JUBILEUM. Det ystra 1989 övergick ganska snabbt i karg 90-talskris, speciellt hemma i Sverige, men även globalt. Uppgångar följdes av nedgångar, vissheter övergick i ovissheter, den friska luften blev kvalmig, skriver Erik Cardelús apropå att det är 30 år sedan Berlinmurens fall.

Imorgon lördag är det 30 år sedan Murens fall. Muren som skar ett infekterat sår genom Tysklands huvudstad från den 13 augusti 1961 till den 9 november 1989. Ett infekterat och sönderslitande sår som berörde oss alla i Europa och i övriga världen under denna tid. Muren som inte var den första, inte heller den sista, i vår värld så präglad av uppdelningar och kontroll av mänskliga flöden.

Med minnesdagar kommer kravet på att minnas. Kravet och frågorna: Vad gjorde jag under denna mörka och kulna natt 9 november 1989? Vad finns kvar och vad har gått förlorat av allt detta som var och nu inte längre pågår? Sådana frågor behandlas på många håll just nu, inte minst i Berlin där minnesdagen kantas av diverse högtidlighållanden och festligheter. Berlin, staden som jag så ofta besöker och som andas historiska ögonblick var man än rör sig.

Även här hemma duggar minnesmarkeringarna och högtidlighållandena tätt. På nyrenoverade Nationalmuseum i Stockholm hålls utställningen 1989, en utställning som försöker gestalta den tidsanda som fanns då, hoppet som tändes och osäkerheten som väcktes.

Även samtidshistorikern Timothy Garton Ash kallade 1989 för “historiens bästa ögonblick”.

Även i P1:s Filosofiska rummet tas turer med tidsandan; allt det vi kände, tänkte och levde detta förunderliga år då murar föll och taggtrådstängel revs ner. Ett Östeuropa öppnades mot Väst, en gisten dörr slogs upp på vid gavel och decennier av frihetssträvanden och gemenskapslängtan förlöstes.

I P1-programmet berättar idéhistorikern Sverker Sörlin om sin egen upplevelse av murens fall, att han befann sig på konferens i Tokyo och överväldigades av känslor. Sörlin konstaterar också att ytterst lite i dåtidens forskning pekade på att muren skulle falla, men när det väl hade skett började teoretiker som Francis Fukuyama teckna ett historiens slut, en liberal kapitalism som oåterkalleligen hade vunnit och nått den saliga slutstationen. Även samtidshistorikern Timothy Garton Ash kallade 1989 för “historiens bästa ögonblick”.

Men historien skrivs bäst med distansens bläck och facit trycks endast i efterhand. Och att fullt ut förstå det pågående är omöjligt. Eller för att anknyta till Sören Kierkegaard som menade att vi bara kan leva framlänges och förstå baklänges.

Så, med blicken riktad bakåt mot denna skälvande stund, tycks få saker blivit som vi hade trott och önskat. Det ystra 1989 övergick ganska snabbt i karg 90-talskris, speciellt hemma i Sverige, men även globalt. Uppgångar följdes av nedgångar, vissheter övergick i ovissheter, den friska luften blev kvalmig. Friheten var svår att hantera och människor blev inte så mycket klokare, trots att ett ruttet samhällssystem rasat samman och gett utrymme för något nytt.

För vägen mot demokrati är krokig, något som uppsvinget för dagens många auktoritär-populistisk-nationalistiska regimer och rörelser vittnar om. Kriget i forna Jugoslavien, den globala finanskrisen, den arabiska våren, den våldsbejakande extremismen och det utdragna blodbadet i Syrien – listan över obehagliga överraskningar som satt pyspunka för optimismen kan göras lång. Dessutom har tvärsäkerheten blivit en förlorad valuta för demokrater, men guldpengar för demagoger. En allmän framtidstro förbyttes i framtidsoro, eskalerade i ett antropocent åskmoln kallat klimatkris. Och där står vi och räknar forskningsrapporter och väntar på superteknologier, med en tillväxt som tuffar på.

För minns gör vi sällan ensamma.

Under några krympande höstdagar läser jag Natten då muren föll, en tio år gammal antologi där tjugofem tyska författare berättar om sina minnen från november 1989.

Den sista av antologins texter är skriven Antje Rávik Strudel, en hittills okänd författare som hjälpt mig att förstå. Författaren säger sig sakna minnen från den 9 november 1989, förmodligen för att hon sov och ”När jag sitter tillsammans med goda vänner och murens fall kommer på tal är jag den stumma lyssnaren. Alla utom jag vet var de befann sig den natten.”

Istället minns författaren andras minnesbilder av denna natt – tv-sändningarna, berättelserna, fotografier och de små bitarna av murbruk – falska eller äkta – som så länge sålts i Berlin och annorstädes. Hon minns också en massa händelser runt omkring: längtan efter stentvättade jeans som med ens blev möjlig att förverkliga, överflödet av varor i det plötsligt tillgängliga västaffärerna, pappans allvarsamma tystnad vid köksbordet inför morgonnyheterna dagen efter, bilderna av mustaschprydda västtyskar som satt och gungade på Trabantbilars tak mitt i natten i Östberlin, novembers dimgrå dis som lystes och löstes upp av nyheter och larmande händelser. För minns gör vi sällan ensamma. Istället är minnesprocessen kollektiv och interaktiv när våra minnen blandas med andras minnesbilder, omformas och omformuleras tillsammans, som orden i traderade berättelser eller de rörliga bilderna i en film, eller de fallande löven i en höstlig park där vi promenerar på en multnande matta av mångfärgade och mångformade blad och kvistar.

Själv minns jag inte heller något av den 9 november 1989. Och hur jag sov denna natt är också oklart. Men jag minns annat från denna tid; de knirrande trägolven i andrahandslägenheten där jag bodde, de dansande löven i höstblåsten utanför, lukten av vått ylle och smaken av te, fraser i en fängslande roman och människor jag omgav mig med, allt detta i en dåtid ljussatt av nuet och en sällsam känsla av att ha varit med, levt någonstans där långt borta men ändå så nära.

The post 30 år sedan muren föll first appeared on Opulens.