POLITIK. ”Nej, SD är inget normalt parti,” skriver Stellan Lindqvist i en kommentar till ett inlägg av Roland Poirier Martinsson i Expressen.

Roland Poirier Martinsson skriver om Sverigedemokraterna på Expressens kultursida. Poirier Martinsson skriver alltid bra, övertygat, med full förvissning om att han har rätt. Han skriver om Liberalerna, omsvängningen, om Tidöpartierna och att SD nu är ett nästan normalt parti. Tona ner, säger han, vad håller ni på med, SD är inte ett fascistiskt parti, möjligtvis lite rasistiskt. What the fuck! Politiken är ett spel, politikerna är professionella spelare och målet är nästa val. Jo, det ligger mycket i det, att politiken blivit en yrkesbana, att politikerna blivit en klass för sig, i sig. Men är det bra? Det är kanske frågan man bör ställa sig. Vad händer när tilliten avtar, att partierna kan tycka lite vadsomhelst, när de kan ändra sig lite närsomhelst? Långfingret, vi röstar Åkesson, vi röstar Trump, vi röstar Le Pen. Spelet rör ju inte bara riksdagskorridoren, partihögkvarteren, det rör hela samhället, rasistiska impulser ges fritt spelrum, hat sänds ut i etern med ett knapptryck. Subtila rättsstatstankar vad är de värda när ställs mot ”kasta ut!”, ”återvandra!”? Ingenting.

Vad hände i Ungern, vad hände i USA, vad hände i Slovakien, vad händer i England, Frankrike? Överallt anar autokrater morgonluft, överallt försvagas demokratin, det är ett faktum och det handlar inte om normala åsiktsskillnader, dessa som alltid finns, måste finnas i demokratier. Det handlar om demokratin själv, om och hur den skall överleva. Skall då inte motstånd göras, höga röster höras, röda linjer dras – när annars? Nej, SD är inget normalt parti, Regeringspartierna har gjort SD till ett ”normalt” parti. De öppnade slussportarna, drogs med. Har Sverigedemokraterna inga andra mål än att säkra sina riksdagsplatser, tror nån det, har de inga långsiktiga mål? Av partiprogrammet att döma, enligt Poirier Martinsson, är de inte så farliga. Oförändrade säger företrädarna. Judar och samer är inte riktiga svenskar, en åsikt bara.

Poirier Martinsson är sanningssägaren, skeptikern som inte tror på någonting. Såna finns, såna fanns. Vi lever i intressanta tider, tråkigheten är demokratins säkraste stallbroder, säger han. Så låt oss få tråkigt då!

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Nej, SD är inget normalt parti first appeared on Opulens.

POLITIK. Lars Thulin beskriver Liberalernas landsmöte i helgen som en djup tragedi och ovärdig samt förnedrande komedi. Han konstaterar att Simona Mohamsson svikit sina egna ideal och även det parti hon är satt att företräda.

Kan man börja en krönika om Liberalerna med ett citat från Paul Anka? Ja, det går utmärkt. För Anka skrev texten till Frank Sinatras megahit ”My Way”. Där finns dessa rader:

For what is a man, what has he got?
If not himself, then he has naught
To say the things he truly feels
And not the words of one who kneels

Med andra ord – vad är det för människa som inte vågar stå upp för sig själv, utan böjer sig och mumlande byter åsikt? Anka och Sinatra verkar överens om att en sådan figur är en riktig nolla. Och en svensk kvinna vid namn Simona Mohamsson är just en sådan person. Hon har knäböjt och svikit sina egna ideal och även det parti hon är satt att företräda. Ett parti som i sin ursprungliga form såg dagens ljus 1809. I modern skepnad föddes det 1934. Söndagen den 22 mars 2026 avled det i en direktsänd dödskamp som till lika delar blev djup tragedi och ovärdig samt förnedrande komedi. Resultatet blev att L och SD är ett par och kärleken manifesterades i en kram i riksdagshuset redan fredagen den 13:e (av alla dagar). När de tu blir ett är namnet givet. LSD.

Simonas utförsäljning

Liberalernas modersmjölk är en ovillkorlig tro på frihet, främst för individen till skillnad från kollektivism. Deras nye make kommer från en ideologi där kollektivet betyder allt, samt en blind tro på och lydnad för en ledare. Det har gjort att partierna blivit sina motsatser på en lång rad områden. Men Simona sålde ut partiets DNA till högstbjudande. Jimmie tog upp plånboken.

Den relevanta frågan är: måste inte ett parti få lov att kunna ändra sig, precis som enskilda medborgare, företag och myndigheter? Verkligheten ändrar sig ju ofta och då måste man väl följa med?

Whataboutism som försvar

Visst. Och det gör alla fortlöpande. Om inte hade vi fortfarande avgjort vårt samhälles öde i domarringar och eller följt påbud från envåldshärskare. Frågan är varför man ändrar sig och hur mycket. De som ställer sig bakom Liberalernas lappkast kör ofta med en whataboutism för att försvara Simona. Typ:

– Men titta på sossarna. De skulle ju aldrig gå med i Nato. Men rekordsnabbt bytte de fot och gör nu allt för USA. Så det så.

Rimlig invändning, även om jag hatar whataboutismer. För alla – både personer och organisationer – får stå för sina val. Det går aldrig att gå fri från ansvar för att någon annan minsann också någon gång gjort något.

Men låt oss ändå göra jämförelsen. Skälet till Socialdemokraternas och övriga partiers Nato-svängning, inklusive SD, var en dramatisk förändring i omvärlden. Den reglerade världsordning vi trodde var helig och evig krossades när ryska larvfötter dundrade in över ukrainsk jord i februari 2022. Svenska politiker bedömde att det för landet mest grundläggande var hotat: fred och självbestämmande.

Hur mycket ändrade sig de som sagt nej till Nato? Faktiskt inte så mycket. Alla som gjort lumpen, alla politiker som följer försvarsfrågor samt militär, vet att Sverige varit en del av Nato mycket länge. Gemensamma övningar och överenskommelser mellan Sverige och alliansen blev allt fler under de senaste två decennierna. Men ingen av dem som visste vågade tala klarspråk. Att med darr på stämman intyga att konungariket var neutralt var den lögn som såldes till folket.

Var det en ödesfråga?

Hur rimmar det med Liberalernas vändning? Varför bytte man fot? Var det en ödesfråga för landet? Nej. Var det en ödesfråga för dem som gillar liberal politik? Knappast, för det har inte funnits mycket liberal politik under åren med Tidölag. Att det blir mer liberalt med LSD är inte troligt. Simona slåss nog främst för partiets arbetstillfällen. Inte dess ideologi.

Hur mycket ändrade man? I princip allt. Det är L vana vid. Ledaren Jan Björklund, som avgick 2019, sade stenhårt nej till SD. Hans efterträdare Nyamko Sabuni, avgick 2022, ville tvärtom ha dem i den borgerliga värmen. Nästa ledare var Johan Pehrson som avgick 2024. Hans åsikt var oklar. Eftersom ytterst få förstod vad han menade då han öppnade munnen. Simona Mohamsson som tog över efter honom, sade för ett par månader sedan blankt nej till SD i en regering. Nu lika blankt ja.

Så whataboutismen rörande Nato-svängningen haltar.

Politisk högersväng

Fast å andra sidan. Liberalerna har gjort en tydlig högersväng. Det har även socialdemokraterna. Faktum är att hela politiken gjort det de senaste åren. De partier som vill vara i mitten på den nya kartan måste svänga höger. Eftersom de borgerliga har tagit ett jättekliv åt styrbord. Att tongivande i den nya högern avfärdar Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt som avfällingar och svikare säger allt. För det är inte dessa två forna statsmän och statsministrar som har ändrat sig. Utan deras parti.

Den slutliga frågan blir då: Måste det verkligen finnas något heligt och grundläggande i ett parti? Är det bara romantiskt trams att hävda detta? Mycket tyder på att svaret på den första frågan är nej och på den andra ja.

Därmed avslutar vi med en annan tänkare i amerikansk nöjesindustri. Komikern och skådespelaren Groucho Marx, (1890-1977) var mästare på oneliners. Han sade:

– Detta är mina principer. Om ni inte gillar dem har jag andra.

Såg Groucho in i framtiden och tänkte på Simona?

The post Simonas svek – sista spiken i kistan för L first appeared on Opulens.

POLITIK. ”SD har likt en katt lekt med den L-märkta mus man fångat för att dräpa.” Det skriver Lars Thulin som ägnar veckans krönika åt en granskning av Jimmie Åkessons parti.

När detta publiceras är det inte bestämt om Liberalerna under ledning av Simona Mohamsson ska lägga sig på rygg för Sverigedemokraterna. Därmed ge upp sin själ och vänta på att Jimmie Åkessons bödelsyxa ska döda partiet. För SD är allt som L inte är. Och tvärtom. För att bli biblisk: Judas fick 30 silverpenningar för att förråda sin tro och sina ideal. Simona fick ett halvkvävt löfte om folkomröstning om euron inom fyra år. Judas var en bättre förhandlare än Simona.

 Låt oss kika på SD!

Kanske L ändrar sig på mötet som på söndag ska bekräfta det kuppartade lappkastet. För liberala heliga löften tycks nu ha hållbarhetstider jämförbara med färsk fisk i stekande högsommarsol. I väntan på avgörandet, låt oss kika på Sverigedemokraterna som förmodligen skickligt och vällustigt tar livet av det parti som skulle vara en hemvist för liberaler. SD har likt en katt lekt med den L-märkta mus man fångat för att dräpa.

I DN:s partiledarintervju med Jimmie Åkesson, berättades mycket intressant. I vänliga utfrågningar kommer mer fram än i tuffa typ vi-ställer-dig mot-väggen-intervjuer. Så DN:s reportrar, och sedan krönikören Tomas Ramberg, klädde delvis av Sölvesborgs store son, som i praktiken styrt Sverige i snart fyra år.

Blod och jord

Tidningens tes var att många väljare inte visste vad SD egentligen ville, hur deras långsiktiga agenda och ideologiska DNA såg ut. Jimmie berättade gärna. Han talade om de förfäder som spillt sitt blod i vår jord och ätit bark för att Jimmie i dag skulle få det bra. Det där med blodet hände senast för 212 år sedan, då vårt senaste krig avslutades. Dessutom handlar det bara om en period på 154 år, för hans förfäder i Blekinge. Före 1658 var landskapet just det som SD avskyr – utländskt. Danskt.

Möjligen är SD-ledaren glad för att ha vuxit upp i ett välfärdsland, som till för ett par decennier sedan var ett av världens mest jämställda. Som gav unge herr Åkesson möjlighet att kostnadsfritt studera på högskolan. Något han inte gjorde länge, för det blev nämligen ingen examen. Hade han pluggat längre kanske han insett att de politiska krafter som drev Sveriges moderna utveckling var de ideologer som SD föraktar mest: liberalism och socialdemokrati.

Åkesson säger att han vill ge en röst åt förblödande förfäder. Därför är han konservativ. En definition på begreppet konservativ är en person som kämpar med näbbar och klor för att bevara det som hens föregångare gjorde allt för att förhindra. Det känns märkligt att i en värld som står inför exceptionella utmaningar – både vad gäller geopolitik och klimat – bry sig mer om namn ristade på gravstenar för två sekler sedan än om generationer som ska ta över efter oss. Knappast liberalt.

SD:s historieskrivning är falsk

SD:s bild av ett Sverige som fötts ur blod och eld i hjältemodig frihetskamp, är svagt förankrad i verkligheten. Den gäller dock för många länder som senaste seklet utkämpat förödande världskrig eller gjort sig av med kolonialherrar. Men Sverige har levt i en skyddad verkstad i sedan 1814. Detta tack vare viss skicklighet, viss tur och viss undfallenhet/feghet. Ingen svensk, yngre än drygt 200 år har dött i strid för vårt land, med undantag för en handfull FN-soldater. Ändå kämpar Sverigedemokraterna hårt för att sälja den bilden.

Min gissning är att denna historieskrivning inte skapade partiet utan klistrades på i efterhand. SD föddes ur nazism, liberalismens raka motsats. Tankegodset som innebar hat mot allt icke-ariskt, var ideologin i det unga partiet. Men för att det skulle bli rumsrent och komma in i den politiska värmen behövdes en bättre story. Då föddes berättelsen om generationer som dränkt den fosterländska jorden med sitt hjärteblod.

SD är ett närmast revolutionärt parti

Sverigedemokraternas konservatism blir ologisk när det gäller deras syn på lagar och staten. Tomas Ramberg påpekar i DN att SD istället är ett närmast revolutionärt parti i detta avseende. För enligt partiet står lagar och myndigheter i vägen för folket, så sådana påbud behöver inte följas. En tankefigur som brukar vara reserverad för hårdföra revolutionärer. Men SD-ledaren tycker synd om sig själv eftersom det minsann finns stygga tjänstemän i förvaltningen som hindrar partiets fina politik. Att dessa befattningshavare lyssnar på experter samt följer lagen och grundlagen, tycks aldrig ha slagit honom. Medan liberaler högaktar kunskap och juridik.

SD:s hjärtefrågor

Partiets verkliga själ kan man hitta i de hjärtefrågor som definierat SD de senaste åren.

Det första är hatet mot allt utländskt. Invandring ska stoppas och de som redan smitit in i Sverige ska i möjligaste mån slängas ut.

Det andra är att det är en mänsklig rättighet att bära och använda det halvautomatiska geväret AR-15, som liknar ett militärt vapen. Frågan om ett förbud mot detta var så viktig att den splittrade partiet, som annars på nordkoreanskt manér totalt sluter upp bakom sin store ledare.

Det tredje är övertygelsen om att kostnaden för fossilt motorbränsle är det absolut viktigaste för svenska folket. ”Priset vid pump” bedöms som en närmast religiös och existentiell fråga.

Det är Sverigedemokraternas själ, tvåhundra år efter att dess förfäder förblött i Blekinge: invandrarhat, vapendyrkan, kärlek till det fossila. Lägg till förakt för lagar och kunskap. Samt omsorg om gravstenar.

Om Liberalerna ställer upp på detta upphör de att vara liberaler. Då dör partiet.

The post Öppningen för SD kan bli Liberalernas död first appeared on Opulens.

POLITIK. Lars Thulin ägnar veckans krönika åt en kritisk genomgång av Ulf Kristerssons svaga insats som statsminister.

”Om Tidöpartierna vinner valet kommer Jimmie Åkesson fortsätta som statsminister – oavsett titeln på hans visitkort. Ulf Kristersson kommer fortsätta som tyst och hunsad knähund – oavsett titeln på hans visitkort.”

”Det farliga är inte de ondas ondska, utan de godas tystnad.” Denna fras tillskrivs den amerikanske medborgarrättskämpen Martin Luther King, verksam på 50- och 60-talen. Den kan användas rörande Tidösamarbetet. Tre borgerliga partier har begått samma misstag som den tyska borgerligheten på 30-talet.

Ett högerextremt parti med agendan att utrota den parlamentariska demokratin, togs in i värmen. Tanken var att partiet, nationalsocialisterna, kunde tämjas. Tolv år senare låg över 50 miljoner människor världen över i för tidiga gravar.

Sverigedemokraterna har inte heller blivit ledda av någon. Tvärtom. Till stor del har de, utan att ingå i regeringen, fått vad de pekar på. När de uppfört sig illa har regeringspartierna oftast agerat som de tre aporna på den berömda bilden: inte sett något, inte hört något, inte sagt något.

Fegaste statsministern i modern tid

Ytterst ansvarig är moderaternas partiledare och vårt lands statsminister – Ulf Kristersson. Som borde vara god. Men är tyst. Följande är hårt att skriva, men sanningen kan vara hård: Kristersson är den fegaste, mest ryggradslösa och sämsta statsminister Sverige haft i modern tid.

Detta är inte ett angrepp på hans person. Utan på vad han gjort – och främst inte gjort – under tiden som statsminister och ledare för moderaterna. Under hans befäl har ett tidigare seriöst och regeringsdugligt parti förvandlats till en dörrmatta för ett nyssnazistiskt partis stövlar.

Moderaternas moraliska förfall

Förr stod moderaterna för etik, moral och förnuft. Respekt för kunskap och traditioner. Det som kan kallas klokskap. Detta måste sägas, även om man inte gillar traditionell högerpolitik. I dag tycks partiet närma sig en blandning mellan skränande och pubertala ungmoderater på partifest och bredbenta och skrävlande SD-anhängare som heilar lite när enbart kompisarna tittar på. Fast bara på skoj. Att förre partiledaren Carl Bildt av många i moderaterna nu betraktas som en förrädare och vänster, beror inte på att Bildt ändrat sig. Utan på att partiet släppt ideologin och blivit dörrmatta.

Här ett par punkter som visar hur Kristersson möjliggjort förfallet.

I särklass störst var sveket mot förintelseöverlevaren Hédi Fried. Inför denna kloka och milda dam som överlevt nazismens ofattbara grymhet, lovade Kristersson att aldrig samarbeta med SD. Allt inför ett reportageteam från DN. Några veckor senare gjorde han exakt det motsatta. M-ledarens trovärdighet blåste bort lika totalt som ett korthus i en orkan.

Som förklaring uppgav han att löftet avgetts i rollen som partiledare. Men nu agerade han som ledare för oppositionen. Ursäkten var så patetisk att den kunde genomskådats och hånats av en sexåring. Med sveket var vägen utför sopad. Efter det kunde vad som helst hända. Och hände.

Statsministerns kritiserade anförande

I sitt första tal till nationen i samband med våldsvågen höll han ett mycket kritiserat anförande. Ett sådant tal ska bara tas till när något mycket oroande har hänt. Då gäller att samla nationen, lugna och peka på vägen framåt. Ulf körde med klassikern: allt är de andras fel. Skyll inte på mig. (tre minuter in i inslaget)

Hade statsministern fått med sig fel papper, alltså ett valtal och inte talet till nationen?  Jag tror inte det. Ulf läste nog upp ett manus han fått från Jimmie Åkesson. Med dennes enda agenda: lägg all skuld för allt på invandringen.

Statsministerns lilla pip

När SD:s trollkonton avslöjades, en bragd av TV4, chockades det politiska Sverige. Opposition, press och delar av regeringen reagerade. Inte minst för att SD:s troll inte bara gav sig på vänstern, utan även kolleger i Tidösamarbetet. Jimmie Åkesson avfärdade allt som lögner från ett ”vänsterliberalt klägg”. Statsministerns kritik mot trollkontona kan i styrka jämföras med pipet från en dansmus med infektion på stämbanden. Huvudsakligen ansåg Sveriges mäktigaste politiker att detta var en intern fråga för SD.

Sveket mot medarbetare

Till detta kan vi addera svek mot medarbetare. Vid ceremonin i Washington där ett medlemskap i Nato bekräftas, är det tradition att detta görs med ländernas utrikesministrar. USA:s Anthony Blinken var där. Och Sveriges Tobias Billström. Men när kamerorna rullade var Ulf Kristersson längst fram. Han stod inte ut med att missa minuterna i strålkastarljuset. Senare lämnade Billström, ytterst oväntat, tjänsten som utrikesminister.

Sverige var sent ute med att definitivt säga ifrån mot världens största mobbare, Donald Trump. När det till slut gjordes, släppte Kristersson först fram finansministern. Sedan vår utrikesminister. Här hade en statsminister behövts. Men Ulf fegade ur. Den gången också.

Statsministern är inte den vuxna i rummet

Ulf Kristersson körde tidigare med devisen att han var den vuxne i rummet. Denna slogan har begravts. För givetvis finns det vettiga personer på moderaternas partikansli som inte står ut med uppenbara lögner. Om statsministern är den vuxna i rummet, får vi hoppas att Gud skyddar barnen i lokalen. Ulf gör det inte. Bryta heliga löften, vara feg inför mobbare och ta sina kamraters finaste leksaker är inte beteenden vi ska lära våra barn,

Om Tidöpartierna vinner valet kommer Jimmie Åkesson fortsätta som statsminister – oavsett titeln på hans visitkort. Ulf Kristersson kommer fortsätta som tyst och hunsad knähund – oavsett titeln på hans visitkort.

The post Sämsta statsministerns stora svek first appeared on Opulens.

SATIR. Sofia Thoresdotter har skrivit en dagsvers som kommenterar Tidöpartiernas migrationspolitik.

Svenska barn

Ett budskap nu i juletid:

Naivt att tro på fred och frid

och gästfrihet är bara trams,

folk kan väl bo nån annan stans.

Ett barn är fött på denna dag,

som inte platsar i vårt lag.

Guds son det sägs att barnet är,

men barn ska vara svenska här.

The post Dagsvers: ”Svenska barn” first appeared on Opulens.

SATIR. Samuel Andersson har skrivit en satirisk kortnovell med anledning av att en SD-politikers hemliga låda med nazi-memorabilia har avslöjats. Förlagan till denna prosasatir står att finna i August Strindbergs kortnovell ”Ett halvt ark papper”.

En halvtom kartong

Äntligen hade SD-politikern rensat ur sitt kontor så att lokalvårdaren kunde städa alla ytor. Bara skrivbordet stod kvar. Flyttlasset till politikerns bostad rymdes i hans svarta skåpbil som såg ut som en likbil på håll. Lokalvårdaren tittade ut genom kontorsfönstret när han åkte i väg. Sedan kunde hon städa.

Men först skulle hon bara se till att inga saker låg kvarglömda. Hon behövde inte leta länge, för under skrivbordet, intryckt i ett hörn, låg en brun kartong. Lokalvårdaren lyfte på den, och märkte att den var halvtom. Tvekande öppnade hon kartongen. Men hon blev snabbt ivrig och plockade ur sakerna en efter en, och antecknade i mobilen vad hon såg, för det här var ett scoop utan dess like.

Först tog hon upp en gammal pokal med ett hakkors. För har man inte vunnit något själv kan man alltid spegla sig i äran av andra förlorare.

Därefter tog hon upp ett antal idolbilder på Adolf Hitler. För vem behöver bilder på nära och kära när man kan stirra sig tårögd på Führerns intensiva blick?

Slutligen tog hon upp ett tidigt exemplar av Mein Kampf. Ett samlarobjekt förstås – men alla böcker är som känt en del av litteraturen.

Här hade SD-politikern varit så noga med att inreda sitt kontor som en man som inget vet. Här fanns oförarglig hötorgskonst, ett par H&M Home-vaser, en Kinnarps-stol och en halvmysig IKEA-soffa för besökare. De flesta saker hade gått i blått, grått och furu. (Blott Sverige svenska färger har.) Och så låg det, när han trodde att allt var urrensat, en brun kartong med nazistgrejer kvar. Så kan man också skriva en vitbok, tänkte lokalvårdaren, där undertexten blir till text med versaler.

The post Kortnovell om SD-politikerns hemliga låda first appeared on Opulens.

POLITIK. I veckans krönika gör Lars Thulin en genomgång av SD:s populistiska politik. Han konstaterar att vindflöjeln snurrar och förmodar att partiets ledare vid det här laget måste vara yr i huvudet.

Sverigedemokraternas agenda är enkel. Drömsamhället är i princip det samma som för Trump, Orban och Le Pen. Viktigast är främlingsfientlighet, det andra är hat mot allt som kallas vänster. Det tredje är misstro mot parlamentarisk demokrati.

Men SD:s piller är beska för svenskarna. I vårt land finns fortfarande tro på vårt politiska system och samhällets institutioner. Därför krävs en sked sött för att medicinen ska sväljas och SD:s valsedel stoppas i urnan.

Sockret är populism – det handlar om att hitta komplicerade frågor och sedan föreslå mycket enkla lösningar på problemen. Lösningar som ofta rundar demokratiska spelregler.

SD är en vindflöjel i politiken

SD är duktiga på att känna vart vinden blåser. Politisk känslighet är ett begrepp för detta. Vindflöjel, den pil som direkt följer blåstens riktning, är ett annat. Här några exempel.

SD:s syn på EU

EU: SD var länge anti-EU. Jimmie Åkesson hävdar att det var motståndet mot EU som fick honom att gå med i partiet. Nazistkopplingar kände han inte till. Men så svängde partiet i frågan. Efter att först krävt ett utträde insåg man att svenskarnas stöd för unionen var starkt. Att Brexit blev en katastrof för Storbritannien gjorde att vindflöjeln vred sig.

SD:s syn på Nato

Nato: SD avskydde först alliansen. Man ställde upp på det ryska narrativet att världen ska delas upp i maktsfärer. Besvärande kopplingar mellan Kreml och enskilda SD-ledamöter och tjänstemän har avslöjats under åren. Den 24 februari 2022 invaderade Ryssland Ukraina. SD:s utrikespolitiska program skrevs snabbt om. Nato blev plötsligt jättebra. Gullandet med ledarna på Röda torget sattes på vänt.

SD och Donald Trump

Trump: han var länge en hjälte för SD. I DN hyllade SD:s chefsideolog Mattias Karlsson honom och hävdade att hans politik skulle rädda USA och världen. Efter försöket till statskupp den 6 januari 2021 svalnade romansen, men SD:s Björn Söder hävdade att Trump trots detta borde få Nobels fredspris.  Nu förfäras en stor del av världen av Trumps framfart. Åkesson hänger på och beskriver USA:s president som obegriplig. Fast i SVT:s partiledardebatt nyligen var Åkesson den enda som inte tydligt ansåg att USA utvecklades i en auktoritär riktning. Självklart – i grunden vill SD och Trump samma sak. Vindflöjeln snurrar våldsamt.

SD och Ungern

Ungern: Landet var SD:s föredöme. Med en ledare som är ultranationalist och raskt nedmonterar civilsamhällets institutioner, är nationen en våt dröm för SD. Richard Jomshof beklagade att SD inte kunde gå lika fort fram som Ungern. Så kom landets motstånd mot vårt Nato-inträde och det faktum att Ungerns ledare Victor Orban var Putins lakej i EU. Då vred sig vindflöjeln.

SD, judarna och muslimerna

Judar: SD:s rötter i nazismen lever. Björn Söder gjorde klart att judar inte var svenskar. Oscar Sjöstedt skojade om hur kul det lät när man sparkade på judar.  Samtidigt hatar SD islam. Jomshof leder det kriget. Han uppmanar till bränning av hundra koraner samt utmålar profeten Muhammed som våldtäktsman. Sedan kom kriget i Gaza. En konflikt som borde ha varit rena julafton för SD. Detta eftersom två grupper som SD avskyr stred mot varandra. Ändå tog man ställning för Israel, trots att den tyska ideologi som födde SD, hade som mål att utrota judarna. Vindflöjeln snurrar.

SD:s omsvängning när det gäller vinster i välfärden

Vinster i välfärden: SD hävdar att man är ett parti för vanligt folk. En huvuddel av de ”vanliga” människorna är emot vinster i välfärden. Även en majoritet av hela svenska folket. SD höll med.

Näringslivet, som tjänar storkovan på vinster i välfärden, såg ett problem. SD var en kraft att räkna med och måste gå med på systemet att riskkapital får ta våra skattepengar för att barn ska lära sig läsa – om det kan ske till absolut lägsta kostnad så att en rejäl slant blir över. Näringslivet bjöd SD:s ledning till fint möte. Därefter var Jimmie för vinster i välfärden.

SD och brottsligheten

Kriminalitet: SD vill vara tuffast mot kriminaliteten. Främst för att man hävdar att den enbart beror på invandring. Jobbigt blev det dock när Åkesson till sitt bröllop personligen bjöd in en känd gängkriminell. SD-ledaren försvarade sig som han alltid gör vid en skandal– inte hört något, inte sett något, inte förstått något. Ställdes det krav på hans avgång? Glöm det! SD-folkets dyrkan av Jimmie är nämligen av nordkoreansk kaliber. Ingen skugga får falla på den himmelske ledaren från Sölvesborg. Kanske ska han kallas Kim Jimmie-un?

SD:s falska outsiderimage

Outsiderrollen: Partiet vårdar sin outsiderimage. Ändå styr man genom Tidöavtalet Sveriges regering med fjärrkontroll. Ekvationen är svår: kan man vara anti sig själv? SD försöker. Men hur hålla kvar de anhängare som vill vara outsiders när partiet i själva verket står på trappan till regeringskansliet?

Jimmie kastar därför ut köttben för att hålla alla nöjda. Lite Swexit går alltid att vädra som håller EU-hatarna glada. Ryssvänner stryks medhårs genom att ifrågasätta stödet till Ukraina. Vilda-västern-romantiken frodas då partiet i Europa-parlamentet anser att Sverige bör genomföra utomrättsliga avrättningar på främmande mark.

Hinner SD med i en värld där allt snurrar snabbare? Där mindre av debatten läggs på SD:s agendor: främlingshat och avsky mot ”sosseri”. Vad det senare omfattar är oklart. Är det allt som SD inte gillar?

Tycker ni som jag att ”Kim Jimmie-un”, ser sliten ut? Måhända inte märkligt. Vindflöjlar gör en yr i huvudet.

The post SD:s ”Kim Jimmie-un” måste vara yr first appeared on Opulens.

RADIKALHÖGER. ”Mike Enockssons framställning är kontroversiell och kan kritiseras men analysen är onekligen ambitiös och väldokumenterad.” Det skriver Bert Mårald som läst Enockssons nya bok om svensk radikalhöger.

Den svenska radikalhögern – Från borggårdskris till Tidöavtalet
Av Mike Enocksson
Ordfront förlag

Vår tid präglas av politisk högervind. Efter 60- och 70-talens vänstervåg, följd av en nyliberal era präglad av internationalism och globalisering, har nationalismen fått en renässans. Den har få likheter med den konservatism som sammanfattats i begreppen tron, svärdet och altaret.

Det är en annan variant av konservatism, som är svårare att etikettera, som nu har stigit fram. Statsvetaren Mike Enocksson, som efter en period som sverigedemokrat blivit aktiv socialdemokrat, därtill väl hemmastadd i det ideologiska landskapet, har fastnat för begreppet radikalhöger. Efter att ha publicerat böcker med titlar som Kampen om Sverige – Från socialism till nyliberalism och Radikalkonservatism – En ideologisk pånyttfödelse har han nyligen utkommit med Den svenska radikalhögern – Från borggårdskris till Tidöavtalet (Ordfront 2025)

Rudolf Kjellén och hans krets

Efter en del begreppsexercis kring olika varianter av högerideologi och konservatism, kopplar Enocksson ett längre historiskt grepp. Utan att förbigås tonas italiensk fascism och tysk nazism ner. I stället förs vi till första världskrigets upptakt med bondetåg och borggårdstal hemmavid. Där återfinns Rudolf Kjellén, statsvetenskapsprofessor i Göteborg före överflyttningen till Uppsala. Han lanserade geopolitiken och 1914 års idéer, i kontrast till upplysningen och 1789 års paroller om frihet och jämlikhet.

I kretsen figurerar hans svärson Manfred Björkquist, lierad med ungkyrkorörelse och försvarspatriotism. Där finns även filosofiprofessorn i Göteborg Vitalis Norström, folkhögskolerektorn Teodor Holmberg och Adrian Molin, som disputerat på studier kring Geijer vid Göteborgs högskola, blivit redaktör för unghögerorganet Det nya Sverige och var en av medförfattarna till aktivistboken Sveriges utrikespolitik i världskrigets belysning, vilken förordade modig uppslutning på tysk sida under första världskriget.

Till dessa namn kunde ha fogats Vilhelm Lundström, Göteborgs högskolas förste latinprofessor och grundare av Föreningen för svenskhetens bevarande i utlandet. Som synes fanns det fog för begreppet göteborgshöger, med klar anknytning till den unga Högskolan.

Mellankrigstidens radikalhöger

Under mellankrigstiden lyfter Enocksson fram Lundakonservatismen med latinlektorn Elmo Lindholm som ledande företrädare samt ordförande i nazivänliga Sveriges nationella ungdomsförbund. Efter namnbyte till Sveriges nationella förbund efterträddes Lindholm av Per Engdahl, livslång ledare för Nysvenska rörelsen. I riksdagen får den under en kortare tid en företrädare i översten Alf Meyerhöffer, som i ett tidigare skede ställt sig i spetsen för en brunmelerad kampgrupp.

Det är arvet från dessa perioder som förmedlats till vår tid. Det har kombinerats med nostalgi för folkhemmet som Rudolf Kjellén och Teodor Holmberg lanserat innan det med större framgång anammades av Per Albin Hansson.

Radikalhöger i vår tid

I våra dagar har Jimmie Åkesson velat hävda att det moderna folkhemmet företräds av Sverigedemokraterna. Han har till och med I sin bok “Satis polito” låtit Per Albin Hansson skriva ett fiktivt förord, där han säger sig i dag sympatisera med Sverigedemokraterna. I denna tolkning ställs folkhemmet i motsats till en samhällupplösande destruktiv mångkulturalism. Här framstår Johann Gottfried Herder med sin betoning av folksjäl och nationell särart som viktigare än konservatismens lärofader Edmund Burke, irländaren som ironiskt nog satt i brittiska parlamentet som whigliberal.

Kristen radikalhöger

I förbigående berörs även kristen högerideologi. Enocksson nämner hur Sverigedemokraterna gick till kyrkovalet 2001 under mottot Fädernas kyrka, taget från ungkyrkoföreträdaren och Karlstads-biskopen Johan Alfred Eklunds populära men omstridda psalm.

Eklund var även upphovsman till den nationalromantiska marschsång som beledsagade bondetåget februarisöndagen 1914. Eklund stod främmande för liberal demokrati och parlamentariskt styre. Därtill menade han att vår historiesyn olyckligt skymts av en filosofisk konstruktion uppgjord av den “tyske juden” Karl Marx. Det är tankespår som leder över till den utrerade form av schartauanism, som företräddes av kyrkoherden Ivar Rhedin, redaktör för den pro-nazistiska Göteborgs Stifts-Tidning och en av initiativtagarna till det likasinnade Kristna Folkpartiet. Ur den myllan hade också pedagogiklektorn Georg Brandell utgått, vilket 1947 resulterade i boken “Hitler och hans värld”, Där framställs Hitler – vid sidan om Luther i äldre tid – som Tysklands ledande nydanare, utmanande marxism, socialism och bolsjevikvälde.

Läroverksläraren Erik Walles har fått komma med i rollen som vice ordförande och ställföreträdare för Sven Olof Lindholm i Nationalsocialistiska Arbetarepartiet. Däremot har hans aversion mot jazzen med den uppmärksammade boken “Jazzen anfaller” förbigåtts liksom hans ärkereaktionära kvinnosyn.

För övrigt är det få kvinnor som figurerar i Enockssons framställning, egentligen bara Annie Åkerhielm och Vera Oredsson, gift först med Sven Olof Lindholm, senare Göran Oredsson. Vera Oredsson har för övrigt nyligen porträtterats i en bok av sin ideologiskt helt avvikande bror Folke Schimanski. För att få en fylligare bild av nazisympatiserande kvinnor får man gå till Heléne Lööws artikel om Tant Brun i Historisk tidskrift.

Radikalhögerns historiesyn

Den historiesyn, som ryms inom radikalhögern, har också berörts. Här finns en vurm för krigshjälten Karl XII och Engelbrekt som nationell befriare. 1 maj-firandet föreslås bli ersatt av en Engelbrektsmarsch. I synen på det förflutna är inspirationskällorna långt mer Arthur Stille och Gottfrid Carlsson än Fredrik Lagerroth och Erik Lönnroth.

Etnonationalismen och globaliseringen

På bokens sista sida anknyter Enocksson till Nils Elvanders avhandling om Harald Hjärne och konservatismen. Hjärne ses där som företrädare för en på sikt segrande moderat och demokratiskt sinnad konservatism. Nu verkar det dock som om Rudolf Kjellén, som också bereddes stor plats av Elvander, återtagit mycket av sin position som ledande ideologisk banerförare.

Till synes har den långtgående globaliseringen skapat grogrund för en etnonationalism, där multikulturalism och mångfald uppfattas som de stora hoten.

Risken finns att denna attityd övergår i enfald. Mike Enockssons framställning är kontroversiell och kan kritiseras men analysen är onekligen ambitiös och väldokumenterad.

Ryms allt i boken under beteckningen radikalhöger?

Frågan är förstås om allt i framställningen ryms under beteckningen radikalhöger. Denna utmärks av en kulturkonfrontation gentemot vänsterliberaler och kulturmarxister, frekventa nidingsord bland högerpopulister. Därför är det värdefullt att begrepp som paradigm och hegemoni, som de företrätts av Thomas Kuhn och Antonio Gramsci, lyfts fram.

The post Den svenska radikalhögerns djupare rötter first appeared on Opulens.

HUMOR & POLITIK. Kristian Mandin berättar här om sitt projekt Modersmålspolisen. Han ställer också en viktig fråga: Är humor en bra metod för att bemöta fascism?

”Hjälp oss få bort denna kunniga,svamlande,livsfarliga ”människa” från politiken o hjälp honom till rehabilitering,, nä förresten,, lås in honom!”

Jag satt på ett Pågatåg påväg från Malmö när jag läste kommentaren på Sverigedemokraternas Facebook-sida. Det var tydligt att skribenten var riktigt förbannad på statsministern och uttryckte detta på jättedålig svenska.

Av orsak jag inte minns svarade jag:

“Kom igen X! Först skiljetecken och sedan mellanslag. Aldrig två kommatecken efter varandra. Du använder ju det svenska språket så dåligt att man nästan kan tro att du inte är en ”riktig” svensk. Skärpning X! Hedra det svenska språket! P.S. Generöst att du ändå tycker Löven är kunnig men ändå förstår jag inte varför du vill låsa in honom, jag trodde vi levde i ett kunskapssamhälle.”

(Observera att jag själv stavade fel till Löfven och att min egen kommentar kanske inte var så värst elegant formulerad.)

Jag skärmdumpade konversationen och delade den på min Facebook.

Sedan föreslog min fru att jag skulle starta en Facebook-grupp med liknande konversationer så det gjorde jag. Svenska mot invandrare — SMI.

Så uppstod Modersmålspolisen

Namnet skavde lite så när någon anklagade mig för att vara ”Modersmålspolis” bytte jag till just Modersmålspolisen.

Tillväxten var brutal. Efter någon månad hade jag över tusen följare och jag ägnade allt mer tid åt att leta upp idiotiska och illa skrivna kommentarer som jag kunde mästra.

Jag utvecklade en form, inledde nästan alltid på ungefär samma sätt: ”Hej X, jag har tagit som uppgift att kontrollera efterlevnaden av svenska skriv- och språkregler här på Sverigedemokraternas Facebook, din kommentar lever inte upp till kraven.” Därefter gick jag igenom kommentarens språkliga och ofta logiska brister.

Att jag tagit som uppgift att kontrollera skriv- och språkregler var helt sant, dock hade jag inte fått uppdraget av partiet, vilket många av SD:s anhängare tog för givet. Någon skrev:

”… vädjar att du får kicken från denna post omgående!!!”

Och:

”Satan vad pinsamt! Jävlar vad SD kommer förlora röster om du ska sitta å tillrättavisa folk i språket! Pinsamt drag av ett annars bra parti!”

SD lät mig hållas

Men SD:s socialamedier-avdelning lät mig hållas. Visserligen raderade de mina kommentarer så fort de hann men ingen blockering. Jag tror faktiskt att de tyckte kommentarerna var lite roliga.

Och det fanns mycket att kommentera, den språkliga torftigheten var ofta bottenlös. Flera av de som skrev måste ha stängt av autokorrekt-funktionen på telefonen, för hur får man annars till:

”fångsrsksllbsraifängelse”

Många av skribenterna hade definitivt inte klarat de språkkrav de själva ansåg vara ett måste för att få jobba inom vården.

Något som flitigt debatterades:

”Det skulle vara ett anställnings krav i Sverige inte anställning om du inte kan svenska. Samma sak skulle det vara att starta ett företag na ska kunna svenska och övrigt på grundskolenivå betyg”

Och:

”Både prata, läsa skriva på Svenska! och förstå svenska ord!”

Även inom skolfrågor gick debattens vågor höga. SD är ju ett parti vars politik bygger på att man helt enkelt ska skärpa sig, följa regler och traditioner och som också vill ha en hård skola med tydliga krav, något partiets anhängare höll med om:

”Ungen ska vara glad att jag inte är lärare ! Återinför 50 60 tals ordnings regler och bestraffningar! Samt inför ordning och uppförande i betyget igen !!!”

Men kommentaren visade tyvärr bara att den gamla skolan, den skribenten gått i, knappast var så värst bra heller.

Även kunskaperna i matematik var det illa med:

”Jag säger bara två ord fy fan, vilket pack.”

SD blockade till slut Modersmålspolisen

Månaderna gick, följarskaran var uppe i 1 800 men en morgon kunde jag inte hitta SD:s Facebook-konto. Nu hade jag blivit blockad.

Och det var efter att jag fört en saklig diskussion med en ung kille som trodde att allt var invandrarnas fel.

Där gick tydligen gränsen för SD. Raljerande med folks undermåliga texter var okej, men en vettig diskussion, då fick de nog.

Jag gjorde några tafatta försök med andra konton i andra namn men det kändes inte rätt.

Så Modersmålspolisen lades ner.

Några reflektioner 

Efteråt har jag funderat på vad som hände och på mitt eget agerande. Sanningen är att jag predikade för de redan frälsta och att det var mer en egotripp där jag gjorde mig lustig på andras bekostnad än en effektiv politisk handling.

Jag har också funderat på varför de där SD-anhängarna skrev så dåligt som de gjorde. Utöver det faktum att många har svårt att stava tror jag också det är en form av aktivt motstånd. Människor som gått genom skolan med usla betyg i svenska och aldrig vågat uttrycka sig i text hittar plötsligen en arena där de kan skriva vad de vill och framför allt hur de vill.

Det blir ett långfinger till deras gamla svensklärare som pratade om så värdelösa saker som verb och pluskvamperfekt och en provokation mot alla plugghästar som tycker det är viktigt att inte skriva fem kommatecken i rad, att inleda ny mening med stor bokstav och vet att ordet ”inkompetent” inte stavas ”inkompitent”.

Är humor en bra metod för att bemöta fascism?

Men den centrala frågan är om humor är en bra metod för att bemöta fascism (Jo, många kommentarer på SD:s Facebooksida kryssar i samtliga fascism-rutor, kolla själv om du är tveksam).

Jag säger som Jimmie Åkesson: Jag vet faktiskt inte.

I USA sitter just nu den president som det skämtats mest om av alla presidenter.

Och det har inte bitit.

Kraften i populismen kommer ofta ur en känsla av utanförskap och då är det kontraproduktivt att utestänga och skratta åt de som lockas av den.

De som skrev på SD:s Facebook gjorde ju det för att de tyckte något. Visserligen tyckte de, i alla fall enligt mig, fel och de hade kanske fått sina åsikter för att de matats med lögnaktig propaganda.

Men man ska ta folk på allvar.

Och det är kanske det företrädarna för de gamla svenska partierna glömt att göra. De borde läsa vad SD:s anhängare försöker uttrycka och bemöta det.

Men jag försvarar ändå Modersmålspolisen för när det mesta annat provats, argument, logik, solidaritet och humanism kanske bara det mest mänskliga av allt återstår — ett gapskratt.

The post ”Det var jag som var Modersmålspolisen” first appeared on Opulens.

IDEOLOGI. DN:s Björn Wiman bär ett kors runt halsen. En rad kristna intellektuella lägger ut texten på flera av landets stora kultursidor. Kristendom är hett. En undersökning av Ungdomsbarometern visar att religionen har blivit en trend bland unga. Orsaken till varför går isär. En del talar om vikten av mening, att det är cykliskt, en motreaktion mot sekulariseringens själlöshet och individualism. Jag tror delvis att det handlar om något annat, och jag är inte säker på att de unga nykristna vet vad de har gett sig in på.

Kristna skribenter framstår ofta som självklara och tydliga. Även om de kan reflektera, vrida och vända på saker finns det en mall för deras slutsatser. Så tacksamt det måste vara. Jag blir nästan avundsjuk. Det är det här med positioneringen. Att konsekvent kunna bottna i sin åsikt. Om föreställningen om en gud tidigare huvudsakligen haft syftet att ingjuta hopp och mening för utsatta människor verkar det i dag mer fungera som ett färdigt tankegods. En del tycker om att gå till kyrkan ibland men framför allt dras vissa till att lägga an ett kristet synsätt på att aktuellt problem.

I tider av polarisering, virrvarr av åsikter och wokekultur lockar tydlighet. Sverigedemokraterna och delar av högern har med stor framgång arbetat med en sådan utgångspunkt under lång tid. Kristendom kan säkert erbjuda mening och vara ett motgift mot ensamhet. Det kan innebandy också. Men den kristna trenden kan också ses som ett varumärkesbyggande av en identitet där en given värdegrund är en god förutsättning för att bli nästa Joel Halldorf. Men jag anar att ungdomarna snart kommer till slutsatsen att den riktiga frälsaren heter Ebba Busch, att det finns något som heter synd och att de alla måste förhålla sig till helvetet. 

SVEN HOLMBERG

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Unga nyfrälsta verkar glömma bort helvetet first appeared on Opulens.

POLITIK. ”Världen enligt KD: svenskarna ska följa den lagbok som finns och även KD:s speciella ”bok” som styr tankar och tyckanden. Men vissa utvalda, som Ebba Busch, kan välja och vraka och bara följa de lagar de gillar,” skriver Lars Thulin i veckans krönika.

Partiet Kristdemokraterna, som i dag varken kan kallas kristet eller demokratiskt, slår svenskt rekord i disciplinen hyckleri. Det är imponerande, eftersom det är många som ställer upp i den grenen.

KD:s bakgrundshistoria

Låt oss först kort syna Kristdemokraterna. Partiet bildades 1964 under namnet Kristen demokratisk samling (KDS) eftersom ett antal kristna i Småland var förbannade på att kristendomsundervisningen i skolan skulle byta namn till religionskunskap. Undervisningen i ämnet skulle därmed gå ut på att även berätta om andra uppfattningar än den att kristendomens gud var enda sanningen och vägen.

Länge förde Kristdemokraterna en undanskymd tillvaro i politiken, ett gulligt och snällt parti utan någon makt. Men med Alliansen kom KD in i värmen och fram till köttgrytorna. Sedan dess har KD fört en alltmer hårdför och brutal politik på den borgerliga kanten och flyttat längre högerut.

I riksdagsvalet 2022 fick partiet 5,3 procent av rösterna, i EU-valet två år senare 5,7, vilket betydde att man tappade ett mandat i parlamentet. Hur många av KD:s röster som är stödröster från M är oklart. Men det är klart att enbart var tjugonde svensk stoppade deras valsedel i kuvertet.

Varför rösta på KD?

Den viktigaste frågan man ska ställa till företrädare för ett parti är: varför ska jag rösta på er? För KD finns bara ett svar: Rösta på oss om du gillar ett parti som snällt följer i husse Jimmies strypkoppel. En husse som vi aldrig kommer morra åt.

KD-ledaren Ebba Busch enda merit är att hon är helt anpassad till medias villkor och dramaturgi. Alltså att yta betyder mest, budskap nästan inget. En god vän till mig, framstående politisk reporter, sade så här: Säga vad man vill om Ebba, men hon pratar i rubriker, ingresser och bildtexter. Hon får alltid ur sig något som går att trycka, hur tokigt det än är.

Vad skulle Jesus säga?

KD-ledarens ilska över att svenska polisen inte skjuter skarpt mot demonstranter och hennes upprördhet att inte fler islamister blev skadade vid påskkravallerna, gör att Jesus – om han kom tillbaka – aldrig skulle välkomna Ebba i sin skara. Där försvann första delen i namnet Kristdemokraterna.

Nyligen talade Busch om svenskhet  och svenska värderingar. Där har hennes parhäst, Alice Teodorescu-Måwe, tidigare varit på banan genom att ställa krav på svenskhet. Bland annat måste man erkänna Israel, främst nu under deras folkmord i Gaza.

KD:s besatthet av svenskhet

Tjatet om svenskhet och krav på vissa värderingar hos svenskar gör att den andra delen i namnet, Demokraterna, skyndsamt ska behandlas med delete-tangenten.

För mig är frågan om krav på svenskhet och värderingar en icke-fråga. För allt är redan avgjort, godkänt och nedtecknat. Kravet på svenskhet finns i lagboken. Den är alla som vistas i Sverige, en kvart eller ett helt liv, skyldiga att följa. Om man inte gör det får det konsekvenser. De står också i lagboken. Är något oklart har vi en rättsapparat som gärna förtydligar och klargör.

Något mer än att följa lagen kan en demokratisk stat inte kräva av medborgarna. Heller inget mindre. Vill vi att lagen ska ändras får det ske på demokratisk väg, alltså av lagstiftarna. Som är vår riksdag. Ändringar sker ständigt. I landskapslagarna var stöld av öskar ur en båt belagt med oerhört strängt straff. På 1600-talet kunde otrohet bestraffas med döden. Men krav på medborgarna kan komma först när det finns en lag som stöder det.

KD ‒ en felaktig beteckning

Partiet, som felaktigt kallar sig kristet och demokratiskt, ställer inte upp på det. Det vill bestämma vad folk ska tycka och tänka. Det är inte på något sätt förenligt med demokrati.

Varför har Ebba Busch, som tycks hålla sitt parti i samma järngrepp som Donald Trump håller sitt, gått emot innebörden i sitt partis namn? Svaret finns nog i siffrorna 5,3 och 5,7. Partiet, som i grund och botten saknar en egen politik, fiskar i mycket grumliga vatten för att hålla näsan över ytan. En yta som i politik stavas fyra procent. I den kampen är alla medel tillåtna. Drunkning lär vara en plågsam död.

KD ‒ ett SD för kvinnor

I kampen för överlevnad har den forna Livets ord-studenten Busch metodiskt och målmedvetet rivit ner murarna mot ett annat parti. Ett som också felaktigt har ordet demokraterna i sitt namn. Det vill säga Sverigedemokraterna. Politiska bedömare, mer erfarna och smarta än jag, har beskrivit KD som ett SD för kvinnor, alternativt för SD-anhängare som skäms för att vara det, åtminstone inte vill erkänna det för sig själva och omgivningen. De röstar då på Ebba.

En lagbok som inte finns

Det märkliga är att KD och dess ledare sålunda vill att svenskarna ska följa ett slags reglemente, närmast en lagbok, som dock inte finns. Själv har emellertid Ebba Busch vid ett tillfälle valt att inte följa den lagbok som faktiskt finns. Eftersom hon erkänt att hon brutit mot lagen och tagit sitt straff för det, Nämligen grovt förtal. Men ändå gjort klart att hon inte tycker att hon begått något fel. För i själ och hjärta anser hon inte det.

Världen enligt KD: svenskarna ska följa den lagbok som finns och även KD:s speciella ”bok” som styr tankar och tyckanden. Men vissa utvalda, som Ebba Busch, kan välja och vraka och bara följa de lagar de gillar. För deras själar och hjärtan trumfar allt.

Ett större hyckleri är mycket svårt att tänka sig.

The post KD – varken kristet eller demokratiskt first appeared on Opulens.

DEMOKRATI. Grundlagar, parlamentarism, rättsstat, informationsfrihet, fri press är delar i en sorts avtal som ständigt måste förnyas, skriver Stellan Lindqvist.

Det är lätt, och förstås helt rätt, att reagera med förskräckelse och vrede över SD:s trollfabriker, deras lögner. Oetiskt, ett brott mot Tidöavtalet, vi som trodde! Trodde vad då? Att SD inte var ett halvfascistiskt parti, många kriterier kan ju prickas in.

Knutsson, Marmorstein, Ramberg, Melin. Mycket blev spel, tjafs. Talarstolar, upprörda ord. Bra förstås. Men vad säger det om det som sker under ytan?

Om vilka vi blivit? Vilket vårt ansvar är, medborgarnas?

Många tycker det är jobbigt med oenighet, jobbigt att diskutera, jobbigt att möta motargument, men vi glömmer då att de civiliserade ”bråken” – lyssna, lära, ha mod att stå på sig, är något av demokratins fundament. Att de är civiliserande. Varje dag pågår denna lågvarviga demokrati, runt middagsbord, på arbetsplatser, på krogen, på gatan, varje gång du möter en främling och ler. Varje gång du inte säger emot när du borde, när du kunde, är därför ett litet nederlag.: ”Det är inte de ondas brutalitet som är det stora problemet, det är de godas tystnad” (Martin Luther King).
Nej, demokratin är inget för fegisar.

Den politiska demokratins utgångspunkt är krass: oenighet är människolivets lott, går inte att undvika. Vilket låter tråkigt, men är ofrånkomligt sant. Uppgiften således: finna en ordning som på ett fredligt och accepterat sätt kan hantera en ständig och kontinuerlig oenighet. Lösningen känner vi alla: allmänna, öppna och fria val, majoritetsbeslut, accepterade och fredliga maktväxlingar. Ett intrikat kanalverk byggdes för att hindra översvämningar, för att skydda det mest centrala av alla värden: friheten. I vårt land är denna lösning cirka hundra år gammal.

Vi vet att också enigheten kan vara lockande, drömmen om lejonen och lammen som fredligt kamperar samman på gröna ängar. Inget tjafs, ingen oenighet, inga långbänkar, inte de väldiga kraven på det egna ansvaret. Socialpsykologen Erich Fromm beskrev detta det förföriska i det klassiska arbetet Flykten från friheten (1941) – tyskt trettiotal, med öppna ögon valde folket en ”stark ledare”, friheten utväxlad mot trygghet (mycket illusorisk skulle det visa sig).

Det är lätt att få för sig att de demokratiska samhällena bara rullar på. Hjulspåren uppkörda, är vi inte alla överens, en gång demokrati så är vi vaccinerade. Men vi glömmer då något fundamentalt: samhällen finns egentligen inte, det vill säga inte konkret. Inte som en byggnad, ett träd. Samhällen finns i våra huvuden, i våra medvetanden. Bara där. De finns i sammanhangen vi ser, de finns i de gemensamma föreställningar vi delar med alla andra i landet Sverige. Och det är dessa föreställningar, hur de fortlever och omskapas, som skapar stabilitet. Utan dessa är Riksdagshuset blott en väldig stenkonstruktion (i diktaturer kan man beskåda dessa stenkolosser). Grundlagar, parlamentarism, rättsstat, informationsfrihet, fri press osv – allt är delar i ett gemensamt och upplevt sammanhang, allt är delar i en sorts avtal, ett avtal som ständigt förändras. Som ständigt måste förnyas.

Men avtal kan lösas upp. Grunden heter tillit. Efter ett handslag förväntar vi oss inte en kniv i ryggen, inte heller att någon efter avtalets ingående förtalar oss. Löses tilliten upp, löses också avtalet upp.

Under tjugo års tid, under sjuttiotalet, studerade statsvetaren Robert Putnam och hans kollegor demokratiprocesser i Italien. Frågan de ställde sig var denna: varför fungerar demokratin så mycket bättre i norra Italien än i södra? Svaret de fann – publicerat i klassikerarbetet Making Democracy work, 1993 – var detta: i norra Italien var den sociala tilliten hög, i södra låg. I norra Italien fick man inte en kniv i ryggen, i södra fick man det.

Det man i norr skapade kallade Robert Putnam socialt kapital. Tack vare detta kapital frodades samhället, välstånd utvecklades. Frågan således: varför var den sociala tilliten hög i norr och svag i söder? En variabel visade sig fungera, inga andra.

I norra Italien var man aktiv i sångkörer, företagsföreningar, båtklubbar, pensionärsföreningar, scoutklubbar, ornitologsällskap, hem- och skolaföreningar. Alltså – där det fanns ett starkt civilsamhälle, en stark känsla av medborgarskap var demokratin stark. Hjälper jag någon idag så får jag hjälp av någon annan imorgon – transaktionskostnaderna minskar, det vill säga tidskostnaderna för avtal, kontroll och sanktioner.

I söder fanns inte mycket av horisontella relationer. Här var familjen det viktigaste, misstron var stor, misstron mot jämlikhet, misstron mot alla slags kompromisser. Förhållandet till politiker var inte principiellt utan personligt, mellan styrande och styrda rådde ett beskyddar-klientförhållande.

En process liknande den i norra Italien beskriver idéhistorikern Ronny Ambjörnsson i klassikern Den skötsamme arbetaren, 1988, en studie av arbetarkulturen under tidigt nittonhundratal. Genom att delta i möten, lyssna, föra protokoll, ta ansvar, diskutera, övade arbetaren in demokratin, egenintresset växlade över i gemensamma intressen. Återigen: en fungerande demokrati kräver ett levande civilsamhälle och ett aktivt medborgarskap.

Vad hotar detta idag? I analogi med resonemanget ovan: det beror på i vilken grad vi ser på samhället som en serviceinrättning (what’s in it for me?) och i vilken grad vi ser på det som ett gemensamt ansvar. Medborgare eller individ? Det lär knappast kräva en Einstein, eller omfattande studier, för att se att den omfattande kommersialiseringen och marknadiseringen av samhället lett till att vi blivit alltmer individ och kund och allt mindre medborgare.

Ett litet exempel. För väljare som inte orkar eller vill orientera sig på djupet finns sedan ett antal år valkompasser, det vill säga ett sorts smörgåsbord: vill du ha ägg-och-sillmacka, vill du mycket låg eller ingen immigration plussat med mycket stark lag-och-ordning, ja då är SD ditt parti. Ingenting blir synligt av det underjordiska ideologiska mycelet. Som finns där, som alltid finns där. Människorsyn, samhällssyn, historiesyn. Demokratin som ett neutralt räkneverk som i ena änden filtrerar och sorterar åsikter och i den andra producerar politisk handling. Ajöss medborgare.

Demokrati är inget för fegisar! Det finns en morgondag.

The post Demokrati är inget för fegisar first appeared on Opulens.