LYRIK. ”Efter att ha läst alla dikterna i ”Snöapan” infinner sig ett stillsamt lugn i själen och jag har fått en hel del att fundera på. Det känns bra,” skriver Thomas Almqvist som läst Eva-Stina Byggmästars nya diktsamling.

Snöapan av Eva-Stina Byggmästar
Fri Press

Eva-Stina Byggmästars ”Snöapan” är en efterföljare till ”Låt hjärtat tala hjärtats språk” och ska bilda en trilogi med ”Zenmästaren”, som blir hennes nästa diktsamling.

Den första diktsamlingen skildrade en inre resa, ett sökande för att nå djupare i den minimalism som förmodligen är en förutsättning för nya och starkare livsupplevelser. Där fanns också ett kärlekstema, som fortsätter i ”Snöapan”.

Inspiration från Japan

Byggmästar är inspirerad av japansk kultur, vilket inbegriper zen, tedrickande och meditation. Hennes korta dikter står haikun nära, dock med den skillnaden att här är språket mera rakt och lättillgängligt.

Byggmästar debuterade 1986 med ”I glasskärvornas rike” och har sedan dess kommit ut med närmare trettiotalet titlar. Hon anses vara en av Finlands mest säregna och begåvade poeter idag. Hon har tilldelats många litterära priser, som Sveriges radios lyrikpris 1998, Gustaf Fröding-sällskapets lyrikpris 2012, Bellmanpriset 2015 och Svensk biblioteksförenings Aniarapris 2018. I år är hon nominerad till Nordiska rådets litteraturpris för diktsamlingen ”Vill du kyssa en rebell?”

Eva-Stina Byggmästar föddes 1967 i Jakobstad, i Österbotten. Hon har bott både i Sverige och i Danmark, men bor just nu i Finland.

Vildhjärna och naturlyriker

I en intervju beskriver hon sig själv som en vildhjärna och att hon är fullständigt och totalt kompromisslös, men på samma gång beskriver hon sig själv som en blyg naturlyriker. Hon lever för poesin och poesin lever genom henne. Dikterna skriver sig själva och är automatskrift för hela slanten, i alla fall enligt henne själv.

I ”Snöapan” fortsätter hon sitt samtal med japanska och kinesiska poeter och filosofer. Allt är så kortfattat och koncentrerat och till synes anspråkslöst att det är väldigt lätt hänt att läsa för fort, men varje dikt måste läsas flera gånger.

När haikudikter läses offentligt, läser man ju varje dikt två gånger, enligt traditionen. Det mesta står mellan raderna. Det självklara personliga pronomenet är första person singular och Byggmästar fortsätter att gå sin egen väg.

Inga onödiga ord

Diktsamlingen innehåller 42 dikter, varav många är väldigt korta. Här finns inte ett onödigt ord, vilket gör att varje formulering känns väldigt viktig och betydelsebärande. Hon lämnar ingenting åt slumpen utan verkar ha vägt varje ord på guldvåg, innan det används.

”Stenträdgården
är en abstraherad
form av natur –

en skog
av stenar
på drift

hela världen
är en ö

på drift
i stjärnhavet”

Eva-Stina Byggmästar är en ärlig poet

Efter att ha läst alla dikterna i ”Snöapan” infinner sig ett stillsamt lugn i själen och jag har fått en hel del att fundera på. Det känns bra. I och med ordknappheten och det koncentrerade formatet smakar man verkligen på varje ord och låter det sjunka in ordentligt. Det här är verkligen avskalad, mycket naken poesi, när den fungerar som bäst. Jag uppfattar Byggmästar som en mycket ärlig poet.

”Jag satt
i mörkret

och log tills
mitt leende fyllde
hela rummet”

The post Eva-Stina Byggmästar övertygar med ”Snöapan” first appeared on Opulens.

LYRIK. Litteraturkritikern Thomas Almqvist har följt poeten Nicko Smith genom åren och ser en kontinuerlig utveckling i författarskapet. Den senaste boken ”Brändö i mitt hjärta” är Smiths hittills bästa diktsamling, konstaterar recensenten.

Brändö i mitt hjärta
av Nicko Smith
Eget förlag

Nicko Smith föddes 1974 i Stockholm men bor numera i Österbotten, Finland, sedan många år. ”Brändö i mitt hjärta” är en hyllning i diktens form till stadsdelen Brändö i Vasa, som har en klassisk historia och med anor från 1700-talet.

Efter stadsbranden i Vasa 1852 flyttade staden närmare havet och Brändö utvecklades till ett betydande hamn-, industri- och arbetarbostadsområde. Idag finns ett äldre, traditionellt Brändö kvar som delar utrymme med det nya campusområdet. Diktsamlingen är delvis illustrerad med färgfoton från Brändö, tagna av Smith själv. Han står även för bokens layout och omslag. ”Brändö i mitt hjärta” är ett bra exempel på platsens poesi.

Det verkar som om Smith äntligen har hittat hem, även om ångesten fortfarande finns där, en ångest som han försöker hålla från sig. ”Ångesten som alltid/kommer tillbaka/verkar ha vandrat bort/…/” Dikterna handlar om att hitta hem i livet och speglar också hur mycket den moderna finlandssvenska poesin inspirerat honom. Den här gången nämns Gunnar Björling och Tomas Mikael Bäck.

Smith fick diagnosen bipolär redan som ung och har försökt analysera och förstå de manodepressiva dragen hos sig själv och har försökt bearbeta dem med poesins verktyg. Han kan fortfarande gestalta en tragisk känsla av utanförskap men mörkret och dysterheten från tidigare böcker har ersatts av mera ljus och glädje den här gången.

Dikterna är fortfarande både nakna och väldigt självutlämnande men också konkreta och i princip utan avancerade utsmyckningar eller invecklade metaforer. Här finns ingenting storslaget eller djupsinnigt, men ibland kan det kännas lite väl tunt med en del banala bilder, andra gånger slår han huvudet mitt på spiken för att använda en annan sliten bild. Smith är för mig fortfarande en mycket ärlig och uppriktig poet som gjort det koncentrerade formatet till sitt huvudspår. Flera av dikterna drar åt haikuhållet utan att ändå vara haikus till formen.

Handflator
mot mossa och jord
Hör myrdrottningens hjärtslag

Han bryter gärna mot det borgerliga samhällets alla konventioner och har klassperspektivet som ett självklart inslag, när han skriver sin direkta och sanna poesi. Jag har haft förmånen att få följa hans poesi genom åren på ganska nära håll och han fortsätter att utvecklas hela tiden. ”Brändö i mitt hjärta” är hans hittills bästa diktsamling. Följande dikt avslutar hela samlingen –

Det är inte längre
jag som diktar
Poesin skriver
genom mig
I vårt möte
har jag kommit hem

The post En poet som hittat hem first appeared on Opulens.

LYRIK. “Intill haren, inuti haren” av Lisa Gidlöf är tveklöst en av årets starkaste diktböcker, anser Erik Bovin.

Intill haren, inuti haren av Lisa Gidlöf
Vendels förlag

2019 publicerades, i detta magasin, ett urval ur ett kommande projekt signerat poeten Lisa Gidlöf. Opulens läsare fick då ett smakprov betitlat ”Intill haren”. I somras landade resultatet: Intill haren, inuti haren.

När Gidlöf debuterade 2018 var det med en prosalyrisk berättelse betitlad Flickan. Faktum är att även denna diktbok kan läsas som en slags berättelse.

Ett lite kantstött berättarjag förtäljer hur hen söker sig till skogen och där utvecklar ett nära band till en hare. Samvaron med detta gulliga djur är samtidigt en flykt från det mänskliga och de människor jaget aldrig fullt ut känt sig besläktad med.

Jag associerar till titeln på Tobias Berggrens diktsamling Den främmande tryggheten (1971). Ett kort utdrag finns för övrigt publicerat i ett färskt dubbelnummer av Lyrikvännen (4-5/2022). ”Det finns en tystnad i skogen, en tystnad i språket, / lindade om varann, svarande mot varann / med människors öron och munnar; finns här / någonting annat / i ljudens och tystnadens ljud?” – diktade Berggren -71. För berättarjaget i Gidlöfs bok är skogen och haren just detta – en främmande trygghet.

I de inledande sidorna i Gidlöfs andra bok är det harmlöst så det räcker. Några sidor senare har det gulliga och harmlösa tonats ut och läsaren inser att texten är långt ifrån enkel, trots en direkthet i tilltalet. Gidlöf har klyftigt nog spetsat sin poetiska brygd med såväl såriga som obehagliga element. Detta är banne mig ingenting man sveper.

Bokens två delar, liksom boktiteln, förebådar en metamorfos som iscensätts på 118 sidor. En förändringsprocess sätts igång när jaget närmar sig haren, och i andra delen (”Inuti haren”) ter sig jaget mer icke-mänsklig än någonsin. Än någonsin? Nja, så enkelt är det inte heller. Nämnde jag att diktboken kan läsas som en berättelse? Jo, fast en kufisk sådan. Gidlöf öppnar upp för att metamorfosen också är en återgång, ett återupplivande av ett tidigare stadium, ett tidigare liv. Innan gränsen mellan det mänskliga och icke-mänskliga börjat suddas ut i berättelsen har jaget nämligen erinrat sig ett ”fragment/ av en tid / då jag var hare, människa / eller någonting / däremellan”. Berättarjaget förs dessutom tillbaka till barndomen, och otrivseln bland människor, för att i nästa stund ligga invid en sten och hävda att hen ”legat här / i årtusenden”.

Gidlöfs poesi väjer inte för det kroppsliga, blodiga och äckliga: ”haren öppnar sina fördämningar / blod, slem och avföring rinner / ner i de djupa dalarna”. På så vis jordar hon poesin. Detta skaver mot berättelsens fabelartade skepnad. Man förleds att ta poeten på orden och läsa boken som en kritisk reflektion över människans förhållande till djur och natur. En bra bit in i texten finner man dock en läsanvisning som blottar en tvetydighet: ”haren är en skildring av tiden”. Av tiden? Jag läser om…och läser om igen. Nej. Att enbart se haren som symbol fungerar inte heller, för mig. Lika mycket är det, som påstås i bokens baksidestext, en utforskning av ”det djuriska, och det mänskliga, och de gråzoner som ryms däremellan”.

Verket är koncentrerat – för att inte säga helgjutet – till sin form. Ändå rymmer den sina luckor och motsägelser. Det gör inte bygget bräckligt utan blott än mer poetiskt. Poesin närs av motsägelser, tvetydighet och rena orimligheter. Kanske var det en insikt av dylikt slag som fick T S Eliot att hävda att Djuna Barnes enigmatiska och motsägelsefulla roman Nattens skogar (1936) ”vänder sig främst till poesiläsare”; att den uppskattas till fullo endast av den som odlat en poetisk sensibilitet. Denna egenartade tendens gör poesin vild (eller farlig, beroende på vem man frågar). Den poetiska blicken utgör därmed själva antitesen till ett vetenskapligt förhållningssätt. Vad fint att dessa skilda perspektiv får lov att samexistera i vår upplysta värld. Även om det är uppenbart vilket av dem som dominerar, och kanske måste få lov att göra det.

Hos Gidlöf går det, som ni kanske har förstått, att skönja en kritik av ett antropocentriskt förhållningssätt till djur och natur. Tankarna förs till Aase Berg, ett givet namn inom ekopoesin som även låtit djuren ta plats i sin poesi – och med en agens som naturlyriken sällan förlänar dem. Gidlöf har dock en annan stil, ett annat temperament och är inte lika glad i fyndigt ordvrängeri som Berg.

Detta verk är alltför mångbottnat och egensinnigt för att etiketter som naturlyrik eller ekopoesi riktigt ska fästa. Och för rik för att jag ska lyckas summera den på ett sätt som gör den rättvisa.

Följande kan dock fastslås: texten är medryckande och välklingande på ett sätt som är utmärkande för sådana dikter som är genomarbetade ned till minsta stavelse.

2022 har hittills varit ett osedvanligt starkt poesiår. Och Intill haren, inuti haren är tveklöst en av årets starkaste diktböcker.

The post En helgjuten diktbok first appeared on Opulens.

POESI. Det finns en spänst och en till synes självklar lätthet i Bengt Bergs sätt att uttrycka sig, konstaterar Thomas Almqvist som läst poetens senaste diktsamling med stor behållning.

Under Ukrainas blåa himmel: dikter
Av Bengt Berg
Mila Teshaieva, foto
Heidruns förlag

Bengt Berg debuterade 1974 med ”Där drömmen slutar” och firar alltså snart 50 år som verksam poet. ”Under Ukrainas blåa himmel” är hans 46:e bok och även om flera har tillkommit i samarbete med konstnärer, fotografer och andra författare är det ändå ytterst imponerande. Hans författarskap är ordentligt rotat i den värmländska myllan, vilket aldrig hindrat honom från att ha ett globalt perspektiv också. Hans många resor runt om i världen har hela tiden gett honom nya idéer och uppslag. Ändå är det även den här gången den värmländska naturen som bildar den viktigaste fonden för hans dikter.

The post Lyrik med lätthet och spänst first appeared on Opulens.

LYRIK. Torsten Green-Petersen har läst Avgrunden av ljus. Poesi 1962-2016 av Lars Norén med stor behållning.

Avgrunden av ljus. Poesi 1962-2016 av Lars Norén
Albert Bonniers förlag

Efterskriften skulle lika gärna kunna vara kappan till en avhandling i litteraturvetenskap. Initierat och med följsam blick borrar sig nämligen Mikael van Reis in i författarens poetiska vardagsrum. Och följer tiden från den övertyngda surrealistiska debuten 1962 till det sista poetiska stoffet 2016 då samlingen Stoft såg dagen gry. Frågan är ändå om det är i rätt sammanhang, om inte denna essä skulle stå både friare och mer rakryggad på egna ben. Inte buntas ihop med Noréns dikter i urval. Hur som helst hade jag gärna återsett poesin utan förklaring eller pekpinnar. Den står nämligen, liksom våra raukar, alldeles stadig med intakt skörhet alldeles för sig själv.

Nota bene! Att denna digra utgåva alltså inte utgör författarens samlade poesi men ett skrovmål av det vackraste, ömmaste och de mest intressanta partierna. Jag har själv inte saknat några viktiga strofer.

Formgivningen är njutbar som en av dis iklädd soluppgång. Löftesrik men svår att nå. För denna står Nina Ulmaja. Och omslaget utgörs, sällsynt nog, av en relief! Ja. En boks egen skönhet mellan mina trötta händer lämnar alltid en eller annan kanske bortglömd ingång till författarens eget rum. Och med Lars Norén kan vi gott behöva lite hjälp.

Här återfinns allt från de första årens vidlyftiga experiment i konkretistisk anda. Stora sjok av ofta lika brutala som närgånget öppna strofer som tillsammans bildar ett slags affektiv bombmatta. Vietnam ligger under dessa år nästgårds men Norén har under sitt liv aldrig haft längre än en armslängds lucka till Auschwitz. Och allt vad det innebär i såväl dåtid som nu idag.

Innan författaren sedan trädde fram som dramatiker skrev han en serie underbara poetiska sviter. Till skenet så mycket mer tillgängliga. Med ett jag, med personer att relatera till och iklätt mer vardagliga stödlinjer.

I mina ögon nådde hans poesi högst under dessa år. Titlar som Kung Mej och andra dikter, Dagbok och Nattarbete utvecklar ett språk som förblir mer omedelbart än allt det han författat såväl tidigare som senare. Där det senare blir nära nog till intet avskalat. Det kan bli väldigt svårt att följa och svårt att förstå. Bokstäverna förvandlas mer till hemliga symboler. De blir ogripbara. Som ett dolt schakt i ditt undermedvetna. Och där du som läsare hade behövt en nyckel.

Noréns poetiska utbrott i bokform är numera svåra att hitta annat än i antikvariatens låsta reoler bakom disken. Där står de intill Ekelöfs förstaupplagor, som vore de balsamerade mumier. Med fett anlagda prislappar. Så det är naturligtvis både sent omsider och hög tid att ett av våra mest spännande författarskaps storslagna poesi nu äntligen får en ny dräkt. Måtte det därmed inte dröja innan vi får se en komplett återutgivning. Och jag hoppas innerligt förlaget bemödar sig om en pocketupplaga!

The post Storslagen poesi i digert urval first appeared on Opulens.

POESI. Hemligheten och själva nyckeln till att närma sig Runefelts dikter har för mig varit att, bortom den gränsupplösande attityden, se att de vill förmedla liv – de vill låta existensen tala fritt och starkt bortom alla inre och yttre gränser. Fattar man detta är det sällan annat än ytterst raka rör i Runefelts lyriska universum, skriver Tommy Gunnarsson.

Ur Världen av Eva Runefelt

Albert Bonniers Förlag

Det jag alltid slås av med Eva Runefelts dikter är tillgängligheten – vilket inte ska misstas för lättillgänglighet. Dikterna är skrivna av en poet som tycks så gränslöst lekfull i sitt förhållande inte bara till språket utan också, och främst, till den mänskliga tillvaron och det omgivande yttre.

Försök någon gång att skilja ande och materia åt i hennes dikter, det går sällan. Runefelts nya diktsamling Ur världen är för mig särskilt fascinerande ur denna synvinkel. Varje poem är en upplösning av det språkliga, som gränserna mellan abstraktioner och levande och döda ting.

Ibland är resultatet en enkel, rakt menad poesi, vilken ligger nära naturmystiken, som i den ömma och känsligt inkännande hunddikten Vandraren (Miki):

Går ned i djurtassarna

Lädernosen har sin egna

sträva stig att följa

Örons vimpelspel

Marken tjuvlyssnar, en bris

vinglar förbi med klippt gräs

För stor för två ögon

är blicken

Oftare är dock resultatet mer suggestivt trevande och sökande. Smaka på följande ord ur dikten Dygnsrytm, en dikt som nog får sägas vara mer typisk dikterna i Ur Världen:

Denna obekymrade slätt

som nytvättat hår en lättnad,

gåendet som gör tinning

och nacke mjuka som mjöl,

utsträckningen förmiddagen

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Runefelts poesi har i stort sett varit med mig under hela mitt lyrikintresserade liv. Hon är liksom omöjlig att undvika, men samtidigt tycks hon trist nog inte lika uppburen för sin djärva egensinnighet och säkra behandling av språket som exempelvis Ann Jäderlund. Ur världen visar just prov på en sådan djärv egensinnighet och språksäkerhet, till synes både högst lekfull och medveten i sitt frammanande.

Hemligheten och själva nyckeln till att närma sig Runefelts dikter har för mig varit att, bortom den gränsupplösande attityden, se att de vill förmedla liv – de vill låta existensen tala fritt och starkt bortom alla inre och yttre gränser. Fattar man detta är det sällan annat än ytterst raka rör i Runefelts lyriska universum. Så här ska också Ur världen förstås och läsas.

The post Gränsupplösande lyrik first appeared on Opulens.

POESI. Med förebilder som Aase Berg, Mare Kandre och Matilda Södergran skriver Lisa Gidlöf lyrik i sin egen rätt. Här är ett urval ur ett pågående projekt…

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Ur: Intill haren

människa är att vara liten
intill den djupt sovande haren
harnos, harmuskel, harhjärta, harblod,
harvinter, harbröst, haröga, harpäls
hariga fingrar jag smeker dem mot ansiktet
jag förvandlas och förblir
i köttet, i tiden, i musklernas fäste
kring det enahanda hjärtat
jag samlar vatten i drömmen
stänker vattnet på haren
som flämtar och bits
ilskna hartass
kan jag få vila
som en människa
som en djurisk
hona
tvinna det såriga gräset
runt mina anklar

det är ett öga på himlen som betraktar
min näsa när den luktar
på harens torra päls
munnen söker efter vatten
inuti haren
de vätskefyllda blåsorna
som jag trycker mina fingrar mot
läck ut
blodblandat vatten
harens springor öppnar sig
jag håller mina händer under haren
kupar dem
dricker sedan av harens månfärgade vatten
det är ett öga på himlen som slukar mig
jag renas
jag förflyktigas

i skogen vandrar vi ut
haren smyger bakom mig
vi ska upp på högarna
betrakta det vita landskapet
molnen dova
jag går med lugna steg
i snön som inte skingras
haren är en skugga som följer mig
tränger genom mina lager av skuld
jag sätter mig på stenen
vätan absorberas i tygerna
haren i min famn
detta mjuka odödliga djur
slokar med öronen när jag klappar den
min myskanin
handen drunknar i harens pälsiga kött
jag sitter fast så
medan landskapet växer in i mig

harens öga är en spegelblank oas
jag tvättar mig i harens tårar
genom natten
genom livet
genom de monotona
sorgerna
jag är uppvuxen med människor
men tyr mig till harar
deras fräna lukter
och lugnande päls
jag vill se mig själv
som en egen människa
intill människor
som en egen hare
intill haren
jag vill kunna kamoufleras
gå vidare in i nästa liv
som om det liv jag nyss levt
bara varit en hägring
jag vill drömma mig bort
till vidder av snö
dräktiga harar och mjölkrapar i munnen
vill kyssa harens stigande lust
ge livet
exakt vad livet tål

haren är bortslängd i diket
ser på mig med nosen blänkande
skulden växer på mig som ogräs
jag kan inte klä av mig i den här ljusa natten
blickarna vandrar mellan träden
snyt mina lungor lätta igen
haren rycker och flämtar
jag står stilla, lägger handen på pannan
andas
i stackato
jag vill försvinna
som haren i jorden
det blänkande skinnet
ömma hinnor
att fläka ut
och binda ihop

The post Lyrik: Ur Intill haren first appeared on Opulens.