MUSIK & MÄNNISKOR. Gussy Löwenhielm börjar nysta i mysteriet med den mytomspunna duon Philemon Arthur & The Dung, men spinner också trådar kring uttrycket “Sverige är bra litet ibland”.

En av mina favoritscener inom svensk film är den i ”En kille och en tjej” när Lasse (Brasse Brännström) säger till Lena (Marianne Rudberg) att det var onödigt det hon sa om att Sverige är ett litet land. Efter en tids ältande säger Lena till slut på Harriet Anderssonsk stockholmska: ”Förresten var det inte det jag sa. Jag sa att Sverige är bra litet ibland”. Enkelt, välspelat och väldigt roligt. Men framför allt sant. För Sverige är bra litet ibland.

Jag frågade i början av denna månad kulturantropologen Kalle Lind om han hade någon dokumenterad utläggning om fenomenet Philemon Arthur & The Dung. Det har ju länge spekulerats friskt kring vilka som kan tänkas ligga bakom denna mytomspunna duo som efter att ha tilldelats en Grammis 1972 fick hela galan att läggas på is i 15 år.

Kalle Lind förklarade att detta med all säkerhet avhandlades i någon podd. Men ett hetare tips var det, från en annan person i denna tråd på Twitter, att Lind hade avhandlat detta laddade ämne i programmet ”Snedtänkt”. Där diskuterar han frågan tillsammans med Eva Wilke som tillsamman med Anders Lind grundade Silence Records. Skivbolaget som gav ut gruppens skivor.

Wilke ger inga som helst indikationer på vilka som kan tänkas ligga bakom gruppen. Hon svarar inte ens på frågan om det är duons riktiga farmor som förekommer på några av spåren. Hon är helt förtegen i frågan och det känns som att vårt enda hopp är att polisutredaren Krister Petersson samlar till presskonferens inom snar framtid. Fram till dess kan vi bara spekulera kring vilka som har skapat odödliga hits som ”In kommer Gösta” och ”Henning i sin presenning”.

Ett vanligt förekommande element i min barndom var bilfärden mellan Danderyd och squashhallen i Täby där min pappa och valfri motspelare skulle konfronteras mellan fyra svettimpregnerade linjerade väggar. Jag var med som något slags moraliskt stöd skulle jag tro. Eller så skulle sporten inspirera mig att göra något vettigare med mitt liv än att intressera mig för musik. Vem vet?

Ungefär 25 år senare satt jag själv i Ralph Lundstens K-märkta Andromedastudio

Bilfärden hade några återkommande teman. Men det som verkligen blev bestående var den tragikomiska upplevelsen av Ralph Lundstens klassiska signatur till Radio Sweden, Utlandsradion. Melodin som skulle signalera att utlandssvensken hade fått in en svensk frekvens på radion. För trots att Sverige är bra litet ibland så kan det vara intressant att veta vad som försiggår där. Signaturen är en kort trudelutt på fyra takter som skiftar mellan dur och moll och således satte griller i min tioåriga hjärna. Ovissheten gav mig ångest. Men för Lundsten gav den dineros. Enligt uppgift spelades denna signatur fyra gånger i timmen och gav Lundsten således en trevlig ersättning från Stim varje år.

Ungefär 25 år senare satt jag själv i Ralph Lundstens K-märkta Andromedastudio, där verket hade kommit till, i egenskap av ljudtekniker och förevigade pionjärens elektroniska sagovärld med hjälp av ett brusigt mixerbord. Också det K-märkt. Det var spännande att höra Lundstens lågmälda norrbottniska direktiv viskas bakom ryggen medan jag drog i EQ-reglagen.

Ralph var en egensinnig man som visste vad han ville. Och som gärna delade med sig av sina erfarenheter. Men det jag verkligen minns var när han den 22 april ringde upp en vän för att gratulera denne på 83-årsdagen. Vännen var en känd svensk illustratör vid namn Hans Arnold. Jag satt häpen bredvid och låtsades vara sysselsatt med att mixa sagomusiken. Men det gjorde jag alltså inte. Istället tog jag med största intresse del av detta nu unika K-märkta samtal mellan en kompositör av elektronisk konstmusik och illustratören till bland annat Abbas samlingsskiva, Astrid Lindgrens mystiska ”Allrakäraste syster” samt Ralphs album ”Shangri-La”.

När Ralph sedan bjöd på lunch, som alltid var korv och mandelpotatis, samtalade vi om elektronisk musik då Bo Anders Persson från Träd, Gräs och Stenar kom på tal. Ralph var föga imponerad av Pärson Sound (ni som vet, ni vet) men det var jag som var ett stort fan av ”Träden”. Dem som jag samma år skulle göra min andra spelning tillsammans med.

Men det som är roligt med ”Träden” var ju att de hade gjort en cover på just Philemon Arthur & The Dungs ”In kommer Gösta” som finns med på inspelningen från den första Gärdestfesten. Den i juni 1970.

Kanske var det denna inspelning som satte igång spekulationerna kring om det möjligtvis var ”Trädens” trummis Thomas Mera Gartz som var en av personerna bakom Philemon Arthur & The Dung.

Stig Vig donerade vid sin bortgång hälften av sin skivsamling till Pet Sounds Records på Skånegatan i Stockholm.

Hade jag varit mer insatt i ämnet hade jag kunnat luska lite då jag pratade med Gartz i samband med en rockfestival i Norrköping sommaren 2008. Men så långt hade jag inte kommit i min svenska musikarkeologi vid denna tidpunkt. Tråkigt nog.

I januari 2012 tackade den legendariske basisten Per-Åke Odeltorp för sig. En man som förmodligen är mer bekant som Stig Vig, grundaren av de berömda reggaerockarna Dag Vag. Stig Vig donerade vid sin bortgång hälften av sin skivsamling till Pet Sounds Records på Skånegatan i Stockholm. Vid ett besök där under sommaren samma år hittade jag till min stora glädje ett välbevarat exemplar av Kebnekajses klassiska debutskiva ”Resa mot okänt mål”. Men med en viktig detalj: En klisteretikett på vilken det stod ”Per Gud”.

Eftersom gitarrsolot på titelspåret är bland det bästa som någonsin spelats in i Sverige var det inget att snacka om. Skivan skulle till varje pris bli min. Dels för att den är en milstolpe i svensk musikhistoria och dels för att den hade tillhört Stig Vig. Som ibland använde sig av pseudonymen Per Gud. Och som dessutom spelade på den där festivalen i Norrköping 2008 där även Kebnekajse uppträdde. Skivan gavs ut på Silence Records samma år som Philemon Arthur & The Dungs debutalbum. Mellan dessa två utgivningar ges bara ett album ut: Fläsket Brinners debut. Också den en milstolpe. Och även de spelade på festivalen i Norrköping.

En lördag i mars tog jag med mina barn till Filmhuset i Stockholm för att se en riktig svensk filmklassiker. Cinematekets visning av ”Picassos Äventyr”. När vi passerar Gärdet påminns jag om Gärdesfesten. Och när huvudrollsinnehavaren i filmen dyker upp tänker jag: ”In kommer Gösta”. Gösta Ekman var dessutom samma år aktuell med tv-serien ”Herr och Fru Pappahammar” där han spelar mot Lena Söderblom, mamma till slagverkaren Per Tjernberg (Per Cussion) i just Dag Vag, och som bor bara ett stenkast från den plats där jag just nu sitter och skriver denna text.

När sedan Lena Olin dyker upp i filmen blir det för mycket att ta in. Eftersom hon är gift med Lasse Hallström, regissören bakom ”En kille och en tjej”. Och då kan jag inte annat än att konstatera: ”Fan, Sverige är bra litet ibland”.

The post Gussy: “Sverige är bra litet ibland” first appeared on Opulens.

LYRIK. Styrkan i det här verket är att vissa passager skulle passa som citat på kylskåpsmagneter, andra är komplext mångtydiga, men det råder ändå en sammanhållen ton och koherens, skriver Jesper Nordström som läst Nattväktare av James Garrabrant.

Nattväktare av James Garrabrant
Urtext förlag.

Aforismen. Smaka på det ordet. Aforismen, alltså…

Har det inte en ton av biblioteksdamm, knarrighet och mansplaining? Någon gammal jäsande herre i chesterfieldfåtöljen som efter en cognacsgrogg “verkligen skall berätta om hur livet är”.

Men utmanande att försöka förnya är den nog, som en älg i solnedgång för en oljemålare finns den där att förhålla sig till, antagligen nödvändigtvis ironiskt och metalitterärt.

Garrabrant verkar placera den någonstans mellan Fantomens djungelordspråk och korsstygns-ordspråk i ett frimicklarhem i Småland och med författarens rötter i New York blir det också underhållning i den genre vi svenskar älskar; utlänningar som ironiserar om oss. Ta bara Al Pitchers stå upp-shower.

Nå, nu är det verkligen mer höglitterärt än så. I de många formexperimentens och språkmaterialismems tidevarv är det befriande att läsa poesi som har egenskapen av påstående och utsaga om verkligheten. Att författaren har ett budskap. För är det inte tröttsamt med litteratur som drar sig så långt in i det formella att det innehållsligt existentiella går förlorat?

Garrabrant staplar plattityder och centrallyriska enradingar på varandra så det ställer krav på en viss närmast motsägelsefull läsart. Stanna inte för länge vid varje rad utan hasta vidare i ett slags ordskimmer à la Proust och det uppstår komplext intressanta synergieffekter.

Sedan är det detta med monotoni och timing. Garrabrant vet att driva en stil länge nog tills det är dags för stil- och temposkifte och det är som han här hoppar till det andra “typiskt svenska”, från den lite uppgivna defaistiska granskogsmelankolin till frodig vikingatid. Det blir en avklädning av vårt land.

Styrkan i det här verket är att vissa passager skulle passa som citat på kylskåpsmagneter, andra är komplext mångtydiga, men det råder ändå en sammanhållen ton och koherens.

The post Ett aforistiskt verk med sammanhållen ton first appeared on Opulens.

SKENFÄKTNING. Uppenbarligen finns det de som tycker att en bild av Skandinavien som likadant som alla andra kulturer är mer kränkande än att sprida bilden av Sverige som en kollapsande no go-zon till land på randen till inbördeskrig, skriver Nathan Hamelberg.

SAS reklamfilm, vad kan man säga om den som inte sagts redan? Det genuina med SAS indragna reklamfilm är att den gav något åt alla i den svenska debatten; de som ville framhäva svensk kulturs särart fick chans att göra det, de som ville göra sig lustiga över de som tror att Skandinavien består av fem länder fick tillfälle att göra det och alla fick tid att överväga vad det krävs för att få folk att ta eller inte ta flyget. Och så klart en massa andra saker. Så, med det genuina avhandlat kan man raskt gå vidare till det usla med filmen och än mer, med debatten om den.

Om man vill göra poängen att all kultur uppstått genom möten och influenser så blir det så klart bisarrt att säga att just ett område (Skandinavien) utmärker sig så. Reklamarna kunde lika gärna ha sagt ”kära turister och besökare av Skandinavien, vad är genuint med era kulturer? Absolut ingenting”. Men det hade varit fullständigt uppenbart hur uselt ett sådant budskap är. SAS själva fyller ”genuin” med en essentiell betydelse. Som om inte till exempel svenska allmogens kultur skulle kunna vara genuin bara för att den utvecklats i dialog med influenser utifrån. En tarvlig syn på det genuina, för att uttrycka det milt.

I mina flöden på sociala medier har jag sett samma personer som för några veckor sedan var lyriska över Sveriges Televisions dokumentär om Hasse & Tage (”har du sett den? Helt fantastisk, de var helt unika i världen”) instämma med påståendet om att det inte finns något genuint skandinaviskt. På en rad sätt har Sverige och Skandinavien garanterat blivit mer likt andra länder, vi har gått med i Europeiska unionen och en massa lagstiftning har harmoniserats på grund av det. Sverige sticker inte längre ut i Europa som förskonade från ett högerpopulistiskt eller nationalistiskt parti i vårt parlament utan har blivit mer som övriga Europa.

Alltså, det är självklart att det finns unika saker i delar av världen, regioner, länder och till och med bostadsområden. Inte absolut unika i sig själv, men relativt unika i hur de framträder, i kombination, i relation till annat.

Alltså, det är självklart att det finns unika saker i delar av världen, regioner, länder och till och med bostadsområden. Inte absolut unika i sig själv, men relativt unika i hur de framträder, i kombination, i relation till annat. Att konstatera det är inte att förespråka den ena eller andra skillnaden, det är att beskriva hur det ser ut. Inget som är förutbestämt att bestå på det sättet, men det är tramsigt att försöka avfärda det. Man kan i och för sig förstå om flygbolag blandar ihop det fullständigt monolitiska utbudet av mineralvatten, Starbucks, tidningshyllor med Newsweek, italienska Vogue och The Economist, espressobarer som varje internationell flygplats präglas av, med att länder präglas av raukar, saltöknar, norrsken, tjurrusningar, falu kopparfärgad, lämmeltåg, unik historisk lagstiftning, olika extremt viktiga symbolhändelser i närhistorien med mera.

Det som förändras i Sverige förändras på liknande och inte så liknande sätt jämfört med andra delar av världen. För fyra år sedan teaterindignerades den förhandskränkta opinionen i Stockholm över ”feministisk snöröjning”. Något som säkert inte hade hänt om adjektivet ”feministisk” hade ersatts med något som inte triggade snöflingor, som till exempel ”rättvis”. Men fyra år senare utmärks Sveriges huvudstad – som förut haft isar man kan åka skridskor på mellan stadens öar – av att de globala klimatförändringarna skapat en snöfri stad i vintertid.

Det här är de provocerande formuleringarna från, den spelade upprördheten över och den menlösa debatten, som kom med Ingrid Lomfors (överintendent på Forum för levande historia) inledningsanförande på arrangemanget Sverige Tillsammans för knappt fyra år sedan. Ett anförande på temat att kultur är sammansatt, uppstår genom möten och utbyten, att Sverige alltid varit mångkulturellt. Lomfors hade en powerpointbild där det provokativt stod: ”Det finns ingen svensk kultur”. Och enligt lagen om internets jävlighet så är det index på att överheten är ”globalister” och ”oikofober”.

 
Om den börjar arbeta igen kanske det är bra att inte reagera med hundraprocentig förutsägbarhet. Det kan vara bra att göra annat än att peka på banala sanningar om att kultur är sammansatt utan snarare se till vad som är specifikt just nu. Till exempel att de som säger sig vara mest stolta över svensk kultur åker till Lesbos för att varna flyktingar för hur jävligt det är i Sverige, att de sätter upp reklam i tunnelbanan som ber vissa (icke-svenska företrädesvis rika turister) om ursäkt för andra (tiggare), att de medverkar i ryska medier för att agitera om hur uselt det är i deras hemland.

Uppenbarligen finns det de som tycker att en bild av Skandinavien som likadant som alla andra kulturer är mer kränkande än att sprida bilden av Sverige som en kollapsande no go-zon till land på randen till inbördeskrig.

The post Varning för indignationsmaskinen first appeared on Opulens.

RADIO. Häromdagen lyssnade jag på dansk radio och några frågor inställde sig: Vad är egentligen den danska folksjälen inför ett fördomsfullt svenskt medvetande? Är det ett stort blåbrunt reptilhjärneträsk med pilsner, pölsa, Extrabladet och rödgröd med flöde?

Nu tillhör jag den närmast tokförklarade lilla exklusiva skara som anser att danskan både är ett vackert språk och, framför allt, ett mångsidigt sådant. Liksom tyskan har det bredden att kunna skälla ut folk  men innehar också förmågan att visa en slags skrovlig ömsinthet. Detta sagt för att förklara att hos mig går danska radion varm. Kornen av motstånd mot det bröligt reaktionära och nationalistiska visade sig dock denna gång i att radiopratarens frågor konsekvent var ställda utifrån modellen ”men kan man inte tänka/agera/resonera som i Sverige…”.

Debatten tog slut och ett ytligt program om flärd och design tog vid, i ordflödet stack”svenskerhår” ut. Av sammanhanget förstod jag att det var en hockeyfrilla som avsågs och det skrattades ironiskt. Men när det feminina och lyriska kring en klänning skulle illustreras så spelades Franz Berwald. Jag tror helt enkelt att det finns danskar som tittar lite avundsjukt på oss svenskar och är trötta på det rödsvettigt grabbiga i sitt land.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Den danska avundsjukan first appeared on Opulens.

FIRANDE. Så mycket teater! Se till exempel på medborgarskapsceremonierna som hålls lite varstans i landet för nyblivna medborgare. Vilka infödda medborgare vet vad för fri- och rättigheter samt skyldigheter som följer med medborgarskapet? skriver Nathan Hamelberg apropå nationaldagsfirandet.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

När det här inlägget skrivs är det inte långt kvar till ögonblicket då nationaldagsfirandet kickar igång, för 15:e gången som helgdag. I den del av offentligheten som brukar kallas ”debatten” kan vi redan bocka av spelad kränkthet över att nationalsången inte sjungs på skolavslutningen (som inte är den 6 juni). Därtill höhöhö-ande om att det inte är någon skola på nationaldagen eftersom det är en röd dag.

En rännil av inlägg påminner om datumet den 6 juni i historien. Men det faktum att de ens behövs är i sig ett tecken på nationaldagsfirandets karaktär av projekt ovanifrån. Alltså som en begivenhet som det blev aktuellt att trycka på i och med Sveriges inträde i EU.

De här reflexmässiga spasmerna om nationaldagen får ses som barnsjukdomar, inte bara kopplade till nationaldagsfirandet i sig — nationaldagen har ingen stark ställning historiskt i Sverige så traditionen blir därefter — utan snarare för att Sverige beter sig yrvaket och berusat när medborgarskap ska diskuteras.

Kultur- och debattsidorna tenderar att fyllas med det mest billigt producerade innehållet. Detta innehåll består nämligen, förutsägbart, av känslomässiga inlagor om rätt att känna samhörighet, aversion för nationella symboler, metadiskussion om sagda symboler och tyckande om nationalsången. Vidare ingår sådant som relativiserande av andra helgdagar och ängsliga blickar i sidled på hur andra minsann får känna stolthet.

Det är ett självspelande piano där alla följer manus. (Det här inlägget kan säkert också beskyllas för att göra det. Det är jag medveten om.) Diskussioner om medborgarskap brukar visserligen dyka upp så här års nuförtiden, så de får i sig sägas utgöra en tradition vid det här laget.

Det kanske mest beklämmande med diskussionerna om medborgarskap är att de tenderar att fungera som projektionsyta för diskussioner om invandring och integration. Som om inte Sverige behövde integreras — sättas ihop — alldeles oavsett invandringen till Sverige. Inte för att jag vill plåga någon med A-kursen i statsvetenskap, men det republikanska medborgaridealet à la Frankrike respektive det tyska idealet Blut und Boden (”blod och jord”) har varit idealtyper för hur man föreställt sig nationer och medborgarskap i Europa i nära tvåhundra år innan Sverige hade någon omfattande invandring att tala om.

Sverige klarade sig alltså med illa hopsnickrade idéer om medborgarskap och nation i sekler. Långt innan människor ute i vida världen sökte sig till den här avkroken i norra Europa. Det har rört sig om ett idéstoff bestående av alltifrån Eriksgata, folkhem, Nationalmuseum och lösdriverilagar till militarism och värnpliktsarmé samt Skansen och allsång. Och för att fortsätta uppräkningen: bondetåg, Statens järnvägar, folkskola, statlig skola, Bamses skola, statskyrka och mantalsskrivning. Jag kan spä på med: En bok för alla, Hylands hörna, folkhygien, borggårdstal, progressiv skatt, beredskap och hemvärn, allemansrätt och sommarpratare. Allt detta har hållit ihop någon sorts nationalkänsla.

Från Smygehuk till Treriksröset, Strömstad till Haparanda så har medborgare i Sverige på olika sätt i någon mening haft större gemensamma förutsättningar för bara en generation sedan.

Idag väljer svenskar mellan en massa teleoperatörer där det är lönsamt att kränga abonnemang (men inte på andra platser). Det finns för dagens svenska medborgare också möjlighet att påbörja bostadskarriär genom ombildning av kommunal allmännytta till bostadsrätt på ställen där de styrande vill släppa ansvaret för bostadsbristen.

Socialdemokratin var i varierande grad ansvarig för hälften av de ovan nämnda saker som svenska medborgare hade gemensamt. Precis när socialdemokratin de facto sa farväl till reformismen — idén om att gradvis avskaffa det kapitalistiska klassamhället och ersätta det med demokratisk socialism — hamnade en retorik som betonade gamla meriter i förgrunden.

”Sverige är fantastiskt” och Mona Sahlins ”Jag är stolt men inte nöjd” var precis så vaga budskap som det låter som; ingen riktning, bara nostalgi. Men där befinner sig egentligen de allra flesta partier idag. Ja, sånär som på när klimat och miljö diskuteras. Men i det stora hela: ingen riktning, bara nostalgi. Det tävlas om hur det gamla Sverige — alternativt ”ordningen” — ska kunna återskapas medelst flumskolans död, hårdare straff, medborgarskap kopplat till språktest, repatriering, sänkt skatt på bensin, återinfört men urvattnat värnpliktsförsvar, betyg i ordning och reda, entreprenöriellt lärande och övervakningskameror i centrum.

Så mycket snack, så lite hockey. Eller: så mycket teater! Se till exempel på medborgarskapsceremonierna som hålls lite varstans i landet för nyblivna medborgare. Vilka infödda medborgare vet vad för fri- och rättigheter samt skyldigheter som följer med medborgarskapet?

En hastig blick på valfri ”Stå upp för…-grupp” på sociala medier avslöjar att det finns nära nog noll konsensus om vad som krävs av medborgare. Vad som däremot finns är bara en varierande högljudd retorik om vilka som inte anses lämpliga att kunna bli medborgare. Inte sällan kombineras den retoriken med ett romantiserande av nykonservatismen i andra stater. Det känns naivt att tro att detta är något som så småningom kommer att försvinna av sig självt. Ska detta förändras så måste vi på allvar diskutera medborgarskap, nationell gemenskap och samhällskontrakt av helt andra skäl än att det finns människor som söker sig till Sverige för att få skydd och arbete samt finna lycka.

The post Nationaldag utan folk first appeared on Opulens.

SVERIGEBILDEN. På sociala medier förmedlas i dessa dagar förvanskade bilder av Sverige, ibland med viral effekt. Hur kan detta bemötas? 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Radions P1 rapporterade häromdagen att Henrik Selin på Svenska Institutet har utrett hur Sverige presenteras i utländska nyhetsmedia. Han konstaterade bland annat att det på Twitter sprids ett fördomsfullt inslag som man tagit över från Fox News, en kanal som inte gjort sig känd för någon mera märkbar strävan efter objektivitet. Också i det förgångna har det ibland varit politiskt opportunt i USA att puckla på Sverige. Det gjorde Presidenten Dwight D Eisenhower som långt senare bad om ursäkt för sin förlöpning. Sex och självmord har varit stående inslag i kritiken av välfärdslandet Sverige, det senare grundat på statistik som kan ifrågasättas (den i katolska länder är mindre tillförlitlig, och antalet tonåringar som tar livet av sig är dessvärre skyhögt högre på Nya Zeeland).

Men Henrik Selin kan dessbättre konstatera att uppfattningen av Sverige bland allmänheten utomlands oftast är mera positiv (och Instagram är vänligare än Twitter). Det kan vi också göra, grundat på ett mycket selektivt urval i form av de många tyskar som parkerar sina husbilar och övernattar vid vår närmsta strand vid Östersjön. De kan inte nog prisa den svenska allemansrätten, av förklarliga skäl. En som verksamt såg till att göra Sverige känt på andra sidan Sundet var författaren Benny Andersen som avled häromveckan, 88 år gammal. Visserligen hade han inte, såvitt jag vet, släkt i Sverige. Det hade däremot både hans våldsamt produktive kollega Klaus Rifbjerg, och det har den kloke kritikern Torben Brostrøm. Jag har träffat de båda senare, men inte Benny Andersen (Malmöförfattaren Jan Mårtensson som kände honom väl skrev en vacker och välinformerad runa i Skånska Dagbladet den 30 augusti).

Men en gång lyssnade vi på hans kompis Povl Dissing när han sjöng (med sin hesa röst) några av Svantes Viser, Benny Andersens diktsamling som för tolv år sedan införlivades med Danmarks kulturkanon. Särskilt en av dem har vi utsatt våra svenska elever för, som en dansk läsövning, och våra utländska studenter runtom i världen, som ett exempel på danskars syn på Sverige. I den trängtar Svante efter Sverige men han tvingas stanna kvar på bålverket på danska sidan eftersom han så lätt blir sjösjuk – dikten skrevs långt innan Bron kom till. Men han vet hur det går till i det förlovade landet han längtar till, ”hvor folk synger Bellmans viser/ med tyttebær i munde/ i lyse birkelunde…” Alltså ett Sverige där folk, med munnen full av lingon sjunger Bellman i ljusa björkdungar. Den sången får Fox News gärna kabla ut.

The post Bellman och lingon mot Fox News first appeared on Opulens.