. Karolina Bergström försöker besvara frågan.

I boken The Confidence game: Why We Fall for It… Every Time beskriver den rysk-amerikanska författaren och The New Yorker-skribenten Maria Konnikova hur förutsättningen för allt slags sol-och-vårande är vår inneboende instinkt att lita på främlingar, en tillit som i sin tur utgör grunden för vår samvaro som sociala varelser. En förklaring till att det finns fler manliga än kvinnliga bedragare kan, enligt Konnikovas bok, vara att uppskattningsvis en av hundra män kan diagnosticeras som psykopat, ett karaktärsdrag som underlättar allt svindleri, medan diagnosen är nära nog obefintlig bland kvinnor.

Detta i kombination med det faktum att vi, enligt en amerikansk studie, tenderar att lita mer på kvinnor än på män kan i sin tur vara en bidragande framgångsfaktor för de kvinnliga bedragare som faktiskt existerar. Det är som att vi inte riktigt kan föreställa oss att en kvinna kan ha baktankar, och när hon väl gör det går det att räkna med andra slags rubriker och formuleringar än vad gäller män. Som i fallet med Ingela Jansson, av kvällspressen benämnd ”storbedragerskan” då hon efterlystes för miljonbedrägerier gällande bland annat bilar och privatlån, och där Expressen beskrev de brott hon efterlysts för som präglade av ”charm, list och gränslös fräckhet”.

Men kvinnliga film-sol-och-vårare har inte alltid tvingats charma sig till pengarna. Ett av de äldre filmexemplen kom redan på 1930-talet i George Cukors queerbetonade Sylvia Scarlett, där skojaren Sylvia spelad av Katharine Hepburn förklär sig som pojke för att undkomma polisen. Kanske är det just Sylvias manliga förklädnad som ger filmen dess befriande tjusning – i allmänhetens ögon är hon just bara en ung man och kan agera därefter. I Stephen Frears neo-noir-film The Grifters spelar dock könet all roll, när svindlaren Lilly använder sin kropp för att lura både hyresvärdar och juvelerare, och i filmens ödesmättade final till och med sin egen son. På samma sätt flimrar naken kvinnohud fram i samma takt som dollartecknen, när proffssvindlaren Sydney Prosser söker lura skjortan av en borgmästare i verklighetsbaserade American Hustle. Lilly och Sydney använder bara de redskap manssamhället lärt dem att utnyttja, men priset blir i längden ett fjärmande från den egna kroppen för att kunna hantera sitt handlande.

Den brittiska filmteoretikern Laura Mulvey myntade 1975 begreppet ”den manliga blicken” för att beskriva hur filmkameran nästan alltid låter oss uppleva filmen ur den manlige och heterosexuelle karaktärens ögon – fixerade vid en lite för djup urringning, glidandes längs med ett bart kvinnoben eller fluktandes på en naken kvinnokropp i duschen. Mycket cineastiskt vatten har runnit under broarna sedan dess, och mer än fyrtio år senare har filmkameran bit för bit börjat ändra fokus från kropp till knopp.

”Varför är kvinnor bättre sol-och-vårare än män?” frågar Rebel Wilsons rollkaraktär Lonnie sin kollega i trailern till svindlarkomedin The Hustle från 2019, som för övrigt är en remake av åttiotalsklassikern Rivierans guldgossar. “Därför att vi är vana vid att fejka. Och – för att ingen man kan tro att en kvinna är smartare än honom” blir det lakoniska svaret.

Just det senare verkar för övrigt ha varit devisen för den så kallade ”Soho-svindlaren” Anna Sorokin, som för några år sedan dömdes till fängelse av New Yorks domstol efter att i åratal ha duperat stadens ekonomiska elit på pengar och hotellnätter genom att framställa sig själv som en välbärgad tysk arvtagerska.

Nyligen släppte Netflix en bingebetonad dramaserie baserad på Anna Delveys, som hon kallade sig, svindlerieskapader där hon fick både konstvärlden och finansgräddan att öppna plånboken för att finansiera sin Gucci-blingade livsstil. Med ytterligare en påtänkt serie baserad på Anna Delveys historia, producerad av HBO och med Girls-skaparen Lena Dunham vid rodret, är det bara att konstatera att kvinnliga bedragare fortsätter att fascinera och generera medieintäkter i samma frenetiska takt som dollartecknen i American Hustle.

The post Kvinnliga svindlare fascinerar first appeared on Opulens.