LYRIK. ”Matilda Södergran fortsätter att utvecklas som poet och hon blir bara bättre och bättre.” Det skriver Thomas Almqvist som läst hennes aktuella ”Den svalkan”.

Den svalkan: dikter av Matilda Södergran
Schildts & Söderströms

Matilda Södergran föddes 1987 i Korsnäs i Finland men bor sedan några år tillbaka i Östra Ryd, utanför Norrköping. Hon är en avlägsen släkting till Edith Södergran.

Matilda Södergran verkar som poet, översättare och litteraturkritiker. För mig är hon ett av de mest spännande namnen inom den yngre svenska poesin och hon har absolut en egen och mycket personlig röst.

I hennes dikter kolliderar gärna det kraftfulla med det riktigt sköra, vilket ger ett helt nytt och mycket suggestivt sammanhang både språkligt och psykologiskt. Här finns ett djupt känt vemod men också ett slags ljust framtidshopp med feministisk underton. Den aktuella diktsamlingen, ”Den svalkan”, är hennes åttonde.

Hon vann förstapris i Arvid Mörne-tävlingen 2006, fick Svenska Litteratursällskapets pris 2013 och Sveriges Radios lyrikpris för ”Överlevorna” 2019. Hon debuterade 2008 med diktsamlingen ”Hon drar ådrorna ur” och hon är översatt till spanska, serbiska och engelska.

Matildas Södergrans ”Den svalkan”

Många av dikterna i”Den svalkan” känns en aning annorlunda, jämfört med tidigare diktsamlingar.

Här skriver hon gärna om det lilla livet och de små företeelserna i naturen, som till exempel korianderfrön, fröhusskallror, johannesört, nagelband och tungrot. Perspektivet har krympt en aning och livet och naturen betraktas ur ett underifrånperspektiv. Många av dikterna är dessutom väldigt korta. Flera dikter handlar om hur en dikt kommer till. Så till exempel här:

DIKT

Jag skriver fram någonting

som för en stund sedan

inte fanns

och kallar det dikt.

Man bör inte härma en ugglas läte, för det är att be om olycka, enligt en av dikterna som handlar om folktro. Poeten vill vara en människa som lyssnar och även här lyckas hon fånga mitt intresse:

ÖNSKNING I

Var försiktig när du rör dig

bland maskrosor.

Om du blåser ut

hela fröhuvudet

på en gång

önskar du livet ur

den du sist tänker på.

Matilda Södergran fortsätter utvecklas

En varsam metaforik gestaltar livets och naturens skörhet. Detta snarare än kraftfullhet präglar dikterna den här gången. Här finns inte ett överflödigt ord utan allt är mycket välbalanserat.

Matilda Södergran fortsätter att utvecklas som poet och hon blir bara bättre och bättre.

The post Matilda Södergran blir allt bättre som poet first appeared on Opulens.

LYRIK. ”I Titti Spaltros värld har naturen ett värde i sig själv, och dess inneboende egenskaper har förmågan att hela,” skriver Emil Siekkinen som läst poetens aktuella bok ”Skogens sånger”.

Skogens sånger av Titti Spaltro
Fri Press

Den som besöker en dansk bokhandel, kan strax märka att det finns gott om nyutgiven dansk poesi att bekanta sig med. Inte minst debutanter.

På vår sida av Sundet ser läget för lyriken annorlunda ut. Här är ny svensk lyrik undanskymd hos flertalet bokhandlare. Men hos Fri Press, ett litet bokförlag med stort mod grundat 1969, har dock svenskspråkig diktning ett tryggt hem, och 2018 gav förlaget ut Titti Spaltros (och Lars Larsens) samling ”Naturens återkomst”.

Naturen stärker poetens sinnen

Nu har förlaget publicerat ”Skogens sånger”, som består av Titti Spaltros poesi och fotografier.

Titti Spaltro har berättat att John Keats hör till de skalder som inspirerat henne, och liksom hos Keats stärks Spaltros skrivande av den natur som möjliggör all mänsklig civilisation och kultur. Naturen stärker hennes sinnen och erbjuder såväl skönhet som glädje och tröst.

Poetens världssyn är därför inte i harmoni med den rådande ekonomin vilken betraktar naturen som ett råvarulager som ska utvinnas, konsumeras, och slängas.

I Titti Spaltros värld har naturen ett värde i sig själv, och dess inneboende egenskaper har förmågan att hela: ”Tittar på den mjuka mossan på stenen och känner ömheten.”

Naturen har rättigheter

I denna diktares värld har naturen rättigheter, och den gran som fällts för att pryda torget i december, vill inte dö i staden, utan i stället andas ”den rena / luft som vilar på mossans fot”.

I den atmosfär som mänsklig överkonsumtion dagligen förvanskar, finner hon de moln som spelar en betydande roll för jordens klimat. Vilken betydelse molnen kommer att ha i klimatförändringarnas eoner är inte fullt klarlagt, och i linje med detta undrar diktaren: ”Vem vet vad som är ett molns identitet?” Hennes svar är förankrat i det eviga nu hon behandlar på annat håll: ”vad vi kan göra, är att njuta av dess element / i allt vi ser, med hela vår själ.”

Välkomnande poesi

Titti Spaltros diktning är inte obskyr, utan innehålls- och känslomässigt välkomnande. Den är personlig utan att fastna i samtidens dyrkan av treenigheten Me, myself, and I.

Som sig bör återfinns hemligheter i denna diktning, men hemligheternas innersta innebörd är outtalat uppenbar.

Naturen erbjuder omsorg, men människan – som själv är del av naturen – erbjuder också biosfären omtanke.

Naturen förhöjer ens medvetenhet om livets värde och rymmer också en sista viloplats, där själen kanske vaknar till ”en evig vår”.

The post Titti Spaltro ‒ poesi i harmoni med naturen first appeared on Opulens.

DIKTER. I dag kan vi presentera ett urval dikter hämtade från Michael Economous aktuella diktsamling ”Öar börjar och slutar i havet – Dikter från Hven”.

Dikterna i Michael Economous aktuella diktsamling ”Öar börjar och slutar i havet – Dikter från Hven” (CKM förlag, 2025) speglar såväl nutiden som ön Vens dåtid. Det kan till och med röra sig om över tusen år gamla verkligheter.

Michael, i din nya diktsamling är det förflutna starkt närvarande. Hur ser du på förhållandet mellan vår nutid och historien? 

– Frågar man AI om värdet av historia och flydda tider, av hällristningar, stenyxor och runor är svaret så standardiserat att man nästan omedelbart förlorar intresset. Men det opersonliga är förstås inget förvånande; snarare är det symptomatiskt för vår tids oförmåga att förundras över att allt som hör till det förflutna faktiskt kan upplevas som angeläget. Och levande.

Som poet tar du i boken läsaren med på en resa i ett tidsflöde. Kan du säga något om dina intentioner?

– Det är som om det där flödet av tid är något som ständigt pågår och därför får hällristaren samsas om utrymmet med konstnären. Poesin kan i bästa fall (läs: bättre än AI) belysa runtecken, ödekyrkan, Tycho Brahe samt några hvenska människoöden.

Varför Hven?

– Om du syftar på stavningen, alltså gammalstavningen, så vill jag betona öns släktskap med hav och himmel (heaven). Samt, varför inte, historien? Men om du undrar varför jag valt Hven som dikternas utgångspunkt, så är det för att ön länge fascinerat mig. Platsen i Öresund har ju borgat för att såväl världshistorien som litteraturhistorien påverkat. Slaget vid Svolder år 1000 kan ha utspelats nära ön, danskars och svenskars kamp om herraväldet, judiska flyktingöden… Till och med Shakespeare var medveten om öns existens. Tycho Brahe lär vara Prospero, trollkarlen, i Stormen. Många framstående konstnärer har också attraherats och lockats till Hven.

Är det något särskilt Opulens läsare bör känna till angående de utvalda dikterna?

– Nämndemansgården i urvalets del I är centrum för Hvens livaktiga hembygdsrörelse och i del II framgår konstnärernas anknytning till ön bara i avslutande af Klint-dikten (se inledningscitatet!). Vad gäller stockholmaren Gustav Rudberg, för konstälskaren också känd som Spanien-Gustav, var han många år verksam på ön, medan Carl Fredrik Hill ofta besökte Hven, under sin långa sjukdomstid i systerns sällskap.

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

Michael Economou

Ett urval dikter, hämtade ur

Öar börjar och slutar i havet      Dikter från Hven

                                                                                  (CKM förlag, 2025)

I

FLINTMÄSTAREN ÄR INTE DÖD

Inte sjunger sädesärlan för flintmästaren.

Inget tyder på att världen söker honom.

Inte följer någon spåren av hans liv.

Hantverket är bortglömt och nonchalerat,

förpassat till en skalle utan ögon.

Det ser ju idag ut som om käkens betsel

av ogräs skymts av evinnerliga tider!

Men plötsligt – i en vindil från havet

blottläggs själva konsten, innesluten

i en häpnadsväckande gåta.

Några pilspetsar, vassa benskrapor

och halvfabricerade flintyxor har flera

tusen år inväntat ljusets ögonblick

som i sin gränslösa öppenhet

lyser upp seklernas samtal.

Jord blåser bort från marken,

väcker flintmästarens själ.

Tider är med ens levande,

inte längre förstenade!

Ändå är flintans sken inte överlägset

vårt sken, men föremålen gör

flisor av vår egen förträfflighet:

tveeggat avskrap riktar spetsen

mot all vass hybris som får oss tro

att flintmästaren aldrig varit i liv.

Till och med sädesärlan ska kvittra

i musiken av sitt misstags toner.

*

HÄLLRISTARENS SJÄL ÄR VÅR SJÄL

I sin frånvaro lever hällristaren

som om han aldrig blev klar

med dagsverket som når oss

likt ristningarnas resumé av

vad som var föreställningar och barbari.

Vi ser honom inte, men känner

magin i vidden av hans tro på jorden.

I handen håller han vår nyfikenhet.

I bröstet andas en omistlig framtid!

Hällristaren ligger ner, vänd mot sin puls

som om han ännu lyssnar på livet –

och inte på döden som pågår

fastän vi har svårt att tro att ljudet

av arbetet som utförs på klipphällen

någonsin ska kunna upphöra.

Skallen är ju täckt av seklers jord.

I historien skymtar okända skepp

som ska försvinna vid horisonten.

Nära är långt borta, men avståndet

krymper i takten av vårt försök

att nå in i hällristarens själ.

Världen växer ett ögonblick i sänder

för att seklerna ska återuppstå,

bli en värdigare tid inom oss.

Och i hällens värld ska bilderna

evigt måla: Skriv oss, glöm icke.

*

RUNORNA FÄRDAS GENOM SEKLERNA

I skaldekonsten var jag inte den främste.

Lust och liv och ljus gavs av runan

som lät stenen mjukna mer än mossan.

Och runan var ju också rak som ryggen

min – den blev poesins vapendragare,

lika häpnadsväckande som drömmen

om barnet vars första ord

löd “Goddag ljuset.”

Just det barnet såg mig, viskade mer

i mitt öra: “Träd ur ditt huvud,

se undret du är”. Sedan tystnade

det många år tills jag blev barnet.

Märklig förundran!

Barnslig förundran!

Tyngdlös förundran!

Obegriplig förundran!

Undflyende förundran!

Svårformulerad förundran!

Men motsatsen är värre, en glosa

utan integritet, framtidens taggtråd:

det enda som växer då är cement.

Konsten jag lärde var alltså runans.

Tecknen lät jag sprida på öns stenar

med hjälp av det barnet.

Vi trevar oss genom seklerna.

Runor för färden vittrar inte.

*

NÄMNDEMANSGÅRDEN

Röster ur döden talar varje natt.

I skjutsstallet står hästdroskor

och bidar sin tid: grusvägarna

saknar öns långsamma resenärer.

Mörkret stillar sig kring gåtor.

Gården glänser, spröd som raps.

Avslutade liv söker överlevnad.

Den som vill röja sin olevda stig

lägger färdleder åt sina berättelser.

Kyrkogården är inget slutkapitel.

Så skriver de döda in sig i ljuset

av sitt finstilta förflutna; röster,

som läckta ur ett blekt, ångrat

testamente, trotsar tystnaden

för att bejaka vad som växer

i drömmar, närda av den tid

som söker sin levande ton.

Gården gör sig redo för avfärd.

Man vet när klartecken ges.

Rösterna färdas snart i ljudet

av droskor på väg, då världen

sakta vaknar likt lysmaskar

inifrån de mörka horisonter

som ger sken av att återfödseln

är möjlig i det gryende ljuset.

*

VAD BÖNEN I ÖDEKYRKAN INTE VILL

Bönen vill inte, Herre,

att du ska stensätta din själ

för att överleva oss. Bönen vill,

Herre, att din röst ska nå

den som inte får sina bördor lättade

av katedraler. Högmodet, Herre,

högmodet är den ruin

till vilken ingen går.

Bättre lyssna till fågelsången.

Den är tillräcklig som evighet.

Dess musik hörs som miraklet

i att du finns, Herre, stämd

av det universum

som bejakat dag och natt

i tonen av din levande rymd.

*

DRÖMMEN

I drömmen uppenbarar sig ett skepp

på himlen ovan Hven

och släpper sitt ankare

i ljusgläntan invid öns högsta krön.

Som om färden avslutats

i naturens tidlösa hamn,

synlig överallt på den plats

där Tycho Brahe förstod sig på

supernovans ljus i Cassiopeia,

lämnar fjärilar skeppet för att försäkra sig

om det illusoriska i färg och horisont.

Inget finns till för sin egen skull.

Inte ens sjömännen som klättrar ner

längs skrovet för att lossa ankaret

som fastnat i ljuset, vågar

störa fjärilarna i denna dröm.

Och vind och färg och tid som ankrat

på fjärilarnas vingspetsar fyller oss

med tillförsikt: ljuset från vingarna

kan ju aldrig skiljas från drömmen!

Samspelet gör varje fjäril till en lätt resenär

i vår värld, tystnadens gungflyn

som sjunger för vårt behov av att avstå.

Och tillståndet i vilket vi bärgas för att bli

de drömmande människor vi är

är tänkta att vara, gör att vi alla

måste gå ombord på skeppet

som snart ska likna ett större gungfly,

på flykt undan mörka horisonter.

II

GUSTAV RUDBERG SÖKER LJUSET

I BÄCKVIKENS HAMN

Ett lätt majdis i tankarna: jag,

så ofta utnämnd till Spanien-Gustav

att man kan tro att Hven är

en ovidkommande värld, vet

att ljuset färdas fortare än kylan.

Värmen kommer inte lika fort.

Värmen är långsamma kärleksbrev

från havet: vågskvalpet längs kusten bidrar

till den känslan. Allt från världshaven

är ju en gnagande känsla av glädje!

Men skärpan som hjälpt mig så många år

bygger ingen hamn åt tålamodet längre.

Sakta sluter hjärtat sig, själen gömmer sig

i känslan av att något tar slut. Vad för slags

avgift ska stämplas på biljetten? Vad

kostar färden mellan seklerna som har

tidlösheten som sista hamn?

Jag kan inte svara. Jag anar inte vart världen

är på väg. Jag vet bara att diset dyrkar upp

ljuset i en sådan stillsam takt

att konst och kärlek

avkrävs mig lika långsamt.

Och att det snart måste vara hög tid

att inse varför hjärtat är ombytligt,

men inget hav, varför havet är ombytligt,

men inte stort nog att kalla sig ett hjärta.

*

CARL FREDRIK HILL GÅR PÅ VATTEN TILL HVEN             

                                                 (syster Hedda säger att Öresund har tillgång till

                                                   samma vatten som Atlanten)

Ge mig färg nog

att vara gammaldags.

Ge mig minne och blomma,

värld och Paris.

Ge mig tro

att gå på vatten.

Ge mig sundets hjärta

så jag får andas dess ångbåt.

Ge mig undanskymdhet!

Ge mej mig åter

så jag kröns Kung Konung.

Ge mig far och mor

så jag blir deras förstfödda barn.

Ge mig insikter

så jag ser horisonter.

Ge mig kärlek

så min själ försonas.

Ge mig öns stigar

så jag kan gå in i mig själv!

Ge mig evigt Guds hand

så jag inte är ensam i himlen.

Ge mig fyra utsikter

så jag får se mig själv.

Ge mig stenbrottets muller

så jag hör stenars själ.

Ge mig ögon åt syster Hedda

så hennes blick kan måla mig!

Ge mig konst åter

så jag är Carl Fredrik Hill.

Ge mig tron på oljefärgerna

så jag blir Guds ensamhet.

Ge mig havet runt Hven

så jag når Luc-sur-Mer.

Ge mig cigarrer och absint

så jag minns caféöknarna i Paris.

Ge mig korsfästelsens stigma

så jag blir blod åt vindarnas Kristus.

Ge mig Hvens sommarnöjen

så mitt liv alltid festar!

                                           (syster Hedda säger att man inte kan bada i samma vatten

                                           mer än en gång)

*

 HILMA AF KLINTS VISION

                                                             Den plats som vi bestämt i Öresund skall begagnas för att

                                                             uppbygga den kyrka som blir den första i Sverige som

                                                             kommer att utföras i en ny riktning.

H a K., 31/3 1931

Sent i mars 1931

flyttar templet in i min ateljé.

Det andliga är så väldans stort,

men det heliga får plats i min vision.

Bara jag kan vara platsen.

Över templets gryningsgula väggar

projicerar jag tanken

på att det enda

som är störst är Gud.

Hven är en ellips sedd

genom teosofins rymd.

Templet är framtid nog

att möta världen

i den gudomliga fullbordan

som kallas evighet.

Där vakar en röst inom mig.

Rösten vill inte vara stilla.

Jag är dess tempelgård

med en tystnad

som ber mig lyssna.

The post Lyrik: Nya dikter av Michael Economou first appeared on Opulens.

LYRIK. ”Eva-Stina Byggmästar är en av våra främsta naturlyriker och även den här gången är naturen starkt närvarande.” Det skriver Thomas Almqvist som läst poetens nya diktsamling. Hennes färgstarka fantasi fascinerar.

Hundarna sover i mitt hjärta men jag är vaken
av Eva-Stina Byggmästar
Schildts & Söderströms

I Eva-Stina Byggmästars nya diktsamling ”Hundarna sover i mitt hjärta men jag är vaken” närmar hon sig hundens okonstlade väsen och tillåter sig själv att inte bara skriva det lättsmälta. ”Jag är inte längre rädd för mitt eget mörker, för att vara fel.”, säger hon. ”Hur jag än gör sticker det alltid ut en svans eller tass någonstans, men numera ser jag det som en tillgång.” Hela diktsamlingen är en hyllning till det otämjda och oförställda. Eva-Stina Byggmästar är en av våra främsta naturlyriker och även den här gången är naturen starkt närvarande. ”Jag umgås hellre med träd, stenar och djur än med människor.”

”Skogen är
mitt omklädningsrum –
här byter jag till duvhökens
pojkaktiga skrik och hermelinens
drömska vithet

här får jag låna skogsharens
snöskor och hasselmusens
djupa vintersömn

här kan jag förstå det
som inte går att förstå –
trädens medlidande
med alla rotlösa och
vinddrivna existenser” 

”Bara i naturen och utanförskapet är jag trygg och har frid.” ”Hundarna sover i mitt hjärta men jag är vaken” är Byggmästars 29:e diktsamling. Genom åren har hon belönats med bland annat Aniarapriset, Bellmanpriset och även blivit nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris 2024. Hon debuterade 1986 med ”I glasskärvornas rike”.

Eva-Stina Byggmästar föddes 1967 i Jakobstad i Österbotten och bor fortfarande i Finland men har tidigare bott i både Sverige och Danmark. Hon är inspirerad av japansk kultur, vilket inbegriper även zen, tedrickande och meditation. Hennes korta dikter står haikun nära, även om språket här är mera rakt och lättillgängligt. Hon lever för poesin och poesin lever genom henne. Enligt vad hon själv påstår skriver dikterna sig själva och är automatskrift för hela slanten. Byggmäster beskriver sig själv som en blyg naturlyriker. I sina dikter visar hon upp en fin samklang mellan människan och naturen, som hon möjligen inspirerats till av Gunnar Björling.

”Skymningen
närmade sig
med stormsteg
och jag kunde
höra tystnaden
ticka innerst inne

i varje gatsten
cell och benknota” 

Tiden och det egna hjärtat går sällan i takt med varandra och det är ofta den oron eller den diskrepansen som hon försöker skildra och gestalta i diktens form. Hon vill bli mera lik en hund och dess okonstlade väsen.

”Jag
är väl en sån
som inte kan
passa tider

antingen kommer
jag för tidigt –
ett kvantsprång
före – eller så för sent

när allt hopp redan
är ute

mitt inre barn vill inte
mitt inre barn kan inte
hålla jämna steg med
den nuvarande tidsepoken

mitt inre barn har
uppfunnit en alldeles
egen klocka: hjärtat” 

Byggmästar fortsätter att gå sin egen väg. Hennes poesi är ofta ordknapp och då finns här inte ett onödigt ord, vilket gör varje ord betydelsebärande och ytterst viktigt. Jag tycker verkligen om att läsa hennes dikter och jag fascineras av hennes färgstarka fantasi:

”Plötsligt
sitter man där
i den stora ensamheten

med en döende
katt på baksätet” 

Byggmästar har av en kritiker kallats en lysande poetisk naivist och själv drabbas jag sinnligt av hennes direkta och personliga tilltal, som fungerar bättre än all antidepressiv medicin i världen. Diktsamlingar i gemen har en tendens att krympa idag. Så inte Byggmästars. Den nu aktuella innehåller hela 102 sidor och 85 dikter.

The post Eva-Stina Byggmästars färgstarka fantasi fascinerar first appeared on Opulens.

DIKTDEBUT. ”Marie-Louise Hugmarks ”Hissen lyser fortfarande röd” är i mitt tycke en riktigt bra debutdiktsamling. Den är ordentligt genomtänkt och jag gillar verkligen hennes snudd på avbrutna och nästan korthuggna sätt att uttrycka sig,” skriver Thomas Almqvist.

Hissen lyser fortfarande röd av Marie-Louise Hugmark
Ekström & Garay

Marie-Louise Hugmark är född 1951 och delar sitt boende mellan Stockholm och Österlen. Hon har tidigare ägnat sig åt måleri och arbetat som bibliotekarie. ”Hissen lyser fortfarande röd” är hennes debutdiktsamling, men hon har tidigare varit publicerad i Populär Poesi, Klass och Opulens samt medverkat i antologin, ”Världen vi lämnar” (2020). Hon beskriver själv sin debutdiktsamling som ett slags inre rum där dikterna kommit och gått, blivit främmande, förvandlats och sedan kommit tillbaka.

Hugmarks skrivande handlar om hur hon uppfattar livet omkring sig, med ett ständigt avlyssnande. Hon skriver om landskap, hav, musik, ljud, människor, storstaden och naturen. Dikterna beskriver gärna kontraster och tillstånd. Hon uppfattar det som att dikten kommer till henne och livet blir till dikt, men utan avsikt.

Diktsamlingen inleds med ett citat från den mexikanska poeten Gloria Gerwitz: ”och du sa till mig/ – dröm, för drömmen om livet är vacker/flicka”, vilket på något sätt anger tonen från början. Hugmarks dikter handlar förutom ovan nämnda ämnen även om drömmar och kärlek.

Här finns också en hel del inflytande från just Gloria Gerwitzs ibland mycket koncentrerade och kortfattade sätt att skrivas poesi, där det känns som om en del ord – i det här fallet särskilt adjektiven – utelämnats. Läsaren inbjuds på så sätt att dikta vidare:

i timmar
drömmande
ren genomblåst
går över broar
stadsdel
efter stadsdel

Här finns också ett djupt känt vemod över tidens obönhörliga gång. Den ljuva sommaren är snart till ända och kvar finns bara minnet av den. Tidens gång kan göra minnena dunkla. Men vad minns vi egentligen? Och hur minns vi? Här finns också en vilja att bevara och hålla kvar i en tillvaro så fylld av längtan och ovisshet, där den ensamma rösten i dikterna ibland kan kännas övergiven.

Det finns på samma gång mycket tänkvärt i Hugmarks dikter och jag gillar just tanken att de kanske inte är riktigt färdiga. Gloria Gerwitz skrev ju ständigt om sina dikter, lade till och drog ifrån. Jag får fylla i själv, där det behövs och tolkningsutrymmet blir därmed ganska stort. Hugmark skriver med ett engagemang och en inlevelse, som smittar av sig på mig som läsare.

kvinnan väntar
detta flyktiga obeständiga
fjärilar
de dödas porträttsamling fladdrar förbi
nyss rosiga pioner
bruna knyten vilar mot marken
inget låter sig fångas
augustimånen
himlens stormlykta
hänger
hon slutar vänta

Dikterna kan vara knappa och koncisa, när hon skickligt fångar det förtätade ögonblicket. ”Hissen lyser fortfarande röd” är en tät diktsamling och en kompakt, ibland snudd på ordfattig text, som ställer en del krav på läsaren. Hugmarks poetiskt intensiva språk är sensuellt och känslosamt, med otaliga inslag av en annorlunda och djärv metaforik, men där det finns både åskådlighet i bilderna och en skärpa i tanken, som imponerar.

Det finns också stor skönhet i dikterna men också skarpsynthet och sinnlighet. Hon tappar aldrig i intensitet eller koncentration och är hela tiden trots allt väldigt exakt i uttrycket. Språket känns energiskt och för det mesta också spänstigt. Det är det mycket koncentrerade formatet som är hennes främsta kännetecken som poet.

vitt är oskrivet
 
någonstans
skriver människor
 
sorgen
 
vit
 
jag ber grönskan
om det svarta bläcket
 
skuggan bakom
axeln
 
nu
 
tar natten form
 
Marie-Louise Hugmarks ”Hissen lyser fortfarande röd” är i mitt tycke en riktigt bra debutdiktsamling. Den är ordentligt genomtänkt och jag gillar verkligen hennes snudd på avbrutna och nästan korthuggna sätt att uttrycka sig. Trots denna korthuggenhet känns hennes språk på samma gång ordkraftigt, våldsamt och starkt. Mitt intresse väcktes direkt, när jag började läsa och jag blir riktigt nyfiken: Vad kommer härnäst? Jag kommer absolut att följa Marie-Louise Hugmarks fortsatta karriär som poet och jag vill gärna läsa mera av henne.

The post Stark diktdebut av Marie-Louise Hugmark first appeared on Opulens.

ESSÄ. ”Bruno K Öijer har en sällsam förmåga att uppmärksamma naturens skönhet och kraft, och hans förhållande till fauna och flora präglas av hänsyn och medkänsla.” Det skriver Emil Siekkinen om Öijer som är bok- och turnéaktuell.

Poeten Bruno K Öijer hade inte publicerat en diktsamling sedan 2014 års Och natten viskade Annabel Lee, när Växla ringar med mörkret gick i tryck 2024.

Liksom i Och natten viskade Annabel Lee är naturen, och människans förhållande till naturen, ett återkommande motiv också i Växla ringar med mörkret.

Bruno K Öijer har en sällsam förmåga att uppmärksamma naturens skönhet och kraft, och hans förhållande till fauna och flora präglas av hänsyn och medkänsla.

Men han tar sig också an människans ofta våldsamma relation till naturen. Världen blir alltmer auktoritär och okänslig, och i takt med det våldför sig människan på denna levande planet. Vattendrag förgiftas, våtmarker dräneras, skogar fälls, torka förvandlar slätter till öken, klimatet skenar, slakthusen fylls av ofattbart lidande, och virus hoppar från boskap till människa. De som ids protestera är likväl få. Mängder av människor beter sig i stort sett som om allt detta är acceptabelt, oförmögna eller ovilliga att känna efter.

Öijer känner dock efter, vilket vittnar om att han besitter ett sunt sinne i en civilisation som delvis är byggd på patologisk okänslighet.

Och häri ligger en del av det livslånga utanförskap Öijer upplever.

I ”Fantasin” (2014), berättar poeten:

när vi i sjätte klass fick till uppgift

att skriva om sommarlovet

hade jag inte som dom andra

några bilutflykter

eller spännande utlandsresor att skriva om

men jag fick ner några rader

jag skrev att jag hittat en skadad spindel

och lagat benet på den med tejp

när juli månad gått var skadan läkt

och jag kunde släppa ut spindeln

såg den snabbt springa iväg ute på gården

bland maskrosorna och gräset

Öijers fantasi bär vittne om hans inre. Han beskriver hur han tar på sig tjänarens roll, och helbrägdagör en spindel – en levande varelse som ger vissa skräckyrsel och som andra slår ihjäl utan minsta tvekan.

För Öijer finns emellertid möjlighet till en självklar gemenskap mellan människa och den natur som ytterst möjliggör varje mänsklig civilisation.

Därför berättar dikten ”Utan blixt” (2014):

så vacker var hon

att det gamla trädet ogenerat

sträckte ut sina armar efter henne

visslade med sina löv

Poeten är den som bevittnar förhållandet mellan det åldriga lövträdet och kvinnan, och den som berättar om denna relation. Släktskapet är uppenbart.

I ”Drömträdet” (2024) påvisas ett samband mellan naturen och minnen och drömmar. Någon (ett ”du”) skakar drömträdets stam och dess löv faller och täcker marken, och marken somnar in och drömmer. Här återges måhända naturens cykliska väsen, som inte ger upphov till skräp och sopor – allt återanvänds, om och om igen. Möjligen drömmer marken om en framtid bortom den mänskliga geologiska epoken, för den:

drömmer om hjulspåren som är borta

platsen dit dom ledde är täckt av gräs

bara söndervittrade träkors finns kvar

med oläsbara namn och årtal

Bruno K Öijer kan inte kallas optimist, men nog erbjuder han hopp – hopp om att människans framfart, tids nog, mildras av obevekliga biologiska sanningar.

Samtiden utmärks emellertid av mänsklig exploatering och mänskligt våld riktat mot naturen.

I ”Romans” (2014) nämns moln som är vita sår i himlen – kanske spår av den tunga flygtrafik som har sitt ursprung i rastlöst sökande efter upplevelser och överkonsumtion. Någonstans är himlen dock inte vanställd på detta sätt, och:

vägarna måste först

be skogen om lov

I vår värld gäller dock andra regler. Träden ses inte som levande ekosystem, utan som en råvara, och monokulturens trädåkrar har ersatt de djupt komplexa livsmiljöer en verklig skog ger upphov till. I ”Sången” (2024) sveps landskapet in ”i en vemodig klagande sång,” då en gran – en levande, kommunicerande varelse – fällts. I en annan dikt – ”Asfalterade hjärtan” (2024) – belyser poeten kontrasten mellan minnen och en avtrubbad tillvaro, i vilken ”doften av höstlöven” ersatts av ”det skärande outhärdliga ljudet när dom lugnt och metodiskt sågade ner allt det vackra omkring sej.” Kampen för så kallad tillväxt har lett till asfalterade hjärtan.

I dikten ”Inför rätta” (2014) ställs så mänskligheten till svars:

innan människan kom

hade träden dragit sej undan

samlats i skogar

för att ta skydd och göra motstånd

och att ingen kunde svära sej fri

ett hjärtformat vapen bultar

bakom våra revben

och vi är alla föräldrar till våldet

vad vi gjort mot djuren och varandra

kan aldrig förlåtas

Naturen är inte ett hjälplöst offer, utan försöker försvara sig. Den mänskliga aktiviteten är dock överväldigande, och när poeten agerar domare, menar han att det inte går att förlåta det våld som människan utsätter djur och andra människor för. Domen är hård, vilket kan bero på att det hjärtformade vapen som bultar bakom människans revben indikerar mänsklighetens fallenhet för våld. Det kan ej förlåtas eftersom det fortgår.

Bruno K Öijer föredrar därför naturens gemenskap, och kanske är vargen hans fylgja. I ”Varg” (2014) avslöjar han:

vad dom än säjer

om jag

stannat länge här

var det för att läka sår

och när min tid kommer

har jag redan

lämnat över min själ till vargarna

som tar den med sej

och lindar in den i deras egen sång

jagade på marken och från luften

har dom inget kvar att bevisa

men springer oändliga mil

lämnar den här världen bakom sej

Få djur är så missförstådda och så hatade som vargen, men uppfattningen att vargens törst efter mänskligt blod är outsinligt hör hemma i folksagor. I den värld evolutionen formgett rör sig ett annat djur. Det är detta djur Öijer är bekant med – en art det går att identifiera sig med, då den ständigt förföljs och jagas. Ingenstans är vargen välkommen.

I sin lyrik återkommer poeten då och då till att han (eller åtminstone berättarjaget) är utstött och förföljs och jagas. Detta är den tillvaro som väntar de som ställer sig utanför samhällets sedeläror och förväntningar.

Genom att i sin diktning använda sig av vargen på detta sätt, påminner Öijer om Vladimir Vysotskij (1938-1980), och dennes ”Vargjakten,” i vilken förhållandet mellan jägare och varg inte är likvärdigt. Vargen utmanar den starkes världsuppfattning, och måste därför utplånas.

Öijer känner denna varg och dess livssituation. Denna medkänsla gör att han i ”Miraklet” (2024) förmår skriva:

miraklet

när ett barn föds

och en varg

och en fågel

och ett strå av gräs

Bruno K Öijer är en poet i livets tjänst.

The post Bruno K Öijer – en poet i livets tjänst first appeared on Opulens.

LYRIK. Lis Lovén har läst Carl Fredrik Hills dikter i urval och fascineras av hur det omedvetna knyts samman med den konkreta verkligheten i konstnärssnillets poesi.

Dikter och författarskap på några språk av Carl Fredrik Hill
Bokförlaget Ymer

Kan man sätta in en psykiskt sjuk människas tankar i ett logiskt, rationellt system? Jag tänker nu på de dikter som skrevs av konstnärssnillet Carl Fredrik Hill.  Ymer bokförlag har i år gett ut en ny utgåva med dikter från manuskriptet ”Dikter och författarskap på några språk” i urval. Bokens urval redigerades av Percival och Bengt Emil Johnson och gavs, när det begav sig, ut av FIB:s lyrikklubb/Tiden, 1975. Carl Fredrik Hill efterlämnade ett manuskript, signerat Nagug, som kan läsas i faksimil hos Litteraturbanken. Det är alltså från detta manuskript som urvalet gjorts.

Vid första genomläsningen tänkte jag att texterna var ologiska och irrationella. Sedan efter andra läsningen slog det mig att hur man tolkar dikterna har att göra med hurman läser. Vers är ju språkets melodiska konst och detta sätt att läsa är nog ovant för många idag.

I dikt skiljer sig ordens betydelser från det rent ljudmässiga, ja det mässande och nästan ibland hypnotiska. Det är när jag kliver in i Carl Fredrik Hill ljudkonst som jag kommer åt något annat.  

Jag kommer att tänka på Aristoteles med sina tankar om ett verks helhetskänsla. Och jag tror att vi missar något väsentligt om vi försöker analysera sjukdomskonst på en alltför akademisk nivå. Att läsa dessa dikter av Hill betyder ju att man måste ”sjunga” fram dem rytmiskt och gungande i ett enda flöde. Vi har här definitivt att göra med en annorlunda förståelse av världen.

Jag tänker mig faktiskt att versskapandets utgångspunkt måste ha varit ett slags åkallan, ett tilltal till högre makter. Det är typiskt att vi i vår tid letar i fragmenten efter det som håller ihop vår världsbild. Se till exempel på det maffiga verket ”Epos” av Ellen Nordmark. På så sätt framstår Hills diktverk som angeläget även idag.

Trots allt finns hos Hills dikter något som rör vid den faktiska verkligheten. Och det sker genom dikternas poetiska, nästan vardagliga bildspråk. Till exempel:

Våren alla blommor strör.
Milda vindar blåsa.
Kölden som sträng spira för.
Tröttnat dörren låsa.

Blommor tidigt vuxna fram.
Siarn roat uti hans kammar.
Böljan länge lekt kring skeppets stam.
Ej mera brasan flammar.

Det omedvetna knyts samman med den konkreta verkligheten – blommor – vind – köld – dörr – böljan – skepp – brasan… Och detta tycker jag är synnerligen intressant. Hill har här något att lära oss alla. Nämligen att det undermedvetnas urbilder eller arketyper är något vi alla har gemensamt. Kanske finns den sanna jämlikheten i vårt djupaste inre.     

The post Carl Fredrik Hills diktverk angår oss än i dag first appeared on Opulens.

LYRIK. ”Jag ser ändå i detta mörker, en optimism, en tillit till ett slut på livet i harmoni och frihet,” skriver Bo Bjelvehammar som läst Lennart Sjögrens nya diktbok ”Regnbågen”.

Regnbågen av Lennart Sjögren
Albert Bonniers Förlag

Lennart Sjögren innehar idag en särställning i svensk litteratur. I mer än sextio år har han skrivit poesi. Det har han gjort det från en alldeles särskild geografisk utgångspunkt, Ölands norra spets. Ett trettiotal böcker har det blivit.

Det är den öländska jorden och den blå himlen vid havet som har utgjort grunden för hans bildrika språk. I mitten finns människor och djur. De går intill varandra, på lika villkor.

”En tystnad gick bort och lämnade efter sig
den hålighet som uppstod i tystnadens frånvaro”

I den nya diktsamlingen, på runt sextio sidor, är det regnbågens land som görs levande, i såväl sol som regn, den spänner över himmel, jord och hav.

Den är närvarande från jordens golv till jordens tak. Och den tjänar alla, den ensamma människan, den kacklande hönan och den oberäkneliga höken. Den finns i alla världar, även i de brända fjärilarnas värld.

Allt är inte fastlagt för människorna, en annan tid närmar sig:

”När de döda åter börjar röra på sig
och vänder sig mot det levande”

Det kan ske när ”en ännu ej bokförd årstid närmar sig”.

Vi människor måste söka oss andra landskap, bortom mörker och krigens ansikten, vi får söka oss till djupa hålor och tala med varandra om livets minnen. Det landet kan finnas vid regnbågens fot eller vid regnbågens valv. Och det finns ting, som alltid väcker minnen, som den gula skålen med den smala, gröna randen. Kantstött, sargad men med liv, att tala om.

Det är till dåtiden Lennart Sjögren söker sig och han förstår och inser att hans tid, även i ett land där regnbågen är basen, inte varar i evighet.

Sjögren är inte vemodig eller bitter, men känner att livsvinden mojnar. Det är särskilt kännbart i mörkret. Då kommer ljud och röster som är främmande, som vi inte känner, men som ändå bjuder till en samvaro, en närvaro.

Parallellt med detta finns en rörelse, en strävan, en längtan bortom trötthet och död. En rörelse mot något annat, som ingen kan benämna eller fastlägga.

Jag ser ändå i detta mörker, en optimism, en tillit till ett slut på livet i harmoni och frihet.

The post Längtan och optimism i Lennart Sjögrens nya diktbok first appeared on Opulens.

LYRIK. Thomas Almqvist har läst Beatriz Quevedo de Hansens diktsamling ”Tyst faller regnet”, och fascineras av ”det säkra, tveklösa och frimodiga sätt på vilket hon behandlar det svenska språket.”

Tyst faller regnet av Beatriz Quevedo de Hansen
Fri Press

Beatriz Quevedo de Hansen föddes 1954 i Argentina men tvingades fly från sitt hemland vid militärkuppen 1976 och kom som politisk flykting till Sverige 1977. ”Tyst faller regnet” är hennes andra diktsamling, men hon har även medverkat i flera antologier och hon har också arbetat som krönikör i GP-Nära.

I Småland, där hon bor idag, växlar årstiderna, men de obehagliga minnena från hemlandet finns kvar. I diktens form bearbetar hon sin längtan, sin sorg och saknad men hävdar att ”Smålands natur är läkedom för själen.” Även om vissa dikter domineras av en avklarnad naturkänsla, återkommer de mörka minnena ständigt. Hennes första diktsamling hette ”Skärvor” och kom ut 2019.

Politisk flykting

Hon har också skrivit en roman, ”Flyktens alla rum” (2022), som handlar om hennes sista tid i Argentina och flykten därifrån. Det är en gripande historia, där det självbiografiska blandas med viktiga politiska händelser och vi får en djupare förståelse för vad det innebär att vara politisk flykting.

Beatriz och hennes dåvarande man kämpade för mänskliga rättigheter i Argentina och blev därmed diktaturens fiender. Fler och fler människor i deras omgivning försvann och tusentals tvingades fly för att slippa från kidnappning, tortyr och mord. När Beatriz make också försvann, flydde hon själv med en liten dotter och hamnade till sist i Sverige. I Argentina har det kommit ut en bok om makens öde – ”Como asesinaron a Cobos” (Hur de mördade Cobos).

”Jag skriver för att det finns en låga som brinner inom mig och skulle jag inte uttrycka mig genom mitt skrivande skulle min själ slockna”, säger hon. ”Jag skriver för att jag måste. Att skriva har blivit mitt sätt att överleva.”

Naturmotiv 

I sina dikter skriver hon också gärna om naturen och gestaltar träd, fåglar, blommor och även årstidernas växlingar i det svenska landskapet. Dikterna är ofta korta och väldigt koncentrerade, vilket gör att vi som läsare får vara medskapande.

Sorg och smärta

Hon skriver om sorg och smärta, om upplevelser av förlust på samma gång som döden aldrig är långt borta utan är ständigt närvarande och en förutsättning för livet. I dikterna finns ett djupt känt vemod men samtidigt en gudstro, som fungerar som tröst i all sorg.

Händernas böjning
mot pannlobens alabaster
Kvarglömda böner

tyst faller regnet
väver böner i fransar
må Gud höra dem

Inspiration från haikun

Haikun, den japanska traditionella diktformen med tre versrader med 5-7-5 stavelser – världens kortaste diktform – har inspirerat henne och passar perfekt för hennes behov av att skriva kortfattat och koncentrerat. Varje dikt måste läsas sakta, eftertänksamt och gärna flera gånger, så att man inte missar något. Här finns en hel del dolt mellan raderna.

Snömånen gnistrar
skänker sitt mystiska sken
Du finns bredvid mig

Tankens klarhet

Här finns både stillhet och rörelse, tystnad och sång, död och liv och en tankens klarhet, som gärna avspeglar sig i det uttrycksfulla språket och här finns också ett djupt känt vemod, som en följd av allt våld och allt elände och då inte bara i Argentina och Latinamerika.

Hon rör sig från det snävt privata mot det allmängiltiga. Beatriz har tillbringat 47 år i Sverige och har en ny familj här, men jag fascineras ändå av det säkra, tveklösa och frimodiga sätt på vilket hon behandlar det svenska språket. Det är skickligt gjort.

The post Beatriz Quevedo de Hansen diktar uttrycksfullt med precision first appeared on Opulens.

 LYRIK. ”Det är modigt av Björn Öijer att börja skriva poesi, med tanke på att lillebror Bruno K Öijer är så pass känd och populär som just poet, men Björn är väl värd att läsa i sin egen rätt, både som romanförfattare och som poet,” skriver Thomas Almqvist som läst författarens debutdiktsamling.

Stänk av glädje och sorg: dikter av Björn Öijer
Recito förlag

Efter fem romaner och en novellsamling debuterar Björn Öijer som poet med diktsamlingen ”Stänk av glädje och sorg”. Han debuterade 2010 med den självbiografiska romanen ”Pappa kommer snart”, som handlar om hans egen barndom och uppväxt i Linköping. Även uppföljaren, ”Guldstjärnan” (2012), är självbiografisk.

Jag har läst flera av hans romaner och jag känner igen mig mycket i det han skriver om barndomens Linköping (Björn är ett år äldre än jag).

Vi har haft ungefär samma typ av barndom och uppväxt där, men med en stor skillnad. Nyårsafton 1953, när Björn bara är fyra år och lillebror Bruno två år, begår pappan självmord.

Både ”Pappa kommer snart” och ”Guldstjärnan” har påverkats av detta stora familjetrauma. Pappans självmord finns hela tiden med även i ”Stänk av glädje och sorg”, som en skugga, som påverkat och påverkar Öijer. Någon risk för en idylliserande barndomsskildring finns inte.

”Pappa
det är länge sen
nu
faktiskt sjuttio
vintrar
sen du korsfäste
dig på rälsen
gör fortfarande
ont
i revbenen mina”

Öijer föddes alltså 1949 i Linköping, där han växte upp men bodde sedan i många år i Huddinge men flyttade 2022 till Södertälje.

Han har naturligtvis också positiva minnen från staden på slätten som han kallar Linköping för men har ändå ett annorlunda tonläge och en annan poetisk strategi än brodern Bruno K och vill upprätta någon form av balans i livet, där han erkänner att döden är en naturlig del av livet.

Både uppväxttiden i Linköping och boendet i Huddinge har inspirerat flera av dikterna i ”Stänk av glädje och sorg”.  Språket är väldigt konkret och rakt på sak, men här finns också en del snudd på ogenomtränglig men trots det fascinerande symbolik. Här finns både lättillgängliga dikter och sådana som är mera mångtydiga och fantasieggande.

”På fönsterrutan
en insekt
mellan mig och kosmos
en fossil i det glasblå
fritt svävande
ändå blickstilla
en uråldrig skapelse
tankarna störtar genom glaset
för att vinna himlens gunst”

Björn Öijer visar en stor omsorg om den stil han valt och är duktig på att gestalta även existentiella frågor i diktens form. Det här är en poet som sällan behöver höja rösten för att såväl dikternas innehåll som deras karaktär ska nå fram till mig som läsare. Han är återhållsam i uttrycket och använder sig inte av några stora verbala gester, vilket också på sitt sätt övertygar.

Björn Öijers en aning självironiska distans lyfter dikterna över det enbart dagboksmässiga. Dikterna kan vara strama men är hela tiden väldigt behärskade.

Det är modigt av Björn Öijer att börja skriva poesi, med tanke på att lillebror Bruno K Öijer är så pass känd och populär som just poet, men Björn är väl värd att läsa i sin egen rätt, både som romanförfattare och som poet. Jag läste om romanerna ”Pappa kommer snart” och ”Guldstjärnan” och läste dem parallellt med ”Stänk av glädje och sorg”, vilket gav ytterligare en dimension till dikterna.

The post Björn Öijers debutdiktsamling är både modig och läsvärd first appeared on Opulens.

LYRIK. ”Vissa dikter, ja, egentligen hela denna diktsamling, bör läsas med hjärtat och förstås med de känslor som över- och genomsköljer en vid läsningen,” skriver Bengt Eriksson, som läst Pamela Jaskoviaks nya bok ”Medicin mot melankoli.”

Medicin mot melankoli av Pamela Jaskoviak
Pequod Press

Orden i ”Medicin mot melankoli” av Pamela Jaskoviak kommer inte i stackato utan ofta sammanhängande som i en mening. Det hade gått att skriva och sätta dikterna – eller om det är en enda dikt med ett antal verser – med längre rader. (Ja, diktsamlingen ”Medicin mot melankoli” består av två delar, så det kanske är två dikter?) Hade de diktade orden och raderna då fått andra betydelser? Ja, rätt säkert så.

Pamela Jaskoviak har alltså valt en annan form och den formen är det första jag ser: de korta raderna. Det kan vara fyra ord, tre eller två, ner till ett enda ord på en rad. Någon gång fem ord också, till och med sex, men det är sällan. Har detta betydelse, antalet ord på en rad? Ja, rätt säkert det också.

Det styr förstås läsningen, på två sätt. Dels bestäms tempot för läsningen: snabbt rätt igenom sidorna, första gången; ett berättar- och läsartempo där något måste ut, framföras och tillägnas. Dels fokuseras orden, om inte varje så att de viktiga orden betonas. Jo, de flesta orden eftersom snart sagt varje ord är viktigt i Pamela Jaskoviaks poesi, för hennes berättelse.

Orden stannar upp och blir upplysta. Synliga, tydligt synliga. Märkbara, tydligt märkbara. Kännbara, högst kännbara. Mitt problem: Hur ska jag citera dem? Hur bör jag göra? Att citera en hel eller blott en halv dikt (eller vers) skulle bli en lång rinnande flod i texten. Sätta ut / mellan raderna? Kanske det, men syns och blir då poesin som den faktiskt är? Eller inte? Jag provar:

Jag kväder sången / vittjar näten / om natten / fjällar kvastfeningen / tar ur inkråmet / och skär köttet i kotletter / vänder i mjöl / steker i majsolja / tills gyllenbrun / som man gör med alligator / i träskmarkerna i söder / och då och då / med orm

Här stannar jag upp och fastnar, vid dessa ord, den här dikten, det är en hel dikt = en hel sida i boken. Som en sammanfattning och blottläggning, diktsamlingens hjärta och själ. Åtminstone för mig…

Jag såg och stannade upp för varje rad, ja, nästan varje ord.  ”Kväder” betyder ju, egentligen, blott att sjunga. Men då kunde hon ju ha skrivit just sjunger. Kommer inte kväder djupare inifrån, kväder rimmar på kvider, kväder inrymmer kval. Och ”kvastfeningen”, denna väl (åtminstone går det inte att hitta kvastfeningar i Mjörn-sjön vid Alingsås) nästan utdöda fisk, något utgånget och historiskt, nästan arkeologiskt. Så nog kvad Pamela? Nog kvider hon?

På en annan sida i boken sjunger hon också, just där skriver Pamela Jaskoviak att hon ”sjunger sången / om och om och om / samma omkväde…”

Jag läser ”Medicin mot melankoli” och förstår utan att begripa. Det är en av diktens, inte blott denna dikt / dessa dikter och denna diktsamling utan nu menar jag i allmänhet, det är en av poesins viktigaste förmågor och funktioner. Att nå andra förståendenivåer, djup och höjder, fler och andra förståelser: få läsaren att förstå med andra delar av sig själv, inte nödvändigtvis hjärnan utan hellre hjärtat.

Vissa dikter, ja, egentligen hela denna diktsamling, bör läsas med hjärtat och förstås med de känslor som över- och genomsköljer en vid läsningen. ”Jag mäter mitt hem”, skriver Pamela Jaskoviak, ”det blir varken större / eller mindre…”  Hon diktar också, i en rad: ”Rosor av rost”. Och dessa enda ord, från olika rader och håll i samlingen: ”molnbank”, ”självsåren”, ”avdomnad”, ”drunkningsdöd”, ”sensommarnatten”, ”ödelandet”, ”öknen”…

De fastnar, orden gnager sig in. Liksom den inledning till en dikt/sida, som finns citerad på omslaget:

Mitt enda fönster
iaktta årstidsväxlingarna
bebo den egna kroppen
handla smör spenat
hammare skära
opium
om det fanns…

Bättre så, att citera som orden/raderna diktats och placerats i boken? Vari bestå medicinen mot melankolin? Fast det är mer än så, mer än melankoli: desperation och, nej, jag tänker inte använda ordet dödslängtan. Det som kallas så är sällan det. Som ett vinddrag däremot, det drar genom fönstret, något eller någon som ibland tar tag i en. Ja, en = fler och inte enbart Pamela.  

Vid gränsen. Dödsnära. Någonstans där vid gränsen diktades ”Medicin mot melankoli”. Förresten säger ju redan titeln det. Var och hur poesin diktats: som motgift. Inte längtan eller vilja men nära. Diktsamlingen blir självterapeutisk att läsa eftersom den måste ha varit självterapeutisk att skriva. Orden och formuleringarna: de infångade känslorna, de nedskrivna tankarna.

Ännu ett citat:

hela vägen hem
går jag utan paraply
i regnet till stenen
där diktaren somnade in
i sin sammetsjacka
i frosten
en vinter
i Alingsås

Så nära. Diktaren Pamela Jaskoviak bodde väl också hon i Alingsås, vid sitt dikttillfälle. Men nära är just nära, vid gränsen men inte över. Vad Jaskoviak beskriver och illustrerar är – ja, är och är, detta blev min läsning och tolkning – denna dubbelkänsla, åt bägge riktningarna. Denna dubbla längtan: viljan och oviljan, oviljan och viljan.

”Paraply” är förresten ett av flera återkommande ord och formuleringar: ett paraply som skydd för regn, och allt, det som var och det som är, för hela livet. 

Observera också: hon skriver i presens. Hon ”går” – inte gick – “hela vägen hem”, förbi den sovande diktaren. Men så slutar – ordet är slutar – diktsamlingen med ett sista rinnande vattenflöde som i en lång ringlande poetisk blott några få ord per rad-dikt om ”allenatten” på stranden: ”klär av mig min sorgdräkt / min ålder och mitt namn / och vadar ut”.

Åter igen: så slutar diktsamlingen. Avslutningsorden lägger sig i mitt hjärta, så att jag måste gå in på Hitta och kolla att Pamela Jaskoviak har flyttat. Hon bor nu i Göteborg, igen.

The post Känslomättad diktsamling av Pamela Jaskoviak first appeared on Opulens.

LYRIK. Cecilia Persson har läst Johan Jönsons aktuella diktbok “Nollamorfa” och anser att den är något av det mest briljanta Johan Jönson skrivit.

Nollamorfa av Johan Jönson
Albert Bonniers förlag

Jag står upp timme ut och timme in med kramp i benen och sträckläser “Nollamorfa” i A3- format och kan under läsningens gång inte komma förbi att Johan Jönson med en ironisk gest driver lite med mig som läsare via de superbegåvade och superintelligenta boksidorna. Jag upplever också att det är en i allra högsta grad politisk bok om den hårt arbetande vaktmästaren som slet under sitt liv i kapitalismens kugghjul och fråntogs rösten och kroppen in till sista andetaget.

Minne, hågkomst och glömska kan ju angripas och tolkas på många sätt: fenomenologiskt, biologiskt, existentiellt, politiskt, psykoanalytiskt och postmodernt. Nollamorfa rör sig genom samtliga terränger och är en drabbande läsning som är rejält krävande för hjärncellerna och benmusklerna där jag står koncentrat och stryker under meningar, ringar in ord, gör pilar mellan olika stycken och på så vis gör texten till min. Det känns som att jag är fri att göra vad jag vill med den. Vad som kommer till mig är det hjärtskärande som finns i Nollamorfa under all teoretisk smartness och Jönsons osedvanligt skrivskickliga penna. I en intervju i Babel säger Jönson:

”– Det är det här man har förslösat flera liv av sitt år på. Och det gestaltas nu av att det bara är torra löv som kommer blåsa bort. Helt meningslösa löv.”

Jag inbillar mig att jag förstår känslan inför en färdigställd bok men resultatet är sannerligen inte meningslöst utan tvärtom något av det mest briljanta Johan Jönson skrivit. Det är så genomtänkt och genomarbetat i det stora formatet att det närmast känns lite fel att möta boken med ett konventionellt litteraturkritiskt språkbruk.

Johan Jönson penetrerar språkets begränsningar att beskriva verkligheten på ett sätt som är sällsynt, men man behöver ju inte veta varför fåglar sjunger så länge man hör att de sjunger. Att leva och vara människa är minnespolitik och ideologiproduktion. Hur och vad vi minns och vad som stöts bort, förträngs och förnekas både i det individuella och historiska minnet. Och i Jönsons ”Nollamorfa” är det den inre monologens kronotop med rumsliga och temporala tecken som bildar en fragmentarisk helhet som talar. Den döende Parkinsondrabbade och demente vaktmästaren snackar med det omedvetnas samtliga arketyper och det blir till ett requiem som omfattar oss alla. Som i denna pärla av gnistrande poesi:

Gravljuset fladdrar till

I sin lilla Hölderlinkupa

Likt ett spädbarns flämtning

I en obegriplig dröm

Det är självfallet omöjligt att veta om det är en älskad närstående man som skildras och spelar heller ingen roll, dock är den känslomässiga intensiteten så stark att det föranleder mig att tro att ”helt meningslösa löv” också handlar om den konkreta döden som satte punkt inte bara för en bok utan för det mest privata sörjandet genom en lång och uppslitande sjukdomsprocess. Parkinsons  är en nedbrytande sjukdom som i dess svåraste former är ytterst funktionsnedsättande och plågsam. Det gör ont att vara nära och bemästra hjälplösheten inför darrningar och skakningar. Döden och livet står i växelverkan och poesin framstår som dess meningsskapare. Jag antar att alla som skriver måste inbilla sig det. Och kanske är det en överväldigande tomhet som drabbar Johan Jönson på kyrkogården när livserfarenheterna ligger i begravda i dödens mull med levande minnen som fortsätter att besöka eller hemsöka den som lever.

Så vad finns att orda om det politiska innan vi avrundar?

”Du / och jag     Vi / är den minsta / kommunistiska enheten”

Jag tycker det är mycket värdiga slutord att ge både arbetarklassen och Johan Jönsons enastående skildring av dess tappre vaktmästare.

The post Ett requiem som omfattar oss alla first appeared on Opulens.