ROMAN. Bo Bjelvehammar har läst Lukas Moodyssons nya roman “Rebellerna” och känner både glädje och sorg inför de starka tidsbilderna.

En roman baserad på verkliga händelser

Rebellerna av Lukas Moodysson
Wahlström & Widstrand

Lukas Moodysson är filmregissör, romanförfattare och poet. Förra året utkom hans senaste diktsamling – ”Det var mörkt i mitt huvud men aldrig i mitt hjärta”.

Hans nya roman ”Rebellerna” är en berättelse, baserad på verkliga händelser som inträffade i Stockholm och Uppsala våren och sommaren 1968.

I romanens mitt finns Monica, som försörjer sig som krokimodell och som lever i en unken relation utan rörelse och värme.

Monicas tillvaro verkar så tillfällig och utan mening. Stillastående som det bruna, järnrika vattnet i skogskanten.

Allt blir annorlunda när hon möter Torbjörn. Monica lämnar allt och börjar ett nytt liv. Hon blir en del av den revolutionära aktionsgruppen Rebellerna, en utbrytargrupp av KFML, alltså en extrem, politisk rörelse.

Monica går med i ett kollektiv, som till en början sysslar med lekfulla och oskyldiga upptåg. Men rörelsen ändrar karaktär, lever enligt stränga regler och försakar alla värdsliga tillgångar. De ägnar sig åt ivriga studier av ordförande Maos skrifter. Medlemmarna måsta inrätta sig i stränga led, det ställs krav på handlingar och beteenden som är trogna idealen. Avvikelser leder till korrigeringar och bestraffningar.

Revolutionära ideal

Under tiden blir målet mer framträdande och tydligt. Revolutionen ska segra och för att uppnå detta gäller det att nå fram till arbetarklassen. Det visar sig inte helt enkelt.

Tvärtom gror och växer kollektivet till en hård, ideologisk kärna långt bortom de tankar och värderingar som vanliga arbetare har.

Det blir en både skrämmande och underhållande läsning. Mycket känns främmande när kollektivet rör sig i ett dunkel där dogmatismen är förhärskande.

Lukas Moodysson gestaltar glipan mellan teori och tillämpning

Monicas personlighet präglas av både vilsenhet och hårdhet, en trevande osäkerhet på randen till upplösning och kaos. Till slut blir hon hopplöst tveksam till hela det ideologiska experimentet, ja, det går att benämna det så.

Till slut går de vackra bilderna sönder. Monica har tagit sina medmänniskor i öppna händer och hon har värmt dem som sköra fågelungar med trasiga vingar och lagat dem.

Till en början var allting möjligt och åtminstone Monica ville mycket. Så sker det glidningar och rörelser mot en urgröpning och ett förfall.

Monicas liv skrivs fram till nutid, dåtiden bleknar och nuet ter sig diffust. Hon visar, kort sagt, fram en sammansatt karaktär.

Lukas Moodysson målar starka tidsbilder, skapar scener där dramaturgin skärps. De starkaste avsnitten handlar om mellanmänskliga relationer. Och så handlar det förstås om den stora glipan mellan politisk teori och samhällelig praktik och tillämpning. Det går både att känna sorg och glädje inför det som skildras.

The post Lukas Moodysson skapar starka tidsbilder från 1968 first appeared on Opulens.

PROSA. Förra året presenterade vi ett utdrag ur iodine Jupiters bok ”Jag vill bli kriminell”. Här följer ytterligare en text ur den boken.

RÄDSLAN FÖR ATT STICKA UT

En del författare erhåller en ofattbar välvilja från förlag och kritiker. Även fast deras verk är mediokra. Jag tänker att upplevelsen av ett verk bör skänka åtminstone något av följande: glädje, skratt. spänning, fasa, tankar, skönhet. Förvåning eller nån grad förvirring. Den senare är den yttersta formen av underhållning.

Det kan vara att hjälten i en film plötsligt dör oväntat på slutet för att nån av karaktärerna i filmen säger han är en tönt. Det räcker för att göra folk ursinniga. En stark känsloyttring hos publiken därför att den bryter mot en mångårig konvention. Det förväntade får på käften. Det gillar folk inte, men man gillar att känna nåt. En sällsam njutning med skräckblandad förtjusning.

Det oväntade måste få mer utrymme i konsten. Det är nästan obefintligt idag i traditionella media. Allt är i boxen, inget utanför. Ingen vågar satsa på det som rör om på riktigt, inte ens ge det utrymme.

En missuppfattning är att tråkigt skulle vara seriöst bara för att det är trist. Det är mer författarens oförmåga att väcka utrop. Men det pseudoseriösa premieras hårt. Poserandet i allvar är utbrett i bokbranschen ända sen Lagercrantz tid. Men långsamt håller det på att tappa greppet med disneyfiering som följd. Två polariteter.

Få författare är förunnade att bemästra balansakten mellan allvar och humor. Få lyckas skapa den osäkerhet som leder till förvirring, eller avgrundsdjupa skratt över det absurda i vår tillvaro. Tjänstemännen som bedömer om en upplevelse är värd att satsa på gör en kalkyl. Gör han en felbedömning, om nåt inte säljer, riskerar han förflyttas till en skrubb i källaren.

Ingen vågar ta ett självständigt beslut, ingen vågar stå för nåt. Chefer gömmer sig bakom varandra och hänvisar till ett avtal med riktlinjer för målet med verksamheten. Väck inte den björn som sover.

Beslut om upplevelsens mål kommer från plånboken som sin tur inväntar statistik från flockens köpbeteende. Minsta gemensamma nämnare. Death för all kreativitet. Standardformler. Det oväntade och fantastiska händer inte. Upplevelser som sätter något på spel finns inte på kartan i Sverige. Det förutsägbara och trygga är kriteriet för din upplevelse, det udda förpassas till hittegodsavdelningen.

Vänsterkillen bör absolut inte bära en massa smycken och dreads i tv-debatten. Det ska affärsmannen göra. Dyr kostym och slips gör vänsterkillen intressant. Du lyssnar för att du blir nyfiken. Han bryter mönstret. Bingo!

Vi får aldrig bli mätta och trygga.

Döden är uttråkning, och uttorkning av all kultur.

Bokförlagen tror att de förlorar sitt anseende genom att signa en poet som ställer sig över PK-standard. En författare vars främsta syfte inte är att lyfta deras förlagsprofil vågar man inte satsa på. Det borde vara precis tvärtom. En huspoet för det oerhörda. Det är anseende att ha bisarra författare som bjuder på det oförutsägbara. Många läsare vill inte få sig bekräftade 24/7 utan vill få sig till livs det osannolika och fantastiska. Inte i marginalen, utan på bra sändningstid.

Samhället skulle tjäna på att ge folk intressantare upplever än brus. Flykten från en förutsägbar verklighet skulle minska drogmissbruket, göra verkligheten rik istället för fattig. Upplevelseindustrin skulle få en ny guldålder. Energi och kraft med ett rikare utbud får folk att må bättre. För mig betyder ordet kultur samtal. Det är något positivt. Det förenar och berikar. Det fantastiska leder i högre grad till reaktion och dialog.

Helt krasst är staten i grund och botten mer intresserade av rationella konsumenter. Skattepengar. Man uppmanar till mindre känslosamma utbildningar. Teknik, förnuft, data och rationalism är i strid med fantasi, det fantastiska, omöjliga.

Logiskt tänkande är inte konstens främsta uppgift. Därför skär staten ständigt i humaniora. Romantikern eller känslomänniskan har lågt nationalekonomiskt värde. Landets kulturliv håller på att självdö. Företagsfascismen gör entré.

Det är vad vi förtjänar.

The post iodine Jupiter – ”Rädslan för att sticka ut” first appeared on Opulens.

ROMAN. Carina Rydbergs nya roman ”Norfolk Falls” är högst läsvärd för den som gillar både historiska romaner och klassiskt utformad skräcklitteratur. Det skriver Elisabeth Brännström.

Norfolk Falls av Carina Rydberg
Albert Bonniers förlag

När Carina Rydbergs bok ”Vitt slödder” gavs ut 2022 som avslutande del i en självbiografisk trilogi, (den föregicks av skandalsuccén ”Den högsta kasten” 1997 och ”Djävulsformeln” 2000,) hade hon under ett antal år i stort sett varit försvunnen från den svenska litteraturscenen. Ingenting nytt hade publicerats efter skräckromanen ”Den som vässar vargars tänder” 2006, en stark berättelse indränkt i besatthet, våld och sexualitet om tvillingarna Jannis och Sonia och deras lust att hämnas sin barndom. Den romanen beskrevs av ett flertal kritiker som en raffinerad studie i ondska.

Carina Rydbergs återkomst till fiktionen

När Carina Rydberg nu med romanen ”Norfolk Falls” återvänder till att skriva ren fiktion är det återigen skräckgenren hon väljer. Denna gång utspelar sig dock inte handlingen i nutid, utan i stället har Carina Rydberg valt att placera sina långt ifrån moraliskt perfekta romanfigurer på ett brittiskt gods under det sena artonhundratalet.

Det rör sig om den viktorianska era som präglades starkt av tron på det övernaturliga och, trots att den ofta förknippas med prydhet, ett starkt intresse för såväl sund som osund sexualitet.

Ondskan ett underliggande tema

Ondskan är ett underliggande tema som finns med i alla Carina Rydbergs böcker. Det temat återkommer med råge i ”Norfolk Falls” där bokens relativt unga ”hjältinna”, den inte speciellt godhjärtade Irene Bear, har fått anställning som sällskapsdam åt Emma Bloomsworth, en betydligt äldre överklassdam hon aldrig tidigare träffat.

Irene som önskar fly ifrån, och helst glömma bort, ett illdåd som hon begått i det förflutna ser anställningen som en chans att börja om på nytt. Men snart nog upptäcker Irene att huset i Norfolk Falls på många sätt känns inpyrt av en ondska som är betydligt mer kvävande än den som omgivit henne under hennes barndom och uppväxt.

Hon förstår också inom kort att hon inte behövs som sällskapsdam till Emma. Snarare behandlas hon som en väntad och omtyckt gäst, till sin ”arbetsgivare” som också bjudit in tre personer med tvivelaktiga bakgrunder till Norfolk Falls. Catherine, en yngre kvinna som spenderat mycket tid i Paris, Leslie, en vacker yngre man som Emma blir smått förälskad i, och den mystiske Joseph Sommer, som skrämmer upp Catherine så pass mycket att hon varnar för att han besitter djävulska krafter.

En roman i romanen

Första kvällen får Irene även en roman som hon uppmuntras att läsa, boken är skriven av en ung man, George Kemp, och även om hon initialt känner av ett motstånd mot boken och dess innehåll, fascineras hon snart av berättelsen som börjar löpa parallellt med händelser på godset. Bokens innehåll ruskar om henne och väcker upp vissa sedan länge gömda känslor hon placerat längst bak i sitt minne.

Minnet är för övrigt ett problem för alla huvudfigurerna på Norfolk Falls. Det är en gemensam nämnare för Catherine, Leslie, Sommer och Irene Bear att de inte kan minnas vissa delar av sin bakgrund, som till exempel illdåd de alla begått i det förflutna eller viktiga detaljer från barndom och uppväxt.

Under tiden på Norfolk Falls kommer dock minnena att återerövras genom bekännelser de alla mer eller mindre tvingas delge varandra och det blir mer och mer tydligt att varje person döljer en djup kloak under den välpolerade ytan och de fina maneren. Det är nämligen inte småsaker det handlar om.

De väluppfostrade människorna i Emma Bloomsworths salong har alla varit involverade i allsköns vidrigheter, alltifrån pedofili och flera andra sexuella perversioner till stöld, våld och mord.

Gotisk känsla i Carina Rydbergs roman

Det vilar en gotisk känsla över den här romanen som med sin otäckt krypande, instängda, grymt obehagliga stämning ibland påminner om ETA Hoffmans eller Edgar Allan Poes skräckberättelser och tidvis om Shirley Jacksons två romaner ”Hemsökelsen på Hill House” och ”Vi har alltid bott på slottet”.

Vardagen på godset fungerar bra på ytan, man äter, dricker, umgås och konverserar till att börja med vänskapligt, men när sprickor visar sig i fasaderna blir stämningen allt sämre. Alla involverade har ljugit och den utåt sett ärevördiga och väluppfostrade lilla krets Emma Bloomsworth har samlat runt sig är på djupet inget annat än en samling mördare, våldsverkare och sexualförbrytare.

”Norfolk Falls” är en ganska märklig, stundtals svårförståelig men fängslande roman som täcker flera av de teman som Carina Rydberg ägnat sig åt att utforska under sin långa författarkarriär: ondska, barndomstrauman, besatthet, sexualitet och moraliskt förfall.

Allt är inbäddat i en atmosfär av en alltmer förlamande fasa och av en växande paranoia som påkallar kraftfulla fysiska och psykiska reaktioner från huvudfigurerna.

Romanen, som Jessica Gedin i Babel redan har hunnit med att likna vid amoralisk romance eller en de Sade-dagdröm, är ingenting för de pryda eller harhjärtade och den inger inte mycket hopp om mänskligheten. Men ”Norfolk Falls” är högst läsvärd för den som gillar både historiska romaner och klassiskt utformad skräcklitteratur.

The post Carina Rydbergs nya roman övertygar starkt first appeared on Opulens.

LYRIK. ”Ulrika Nielsen skriver insiktsfullt, grundligt och inspirerat.” Så lyder Thomas Almqvists omdöme om diktboken ”Corpus & Animus”. En bok han därtill beskriver som ytterst personlig.

Corpus & Animus av Ulrika Nielsen
Schildts & Söderströms

Ulrika Nielsen är en finlandssvensk författare född 1974 i Nykarleby och bosatt i Sundbyberg. Hon har studerat vid Åbo Akademi och debuterade med romanen ”Små springor som värmen tränger ut ur” och belönades med Arvid Mörne-priset år 2000. Hon skriver kortprosa och poesi och är sedan 2019 redaktör och förläggare på Ellips förlag.

2022 gav hon ut ”Tingen” som nominerades till Runebergspriset. Den boken är en personlig diktessä som väcker många tankar om vår relation till de ting som vi har runt omkring oss.

I den nu aktuella lyriska essän ”Corpus & Animus” öppnar hon med humor och vetenskaplig nyfikenhet hisnande perspektiv i gränslandet mellan kroppen och själen, livet och döden, vetenskapen och mysteriet. Hon visar upp vår ömkliga belägenhet som människor och de villkor vi delar med allt annat levande. Vi är gärna upptagna av hälsa, träning och utseende, men här finns en paradox, en blindhet – vi får inte syn på oss själva.

Det är en ytterst personlig bok. När ambulansen hämtade henne en gång tog hon med sig förutom tandborste och tandkräm, deodorant, ett läppstift, en hårsnodd och en snusdosa men dessutom även Fernando Pessoas ”Orons bok”. Hon gillar att skriva men är rädd att skrivandet ska ta slut. Hon skriver som om hon försökte rädda livet på någon.

Så här kan det låta:

”Att finnas till, vad är det, hur

är det möjligt.

Att vara vid liv

är som att vara fastklibbad i något.

Detta att vara

och som växer, och läcker.”

”Corpus & Animus” är en ytterst personlig bok, som innehåller en hel del tänkvärdheter att fundera vidare på. Ulrika Nielsen skriver insiktsfullt, grundligt och inspirerat.

The post Ulrika Nielsen skriver insiktsfullt och inspirerat first appeared on Opulens.

LYRIK. Den 2 mars i år meddelade Albert Bonniers förlag att poeten Ingrid Kallenbäck avlidit. Per Erik Ljung berättar här om sin ingång till Kallenbäcks egenartade diktning.

I.

Den första boken av poeten Ingrid Kallenbäck (1956-2026) jag läste var hennes fjärde, Buren igenom (Bonniers, 1990). Det var en riktig utmaning att försöka skriva om den: det var en poesi av eget slag, både enkel och svår, enkel i sin omedelbara sinnlighet och märkvärdig med sina snabba skiften i associationer och nivåer, den liknade inte riktigt något annat i den samtida poesin.

Förlösande blev ett samtal med min gode vän och kollega, författaren och översättaren Vasilis Papageorgiou. Han berättade för mig om hamnen i Pireus, där man kunde se folk med flakmoped eller små trehjuliga bilar som pilade omkring och flyttade gods mellan olika platser och båtar. En sån kille brukade man kalla en metaforéos, en flyttkarl. Vi hade stort nöje av att tänka oss att något liknande kan operera i poesin, där metaforer och bilder ställer till det inne i språkmassorna och flyttar betydelser och nivåer.

II.

Jag tyckte jag kände igen det från Ingrid Kallenbäcks dikter och försökte skildra det i min recension i Sydsvenska Dagbladet i augusti 1990; så här:

I mina ögon finns en ”främmande simmare” som outtröttligt ändrar riktning, skriver Ingrid Kallenbäck i sin nya bok. Det är som i hennes egen poesi med dess nerv och oro och snabba kast mellan olika nivåer. Vårljuset sparkar oss upp ur dvalan, marken är tunnskrapad som efter en snöröjning, skriver hon – och så: ”tjocka traktorspår över fåtöljerna”. Blixtsnabbt kliver vi mellan olika erfarenhetsområden.

Ändå håller dikterna samman: kanske är det något av ett program då poeten låter svalorna krypa in i de grå stenarna och de utspridda skärvorna på golvet ”flyger samman till vattenfyllda krukor”. Sådant sker på mirakulöst vis i de enskilda texterna, där redan strof-montaget kan få en att undra över sammanhanget. Och det sker i de undanglidande men hoppfulla processer som antyds, ”på väg”, eller Buren igenom som det heter i titeln, med en hälsning till den förra samlingen, som hette På väg till staden (1988). ”Utan att vi märker det/ har barnet inom oss/ blivit buret igenom”, hette det där.

”Det behöver aldrig mer tas om”, står det i en sådan öppnande passage. Och det är den nådeslösa ödsligheten, närbilderna där inget större finns, där detaljerna är ”större än seendet”, det dagliga ”kriget” där man inte kommer ur bunkern. Desto mer vederkvickande när det tydliga är ”förbrukat” och bara det underliggande, gåtfulla finns kvar. Eller när säden sjunger ”lätt och utantill” och platsen ter sig stilla och ”en aning förryckt/ som efter ett utomjordiskt besök”.

Av allt att döma är Ingrid Kallenbäck i färd med att bygga ett starkt och personligt författarskap. Uttrycksmedlen behärskar hon suveränt. Om landskap-som-själstillstånd är en symbolistisk formel så är hon en modern och urban hyper-symbolist i sina originella dubbelexponeringar och brott med vanliga eller väntade nivåer. Hon sänder läsaren ut på långa associativa resor på några få rader, oavbrutet exakta i detaljen, suggestivt öppna, på gränsen till det gåtfulla som mentala ”rapporter”.

Det förryckta eller tillspetsade hindrar inte att det finns en förankring, en situation som dikterna går ut från. ”Står om natten/ i ett kallt skafferi”, heter det i en strof som kan föra tankarna till Edith Södergrans, som i en berömd dikt står ute på farstubron och ser på stjärnorna – som sedan är skärvor i gräset.

Stjärnorna slår mot munnen

sina åttahundra slag.

Blänker på golvet

Med sina många, vackra avstånd

heter det hos Kallenbäck, som om morgonen hör barnen skrika ”på dialekt”. I munnarna rumsterar dialekten, mot munnen slår stjärnorna, fram till bildörren söker sig stigen. Nära, in på nerverna söker sig hennes rymliga poesi.”

III.

Dikten av Edith Södergran var naturligtvis ”Stjärnorna”, från Dikter (1916):

När natten kommer

står jag på trappan och lyssnar,

stjärnorna svärma i trädgården

och jag står i mörkret.

Hör, en stjärna föll med en klang!

Gå icke ut i gräset med bara fötter;

min trädgård är full av skärvor.

Annars var det inte mycket av litterära referenser, myter eller allusioner som kunde göra dikterna högtidliga eller svårtillgängliga: här var mycket som var lätt att känna igen även om uttrycken, raderna kändes nya. Det öppna fönstret (Bonniers, 1993), Ingrid Kallenbäcks nästa bok, förstärkte mitt intryck av en författare i färd med att bygga ett starkt och personligt författarskap. Flyttkarlen kom tillbaka, i min recension i IDAG i augusti 1993:

I Ingrid Kallenbäcks nya bok dyker det omedelbart upp en figur som heter ”Den hungrige vandraren”. – Han finns i ögonen och han är den ende som kan låsa upp, så man ”kan höra gräset öppna sig för solen” och förnimma det ljus ”som gör andnöden omöjlig”. Han påminner om den ”främmande simmare” som finns i Buren igenom (den förra boken), han som oavbrutet ändrar riktning. Det är som om själva bildskapandet, möjligheten att bryta igenom det alltför givna, har fått sin egen gestalt. Den lille flyttkarlen, som varsamt opererar inne i diktningen och flyttar om bland betydelser och associationer: metaforéos som han heter på grekiska.

Jag vet ingen svensk poet som på samma självklara och självständiga sätt arbetar just med de precisa bildernas möjligheter att gestalta komplicerade känslor och blixtsnabba förnimmelser som Ingrid Kallenbäck. På så vis förvaltar hon ett modernistiskt arv som nästan blivit klassiskt, från Erik Lindgren, den unga Rut Hillarp – och kanske Tomas Tranströmer:

Ett darrande rådjur

vill hela tiden

pröva min känsel

Den nersläckta korridoren

är full av blöta, avkastade horn.

Samtidigt arbetar hon med helt egna konstellationer och uttrycksmedel. Likt en målare tycks hon kunna börja var som helst; och på samma sätt som i en målad bild behöver det hela inte gå ihop. Gestaltningen kan följa andra principer. Det behöver inte mynna ut i något budskap eller någon försoning. Flyttkarlen har gjort sitt förunderliga jobb ändå.

Och han behövs. Ofta förnimmer man här närheten till en katastrof, före eller efter. Utgångsläget tycks vara ett fall ner i intighet och desorientering, som både är individens och civilisationens. Gatorna är öde och ökenlandskap tränar sin andning, barn fastnar i vägkorsningar. ”Ingenting är längre nära”. Men i denna utsatthet kan skärvor försiktigt samlas i nya mönster: öppenheten kan bli ångestens andra sida. Tingen har mist sina namn, men den sönderblåsta bofinken lär poeten tala, långsamt.

Ett drag av språklig magi är inte främmande för Ingrid Kallenbäck. ”Jag lever stum/ i min längtans första ord”, skriver hon, men hon anar också ”det tysta ordet som en gång/ ska få världen/ att öppna sig”. Det ska nog förstås som en strategi, snarare än som någon trosformel. Det rör sig om enkla sinnliga upplevelser som får rummet att öppna sig och närvaron att bli reell. ”Gräsets varma arbetande händer/ är kvällshimlens enda ljus” och ”Närvaron återföds genom hudens känsel”. – Nu kan jag ”röra vid dagens alla bilder/ med mina egna händer”, heter det triumferande i en dikt, där musiken ljuder genom septemberhimlen.

I ett så noga registrerande sätt att uppleva blir de enklaste åtbörderna laddade med innebörd. Det öppna fönstret är diktsamlingens namn. ”De stängda fönsterrutornas/ kan öppnas” blir en avgörande formulering – och lika befriande som i dikten om kvinnan som hela tiden ser ett hus rasa ihop – ”Ökenlandskapet äter mig inifrån” – :

När den uttorkade sanden

försöker bita mig

springer jag

mot dina armars

ljusa, utsträckta klang.

I en sådan dikt finns också en tendens till lite längre förlopp, till en rörelse som får dra igenom en hel dikt. Någon gång kan jag sakna sådana variationer och dramatiseringar av texten. Å andra sidan är den tuktade formen, – en lång rad syntaktiskt enkla påståendesatser, med samlande grundord som ljus, sol, gräs, stjärnor och stenar – kanske nödvändig för att hålla samman dess vidsträckta sammanhang av fantasi och erfarenheter.

Till glädjen med boken hör också Johan Petterssons fina omslag, som distinkt och sobert för boken till den modernism där den hör hemma.

IV.

Sedan följde jag inte utvecklingen i författarskapet – det gör jag gärna nu. Ingrid Kallenbäcks nio diktsamlingar tillhör inte de spektakulära men de står sig, som det heter, man får en stark känsla av att det är en verksamhet man träder in i, snarare än enstaka glansnummer. Johan Pettersson hade för övrigt också gjort det strama omslaget till Buren igenom.
Vasilis vill jag passa på att tacka av en annan anledning. 2009 gav jag ut en bok som hette Drömmar som förplikta – om Vilhelm Ekelund och hans läsare. På några sidor hade jag samlat några opublicerade anteckningar och gett dem rubriken ”Den stora anthropologien” efter en formulering av författaren. Vasilis fattade anteckningarna som en dikt, en enda, stor dikt, som han översatte till modern grekiska. En sådan är det, en stor ”dikt”, som faktiskt kan tjäna som en ingång till hela det ekelundska författarskapet – om man kan läsa nygrekiska. Man finner den i Vasilis Papageorgious arkiv på sajten chromatachromata.com.

The post Ingrid Kallenbäck och diktningens lille flyttkarl first appeared on Opulens.

SAMLINGSVOLYM. ”Kristoffer Cras ’Modus operandi’ är en spretig volym men på det hela taget läsvärd.” Det skriver Erik Bovin som läst en bok som innehåller allt från noveller och dikter till prosalyrik.

Modus operandi av Kristoffer Cras
Ars förlag

På smala men färgstarka Ars förlag utkom nyligen en volym med texter av författaren Kristoffer Cras. Han debuterade 2011 med den uppmärksammade romanen ”Svenneskräp”. Sedan dess har han fört något av en undergroundtillvaro som författare men blivit desto mer uppmärksammad som manusförfattare till filmen ”Exodus” (2023).

I volymen ”Modus operandi” (2025) samlas noveller, dikter och prosalyrik som tidigare publicerats i diverse tidskrifter och antologier mellan 2014-2024. En sådan bok är hart när omöjlig att summera.

Fascinerande är det likväl att kunna skönja hans utveckling. Jag tycker mig finna en rastlöshet och vilja att nå nya stadier i kreativiteten som jag tror att vi delar.

Arbetet i fokus hos Kristoffer Cras

Jag börjar läsa. Inledningsvis förefaller det som att Cras tagit över stafettpinnen efter de i Sverige så framstående proletärförfattarna. Arbetet står i fokus. Bland annat i dikter som ger läsaren en inblick i den lågavlönade arbetarens inrutade och hårda vardag:

”Stämplar in

Alltid svinkallt första timmen

Truckarna på laddning från föregående natt

På långgaffeltrucken genom stallagen

På balken ovan plockplasten finns en checksiffra

Upprepar den i mikrofonen till mitt headset

Får då antalet enheter att plocka

I ett kortfattat kommando

med digital kvinnoröst i hörlurarna till mitt headset

Hon befaller mig hela dagarna

Det finns ingen jag pratar med mer än hon

snart frukostrasten

skär ner kartong”

Men ju mer av honom jag läser desto tydligare blir det att detta är en författare man ogärna sätter i ett fack. Hans patos går det dock inte att ta fel på. Novellerna och dikterna kretsar ofta kring de som befinner sig i samhällets utkant, inte sällan präglade av missbruk, fattigdom eller psykisk ohälsa.

Men socialrealismen har sina begränsningar. Det vet Cras. Därför är han inte främmande för att lösa upp dess gränser, bland annat genom att dra nytta av fantasins och genrelitteraturens möjligheter. Flera av texterna sällar sig till genrer som skräck eller science fiction.

Uppdelningen i kvalificerad litteratur (läs: finlitteratur) och genrelitteratur framstår i dag som något förlegad. Olga Ravn och Johannes Anyuru är två närliggande exempel på ”finlitterära” författare som skrivit sci-fi, med framgång skall tilläggas.

Starka skräcknoveller

I denna volym gör skräcknovellerna som starkast intryck. I novellen ”Tjärnen” blir några lokalbor i Axvall utsatta för ett gäng bestialiska varelser som inte är främmande för att attackera den som har oturen att befinna sig vid en tjärn. Dessa blodtörstiga varelser äger en övermänsklig förmåga att gömma sig. Ingen – som inte sekunderna därpå blivit deras offer – har sett dem. Ploten är skåpmat, ändå blir det effektfullt. Riktigt kusligt är det som förmår vara välbekant och främmande på samma gång.

Ouppklarade mord sker ju hela tiden ute i skog och mark, även på mindre orter. Detta är ingen nyhet. Oron och det kollektiva trauma som drabbar platsen där det ohyggliga skett är alltid påtagbar. Säg den skräckförfattare som inte dragit nytta av den stämning och de känslor som kan uppstå kring det som är nära och samtidigt avlägset (som i ofattbart)?

I novellen ”Vitklädd kvinna” dyker en kvinna med bark i ansiktet upp för huvudpersonen Peter. Först i en mardröm sedan, till synes, i verkligheten. Kvinnan utövar ett besynnerligt inflytande över honom och han dras ned i en ond spiral av drickande och psykisk ohälsa. Kanhända är det i själva verket det förflutna som hemsöker honom, kvinnan med bark i ansiktet får således symbolisera ett obearbetat förflutet.

Kristoffer Cras ”Modus operandi” är en spretig volym men på det hela taget läsvärd. Något som dessvärre drar ned betyget är språkliga tabbar som märkliga ordval och i vissa fall rena korrfel. Exempelvis en felplacerad punkt som styckar upp en fullständig mening till två ofullständiga. Slarv har onekligen begåtts i redigeringsfasen. I flertalet texter märks dock, tack och lov, författarens språkkänsla och i dem utgör det okonstlade språket en styrka.

Jag uppskattar Cras poesi mer och mer ju längre in i boken jag kommer. En höjdpunkt är volymens avslutande svit med en särskilt lyckad gamingmetafor à la ”sånt är livet” som får avsluta denna recension: ”Allt e bara som ett tv-spel / Alla banor upprepas om man inte klarar banan”.

The post Kristoffer Cras uppvisar stor spännvidd first appeared on Opulens.

PROSA. Bo Bjelvehammar har med stor behållning läst den nya och femte delen i Gaby Gummessons romansvit som är en familjekrönika och Österlenskildring.

Familjekrönika från Österlen

Krisernas tid av Gaby Gummesson

Eget förlag

Gaby Gummesson har nu utkommit med den femte delen i sin familjekrönika från Österlen, närmare bestämt från Rörum. Nu är det svåra år för många i slutet av 1920–talet och in på 30 – talet. Ord som börskrasch och kris beskriver de svåra tiderna och den stora världen letar sig in i allas vardag, kanske minns många allra bäst skotten i Ådalen. Fem döda och lika många skadade.

Många förlorar sina arbeten och får finna nya vägar att försörja sina familjer. Det gäller bland många andra Erik, som är Emma Lis man och far till Adam. Det får klart sägas att Emma Li är huvudkaraktären i berättelsen. Hon har energin, styrkan, talangen och beslutsamheten. Hon höjer sig på många sätt över den trånga bymentaliteten.

Fint frammejslad tidsanda

Emma Li sköter hem och hushåll, hjälper till i äppelodlingen, arbetar i sin systuga, hjälper på olika sätt andra kvinnor, som har det svårt och utvecklar samtidigt sin konstnärliga talang bland annat genom att måla porträtt.

Emma Li låter sig inspireras av Karl Aspelin, ikonen Ragnar Sandberg och gläds åt mötet med målarprinsen Eugen.

De allra flesta har nog med det vardagliga, att tänka på att överleva dagen, veckan och månaden. Att ha en reserv av pengar om något skulle hända. Det praktiska och det nära får bestämma vardagen. Få har tid till drömmar, framtidsplaner eller visioner.

Emma Li har en bredd och en mångsidighet i sin tankevärld, som är både särskild och säregen. Hon låter sig inte besegras av det småaktiga eller beslås av ord från sladdertackor. Hon är både stark, modig och god.

Gaby Gummesson mejslar fint fram en hudnära tidsanda och hon målar miljöer med precision. I grunden finns hennes egen mormors berättelser, de är förebilden till Emma Li.

Emma Li är i många stycken ensam med sina tankar och får själv bearbeta sina drömmar och se till att förverkliga dem. Erik är som man säger i Rörum stabbig och stel i sina tankar och han har en inbyggd kompass, som i de flesta stycken avviker från Emma Lis. Men de har varandra och de har Adam tillsammans. Allt fungerar på sitt sätt, mycket beror på Emma – vardagens dramaturgi, har Emma Li som regissör.

Och det finns detaljer i Emma Lis livsbygge, som är minst sagt överraskande, men det är vardagen, som vi får lära känna, med både kärva relationer och varma omtankar.

Allt på ett lättillgängligt och enkelt språk.

The post Stark skildring av Österlen och en svår tid first appeared on Opulens.

ROMAN. Elisabeth Brännström har läst Johanne Lykke Naderehvandis aktuella roman ”Rök och speglar” och uppskattar såväl konstruktionen som det stilistiska utförandet.

Rök och speglar av Johanne Lykke Naderehvandi
Albert Bonniers förlag

Klockan 03.37 en natt i december vaknar Bernarda Moltke för tredje gången i rad av att en benig hand drar i hennes täcke och försiktigt rör vid hennes fötter. Bernarda, som bor ensam med sin lilla dotter Paloma i en lägenhet vid Möllan i Malmö, försöker förtvivlat hitta en naturlig förklaring, men misslyckas.

Paloma sover i allsköns ro i sin säng och lägenheten är tom på folk.

När Bernarda lite senare hör körsång inifrån madrassen och en magerlagd flicka klädd i märkliga kläder uppenbarar sig hopkrupen på hennes byrå går det upp för henne att det spökar och att spöket är hennes bästa vän Asta som avled under tragiska omständigheter för tjugofem år sedan.

Det är egentligen inte första gången som Bernarda känt av Astas närvaro. Hon har dykt upp i kulisserna till och från under alla de år Bernarda sörjt och saknat henne, hennes ansikte har skymtat fram i speglar och hennes speciella doft av parfym och nässelschampo har ibland flutit förbi i luften, men det är först nu när Asta framträder i något som påminner om en tydlig fysisk form som Bernarda är på väg att helt brytas ner av den enorma smärta som hennes återkomst för med sig.

I den rika, ödesmättat laddade romanen ”Rök och speglar” berättar Johanne Lykke Naderehvandi om tonårsflickorna Asta och Bernardas intensiva vänskap som alltför tidigt bryts av döden, och om den känsliga Bernardas förlamande sorg som hindrar henne ifrån att leva ett lyckligt vardagsliv med man och dotter, hur mycket hon än försöker.

Bernarda bär också på en skamfylld hemlighet som tynger henne genom åren. Hon vet vad som hände natten då Asta dog, men hon har aldrig sagt något och det är inte förrän hon vågar föra fram sanningen i ljuset som hon kan göra sig fri från traumat i sitt förflutna.

Johanne Lykke Naderehvandi låter i ”Rök och speglar” sitt högst individuella, atmosfäriska språk spänna över hela registret och en tät stämning uppfylld av dofter, färger, smaker och ljud byggs upp runt de två femtonåriga flickorna som växer upp bakom scenerna på mer än en teater. Båda är, precis som författaren själv, döttrar till teaterarbetare anställda vid Malmö stadsteater, Föräldrarna ägnar sig också åt att resa runt i Europa, med eller utan barn, för att kunna utöva sin älskade konstform. Barnen: Bernarda och Silas och Asta och hennes lillebror Fox, kommer i andra hand och deras annorlunda, inte sällan utsatta situation, skapar starka band dem emellan. En aning för starka för Bernarda, som går sönder inuti och aldrig riktigt återhämtar sig efter att Asta oväntat försvunnit från jordelivet.

”Rök och speglar” griper tag i mig nästan omedelbart och greppet håller nästan hela vägen till sista sidan. Johanne Lykke Naderehvandis språk är så sensoriskt utvecklat att det trollbinder. Speciellt scenerna från Bernarda och Astas ungdom och interiörerna från den gamla teatern i Malmö är så ljuvligt absorberande att jag läser glupskt med alla sinnen vidöppna.

Enda problemet med romanen är att den innehåller väl många sidospår, Det är spår som visserligen för det mesta fördjupas, men som ibland bara leder till lätt förvirring. Dock är detta ett ganska litet problem om man ser till helheten i den här i det stora hela utmärkt konstruerade romanen om en vuxen kvinnas svårigheter att komma över ett barndomstrauma och lära sig att handskas med verkligheten i en grå och avförtrollad värld.

The post Johanne Lykke Naderehvandi trollbinder med ”Rök och speglar” first appeared on Opulens.

LYRIK. I ”Dikter från Vattudalen” presenteras ett urval ur Beppe Wolgers jämtländska diktsamlingar. Bengt Eriksson har läst boken med stor behållning.

Dikter från Vattudalen. Dikter 1969–1983 av Beppe Wolgers
Förord och urval: Gunnar Balgård
Efterord: Teodor Wolgers.
Bokförlaget h:ström

I förordet till den här boken med dikter från Beppe Wolgers fyra jämtländska diktsamlingar skriver Gunnar Balgård att det var Jämtland som fick Wolgers att ”bli poet på riktigt och allvar, äntligen”. Ja, det skulle man kunna tro, låt säga förledas att tro. Men stämmer det, till alla procent eller hur många?

Själv skulle jag snarare uttrycka det som så: När Beppe Wolgers med familj 1968 lämnade Stockholm och köpte hemmanet Bränngården, som de döpte om till Milwaukee, på Öhn i Ströms Vattudal i norra Jämtland skulle han – delvis – bli en annan poet. Observera det lilla ordet ”delvis”; det är viktigt.

Poetisk fördjupning

Det kan också formuleras som att han blev mer av en egen poet, att han utvidgade och fördjupade sig själv som människa och därmed poet. Efter att ha trampat Stockholms gatstenar stod nu Beppe Wolgers på Jämtlands landsbygdsjord och närmade sig nyfiket dess landskap, natur, människor, liv och byggnader.

Men minnet av den han varit och det han tidigare gjort fanns ju kvar, förstås. För att jämföra med mig själv: Också jag lämnade Stockholm men för Skånes landsbygd. Ändå har jag burit och bär fortfarande mina minnen och erfarenheter med mig – liksom Beppe bar med sig sina, det tror jag, nej, det är jag säker på.

Kalla det grund eller klangbotten: något som detta nya kontrasterar och studsar mot, så att det upplevs än starkare. Dessutom ser jag (eller anar), när jag bläddrar i Beppe Wolgers debutdiktsamling ”Jag sjunger i skon” att han redan där och då, 1953, kunde vara lika öppen, ja, så barnsligt naivt mottaglig som han än mer verkar ha blivit när han kom till Jämtland.

Blott ett exempel, denna dikt ur debuten:

Jag går ner till brunnen

och hämtar hinkar av ömhet.

Jag hänger dem i träden

bland vassarna.

Jag lägger mig på en slätt

och ser mot molnen.

Lek med orden

För övrigt var debuten en ordfull diktsamling. Den unge Beppe hade alltför många ord och ingen papperskorg, vilket resulterade både i prosadikter och långa, ringlande diktrader. Också detta bör man ha i åtanke när man läser, beskriver och analyserar dikterna från Vattudalen, Jämtland.

Nämligen alla svenska texter till andras melodier, utländska och svenska, som han började skriva redan 1953 och fortsatte med livet ut. Sångtextskrivandet lärde honom att hushålla med orden, att få mycket sagt med få ord på korta rader. Han kunde också förkorta och fördjupa en betydelse genom att leka med orden, sammanföra ett par ord till ett nytt och eget.

Beppe Wolgers var en sångpoet

Och så rytmen förstås: raderna skulle svänga, det fick inte bli låghalt, ord och rytm måste vara ett, i ett, samverka och ja, dansa ihop. Beppe Wolgers var poet också och redan i sina sångtexter: en sångpoet eller sångdiktare. Det här, det ser, observerar och känner jag när jag läser hans jämtländska dikter. Det där, så att säga, sångtextsvänget tog han med sig till Jämtland.

”Dikter från Vattudalen. Dikter 1969–1983” innehåller alltså hans fyra diktsamlingar med jämtländska motiv: ”Bilder från Milwaukee”, ”Röster från Vattudalen”, ”Episod i Vikens kapell” och ”Mannen i Vattudalen”. Dock inte i sin helhet, några dikter har strukits. Varför?

Allt diktades i Jämtland

Allt diktades i och ur Jämtland. Alla fyra diktsamlingarna tycker jag om men de är ganska så olika med olika sorters poesi. Den första, ”Bilder från Milwaukee” (1969), inleds med en längre, berättande titeldikt som påminner om den mer ostyriga poesin i debutsamlingen samtidigt som dikterna nu känns mer kontrollerade, liksom besiktigade. Wolgers skildrar ”en vackert skuren träbräda som det stod ’Milwaukee’ på” och som gården alltså fick sitt nya namn efter. ”Vi frågade senare vad brädan användes till.”

Också de följande dikterna är berättande men mer avhuggna och tuktade, diktade med kortare rader. Beppe Wolgers möter Jämtland för första gångerna – som i de inledande raderna ur några verser i slutdikten (med samma titel som första raden):

Länge tänkte jag med ögonen.

Fågeläggsvit kind.

Så kom sommar.

/–/

Och nu.

Träden ska dö.

Sommar var så stor…

/–/

När vi inte finns –

de milsdjupa snöfallen

Beppe Wolgers avlyssnade människorna

Den andra diktsamlingen, ”Röster från Vattudalen” (1972), brukar anses vara Beppe Wolgers jämtländska huvuddiktsamling (”kärnan” enligt Balgårds förord till den här boken). Men inte heller om detta kan jag hålla med. Dessa ”röster” var ett försök att än mer närma sig och förstå – på allvar komma in i – Vattudalens människor. Ett fåfängt på gränsen till meningslöst försök, helt omöjligt att kunna komma längre och djupare än säg, halvvägs.

Beppe Wolgers avlyssnade människorna – till och med tjuvlyssnade på dem – och antecknade deras ordval, uttryck och känslor, för att sen sammanfoga orden till dikter som han la i människornas munnar, en dikt för varje människa, på nåt slags mitt emellan jemska och rikssvenska som skulle kunna läsas och förstås också utanför Jämtland. Det var ju omöjligt att lyckas.

Ändå tycker jag om dikterna, när jag läser dem som just så: Beppe Wolgers försök att lära känna och förstå, lyfta fram Vattudalens befolkning som lika viktiga som några andra, till exempel Stockholms invånare. Det kan jag tycka var en sympatisk vilja. Som dikten med/om ”Merit i Hafsnäs”:

Maken på sjukstugan, han var tungsint.

Han var snäll, men tyst.

Je vejt, hadd han prat med korna

hadd han allri blitt galen.

Och den ännu kortare ”Inge i Byvattnet”, liksom föregående dikt citerad i sin helhet.

Det är en skam å int slit ont.

Beppe Wolgers huvuddiktsamling

För mig har i stället ”Episod i Vikens kapell” (1973) blivit Beppe Wolgers jämtländska huvuddiktsamling. Jag förstår att sonsonen Teodor Wolgers, som också svarar för efterordet i den här boken, valde att komponera musik till och med utgångspunkt från just denna, tredje diktsamling. (Resultatet hörs på Teodor Wolgers kort sagt suveräna album med samma titel.)

Också i och med Vikens kapell närmade sig Beppe Wolgers något som han ville lära känna, inte riktigt kunde förstå men ville och försökte förstå. Diktsamlingen inleds med en diktad berättelse om hur Beppe kom till kapellet, när han fick syn på det:

Jag kom från Jorm,

Ur skogen fram till Viken och sedan till höger

några hundra meter, till bäcken.

En trägrind och backen ned till

Vikens kapell, i nordvästra hörnet av Jämtland, Frostviken

nära Norge.

Jag ställde bilen där, det var i juli…

Han går in i kapellet. Han betraktar det. Ja, han synar kapellet. Predikstolen ”med en ängel, täljd i trä”. Han undrar och förundras över dem som byggde detta träkapell (1792-1799) och de som besökte det. Som behövde det? Han ställer sig framför altaret ”och minns / morgonbönen i skolan, kristendomslektionernas Jesus”.

Han tänker. Han funderar. Han diktar: ”På många år har jag inte varit inne i en kyrka / och inte heller tänkt söka upp en kyrka…” Han lyssnar: ”Långt därute hör jag en spillkråka / hamra i en törskog…” Han betraktar korset med Jesus och diktar: ”Du hänger där på ditt kors / och säger ingenting”. Och han funderar, igen:

Om Jesus inte hette Jesus.

om han kom från Vittangi

eller Bastuträsk.

Om han var skogskarl,

hette Lars eller Aron,

eller Aslak.

Aron Kristus.

Ett par rader till, två sista, från den avslutande dikten ”Slut” i den här diktsamlingen: ”Först nu tycker jag mig förstå vad / stillheten är till för.”

Ytterligare en personlig utvikning och jämförelse, för att jag att inte kan låta bli att minnas när jag satt/sitter i S:t Olofs kyrka på Österlen i Skåne. Jag sitter där ensam i kyrkorummets tysta högljuddhet. Ja, bägge: ljuden, orden, samtalen, mumlandet från alla dessa människor som genom tider och sekler också suttit på den gamla kyrkans gamla träbänkar och som stannat kvar i kyrkan långt efter sina liv. De sitter ju fortfarande på bänkarna. De bara syns inte men de finns här. De sjunger – för evigt – ur väggarna.

Den fjärde boken i Jämtlandssviten

Den fjärde diktsamlingen i Jämtlandssviten, ”Mannen i Vattudalen” (1983), innehåller en annan sorts dikter, den har ett annat innehåll och budskap: alltså han själv, som utböling och invandrare, en flykting. Hur kommer Beppe Wolgers själv in i detta, i Jämtland, och på vilket sätt – om alls – hör han hemma här, just här?

Han vill. Men kan han? Denna poesi är också ensamhetens dikter, avskedsorden i livet. Han är nöjd, ja, kanske? Är han rädd, ja, kanske? Ser han livet i slutet? Slutet av livet. Han minns – som att han ser – detaljer ur sitt liv, detaljerna återkommer nu. Han noterar fortfarande livet omkring sig, den jämtländska jordens liv.

Som:

Under ett svalbo sitter jag och skriver

och katten lägger en mus vid mina fötter

och vill ha beröm.

Men också:

Mor kom i sin svarta sorghatt

sin svarta kappa,

sin handväska och sin kasse,

hon kom över kullerstenarna,

förbi hästarna och kuskarna,

hon såg mig och vinkade,

böjd i ryggen,

vinkade med sin stora hand.

Allra sista versen i allra sista dikten, om sig själv, nu/då, då/nu, allt som är men vad ska bli? Det är faktiskt hjärtskärande…

Jag ligger på bryggan

och ser på molnen

min himmel av barndom

flickan i min himmel av barndom

pojken i min himmel av barndom

jag ligger på bryggan

och ser.

När jag skrivit ovanstående bläddrar jag igenom boken ”Dikter från Vattudalen” ännu en gång. Och det kommer för mig att jag bör tillfoga ett slags PS. Redan i diktsamlingen ”Episod i Vikens kapell” finns dikter som förebådade den sista, än mer nära och personliga diktsamlingen ”Mannen i Vattudalen”.

Så några allra sista citerade rader ur dikten ”Förbön för sjuka”:

Ensamheten är den vanligaste

och största av alla sjukdomar.

Gud har ingen hand

så du får hålla din egen hand.

The post Det svänger om Beppe Wolgers jämtländska dikter first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Annakarin Thorburn har skrivit en fängslande roman, med både driv och närvarokänsla.” Det skriver Bo Bjelvehammar som läst hennes nya roman.

Du har din mor med dig av Annakarin Thorburn
Wahlström & Widstrand

Annakarin Thorburn är verksam som skönlitterär översättare från spanska. Hon utkom 2013 med en roman för unga vuxna, ”Jag biter i apelsiner”.

Den nya romanen, ”Du har din mor med dig” är fattig på plats-och tidsmarkörer, men vi är i ett spansktalande land, jag tolkar det som några decennier bakåt i tiden. Vi är vid havet och valutan är pesetas (det var så i Spanien och Andorra fram till 2002).

Sjömännens och fiskarnas skyddshelgon Virgin del Carmen är närvarande i det vardagliga livet.

I berättelsens nav finns Juana, som växer upp med sin mor och sina syskon. Fadern som är sjöman är en sällsynt gäst, när han är hemma sår han mest svek och lögner. Sällan eller aldrig under sina långa perioder av frånvaro, skickar han hem pengar till familjen. Men han drar sig inte för att använda härskarteknik och våld mot sina egna.

Dessutom har han en utsökt förmåga, genom sina berättelser, att plantera både drömmar och ge löften.

Allting upprepas, men ingenting förändras.

Det är modern, som håller ihop allt, genom ett uppoffrande arbete på fälten, från gryning till skymning.

Det finns i romanen flikar av hopp, optimism och framtidstro.

Till de positiva symbolerna hör kastanjeträdet intill huset, som ger både skugga och mat, grenarna är som beskyddare. Men även det berövar fadern familjen.

Juana är en ung kvinna med både ambitioner och drömmar, men hon förstår tidigt att hennes mor har andra tankar och hyser andra framtidsplaner för henne. För hennes bröder är det annorlunda, de ska om pengar finns, få studera och resa.

För Juana väntar ett liv som liknar mammans. Det vill säga om modern får bestämma. Dock ett liv med större och vidare framtidsvyer. Juana ska inte bli ett hembiträde eller piga. Hon ska bli något mera, det visar modern i slutet av romanen med tydlighet.

Men alla i familjen måste bidra till familjens försörjning, det gäller att ha mat på bordet varje dag – det är si och så med det.

Havet är något som fascinerar Juana, hon ser det som något som glimmar och lockar. Längre fram, när havet slutligen kallar och vågorna bryts en sista gång, då kastar fartyget loss och hon vinkar från relingen.

Thorburn har en utsökt förmåga att gestalta och mejsla ut karaktärer. Hon väjer inte för att skriva om svåra saker, människor emellan.

Annakarin Thorburn har skrivit en fängslande roman, med både driv och närvarokänsla.

The post Thorburn skriver med driv och närvarokänsla first appeared on Opulens.

ROMAN. ”I det stora hela är ”Kallet” en mycket välskriven, absorberande roman,” skriver Elisabeth Brännström, som läst Anneli Jordahls bok där vikten av att göra motstånd är ett centralt tema.

Kallet av Anneli Jordahl
Norstedts

Efter natten till den nionde april 1940, då tyskarna invaderade Norge genom ett överraskningsanfall i Oslofjorden blev ingenting sig likt, vare sig för med-borgarna i vårt ockuperade grannland eller för de svenskar som var bosatta nära den norska gränsen. Förföljelsen nazisterna riktade mot judar och motståndsmän var hård och hänsynslös och höll i sig under de fem långa krigsår som Hitlers armé höll kvar sin kontroll över landet och många svårt utsatta norrmän räddade livhanken genom att ta sig över gränsen till Sverige, ofta med hjälp av lokal-befolkningen på den andra sidan.

En av de platser som ligger mycket nära den norska gränsen, så nära att man före kriget aldrig hade funderat på exakt var den gick, är det lilla samhället Stora Blåsjön i Jämtland. Invånarna hade under århundraden strövat fram och tillbaka mellan Norge och Sverige utan att bekymra sig om vilken sida de befann sig på, innan gränslandet helt plötsligt förvandlades till hårdfört bevakad mark, där minsta felsteg kunde kosta dem livet.

Anneli Jordahls nya roman

Det är i den här miljön, på det lilla fjällpensionatet Mittilia, som Anneli Jordahls nya roman ”Kallet” utspelar sig. På pensionatet bor två bröder ur familjen Rustad; Ludvig och Alfred med sin mamma Martina, sina fruar Karolina och Betty och många barn.

Livet på pensionatet har inte alltid varit helt lätt, speciellt inte för den starka, dugliga Karolina som även arbetar som ödemarkssamarit, en något lägre utbildad sjuksköterska. Jobbet är lågavlönat, men Karolina, som ser det som ett kall, stretar på i alla väder utan någon större hjälp av Ludvig, som spenderar större delen av sin tid med att spela gitarr.

Det tunga lasset Karolina drar blir än tyngre och hennes arbete farligare när flyktingar från Norge och andra krigsdrabbade länder börjar ta sig över gränsen och den provinsialläkare hon arbetar tillsammans med, den humant sinnade doktor Hummel, bestämmer sig för att pensionatet måste gömma flyktingar och hjälpa dem med deras många skador och livshotande åkommor.

Situationen sliter på Karolina, som utöver sitt arbete har flera barn och en dödssjuk mamma att ta hand om, samtidigt som hon försöker handskas med de, ofta obehagliga, minnena från sin egen, både fysiskt och känslomässigt slitsamma barndom som dyker upp när hon konfronteras med flyktingarnas sårbarhet.

Hummel, den drivande kraften i allt detta, lever däremot i en annan värld. Han sitter bekvämt tillbakalutad i sin läkarvilla i Gäddede, en bit därifrån och även om han påverkas av flyktingarnas plågor och av det farliga i det han, Karolina och flera andra ortsbor håller på med när de gömmer flyktingar och hjälper motståndsmän över gränsen, så njuter han ändå lite grann av den nya spänningen i tillvaron och av komforten av ett väl etablerat medelklassliv.

Hummels två största bekymmer i livet är det alltmer komplicerade förhållandet till den gamle mentorn och vännen, upptäcktsresanden Sven Hedin, som inte kan släppa taget om sin gamla fascination och beundran för Tyskland, och en uppblossande sexuell attraktion till den unge, norske flyktingen Knut som han anställt som trädgårdsmästare.

Anneli Jordahl skildrar sin familjehistoria

Den här väl berättade historien grundar sig på händelser som utspelat sig inom Anneli Jordahls egen familj och de flesta i bokens inre kärntrupp har funnits i verkligheten.

Karolina var Anneli Jordahls farmor, Signe Karolina Jordahl, som arbetade tillsammans med doktor David Hummel, forskningsresande och god vän till Sven Hedin, provinsialläkare i Gäddede och motståndsman under andra världskriget.

En tredje huvudaktör som får representera den andra sidan är den lille samvetslöse norske kappvändaren Henry Rinnan, som i Norge fortfarande är lika känd, eller snarare lika ökänd, som Vidkun Quisling.

Anneli Jordahl nyanserar romangestalterna

Anneli Jordahl understryker själv att ”Kallet”, trots den verklighetsbaserade bakgrunden, inte är en dokumentärroman. De människor hon berättar om är okända för henne, även Signe Karolina som hon aldrig träffade, och boken har därför fått ett skönlitterärt format som ger Jordahl möjlighet att komma mycket nära sina huvudpersoner; både Karolina, Hummel och Henry Rinnan utvecklas till komplexa individer och den vedervärdige Henry får även han en liten dos av mänsklighet tilldelad sig. Liksom Karolina kommer han från arbetarklassen och som kortvuxen och fattig har han mobbats som barn. När en tysk kapten nu ser honom, uppmuntrar honom och förser honom med pengar och makt faller han därför för frestelsen och leds till handlingar som bara djävulen själv och hans allierade kan försvara.

Vikten av att göra motstånd

Den här romanen handlar mycket om att våga göra motstånd och att inte låta sig bländas av pengar eller ägodelar, utan försöka göra det rätta i en ond värld, trots alla svårigheter och frestelser som dyker upp. Här finns också ett tydligt klassperspektiv, liksom i de flesta av Jordahls böcker, och markörerna som skiljer fattigt folk från medelklass är många och fint applicerade.

Första gången vi möter Hummel till exempel kan vi direkt placera honom inom hans samhällsklass genom hans klädsel och senare dyker det även upp heminredning, samtal och även förflugna, lite snobbiga tankar som placerar honom i den ”finare” klass där han vuxit upp och hör hemma.

Allt runt den hatiske, grymt revanschlystne strebern Henry andas däremot misär. Hyllorna i skafferiet står tomma, hans fru, barn och schäferhund halvsvälter ända tills han gängar sig med tyskarna och får råd med att köra runt i en vräkig bil och sprätta omkring klädd i gula läderhandskar och knähöga militärstövlar med klack.

Anneli Jordahl låter perspektivet skifta

I det stora hela är ”Kallet” en mycket välskriven, absorberande roman där perspektivet får skifta så gott som sömlöst mellan de tre huvudkaraktärerna som alla står på varsin plats i samhällsordningen men som väljer sin ståndpunkt och sitt agerande utifrån sin egen karaktärsstyrka och känsla för rätt och fel.

Anneli Jordahl understryker vikten av att göra motstånd även när det föreligger fara för eget liv och det oviktiga i en belöning i pengar och status. Verklighetens Henry Rinnan arkebuserades 1947 och hans dåliga rykte som landsförrädare lever som sagt kvar. Det gällde ju, då som nu, att våga ställa sig på mänsklighetens sida och försöka hålla sig på rätt köl genom besvärliga, våldsamma tider.

För den som intresserar sig för att läsa vidare om situationen i det fattiga Norrland under 1940-talet, om Hummel och Henry Rinnan och om den norska motståndsrörelsen har Anneli Jordahl lagt till en liten intressant litteratur-och-källförteckning, där jag kan rekommendera Jokkmokks-Jokkes självbiografi ”Tjosan! Sagan om vildmarkspojken”. En berörande historia om en uppväxt högt uppe i Norrbotten, full av nöd men med vissa glädjeämnen och ljuspunkter.           

The post Anneli Jordahl skriver starkt om mod och motstånd first appeared on Opulens.

LYRIK. I veckans utgåva av Littestraden har vi nöjet att publicera en kort nyskriven diktsvit av Tina K Persson.

Tina K Persson debuterade som poet 2005 och har medverkat i ett flertal antologier. 2019 debuterade hon som romanförfattare med ”Livet i all enkelhet” och gav ut sin åttonde diktsamling förra året. I Opulens är hon tidigare publicerad, bland annat här i Littestraden. Tina K Persson har också samverkat med flera musiker och tonsättare genom åren. Hon är medlem i konstnärskollektivet Italienska Palatset.

Nu är vi glada över att presentera en kort ny diktsvit som ingår i ett pågående arbete.

CAROLINA THELIN

 Tina K Persson:

DIKTER OM BARNET

När du var barn

Förstod du att det fanns död

Men du förstod inte

att det fanns dom som dödar

Djur, människor

När du förstod det

var du inte längre barn

När du var barn

förstod du så lite

Och samtidigt så mycket

Så många språk!

Vattenspråk, himmelspråk

Fågelspråk

PORSLIN

Rörstrands Eden

Det visste du inte då

Att tallriken och skålen

hade namn

Eden, som paradiset

I mitten av tallriken ett äpple

Du hann se det, kluvet

Hann se kärnorna

Det genomskurna äpplet

innan någon lade upp potatis

Såsen över

De vuxnas munnar

fyllda, malande

Ett högt skratt och en flik

av grönt på en framtand

Din blick ner i tallriken

Huvudrätten

Sedan efterrätten

Oförrätten satt kvar i halsen

MÖNSTER

Alla mönster som du inte såg

Och alla mönster som du såg

I vaxduken

I korkmattan

I sumpen efter morfars kopp

Mönster ute, där allt var luft

Mark och himmel som

tog emot dig utan frågor

The post Littestraden: Diktsvit av Tina K Persson first appeared on Opulens.