POLITIK. Haris Agic skriver om tillståndet i Tidö-regimens Sverige och menar att vi befinner oss mitt i ett avgrundsgap.

Sverige har länge berättat historien om sig självt som ett land byggt på jämlikhet, solidaritet och rättvisa. Men bakom de högtidliga orden växer klyftorna, lagarna tillämpas allt mer selektivt och demokratins löften urholkas för vissa grupper. Det här är en uppgörelse med myten om den svenska exceptionalismen – och ett försvarstal för ett samhälle där ”allas lika värde” måste betyda mer än retorik.

Älskade land! Hur mår Du? Din berättelse om ”allas lika värde” som grundstenen i vår demokrati har börjat krackelera. Bakom sprickorna skönjs en annan, mindre smickrande, verklighet. Vi ser hur de privilegierade duckar för sitt ansvar när det gynnar dem. Att våra normer och regler får verka ojämlikt. Att våra lagar numera tillämpas med varierande vigör, beroende på vilken bakgrund och identitet de riktas mot. Och när snedvridet bruk av lagar inte riktigt uppnår önskad effekt, då tar vi fram nya lagar vars huvudsakliga syfte är att gälla bara vissa ibland oss.

Orden som ”solidaritet utan gränser” och ”öppna era hjärtan” – som en gång kännetecknade Sverige inför hela världen – är numera blott ett avtagande eko, som ett tåg vars vagnar blir mindre allteftersom det drar i väg. Var allt en saga, för god för att vara sann? Användbar för vissa. Inte så mycket för andra. Det var särskilt de privilegierade – de med makt, resurser och inflytande – som en gång hade hjälpt till att etablera vår samhällsservice, vårt välfärdssystem, en stabil ekonomisk struktur, den lag och ordning och stöd för sociala strukturer som skulle värna om alla och säkra ett jämlikt och rättvist samhälle. Föga visste vi att allt detta skulle bli en rökridå för helt andra syften. Vi omfamnade allt och deltog i ritualerna för att vi ville tro på dem, men i det stora hela undvek vi att nämna de alltmer växande gapen mellan tjusiga ord och verklighet. Det som tidigare pyrt under sprickorna har nu börjat flamma upp med en olycksbådande lyster. Uppgörelsen som vi alla trodde på – vårt samhällskontrakt – fungerar inte längre.

Låt mig vara rak här, detta är ingen övergång eller något paradigmskifte. Vi befinner oss mitt i ett avgrundsgap. Under de senaste två årtiondena har en stadig ström av negativa utvecklingar vidgat detta gap till oroväckande djup och vidder: växande förakt mot olikheterna, högt, hetsigt och hårt tonläge i det offentliga samtalet, växande klassklyftor, en allt snävare svensk gemenskap och det utanförskap som den orsakat, nittiotalets skinheads i bomberjackorna och deras våldsamma hatiska och antidemokratiska pack som i dag strosar runt i beslutsfattande korridorer som om de ägde dem, samt en majoritet som låter det ske och låtsas att det regnar trots det hot som de utgör mot vår demokrati. Gapet slukar oss med glupskhet av en hungrig best. Den svenska exceptionalismens avigsida är blottad.

På senare tid har de mäktigaste ibland oss börjat använda idén om kulturell homogenitet som vapen. Skam- och skuldbeläggning, fråntagande av medborgerliga rättigheter, smädelser, hat, hot och mobbning som påtryckningsmedel. Privilegier, inflytande och finansiella muskler som tvång. Demokratiska strukturer som exploaterbara svagheter. Säg mig, hur kan vi leva i lögnen om ömsesidig nytta genom integration när integration har blivit katalysatorn för vår underkastelse? När allt som krävs av oss kräver oss, vad blir kvar av oss då?

Våra demokratiska institutioner, ryggraden i en demokrati som bygger på idén om allas lika värde, är hotade. Och som en följd har allt fler börjat vackla i sin tillit till demokratin. Att dras till den breda gemenskapen är inte särskilt lätt när den inte finns där för oss. Så människorna har börjat dra sig undan. Söker sig till tryggheten i det bekanta. Den privilegierade majoriteten kallar det för ”parallella samhällen”. För de undandragna är det nog bara platser och människor som vill ha dem.

Undanflykten är ett sätt att skydda sig från orättvisan. Att hitta egen gemenskap när den breda inte inkluderar. I de mest extrema fallen kan det även leda till uppkomsten av hemsnickrade lagar och rättssystem. Lika fel som olyckligt, naturligtvis. Men är det verkligen så konstigt när den lag som ska behandla oss alla lika används som vapen mot vissa ibland oss och utvisar duktiga, hederliga och skötsamma människor, kollektivbestraffar familjer och låser in barn i fängelse? Undanflykten är en reaktiv impuls snarare än en kalkylerad strategi. Ett överlevnads- och skyddsmekanism som är fullt förståelig. För människor som bara överlämnar sitt öde till orättvisan mals till pulver.

Men det finns någonting som många har förbisett. Människor drar sig inte bara undan – de strålar också samman. Organiserar sig. Bildar och utbildar sig. Odlar idéer och drömmar och krokar arm för att förverkliga dem. Startar föreningar, studiecirklar, bygger institut och lokala likväl som nationella sammanslutningar. Allt fler engagerar sig i utvecklingen av sin egen och varandras handlingskraft och handlingsutrymme, där de marginaliserade rösterna är starka och tillsammans skapar både resiliens och motstånd. När gemensamma regler inte längre skyddar dig, måste du skydda dig själv. Men detta är bara en temporär lösning. För målet kan inte vara att vi ska rusta upp till försvar för evigt – målet måste vara ett slut på orättvisan. Ett samhälle som skyddar oss alla och framför allt där vi står upp för varandra.

Låt oss vara vuxna, sobra och klarsynta kring vart detta leder. Ett samhälle som bygger på gränser och klyftor mellan olika grupper kan inte vara annat än fattigare, skörare och till syvende och sist ohållbart. Också särskilt sårbart om krisen skulle vara framme och vi behöver stå enade. Med ett blodigt krig i närområdet och stormakternas allt mer oberäkneliga och våldsamma geopolitiska lek kan det vara nåt att fundera på.

Sanningen är att när vi väl en gång övergett vår tro på allas lika värde som grundstenen i vår demokrati där vi, var och en och framför allt tillsammans, har haft möjlighet att våga drömma och kämpa för dessa drömmar, där den gemensamma nämnaren har varit ett värdigt liv för alla och i förlängningen ett kollektivt välbefinnande och välmående, så blir den svår att replikera. Hundratals år av sociala rörelser och kamp kan ruineras på några fjuttiga år av villfarelser. Därför vet jag i mitt hjärta att detta inte kommer att ske.

De mäktiga kan inte profitera på sina relationer för evigt. Hatpropagandan om hotet från ”Den andre” må vara ett kraftfullt verktyg med enorm destruktivitet – men den är också skör och saknar uthållighet. Folket kommer att vakna. Resa sig! Bygga nya skyddsvallar mot denna olycksbådande ovisshet och detta totala galenskap som har drabbat oss. Sten för sten kommer vi att anlägga en ny väg, mot en bättre framtid för oss alla, återuppbygga vår demokratiska trygghet likväl som vår medmänsklighet och på så sätt sy ihop de gapande såren i vår gemensamma dignitet. För ett Sverige där vi är måna om och angår varandra!

Älskade land! Detta är inte tid för tystnad. De mörka krafterna utsätter Dig för åderlåtning under förespegling av att vara Din vän. En ulv i fårakläder! En förtryckare som traktar efter makt för att kunna ge sig på de svagare bland Dina barn. En översittare som mobbar alla till tystnad för att få härja fritt. En opportunist som är beredd att offra allt Du är för att uppnå sina mål. Älskade land, det är dags att visa ryggrad. Gränsen mellan förövare och medlöpare har aldrig varit tunnare. Det är dags att återerövra vår sanna identitet, som ett land som står för solidaritet, jämlikhet och rättvisa. ”Allas lika värde” måste väl ändå betyda någonting mer än blott ett tjusigt begrepp vi så gärna slår oss för bröstet för samtidigt som vi slår volter i sekundära anpassningar kring det.

Jag kände mig hågad att avrunda med något om en fjäder i hatten som man inte har gjort sig förtjänt av och kom så att tänka på Nobels fredspris och den högfärdsgalenskap som krävs för att inte förstå att äran inte sitter i ägandeskapet av medaljen utan i själva förärandet. Men detta är en helt annan historia. Och kanske ändå exakt samma.

The post Sverige – När allas lika värde spricker first appeared on Opulens.

KRÄNKTHETSKULTUREN. ”Baksidan av myntet kan vara att snällheten gjort oss ängsliga samt en smula naiva med övertro på människans inneboende godhet. Och att alla måste vara sams,” skriver Lars Thulin om snällismen i Sverige.

Sverige är i grunden och i en internationell jämförelse ett snällt land. Omsorg, omhändertagande myndigheter, strävan efter konsensus och vilja att kompensera för orättvisor, har präglat vårt samhällsbygge.

Kanske för att vi som folk är snälla, men måhända mest för att vi levt i fred och välstånd så länge att vi har haft råd med detta. Är inte modellen bra? Jo, och vårt land ses ofta som ett föredöme. Varje gång som den bilden spricker, för det händer, hörs förvånade röster – men så är det väl inte i Sverige? Som är så bra? I frågorna finns en blandning av ironi och avund.

Baksidan av myntet kan vara att snällheten gjort oss ängsliga samt en smula naiva med övertro på människans inneboende godhet. Och att alla måste vara sams. Framförallt – ingen får kränkas. Det är det värsta någon kan råka ut för.

Är det därför som en brutal gängkriminalitet, ofta med internationella kopplingar och rötter, kunnat förgifta vårt samhälle så mycket? Är det därför som våra välfärdssystem kan rånas på många miljarder varje år?

Låt oss kika på tre exempel!

Ishockeyklubben

Dagens Nyheter berättade nyligen en historia om en svensk ishockeyklubb. En kille med problem med anpassning och sociala koder samt hade en diagnos, älskade att spela ishockey. Men det funkade inte riktigt för killen. Fast hans pappa rev upp himmel och jord, anmälde klubben till alla tänkbara instanser för diskriminering, mobbning med mera. Klubben försökte hjälpa och lät en ledare speciellt ta sig an pojken, men det räckte inte.

Men ingen vågar sätta ned foten för de senare.

Killen kunde inte byta klubb, ingen annan ville ha honom. Ryktet om pappans anmälningar skrämde. Den aktuella klubben fick problem, då de i pojkens lag vill byta klubb. Två lag i åldersgruppen hotas att läggas ned. Striden har gått ända upp i Riksidrottsförbundet.

Intressant är att det här finns många offer. Givetvis pojken som inte klarar av lagsport. Men också hans klubb som skäms ut och tappar medlemmar. Och hockeykillar som måste byta klubb till en de egentligen inte vill spela i.

Men ingen vågar sätta ned foten för de senare. För en enda får inte kränkas.

Byte av juridiskt kön

Så den sorglustiga historien om den lag om regler för byte av juridiskt kön, som inom kort ska tas av riksdagen. Där har en märklig debatt präglad av känslor, rädsla för att inte vara politiskt korrekt och ren partipolitik, medfört att frågan inte längre handlar om könsbyte. Utan något helt annat.

Huvudkritiken mot förslaget är åldersgränsen för könsbyte som föreslås bli 16 år. Andra vill ha 18, den vanliga myndighetsåldern. Samt att så få ställer sig frågan varför problem med personer som anser sig ha fel kön, har ökat med 1 500 procent på ett par år. Och till största utsträckning drabbar flickor i lägre tonåren. Beror det på våldsamma och plötsliga hormonella förändringar inom delar av befolkningen? Eller på något annat? Som borde undersökas? Innan en ny lag införs?

Detta har skapat stora sår och sprickor både inom Moderaterna och Socialdemokraterna. Frågan är om ledamöternas samvete och övertygelse ska styra knapptryckningen. Eller partipiskan.

De stora partierna vill nog gå med på förslaget för att inte hamna i skamvrån som bakåtsträvare. Få på sig dumstruten som hatare av hbtqui-samhället. Och att kränka någon.

För moderaterna handlar det till sist om att rädda ansiktet på partiets velige och osjälvständige ledare Ulf Kristersson. Riksdagsledamöters samvete och övertygelse ska sålunda offras på en svag ledares personliga altare.

Ängslighet och rädsla för konflikter styr. Inte att söka fakta för övertygelse. Att sätta ned foten är nämligen farligt. Någon kan kränkas.

De elöverkänsliga

Slutligen den osannolika historien om stödföreningar för elöverkänsliga. Efter närmast otaliga utredningar har berörda myndigheter slagit fast att denna åkomma inte finns i bemärkelsen sjukdom. Man kan tycka vad man vill om det, men så ser beslutet ut.

I ett reportage har SR:s dokumentärprogram Kaliber berättat att det dock finns föreningar i landet för elöverkänsliga som fortfarande får ekonomiskt stöd för sin verksamhet. Skattepengar från ett samhälle som slagit fast att åkomman inte finns. För alla över sex års ålder är logiken helt obefintlig.

Men när myndigheter, som öppnar kassakistor för dessa allergiker, pressas blir den skamsna ursäkten att det rör sig om olika lagstiftningar. Därför har ingen gjort något fel. Därför är det okej att betala ut stöd till dem som drabbats av en sjukdom som enligt lagen inte finns.

Fast varför fortsätter det? Kanske för att ingen ska kränkas? Måhända är det sköra personer med problem i livet som är med i föreningar för elöverkänsliga. Men de måste väl få stöd för annat. Följden blir annars att vem som helst kan starta hjälpföreningar för vad som helst. Utan vetenskapligt stöd. Och kräva pengar för detta.

Vem sätter ner foten?

Nu låter jag som en gnällig gubbe. Men vill inte många av oss ha en tydlig politiker, chef, lärare som sätter ner foten. Och säger: livet är tufft men nu gör vi så här. För allas bästa. Även om någon blir ledsen. Min spaning är dock att den personen är mindre välkommen i Sverige än i många andra länder.

The post I Sverige får ingen kränkas first appeared on Opulens.

NATO. ”Sverige binder militära resurser till en semidiktatur istället för att skicka Jas 39 Gripen till Ukraina där de kan försvara en demokrati mot en diktatur.” Det skriver Anders Malmros som är starkt kritisk till att Sverige nu förlänger sitt avtal med Ungern.

Sverige säljer fyra nya Jas 39 Gripen C-plan till Ungern och förlänger sitt avtal om stöd och logistik för befintliga plan med 10 år till.

“Det här avtalet kommer förstärka den europeiska säkerheten” säger Ulf Kristersson.

Ingenting kunde vara mer fel. Den europiska säkerheten och den svenska säkerheten bygger på väldigt mycket på hur dikataturen i Ryssland utvecklas och om Ukraina lyckas försvara sig mot den ryska invasionen som inleddes 24:e februari 2022 och ännu tidigare 2014.

Ulf Kristersson ljuger värre än shetlandsponny. Det finns flera anledningar till att vi inte ska belöna Victor Orban och Ungern. Nedan följer några.

Victor Orban som innehaft posten som statsminister i Ungern i snart 14 år är Vladimir Putins bästa vän i EU. Ungern har som enda land i EU blockerat ett stöd på 50 miljarder Euro till Ukraina sedan förra året. I ungersk tv tillåts ultranationalister fantisera om en framtid där Ungern kan annektera Transkarpatien. Transkarpatien är idag en del av Ukraina med en stor ungersktalande befolkning.

Ungern är ett Ryssland i miniatyr där hbtq-personer närmast förföljs. Det är förbjudet för barn i Ungern att få information om homosexualitet. För att inte tala om media. Victor Orban har direkt kontroll över public service och privata mediakoncerner genom vänskapsband. I Ungern finns det särskilda domstolar med domare som utses direkt av justittieministern d v s inte oberoende. Ungern kan därför ses som en semi-diktatur som trots det tillåts ha inflytande i EU.

Risken för militärtekniskt spionage är överhängande. Ryska spioner har figurerat i media med att “vila upp sig” på ungerska semesterorter. Närmare 80 procent av Ungerns fossilgas kommer från Ryssland, vilket gör Ungern opålitligt i försvarstekniska samarbeten då lojaliteten är högst oklar.

Sverige binder militära resurser till en semidiktatur istället för att skicka Jas 39 Gripen till Ukraina där de kan försvara en demokrati mot en diktatur.

Som vanligt gör det hägrande Nato-medlemskapet att omdöme och intellekt sätts på undantag.

The post Riv upp allt försvarssamarbete med Ungern! first appeared on Opulens.

OROSTIDER. ”Ett fullskaligt krig i mitten av Europa – Rysslands angreppskrig på Ukraina. Det är en verklighet vi trott vara förpassad till historien. För 1989 hade ju det goda vunnit,” skriver Lars Thulin.

Jag bor på Österlen ett par veckor om året. Som många andra älskar jag naturen, stämningen och ljuset där. Jag tar långa promenader över ängar, längs stränder och genom små samhällen. Men nu finns något nytt där. Dovt muller från skjutfältet i Ravlunda. Militären har haft fältet i många decennier, men tidigare hörde man nästan aldrig att det användes. Nu gör man det. Bakgrunden är det som pågår 80 mil bort. Ett fullskaligt krig i mitten av Europa – Rysslands angreppskrig mot Ukraina.

1989 hade det goda segrat

Det är en verklighet vi trott vara förpassad till historien. För 1989 hade ju det goda vunnit. Händer fattade varandra över murkrön, öst- och västtyskar dansade tillsammans på Berlins gator. Öststatsbilar av märket Trabant vinkades av leende gränsvakter in i Väst. I Ryssland styrde en välutbildad och modern ledare som talade om glasnost och perestrojka, öppenhet och reformer.

”Aldrig mer krig”

Precis som efter första och andra världskriget suckade Europas invånare ”aldrig mer krig”. Det var tredje gången gillt, så nu var vi övertygade. Men när mullret från kanoner och briserande granater nu rullar genom dimman över Hanöbukten är det beviset på att vi även denna gång hade fel. Att viska glasnost och perestrojka i Ryssland är idag nog belagt med fängelsestraff och landet leds av en man som ofta hotar med kärnvapen.

Krig kan drabba oss

Sverige och resten av Europa har yrvaket börjat rusta och kalkylera med att krig – detta ofattbara helvete – kan drabba oss.

Så hur ska man känna inför mullret på Österlen? Kanske som den gamla frågan om optimism kontra pessimism – är glaset halvfullt eller halvtomt? Man kan uppfatta mullret positivt: att vi kan och vill försvara vårt land. Därför blir vi inte anfallna. Eller så kan man lyssna som en pessimist: snart är vansinnet här.

Segervissa ukrainare

Rapporter i media fylls av ukrainska medborgare som, ännu så länge, är övertygade om att kämpa in i det sista för sitt land. Som därför heroiskt står ut med död och förödelse. De röster vi hör är självklara, stolta, segervissa.

Om kriget kommer hit

Frågan som oundvikligt uppstår är, skulle vi känna likadant dagen då böndernas åkrar mellan Brösarp och Ystad slits sönder av larvfötter på tanks, lador bränns, då släktingar och grannar avrättas med nackskott? Sovande i hyreshusen i Malmö begravs i rasmassor efter angrepp med missiler? När vi tvingas leva sammanpressade i skyddsrum? Vågar vi och orkar vi slåss? Vi svenskar som inte upplevt krig på över 200 år. Den som vill vara snäll kan säga att vi är ett fredligt och förståndigt folk. Den som vill vara mindre snäll säger att vi är ett bortskämt och fegt folk.

Hur är det med försvarsviljan?

Kanske skulle vi följa den ursprungliga reflexen hos alla utvecklade djur: att när vi blir trängda och hotade slåss vi vildsint för vår överlevnad. Offrar allt för vårt eget och våra närståendes liv? Och att då, utan att tveka, döda en angripare?

Mig veterligen har få seriösa undersökningar av försvarsviljan gjorts. I alla fall inte med samma noggrannhet och frekvens som då vi upptäcker att Miljöpartiet fått 0,2 procentenheter ökat väljarstöd och att Magdalena är 0,7 procentenheter mindre populär än i oktober 2023. Kanske är en relevant undersökning av kampviljan omöjlig att göra. Helt enkelt för att vi inte kan föreställa oss vad ett krig skulle innebära för oss. Vi som är ett folk som istället lägger mycket kraft på att tycka till om Fröken Snusk i Melodifestivalen.

Det avgörande är dock inte om vi i skarpt skulle slåss för våra liv. Utan om vi vet hur man gör. I ett modernt krig räcker det inte med att bli förbannad, fylla termosen och ta ner hagelbössan från väggen. Det kräver kunskap, materiel, organisation samt inte minst sammanhållning och solidaritet. I princip alla har ett ansvar.

Vad gör politikerna?

Frågan är vad de som har yttersta ansvaret i landet gör, alltså politikerna. Min uppfattning är för lite och fel. Först skrämmer man upp folket. Men ger sedan inga lösningar på hur denna fruktan ska kunna vändas till positivt handlande. Det enda som hänt efter statsministern och hans hejdukars grötmyndiga uttalanden är väl att försäljningen av konserver och vevradio stigit. Sammanhållningen och solidariteten har man gjort allt för att rasera. Detta genom att statsministern utan några bevis hävdar att våra invandrare minsann inte vill försvara sitt nya hemland.

Blir vi skrämda i onödan?

Och i det så kallade kommentariatet, de professionella tyckare som fyller media, är det en del som menar att varningarna är överdrifter, vi blir skrämda i onödan, vi är lurade av militär och krigsindustri. Inget farligt kommer någonsin hända oss. Dessa tyckare är ofta de samma som fram till gryningen 24 februari 2022 hävdade att Ryssland aldrig skulle gå in i Ukraina. Utan allt som hände där var enbart Natos fel.

Vi måste kunna försvara oss

Vad är risken med att rusta oss i onödan? Jo, att vi får äta upp de konserver vi lagrat i vår källare trots att matbutikerna dignar av bättre mat. Att vattendunkar och ficklampor reas bort på Jula och Rusta. Samt att vi lärt oss öka chanserna att överleva om tillvaron rämnar. Och kan försvara oss.

Men alternativet – att vi inte rustat, fast vi behövt göra det? Det vill nog ingen i kommentariatet prata om.

The post Är vi rustade för ett fullskaligt krig? first appeared on Opulens.

CENTRALEN. ”I Stockholm är det mycket synligt och på senare tid har splittringen ökat.” Lars Thulin skriver om de ökande sociala klyftorna i landet utifrån en plats de flesta av oss någon gång varit på, huvudstadens centralstation.

Stockholms Centralstation är precis som andra stationer i stora städer. Byggnaden förenar och splittrar. Här föds och dör drömmar. Många som kommer till huvudstaden möter först dess station. Kanske kommer de hit för drömjobbet, för en eftertraktad utbildning. Eller för att komma bort från det invanda, börja om på nytt, pröva sina vingar. Då föds drömmar.

Men kraven är hårda, fällorna är många. Det behövs inte mycket för att det ska gå fel. Därför kan en station också bli en värmestuga, en plats att tigga, en plats för hopp att något bra ska hända. Om inte, dör drömmar.

Splittringen har ökat

I Stockholm är det mycket synligt och på senare tid har splittringen ökat. Nämligen det faktum att de sociala klyftorna i både huvudstaden och landet växer. Fler skryter med sin rikedom, fler hukar i sin fattigdom.

En kluven central

Centralen i Stockholm delas rent fysiskt av Klarabergsgatan. På den södra sidan av denna ligger det som har med tåg att göra: fjärr- och lokaltrafik, tunnelbana och tåg till Arlanda. På den norra sidan allt som rör den långväga busstrafiken. Delen kallas Cityterminalen.

Men onsdag och söndag kväll delar gatan också upp staden ekonomiskt. I den gamla stationen, den med tågen, ligger restaurangen och champagnebaren Perini. Med utsikt mot Klarabergsgatan.

Champagne för de rika på centralen

Här kan den som känner sig sugen på bubbel slinka in. Och välja mellan olika varianter på den pärlande och förföriskt goda drycken. Kanske en Gimonnet-Gonet L´Accord för 798 kronor? Eller varför inte 2013 Billecart-Salmon för 1 600 spänn? Allt flinkt serverat av vänlig personal i de långa förkläden som hör franska restaurangkulturen till. Här är platsen att visa sin klasstillhörighet, sin rikedom. En plats för att imponera på andra och kanske även på sig själv.

Soppkök för de fattiga

På andra sidan gatan bildades det vid 18-tiden en lång kö med människor. De som väntar på att soppköket ska dra igång. Varm mat, kaffe och en påse med frukt delas ut. Stämningen i kön är dämpad, det är inte ärofullt att stå här. Men nödvändigt för många. Här delar sig staden: Champagnebar – soppkök. En del som besökt soppköket söker sig senare till Centralstationen för att få värme. Och den är öppen mer än 21 timmar per dygn.

Antalet fattiga ökar

Antalet fattiga i Sverige ökar långsamt men stadigt. Som fattig räknas den som lever på under 60 procent av snittinkomsten i landet. 2021 låg gränsen på 13 900 kronor efter skatt. Så lever 15 procent av svenskarna. Termen är relativ fattigdom. Absolut fattigdom är då pengarna inte räcker för att betala de nödvändiga utgifterna. Det är verklighet för drygt en halv miljon medborgare.

Stora geografiska skillnader

Geografiska skillnaderna är stora. I Djursholm norr om Stockholm lever fyra procent under gränsen för relativ fattigdom. I Rinkeby, någon mil därifrån, är siffran 45. I Skanör, en av Skånes gräddhyllor är det 5 procent. I Rosengård i Malmö 68 procent. Siffran minskat från 84 för tio år sedan. I villaidyllen Örgryte i Göteborg gäller sex procent, i Norra Biskopsgården 47 procent.

Matmissionen

Fattigdomen märks också i butiker. Sedan några år driver Stockholms Stadsmission butikskedjan Matmissionen. Nu är det sex butiker i huvudstaden som i ett fint samarbete med livsmedelskedjorna till låga priser säljer det som kallas överbliven mat. Främst är det varor nära eller något över bäst-före-datum. Samt färskvaror som är okej men inte jättefräscha. Och livsmedel i förpackningar som skadats.

Det är en vinst för miljön och för hushåll med svag ekonomi. För att få handla till det låga priset krävs bevis på att kunden lever på en inkomst under socialtjänstens gräns för försörjningsstöd. 11 190 kronor i månaden 2022. Dessa kunder kallas medlemmar. Från 2022, ett år präglat av sviktande ekonomi i samhället och hög inflation, inte minst på mat, har antalet medlemmar fördubblats.

Matmissionen i Jakobsberg kontra färska hummern i Östermalms saluhall. En annan spricka i Stockholm.

Inget nytt fenomen

Fenomenet är dock inte nytt. Det upptäckte jag i mitten av sjuttiotalet då jag i ett halvår arbetade på posten på Centralen. Jobbet bestod av lastning och lossning av bilar och järnvägsvagnar, i princip dygnet runt.

En morgon 04.15 väntade jag och en kollega på posttåget från Malmö. Det var femton grader kallt ute och en bitande vind. Centralen var stängd men vi kom in bakvägen via postterminalen och gick runt i en tom men varm stationshall. Tyckte synd om oss själva som tvingades jobba så tidigt.

Jag tog en sväng mot portarna mot Vasagatan och chockades då jag upptäckte en grupp på säkert 40 personer som bokstavligt talat pressade sina ansikten mot de låsta glasdörrarna. De väntade på att få komma in. Få vara där jag var – i värmen, ljuset och utan isande blåst.

Centralen som mikrokosmos

Ibland är gränsen mellan omedelbar lycka och olycka bara en glasruta. Den natten var jag på den lyckliga sidan.

Senare i livet insåg jag att det inte behövs mycket för att man ska hamna på fel sida av gatan, i fel matbutik, på fel sida glaset. Orsaken kan vara händelser man inte kan rå på samt ohälsa, otur, några dåliga beslut. Mer krävs inte. Att förstå detta skapar ödmjukhet och tacksamhet.

Järnvägsstationer är mikrokosmos. Som kan lära oss mycket.

The post Centralen – där drömmar föds och dör first appeared on Opulens.

APROPÅ. Tiden är ond. De gamla gudarna föraktas. Vi som alltid blotat till Oden och Tor ser nya konstiga religioner från trakten kring Miklagård breda ut sig. De tillber någon de kallar Vite Krist och det är något mycket mystiskt. Bland annat så äter de upp sin gud när de tillber honom.

De bygger också konstiga tempel med valv och kors och annan styggelse och till detta ska läggas särskilda hus för män och kvinnor. Byggnader de kallar kloster.

Vi måste bekämpa eländet! Jag, Blot-Sven, föreslår att vi bränner ner deras tempel och kloster och alla de märkliga böcker som finns där. Därefter får vi slänga ut alla dessa så kallade munkar och nunnor och präster och deras anhang så att vi äntligen kan få en sann nordisk kultur.

ANDERS KJELLSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Osvenska byggnader first appeared on Opulens.

TSUNAMIN. “Thailändska regeringen frågade nog ingen privatperson om de ville ha ersättning. De utgick från att medborgarna var medmänniskor. Inte brukare som alltid ställer krav.” Det skriver Lars Thulin som tillsammans med familjen anlände till Thailand några timmar efter tsunamin 2004.

I många kulturer är familjen det viktigaste fundamentet i tillvaron. Det är där man söker hjälp när livet kärvar, det är dit man ovillkorligt ger sin hjälp om någon släkting hamnar i knipa. Familjen är långt viktigare än lagar och ”Staten”.

Inställningen är begriplig, speciellt i länder med en svag stat och allmän service inom exempelvis äldrevård eller rättskipning. Svenskarna litar dock på, och kräver i stor utsträckning, att ”Staten” ska fixa det mesta omedelbart. För vi betalar ju minsann skatt. Om inte ”Staten” ställer upp hånar vi det allmänna för att den inte tillräckligt hjälper oss i våra liv.

Två händelser belyser detta. I somras inträffade bränder på ön Rhodos. Turistparadiset drabbades, dels av bränderna, dels av att vägar blockerades och att dricksvatten och el försvann. Resebolagen fick jobb med att hämta sina gäster till mer säkra delar av ön.

I ett av SVT:s nyhetsprogram intervjuades en svensk kvinna. Hon beskrev att hon hämtats på natten från ett hotell och körts till ett annat. Men hon berättade med harm och ilska i rösten att hon hade fått tillbringa en natt PÅ GOLVET i det nya hotellet. För några rum fanns inte. Hon var upprörd över hur hon behandlats.

Hon hade alltså räddats från en naturkatastrof som krävt stora offer och där de boende på Rhodos i många fall fått sina liv krossade. Inte en tanke på detta for genom kvinnans huvud. Att hon någon natt inte fått en säng att sova i, var oerhört kränkande. Någon skulle hjälpt henne med det. ”Staten” eller någon annan.

För 19 år sedan upplevde jag något annat. Min familj var i Krabi i Thailand annandagen 2004 då tsunamin vräkte in över stränderna. Vi kom några timmar efter flodvågen och vårt hotell låg uppe i staden och var inte skadat som de dyrare hotellen på stränderna.

Många drabbade svenskar på plats var upprörda över att de inte omedelbart hämtades hem med räddningsflyg, betalda av ”Staten”. Sanningen är ju dessvärre att reser man till andra sidan jorden lämnar man frivilligt en del av den svenska tryggheten och får till en början nöja sig med den som finns på plats. De magra resurserna i thailändska infrastrukturen måste prioriteras. Kränkta och förbannade svenskar var inte alltid högst på den listan.

Men vad som slog mig var den fantastiska uppfinningsrikedom och initiativförmåga som finns i ett land där man inte litar på att ”Staten” ordnar allt. Jag hjälpte lite valhänt till i räddningsarbetet under några dagar. Svårt skadade människor och döda kroppar fraktades runt i staden. Ambulanserna räckte inte till. Små lastbilar och pickuper förvandlades till räddningsfordon genom att en saftblandare sattes på taket och att en bräda stor som en bår lades på flaket. Ibland stack patientens fötter ut en bit från fordonet.

På en stolpe utanför ett av sjukhusen hängde en gammal telefon med nummerskiva. Plus en handskriven lapp: ”Free calls anywhere”. Under en tid öppnades telefonnätet för alla som måste ringa hem. Hade det gjorts i Sverige? Kanske först efter två veckors förhandlingar med Post- och telestyrelsen. Ingen hade annars vågat ta initiativet.

Vårt hotell blev ett extra sjukhus. På en dag röjdes konferensanläggningen och dit kom blåslagna, haltande och traumatiserade patienter. (En del fick sova på golvet!) Sjukhusen behövdes för dem som var värre däran. Tveksamt om någon myndighet hann vara inblandad. Hjälp behövdes. Den fixades fram. Även om konferensrummen kanske inte var godkända som vårdinrättning.

I ett gammalt tempel uppe på ett berg skapades ett provisoriskt bårhus. Där inne såg jag saker jag inte vill minnas men aldrig kommer glömma. Men där fanns fullt av frivilliga som hjälpte till. Oroliga anhöriga köade i hettan utanför för att få komma in och identifiera. Plötsligt stod det vid muren stånd som erbjöd dricka och enkla maträtter till en billig penning. Serveringstillstånd i åtta stämplade kopior från myndigheterna för livsmedelshantering? Tror inte det.

Jag vet inte hur svenskar hade agerat om samma typ av total katastrof drabbat delar av vårt land. Kanske hade vi varit lika snabba och uppfinningsrika, lika villiga att tänja på regler, lika villiga att osjälviskt hjälpa till. Hoppas det, men jag fruktar att många satt sig ner och skrikit att vi minsann inte fått hjälp av ”Staten”.

Ett märkligt bevis för hur man i Sverige tänker fick jag några månader senare. Mina personuppgifter blev antecknade i ett register för frivilliga hjälparbetare. Så kom ett vänligt mejl från UD. De tackade för min insats och bad mig redogöra för min upplevelse. Detta för att departementet skulle dra lärdom av det inträffade. Jag blev rörd för detta tack och svarade gärna och noga. Men så kom frågan om jag ville ha någon ersättning. Jag blev arg och svarade nej. Skrev att jag var glad att ha klarat mig och att det var min förbannade skyldighet som medmänniska att ställa upp om jag kunde.

Thailändska regeringen frågade nog ingen privatperson om de ville ha ersättning. De utgick från att medborgarna var medmänniskor. Inte brukare som alltid ställer krav.

The post Vem är medmänniska och vem är brukare i katastrofens stund? first appeared on Opulens.

ROCKPOET. Så tystnade då en av Sveriges mest särpräglade röster i all sin skörhet. Pugh Rogefeldt är död. Även om hans debut-lp utkom i slutet av 60-talet så lämnade han också med sin sårbarhet det decenniet bakom sig. Det var inte längre “gruppsex och Lenin”.

Ett adjö till den rätt nerrökta stabbiga hippierocken, men ändå med mjukheten intakt. Rogefeldt framträdde med sina “små lätta moln” snarast som en rebootad Evert Taube som nog kunnat trivas barfota i nattsärk i den lite mer kallt gröna melankoliska svenska sommaraftonen. Och i “Här kommer natten” är det som den på allvar förälskade och inte bara pilske mannen vill ge allt, både extas och sin själ. Ja, Pugh var en unik fågel i rocklandskapet. Det där klassiska debutalbumet “Ja dä ä dä” innehöll en eftertänksam mognad. Ett element som återkom senare i hans ouvre. Att en man sjunger oroat om en kvinnas vandel är knappast comme-il-faut numera. Det tillhör de ämnen som man helt enkelt inte tar i nuförtiden.

Men Pugh gjorde det, i “Dinga linga Lena” och frågade retoriskt vad hon egentligen sysslade med. Kanske var Pugh den där motrörelsen till det “sexuellt frigjorda” i form av en rockpoet som i sina texter ville vara mjukis, hålla handen och vara monogam. Vi minns scenerna i Lukas Moodysons film “Tillsammans” när allt proggigt och gränslöst kollapsar. Pugh var den som med sin tunna karaktäristiska röst stod för en slags känslig helig ömsinthet i en era när människan kulturprimitivistiskt reducerats till det djuriska.

The post Noterat: Ett farväl till Pugh Rogefeldt first appeared on Opulens.

JAKT. “Det går att motverka svenska jaktbrott på olika sätt, och de som gör det bidrar till att fördriva det mörker som vilar över svensk natur,” anser Emil Siekkinen.

Människan är ett socialt djur som tenderar att ignorera enstaka individers initiativ. Dåren står ofta ensam. Denna enkla regel hjälper till att filtrera bort vad som kan beskrivas som icke-konstruktiv information, och inställningen kan bidra till att ogynnsamma val undviks. Då ett initiativ väl får fäste hos tillräckligt många människor, får det emellertid allt fler följeslagare, och blir med tiden socialt accepterat. 

Detta gäller också de jaktbrott som förmörkar delar av Sverige. Att plåga vilda djur och illegalt ta livet av dem har på sina håll blivit socialt accepterat. Det dödas och grävs, medan det också tigs, så att ingen utomstående ska få nys om vad som sker. Den utböling som till slut accepteras av detta slags grupper, kan en dag få höra talas om den där kungsörnen som berövades livet.

När jaktbrott är socialt accepterade, och då risken att gripas och fällas för begångna brott är liten, breder en dödligt laglös nejd ut sig. Där går det för sig att genom åren döda fjorton av en björnhonas sexton björnungar, att hänga lodjur i stålvajer, och krossa skallen på en nio månader gammal vargtik – en hona som inte hotat förövaren på minsta sätt.

Den olagliga jakten visar att tjuvjägarens förhållande till naturens väsen är bristfällig. Han förstår inte, eller bryr sig inte om, att biologisk mångfald hör till livets mest grundläggande principer, och begriper ej att levande varelser inte existerar för att han ska kunna exploatera dem, utan för att fullfölja sina egna strävanden, och för att leva i enlighet med den integritet de utmärks av.

Hans förhållande till det vilda saknar såväl medkänsla som intimitet. Han styrs av sina egna begär, och i den mån det finns någon altruism i hans handlingar, är den ytterst begränsad och sammanlänkad med hans eget liv. Tjuvjägaren accepterar inte att leva i ett politiskt system som bygger på kompromisser, och är därför antidemokrat. Han vill att fauna och flora ska vara skapade till hans avbild, och hyser kolonisatörens inställning till naturen – då den inte samarbetar med honom, eller följer hans vilja, ska den utplånas.

Det skydd Sverige erbjuder dessa djur är uppenbart otillräckligt. Vad kan då göras?

Förutom att drabba enskilda djur har den olovliga jakten också kringeffekter. Rovdjuren hör till de nyckelarter som upprätthåller naturens balans. Då dessa kraftigt reducerats – som i Sverige – skadas livets väv då hela näringskedjan rubbas.

Denna naturens utarmning bidrar de kriminella jägarna till, för illegal jakt bedöms vara det enskilt största hotet mot rovdjuren i Sverige, och jaktbrotten förstör möjligheten till aktiv förvaltning.

Det skydd Sverige erbjuder dessa djur är uppenbart otillräckligt.

Vad kan då göras?

En legend om Franciskus av Assisi, rör en varg i Gubbio i Italien. Vargen hotade stadsborna, och Franciskus mötte därför rovdjuret utanför stadsmuren. Med en notarie som vittne, kom människan och vargen överens om att rovdjuret skulle lämna folk och fä i fred så länge stadsborna gav honom föda. 

Det finns gott om människor som bor intill stora rovdjur, men få skulle förespråka avledande utfodring av predatorer. Berättelsen rymmer dock en sanning: Om rovdjur ges en fristad där det finns föda, kan de leva sina liv utan att väcka ont blod hos människan. Med andra ord: Olika aktörer kan i samverkan återställa och utvidga sammanhängande och självreglerande habitat, där djur kan leva sina liv, långt från människors samhällen. Välmående livsmiljöer är inte enbart till fördel för rovdjur och bytesdjur. De gynnar livets djup och bredd och är till glädje för alla de människor som trivs i det vilda, samt de näringar som är beroende av en natur som frodas.

I Finland används frivilligpatruller för att förhindra jaktbrott. Huvuduppgifterna är att visa att lagen är närvarande i en nejd, samt att förmedla information till polis. Patruller av detta slag skulle kunna vara som mest aktiva då det finns en tendens att spåra och döda rovdjur. De skulle kunna lokalisera och förstöra dödliga rovdjursfällor. Hundar kan tränas att hitta giftsubstanser, och frivilliga med god naturkännedom kan leda undersökandet av platser där fällor kan tänkas vara utsatta.

Övervakningssystem används i brottsförebyggande syfte där människor bor. Liknande metoder kan användas i naturen. Nejder kan övervakas med kamerautrustade drönare, vilkas dokumentation kan analyseras av artificiell intelligens. System av detta slag används i andra länder för att förhindra jaktbrott, och en AI kan identifiera fordon, vapen, och människor. Om AI:n dessutom har tillgång till rovdjurs GPS, kan den hålla reda på var djur och fordon befinner sig i förhållande till varandra, och larma myndigheter om misstänkt verksamhet blottläggs. Brott skulle kunna avstyras innan de äger rum. Om inte annat skulle den dokumentation som produceras kunna användas vid brottsutredningar.

Jaktvapen kan också utrustas med GPS. Detta skulle göra det möjligt för myndigheter att ständigt spåra var vapen är. Det behövs inte skjutvapen för att döda djur, men GPS-spårade vapen skulle kunna försvåra för de som ämnar begå jaktbrott. Inte minst om såväl jägares vapen som ett ökat antal rovdjur bär på GPS.

Viltkameror kan dessutom brukas. För varje rovdjur som fotograferas i en trakt, utgår ekonomisk kompensation till lämpliga aktörer i nejden. Antalet fotograferade djur kan dessutom användas för marknadsföring av naturturism. Den kommun med det största antalet fotograferade individer kan utses till Sveriges rovdjursvänligaste kommun.

Vidare kan boskapshalskragar av olika slag användas. På sina håll används halskragar med två kräkmedelkapsyler vid djurets strupe. Då rovdjur sluter käftarna om strupen kräks de. Detta kan resultera i att rovdjur framledes undviker detta slags bytesdjur. En annan slags halskrage övervakar boskaps puls. Då den stiger och förblir ovanligt hög länge nog, skickar halskragen sms till djurägaren. En del fä blir stressade så snart de ser en predator, och bonden kan ingripa i tid. En halskrage som följer djurs puls skulle också kunna producera oljud som skrämmer bort rovdjur vilka närmar sig.

Det går alltså att motverka svenska jaktbrott på olika sätt, och de som gör det bidrar till att fördriva det mörker som vilar över svensk natur.

The post Olaglig jakt är ett allvarligt hot mot den svenska naturen first appeared on Opulens.

FÖRBUD. Sveriges Författarförbund uppmanar regeringen att tydligt och bestämt stå upp för principen om armlängds avstånd och att ta avstånd från samarbetspartnern Sverigedemokraternas försök att stoppa “opassande” kultur.

I ett öppet brev till Sveriges kulturdepartement uttrycker Sveriges Författarförbund oro över kränkningar av den demokratiska principen om armlängds avstånd mellan politiker och kulturutbudets innehåll. Flera kulturinstitutioner har drabbats av politiska försök att förbjuda läsfrämjande programpunkter för barn på bibliotek.

Författarförbundet betonar att det fria ordet är en grundbult i vår demokrati och att det är nödvändigt att vi motsätter oss alla former av inskränkningar vad gäller författares och översättares möjligheter att utföra sitt professionella värv. De uppmanar regeringen att tydligt och bestämt stå upp för principen om armlängds avstånd.

The post Kulturinstitutioner offer för politiska förbudsförsök first appeared on Opulens.

RAPPORT. Stiftelsen Expos årsrapport 2022 tyder på att aktiviteterna i den rasideologiska miljön har ökat. De högerextrema grupperna använder dessutom nya strategier.  

En rapport från den svenska stiftelsen Expo har avslöjat att antalet aktiviteter utförda av högerextrema grupper i Sverige ökade med cirka 20 procent under 2022, med totalt 1 791 aktiviteter registrerade. Rapporten konstaterar att medan den högerextrema gruppen Nordiska Motståndsrörelsen (NRM) tidigare dominerat i den svenska högerextrema miljön, har den tappat medlemmar de senaste åren och har ersatts av mindre och mer hemlighetsfulla grupper inriktade på kampsport och träning.

Rapporten noterar en förändring i den svenska högerextrema relationen till Sverigedemokraterna som tenderar att bli mer öppna för vissa högerextrema idéer. Rapporten förutspår att högerextrema grupper kommer att fortsätta att sprida rysk desinformation och ge uttryck för transfobi under 2023.

The post Nya strategier och ökad aktivitet i högerextrema kretsar first appeared on Opulens.

ANTIZIGANISM. Enligt en undersökning uppger unga romer i Sverige att de inte känner sig trygga på grund av sin romerska identitet. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) anser att det behövs ett långsiktigt arbete för att stärka deras ställning i samhället.

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) har lämnat in en delrapport till regeringen om insatser för att förebygga och motverka antiziganism. Romska organisationer vittnar om att barn och unga romer utsätts för diskriminering, mobbning och trakasserier vilket kan leda till dåligt självförtroende, låg studiemotivation och psykisk ohälsa.

Enligt en undersökning från Länsstyrelsen i Stockholm känner sig varannan romsk person i åldern 13 – 25 år inte trygga nog att säga att de är romer. MUCF har kommit fram till att det behövs fler insatser för att förebygga och motverka antiziganism i Sverige. Insatserna görs bäst genom lokal samverkan mellan kommuner och civilsamhällesaktörer, i samarbete med de romska föreningarna och med väl förankrade insatser hos målgruppen. Det behövs också insatser för att stärka unga romers identitet och kompetens, höja deras medvetenhet om sina rättigheter och öka kunskapen om romer hos majoritetsbefolkningen.

MUCF rekommenderar olika former av resursstöd till unga romer så att de själva kan genomföra insatser som bidrar till ökad synlighet och kunskap om unga romer och unga romers utsatthet för antiziganism.

The post MUCF föreslår insatser för att förebygga antiziganism i ny delrapport first appeared on Opulens.