APROPÅ. Tiden är ond. De gamla gudarna föraktas. Vi som alltid blotat till Oden och Tor ser nya konstiga religioner från trakten kring Miklagård breda ut sig. De tillber någon de kallar Vite Krist och det är något mycket mystiskt. Bland annat så äter de upp sin gud när de tillber honom.

De bygger också konstiga tempel med valv och kors och annan styggelse och till detta ska läggas särskilda hus för män och kvinnor. Byggnader de kallar kloster.

Vi måste bekämpa eländet! Jag, Blot-Sven, föreslår att vi bränner ner deras tempel och kloster och alla de märkliga böcker som finns där. Därefter får vi slänga ut alla dessa så kallade munkar och nunnor och präster och deras anhang så att vi äntligen kan få en sann nordisk kultur.

ANDERS KJELLSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Osvenska byggnader first appeared on Opulens.

SORGESÅNG. “Vi var ett välmående land och alla var med. Och var de inte med, skulle de det. Och så hade vi tunnelbanan”, skriver Vanessa Gustafsson i denna elegi över ett samhälle som fanns inte allt för länge sedan.

Klockan är mycket. Kan inte sova.Och så kommer jag över det här SVT-reportaget från 1979 om Stockholms tunnelbana.

Alltså, jag känner sådan våldsam kärlek till det här Sverige som jag ju så oförblommerat är kommen ur. Ett helt annat Sverige. Sett genom en Stockholmstjejs minnesfilter dock.

Detta är i mångt och mycket vad man vuxit upp i. Snö, regn, mörker, blask och tunnelbanor. Tunnelbanor hem. Tunnelbanor ut. Stadens kroppspulsåder, som man ofta uttrycker det. Dramatiskt.

Finns det något mer svenskt än tunnelbanan?

Tunnelbaneresenären i detta reportage och i mitt minne. En gubbe, givetvis. Med hatt och rock. Något slags ingenjör. Socialdemokratisk. Snäll och rättvis men sjudande av något under ytan. Melankoli och tystnad präglar honom. En total känslomässig återhållsamhet, som plötsligt under vissa betingelser förbyts I explosionsartad passion, till exempel under alkoholens inverkan. Eller som i form av storbandsorkester som tar plats, mitt i rusningstrafiken i filmen och som fullkomligt spyr ut grälla toner över hatt-å-rock-resenärer vid Hötorget. Eller – som kraften i dåtidens socialdemokratiska totala och passionerade, trosvissa anspråk på rättvisa, på jämställdhet. På kollektivets kraft. Yeah! På Sverige.

Idag hade en storbandsorkester i tunnelbanan lett till totalt trafikkaos och trängsel. Arga resenärer. Etcrtera. Hot och hat på internet. Men då fanns det utrymme för sånt. Är det någon Stockholmare som kommer ihåg “Rebell-Robban” som spelade för slantar på T-centralens perrong? Vilka t-banerebeller finns nu? Inga.

Det finns inget utrymme vare sig för rebeller eller för musik. Den spontana musiken var en del av SL. Nu är den upphandlad.

Tystnaden på tunnelbanan var omtalad då jag växte upp. “Här sitter vi”, hann man tänka medan man såg sig omkring på tricken. Då. Det fanns en ärlig vilja att bryta sig ur den där ingenjörskänslan på T-banan. Och livet som följde med den känslan. Det ordnade livet.

Ingen åker tunnelbana som en svensk.

Tunnelbanan har alltid varit en allegori över Sverige. Åtminstone över en svensk huvudstad. Tänker på Noices låt. “Du och jag, vi passar inte in här” i låten “En kväll på tunnelbanan”. Då slogs ungdomen mot det moderna stadslivets materialism och själlöshet, översatt till ett evigt tunnelbaneåkande till och från jobbet. Så liten var världen. Att man trodde att där fanns något mer, utöver det ständiga blodomloppet I stadens underjordiska kroppspulsåder.

Nu är vi väl glada om tågen går någorlunda i tid. Om de som går, går. Om de som finns, kommer.

Ebba Grön, mina tonårsidoler, placerade sig också på tunnelbanekartan, genom hemmahörighet i Rågsved. Råggan. På Gröna linjen.

Jag minns faktiskt när jag första gången åkte från Skanstull till Hornstull. Över hur jag plötsligt förmådde connecta röda och gröna linjen. Det var inte bara ett kaosartat nät i olika färger, utan jag bemästrade det plötsligt, fann en väg ut – i vuxenlivet. Minns hur stolt jag var.

Tunnelbanan knöt ihop dessa två världar. Dessa två vitt skilda planeter. Dessa två tullar: Högalid och Katarina. Sen Rågsved, med mitt Skärholmen, T-Centralen med Hötorget stadens nät lade sig tillrätta i mina vener. Jag blev hel.

Den här tiden innehöll på något vis många fler livsbitar än det vi lever av idag. Det var enklare att få ihop vardagen då. Man fick leka och drömma. Man fick tro på jämställdhet och på att ge sig hän då och då.

Jag kommer på mig själv att undra om barn drömmer om en bättre framtid. Om de känner hopp. Idag?

Min uppväxt var i alla fall kantad av hopp.

Ja, Sverige var fullt av hopp under denna tid. Vi var ett välmående land och alla var med. Och var de inte med, skulle det det. Och så hade vi tunnelbanan och allt som utspelade sig på den.

The post När Sverige var framtiden first appeared on Opulens.

KULTURKANON. “Kanske är det därför Sverigedemokraternas sorglösa folkhemsnationalism sticker extra mycket i ögonen på den goda smakens väktare på kultursidorna: för att den är så påfallande osvensk. Det sant svenska är att förneka det svenska”, skriver Lars Anders Johansson.

Finns det någon svensk kultur? För alla som kommer utifrån är svaret uppenbart, Sverige är ett av de mest homogena och egensinniga länderna på jordklotet, för att inte tala om det mest egenkära. Den humanitära stormaktens falska ödmjukhet är bara ett av den svenska nationalkaraktärens mindre smickrande drag. Ett annat typiskt svenskt drag är det neurotiska förnekandet av att det skulle finnas något som är typiskt svenskt.

Jag brukar, i likhet med många andra, roa mig när jag åker utomlands, med att på långt avstånd försöka urskilja vilka som är svenskar på gatan i London, Paris, Rom och Los Angeles. Det slår nästan aldrig fel. Svenskarna sticker ut, genom sin homogena individualism, sin diskreta trendkänslighet och sin på samma gång självsäkra och osäkra attityd.

Det typiskt svenska låter sig inte lätt fångas i ord, men många har försökt, I boken “Är svensken människa” kopplade historikerna Lars Trägårdh och Henrik Berggren svenskheten till statsindividualismen och spänningsförhållandet mellan gemenskap och oberoende. Det spänningsförhållande som gör att Sverige på en och samma gång kan vara ett av världens mest konforma och ett av världens mest individualistiska länder.

Trägårdh och Berggren inrättade sig i en lång litterär tradition av försök att ringa in den svenska nationalkaraktären. Så gott som alla som försökt sig på detta har varit påfallande kritiska till de typiskt svenska egenskaperna. Verner von Heidenstams rasande pamflett “Om svenskarnas lynne” från 1896 innehåller idel utfall mot den typiskt svenska benägenheten att nedvärdera det egna till förmån för allt nytt och utifrån kommande:

Svenskarnas ytterliga modernitet, deras rastlösa brådska att tillägna sig alla nyheter äro just egenskaper, som i våra dagar göra dem mer än rättvist obemärkta… Deras byggnader, deras seder och bruk sakna nationell prägel och beteckna blott summan av det för tillfället modernaste. I hela riket finns icke en enda orörd byggnad från medeltiden, och en främling utan kunskaper skulle kunna anse Sverige för ett nytt land utan historia. Den allmänna storstadsstilen nedtränger med snabbhet till landsorten, bland vars nytimrade paradhus du svårligen skall kunna återfinna en liten småstad från din farmors förlovningsår.

Heidenstam, som kanske mer än någon annan diktare förknippas med den svenska nationalromantiken, hyste ett ambivalent förhållande till det svenska och avskydde nationella symboler.

Heidenstam föredrog själv den islamiska världen, där han tillbringat en betydande del av sin ungdomstid, och menade att där fanns den ursprungliga ”livsglädjen” kvar, i kontrast till Västerlandets ”gråväderstankar”.

Statistikern Gustav Sundbärg riktar i sin essä “Det svenska folklynnet”, bilaga till den stora emigrationsutredningen 1911, en liknande kritik som Heidenstams mot den svenska nationalkaraktären. Svensken är visserligen intelligent och hederlig, menade Sundberg, men saknade sinne för det egna landet och dess karaktär:

Allt som ligger nära, ser svensken oredligt och dunkelt och betraktar det med viss misstro. Allt aflägset ser han stort och klart och gärna med en hänförd beundran. Därför är svensken alltid storslagen och vidsynt, när han bedömer främmande folk, och alltid småsinnad och trångsynt, när han bedömer hvad som är svenskt.

“Osvenskt” har länge varit ett positivt laddat omdöme i Sverige, oavsett om det rört sig om en maträtt, en kulturell sedvänja eller en persons temperament. Den svenska chauvinismen, om man kan tala om en sådan, ligger snarast i förnekandet av det svenska, något som gjort det svårt för utifrån kommande att tränga genom och assimileras in i den svenska kulturen. Till och med Heidenstam, som kanske mer än någon annan diktare förknippas med den svenska nationalromantiken, hyste ett ambivalent förhållande till det svenska och avskydde nationella symboler. När han slog sig ned på gården Övralid vid Vättern köpte han ett av torpen i sluttningen nedanför, av det huvudsakliga skälet att han ville ta ned den flaggstång som han menade skämde utsikten. Den flaggstång som står på Övralid idag restes efter skaldens död.

Den svenska nationalromantiken kring förra sekelskiftet inom konst, litteratur och musik skiljer sig också från den i många andra europeiska länder vid samma tid. Medan den nationalromantiska konsten och litteraturen i många länder fungerat som inslag i en politisk strävan att skapa homogena nationalstater ur brokiga, mångkulturella imperier, fokuserade den svenska nationalromantiken istället på naturens skönhet och de regionala och lokala kulturyttringar som höll på att duka under för den moderna svenska nationalstatens framväxt. Det göticistiska vurmandet för stormaktstidens krigarkungar var vid det laget redan marginaliserat.

Kanske är det därför Sverigedemokraternas sorglösa folkhemsnationalism sticker extra mycket i ögonen på den goda smakens väktare och riddersmän på kultursidorna: för att den är så påfallande osvensk. Det sant svenska är att förneka det svenska. Självförhävelse genom självutplåning.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Längst i sin förnekelse gick kanske Ingrid Lomfors, intendent vid Forum för levande historia när hon 2015 vid ett propagandaspektakel på Münchenbryggeriet slog fast att det ”Det finns ingen inhemsk svensk kultur”. Det kan man förstås hävda, om man tänjer definitionen av en inhemsk kultur till sin yttersta gräns, men med en sådan definition existerar inte några kulturer överhuvudtaget och då blir definitionen tämligen meningslös. Mig veterligen finns det ingen som förfäktar en kultursyn där nationella kulturer uppstår i ett vakuum, opåverkade av influenser utifrån och oförändrade över tid. Vad Lomfors argumenterade mot var således vad som med en typiskt svensk anglicism brukar betecknas som en halmgubbe.

Kulturskribenternas klädsamt upprörda reaktioner på Tidöavtalets förslag om en svensk kulturkanon är i samma anda. Som “dålig metafysik” avfärdar Expressens kulturchef Victor Malm på Twitter eventuella försök att definiera en svensk kultur. På så vis har kanonförslaget redan tjänat ett välkommet syfte, nämligen att tillhandahålla en ny halmgubbe för kultureliten att ta avstånd ifrån.

För egentligen är det inte innehållet i en kanon som de rysande och rasande redaktörerna vänder sig emot. De har givetvis själva tagit del av de verk ur den svenska kulturhistorien som egentligen inte existerar eftersom någon svenskhet inte finns och försök att definiera en sådan ofrånkomligen landar i dålig metafysik och för övrigt måste en svensk kulturkanon givetvis omfatta även annan kultur än svensk, egentligen borde den omfatta all kultur från hela världen. Och så vidare.

På tv ser jag ett inslag om Gammalsvenskby i Ukraina, som i år ockuperats av den ryska invasionsarmén under Putins orättfärdiga krig mot sitt grannland. I Gammalsvenskby lever svenskar som talar en säregen svensk dialekt, ättlingar till de svenskar som på 1780-talet förflyttades från Dagö i Estland till dagens Ukraina, till följd av en rättstvist mellan den svenske godsägaren greve Stenbock och tsarinnan Katarina den stora. Trots att de var i ständig minoritet i en ömsom rysktalande, ömsom tysktalande omgivning, behöll svenskarna i Gammalsvenskby sitt svenska språk och sin kultur. Först i slutet av 1800-talet återupptogs vissa kontakter med Sverige. Den svenska kulturen i Gammalsvenskby, som överlevt århundraden av skiftande herrar, två världskrig och sju decennier av kommunistiskt förtryck, säger mer om den svenska kulturens särart och livskraft, än samtliga svensk kulturskribenters nervösa avståndstagande från densamma.

The post Blågul självförhävelse genom självutplåning first appeared on Opulens.

HEMBYGD. “Om äkta internationalism inte kan vara annat än regional och lokal är det den illa ute med tanke på att mer än hälften av Sveriges befolkning i dag bor i storstäder och andra städer.” Det skriver Katrine Hamori i en kritik av Carsten Palmer Schales krönika i tisdags.

Carsten Palmer Schale drar en lans, eller ska jag säga slåss mot väderkvarnar när han skriver att man bör betänka det enkla faktum att ju färre som delar ens åsikt, desto viktigare är den. Med den logiken torde antivaxxare och anhängarna till teorin om att jorden är platt vara riktigt betydelsefulla och viktiga, en åsikt jag inte alls delar. Vidare skriver han att äkta internationalism inte kan vara annat än regional och lokal. Vore så fallet är den äkta internationalismen illa ute med tanke på att mer än hälften av Sveriges befolkning i dag bor i storstäder och andra städer.

Det går verkligen åt helvete med internationalismen om man betänker att en kommun som Dorotea på 50-talet hade ett invånarantal som närmade sig 6 000, idag har kommunen inte mer än 2 500 invånare. Om hembygden är den enda trakten för Schale, så är det många som saknar en sådan. Det är väl ganska ovanligt att man idag talar om just hembygd, inte enbart för att ordet som sådant fått en klang av nazistretorik där just ordet Heimat var ett hedersord, utan också för att det nog är sällan som någon uppvuxen och bosatt i Farsta eller Fosie benämner dessa orter som just hembygd. I dag har det ordet oftast en biton av förlöjligande och pinsam buskis.

De som skräms av Sverigedemokraternas framfart och drastiska minskningar av kvotflyktingar är ofta de som samtidigt försvarar bibehållandet av regionala språk och dialekter med näbbar och klor genom att hävda att det är viktigt att visa var man kommer ifrån. När jag då lite lamt frågar varför får jag aldrig något entydigt svar. Vad jag förstår så finns det en rangordning i dialekters status, där det till exempel inte anses lika viktigt att det ska höras att en person bosatt i Stockholm varit bosatt i västgötska Järpås fram till hen gick i nionde klass.

Det skojas ganska friskt i vissa kretsar om dem som uttalar i med ett spetsigt främre uttal, alltså förlöjligar man det förment snobbiga uttalet och säger sådant som “Vi på Lijdinöö dricker vitt vijn till bisvijerna”. För de som håller fast vid det dialektala sättet att uttala vissa ord vill tydligen att det ska framgå att man är uppvuxen på en ort där bostadspriserna är bland de högsta i landet. Till skillnad då från till exempel Tomelilla där man fortfarande kan köpa en villa för en tredjedel av vad en tvårumslägenhet på Lidingö kostar.

Alltså vill jag hävda att Carsten Palmer Schale är helt fel på det när han skriver att den enda äkta internationalismen är regional. Jag vill påstå att det enda regionalismen innebär är att vara klassbevarande och i förlängningen kan den också vara destruktiv. Som belägg för mitt påstående kan jag till exempelvis visa på vad som hände när jag som historielärare i en niondeklass i Sjöbo rättade ett prov som eleverna haft. En elev skrev “Andra Färskriget” i sitt prov. Det tog ett tag innan pengen trillade ner hos mig. Aha! Sjöbo ligger i Färs härad. Eleven hade alltså efter en hel termins historieundervisning inte förstått, eller velat förstå, vad andra världskriget stod för och vad det innebar för hela Europa och världen.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Ett annat klassiskt exempel på vådan av att alltför entusiastiskt hålla fast vid ett regionalt språk är när en annan elev skrev, i en uppsats om en studieresa, “… sen gick vi till mossajomet.”

“Mossajomet”? Något sådant ord finns inte på svenska. Inte förrän eleven ombads läsa upp högt vad hen skrivit gick det att förstå vad “mossajomet” skulle vara för ord. “Mossajomet” är alltså så man uttalar museumet på regional dialekt. Den unge eleven skulle alltså med Schales resonemang vara en representant för något mycket betydelsefullt, det vill säga det fåtal som tycker det är helt i sin ordning att hålla fast vid den dialekt man talar i en ort i Skåne.

Visst kan jag förstå att det finns en längtan efter hembygden, det enkla livet i den röda stugan som står för trygghet och skönhet i motsats till att varje morgon stressa i tunnelbanan och svära över hissen i ens hyreshus som återigen är ur funktion och tvingar en att mödosamt ta sig upp för trapporna till sjunde våningen. För att därefter innanför hemmets dörr upptäcka att man glömt köpa toapapper.

Men vad man då gärna förtränger är kroppar söndervärkta av tungt arbete och tuberkulos som frodas i fuktiga och dragiga stugor där snoriga ungar gråter över vattvällingen. Där kvinnor tvingas föda barn som det knappt kommer finnas mat till. Där den idylliskt solblänkande sjön utgör en livsfara för små barn. Där ingen gick mer än några år i skolan och med nöd och näppe kunde stava sig igenom en tidningssida. Där man talade samma språk i alla stugorna runt omkring.

Det vill säga ett helt annat språk än det som talades i salongerna på herrgården.

The post Hur många har en hembygd idag? first appeared on Opulens.

SVENSKHET. Det svenskaste som finns, åtminstone i kulturkoftornas skrå, är att det inte finns något som är svenskt. Paradoxalt nog kan man samtidigt, vid genomläsning av våra stora tidningars kultursidor, plötsligt få för sig, att det finns exempelvis palestinier, syrier, kurder, amerikaner, ryssar, iranier och somalier, skriver Carsten Palmer Schale.

Rom existerar inte. Det finns en mängd små kvarter, oansenliga byar och anspråkslösa regioner världen över. Idén om det stora, fria centrum, där allting sägs och förklaras och möts, utgör självföraktet i en av sina mer sublima inkarnationer. Om internationalismen utgår från ett centrum – Peking, Moskva, Washington, Bryssel – och formar allt efter sin avbild – så är den chauvinism. Äkta internationalism kan inte vara annat än nationell, regional och lokal: en värld där alla folk är likvärdiga.

Hembygden är den enda trakt, som finns överallt. Modersmålet är det enda språk, som alla talar.

Masstänkandet är tidens halvfascism; ett utslag av dess kväljande chauvinism. Masstänkaren fixerar sig vid masstalen, de väldiga röstsiffrorna, de stora upplagorna, miljonstäderna, skolorna med tusentals elever, de väldiga och övervakade fabrikerna och tryckta förbud. Vad är det man föraktar när man föraktar låga tittarsiffror, diktsamlingar sålda i 75 exemplar, små lokaltidningar, små folk och minoriteter på några tusen människor? Man föraktar den enskilde, man föraktar människan; ja, man föraktar sig själv.

Man degraderar sig själv till en siffra i en sammanräkning. Och man tror, att ju större slutsumman är, desto viktigare är man själv, desto tyngre väger ens åsikt. Man betänker inte det enkla, matematiska faktum, att ju färre som delar ens åsikt, desto viktigare är den. Man tänker inte heller på, att människovärdet är absolut. Det ökar inte genom addition.

Och i detta – som jag tidigare varit inne på: det svenskaste som finns, åtminstone i kulturkoftornas skrå, är att det inte finns något som är svenskt. Utvidgar vi denna förvrängda ståndpunkt, finns heller inget Hälleviksstrand, inget svenskt språk och ingen dialekt. Paradoxalt nog kan man samtidigt, vid genomläsning av våra stora tidningars kultursidor, plötsligt få för sig, att det finns exempelvis palestinier, syrier, kurder, amerikaner, ryssar, iranier, somalier, romer – ja, till och med norrmän.

Men det gör det naturligtvis inte, vilket logiken ju ger vid handen.

The post Avskaffandet av svenskheten first appeared on Opulens.

VELIGHET. “Nato är som kärnkraften. Vi ansluter. Och ansluter inte. Men hoppas ändå att vi är anslutna och får hjälp när det behövs”, skriver Lars Thulin.

Jag skäms inte för att vara svensk. Har aldrig gjort det, tvärtom är jag stolt och tacksam för att vara född och medborgare i ett land som brister till trots är ett av de bästa att bo i. Det visar alla internationella undersökningar.

Ändå finns frågetecken. Detta märkte jag då jag bodde och arbetade i Asien. Där ingick jag i ett sällskap med utflyttade västerlänningar. Flera av dem sade samma sak till mig.

“Vi förstår inte dina landsmän. Det finns inget folk som ni som är så besatta av att snacka skit om sitt eget land. Vi var övertygade om Sverige var bra och folket hade det toppen. Så varför uppträder ni då så?”

Jag har funderat på det. Inte hittat många svar. Ett kan vara att utflyttade svenskar tror att de är internationella och världsvana när de säger att Sverige är en förbannad ankdam (men alla länder är ankdammar). Samt att skatterna är fruktansvärda och dödar folket. Att föräldraförsäkring och att undervisning och sjukvård i princip är gratis nämner de inte. Trots att detta får exempelvis jänkare att tappa hakan. Men att nämna fördelar med vårt samhällssystem hade stört bilden av Sverige som ett riktigt skitland.

Kanske är det denna ambivalens som leder till något annat typiskt svenskt. Veligheten. Tron att vi kan äta upp kakan och behålla den. Och ett klart beslut i en svår fråga är livsfarligt. För då kan någon bli kränkt. Vilket är det absolut värsta man kan råka ut för i Sverige.

EU var till en början läskigt.

Som beslutet om kärnkraft 1980. Vi skulle bygga ut. Och lägga ned. På samma gång. Allt skulle vara klart på några decennier. När tiden gått ut har vi knappt byggt ut eller lagt ned. Vi vet 42 år senare inte vad vi ska göra. Men vi vet att strömmen håller på att ta slut.

EU var till en början läskigt. Med nästan minsta möjliga marginal valde vi ändå att bli européer. Fast givetvis ändå inte fullt ut. Inget klart beslut för euron, nej det skulle vi inte ha.

Så kastade sig Corona-viruset över oss. Sverige valde en unik väg. Medborgare skulle vidta åtgärder mot smittan som hotade lamslå samhället. Men det gick bara att föreslå åtgärder. Personligt ansvar var viktigt. Ingen fick kränkas, ingen fick tvingas. Äta upp kakan och behålla den. Omsorgen om de 15 procent som valde att inte vaccinera sig var i princip viktigare än omsorgen om de 85 som blivit stuckna. Allt annat var övergrepp.

Det märkliga var att vi 1967 faktiskt bestämde att alla måste köra på höger sida vägen. Idag hade motsvarande beslut blivit svårare, kanske omöjligt. Anti-högrare hade skrikande fyllt torg och insändarsidor. Ingen skulle få hindra den som vill köra till vänster att göra det. De som körde till höger fick väl väja.

Så frågan om Nato. Vi vill vara med. Vi vill att pappa USA ska rycka in om vi hamnar i ett vidrigt läge där vi inte klarar oss på egen hand. Därför väljer vi partnerskap istället för medlemskap. Vi övar fullt ut med världens största krigsmakt. För att vi ska känna till deras system och kunna anpassa vårt försvar till dem. Vi låter Natos styrkor öva hos oss för att de kunna hantera vår terräng och klimat.

Men självklart är vi HELT neutrala. Vi har absolut inte valt sida. Även om Natos huvudmotståndare tidigt fattade att vi valt sida. Det begrep även vi som gjort militärtjänstgöring. Efter en vecka i uniform förstod alla att neutraliteten var ett hyckleri. I alla övningar betecknades fienden med rött. Och alla anfall kom österifrån.

Nato är som kärnkraften. Vi ansluter. Och ansluter inte. Men hoppas ändå att vi är anslutna och får hjälp när det behövs. Fast ändå ska vi självklart inte vara anslutna.

Vad beror detta monumentala velande på? Jag har två gissningar.

Den ena stavas bortskämd. Vi har som nation i modern tid sällan pressats, ställts inför ultimatum, tvingats att snabbt agera för att överleva. Därför kan vi kosta på oss lyxen med både hängslen och livrem. Vi vill noga väga för och emot för att sedan äta upp kakan och behålla den. Med syfte att ingen får bli kränkt.

Det andra är att en följd av att vara bortskämd kan vara feghet. För EU och Nato bygger på samma grundläggande princip: en för alla, alla för en. I EU:s fall att acceptera saker som kanske inte är optimala för oss, men bäst för Europa. Vi måste hjälpa varandra. I Natofrågan vill vi bli skyddade och få högsta potens av försvar om det behövs. Men det innebär också att vi kan tvingas skicka stridande trupp till exempelvis Polen eller Baltikum. Vi måste hjälpa varandra.

Nej, det är läskigt. Kriga, usch. Vänsterpartiets inställning till pansarskotten var väldigt svensk. Visst ska vi hjälpa Ukraina. De måste få försvara sig. Men vi ska absolut inte hjälpa till med vad de främst behöver. Det måste väl ändå Ukraina förstå och acceptera. Äta up

Om veligheten bygger på ren feghet och ovilja att ”ta en kula för laget” i EU eller Nato – då är min stolthet att vara svensk naggad i kanten. För jag vill vara stolt. Men ändå inte. Var finns mittenalternativet? Neutralt stolt? Oberoende stolt? Alternativt stolt?

Välkommen till Sverige. Mellanmjölkens land.

The post Den neutralt stolta nationen first appeared on Opulens.

ANTISEMITISM. “Det borde vara en smula besvärande för partiet vars främsta strategi de senaste åren varit att oja sig över orättvisa brunsmetningar och som tjatat om hur Israelvänliga de är.” Myra Åhbeck Öhrman skriver om Sverigedemokraterna apropå Israels avståndstagande från partiet.

Israels nytillträdde ambassadör Ziv Nevo Kulman sa under helgen att landets relation till Sverige kan förändras vid ett regeringsskifte. Anledningen är att de inte vill ha något samröre med Sverigedemokraterna, som han beskriver som ett extremhögerparti med rötter i nazismen.

The post Nu tvättas SD:s bruna byk first appeared on Opulens.

SEGREGATION. Vad kostar det att bli sedd som svensk? Svar: 90 miljoner.

I alla fall om man får tro den nya Viaplay-komedin “Suedi”.

– Jag har saknat en film där vi kan skratta med varandra, inte åt varandra, säger regissören Manuel Concha.

Mahmod har en enda önskan: att få komma in i värmen. Svensson-värmen. Men det går inte. Trots att han är född i Sverige, jublar när svenska landslaget gör mål och “har druckit mer svensk mjölk än en svensk kalv”.

Så inträffar ett mirakel, Mahmod och två kompisar hittar 90 miljoner i skogen och så kan livet som svenske Sebastian – med hjälp av blå linser, hus på Lidingö, flickvän från överklassen och ny garderob med tillhörande mönstrade strumpor – ta sin början.

– Det här är Manuels historia, först och främst. Men visst finns det likheter från vårt förhållande, jag kommer från Solsidan i Saltsjöbaden och han från Lindängen i Malmö, säger Claudia Galli Concha, som är ihop med Manuel Concha sedan tolv år.

Hon har också en roll i “Suedi”, som får premiär på Viaplay den 1 oktober, och är producent tillsammans med Daniel Wagner (“som vi ringer när vi behöver lite parterapi”).

“Osvensk stil”

I en soffa på Södra Teatern i Stockholm fyller paret Galli-Concha entusiastiskt i varandras meningar om filmen, som Manuel Concha skrev manus till när de tidigare bodde i Los Angeles.

Där jobbade han som musikvideoregissör, vilket de båda tror har påverkat det snabbfotade bildspråket och den “osvenska” berättarstilen i “Suedi”.

– Jag har hela tiden haft en vision om att göra en rolig film, som låter som när vanliga människor pratar. Fast med en allvarlig botten, säger Manuel Concha.

Han är född i Sverige och har föräldrar från Chile. När han skrev och lyssnade på andras berättelser insåg han att han inte var ensam om att inte bli fullt ut accepterad i det svenska samhället.

– Sverige är ett fantastiskt land men segregationen har ökat. Skillnaden mellan rika och fattiga är större än vad den var för 20 år sedan. Jag kommer nog alltid att leva med känslan av att vara en andra klassens medborgare, så som det också uttrycks i filmen.

“Berörande”

Claudia Galli Concha påpekar att känslan av att inte riktigt få tillhöra är något som många kan känna igen sig i.

– Vi har ju sett filmen, utan överdrift, hundra gånger. Till en början skrattade jag åt allt som var roligt men sista gången så grät jag faktiskt, säger Claudia Galli Concha och fortsätter:

– Jag kände att det här är så vanligt, det finns så många som inte känner sig sedda och det är berörande.

Några 90 miljoner har han förstås aldrig hittat i skogen. Men Manuel Concha önskade sig blont hår som liten och säger att 85 procent av det som händer i filmen har hänt på riktigt. Samtidigt har han funderat på om han tagit i för mycket ibland i manuset.

– Men så tänkte jag att ska vi vara ärliga någon gång så är det nu. Och det är faktiskt de grejerna som har funkat bäst i komiken. För jag tror att det träffar rakt in i folk.

“Luktar sosse”

Självklart inträffar komplikationer för Mahmod. “Suedi” är ett komiskt bygge av förvecklingar som inbegriper en avogt inställd svärmor (Suzanne Reuter), inhyrda skådespelare som ska agera “bästa vänner” på det stundande bröllopet samt det stressande faktumet att alla Mahmods upphittade sedlar snart blir ogiltiga.

I rollistan finns många välkända namn, som Johan Ulveson, Danny Saucedo, Göran Ragnerstam, Claes Månsson, Filip Berg och Ann Petrén.

– Det var manuset som gjorde att de tackade ja, det är vass dialog, bra repliker, som “förlåt att vi luktar sosse, vi har åkt kommunalt”. När man hör Suzanne Reuter säga en sådan replik så blir det så självklart, säger Claudia Galli Concha.

Miranda Sigander/TT

The post Kämpar för att “bli svensk” i ny komedi first appeared on Opulens.

NYORD. “Så från ”zlatanera” till ”thunbergera” går en kärlekens rosenröda glädjetråd. Och här kan vi stanna upp, klappa oss själva på axeln och vara Sverigevänner alla tillsammans”, skriver Erik Cardelús.

Alla hjärtans dag må ligga bakom oss, men i The Guardian berättas det om en boomande dejtingtrend. Trenden kallas ”thunberging” och det handlar om att berätta om sitt klimatengagemang redan i kontaktannonsen, vilket uppenbarligen blir allt vanligare. Och siffrorna talar sitt tydliga språk, för med hela 240 procent har ”thunberging” ökat under de senaste två åren.

240 procent på två år, här har sannerligen världens alla trend- och börsanalytikerna något att rikta sina vinstjagande blickar mot, nu när de globala börskurvorna störtdyker till följd av oron för coronavirusets framfart i världen.

Men vad vi ska kalla fenomenet här hemma? För nog sägs det ofta att vi svenskar är dåliga på att slå oss för bröstet och lägga ut texten om vår nationella förträfflighet och framgångsrika människor i vår nationella omgivning. Dessutom sägs det vara erkänt svårt att bli profet i sitt eget land, oavsett var detta territorium ligger. Så säg mig – vad blir ordet på svenska?

Kanske kan vi med chosefri äktsvensk enkelhet kalla det att ”klimatragga”? Även ord som ”gregga” eller ”gragga” skulle funka. För då blir kopplingen till Greta så där lagom obskyr och oklar. Den finns där, men den skyltas inte om den. Ett äktsvenskt lagom, samförståndsanda och mellanmjölkig kompromiss, helt enkelt.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Sist en svensk gav upphov till ett verb på utländska språk var 2012. Då handlade det om en annan olagom svensk som trängde ur rutan och skapade rubriker världen över, nämligen Zlatan Ibrahimovic.

”Zlatanera” var verbet, vilket uppstod då den store Malmösonen spelade i den franska superklubben PSG och brukade dominera matcherna storstilat. Följaktligen betyder det franska ”zlataner” och dess svenska motsvarighet ”zlatanera” att ”klara något med kraft” och ”dominera”, ett beteende som fortfarande står sig väl på planen (nu i Milano), men som tyvärr fungerar allt sämre för statyn utanför Malmö stadion.

Greta och Zlatan, två (o)lagom världsberömda svenskar som vi har många skäl att vara stolta över. Stolta kan vi också vara över att vårt land fortsätter att ha ett högt globalt anseende, enligt en färsk undersökning utförd av Svenska Institutet. Det politiserade pratet om att vårt land befinner sig i fritt fall stämmer alltså inte, speciellt inte om vi tror på statistiska undersökningar, klimatforskningen och det som omvärlden säger om oss själva.

Och att svenskheten nu har letat sig in i det kollektiva globala medvetandet, på ett så vackert och viktigt område som kärlek, är bara att glädjas och vara stolta över. Så från ”zlatanera” till ”thunbergera” går en kärlekens rosenröda glädjetråd. Och här kan vi stanna upp, klappa oss själva på axeln och vara Sverigevänner alla tillsammans, för omväxlings skull.

Varför inte sjunga lite allsång också, nu när vi är inne på den där erkänt svårgripbara svenskheten. Nästa jobbiga fråga – vad ska vi då sjunga? Här finns många titlar, men valet faller på tre dängor: ”Kärleken förde oss samman”, ”Sol, vind och vatten” och ”En stund på jorden.”

The post “Thunberging” – Att ragga med sitt klimatengagemang first appeared on Opulens.

Köandet sägs utmärka det svenska. Men de välfärdslösningar som gjorde det rationellt att köa är länge sedan söndervittrade, skriver Nathan Hamelberg.

När svenskhet diskuteras, oftast utifrån tanken att de som inte är riktigt svenska ska bli svenska eller inte släppas in, så preciseras sällan något utmärkande svenskt. Men ska man ta fasta på en sak som brukar tas upp om och om igen så är det köandet: en svensk står i kö och väntar på sin tur, heter det.

Men är det så då? Häromdagen försökte min son och jag ta oss från Stockholmsförorten Skarpnäck in till city. Det pågår banarbeten på tunnelbanesträckan, så tågen går med reducerad hastighet. Just den dagen var det rökutveckling vid en station, så alla tåg stannade helt och passagerare ombads att ta andra färdmedel. Föga förvånande bildades enorma köer vid de bussar som sattes in. Men stod folk på sin plats i köerna? Nej, folk av alla hudfärger, bakgrunder, åldrar och kön trängde sig vilt och ohyfsat. Högst osvenskt! Av någon anledning fick det mig att tänka på katastrofen i New Orleans efter orkanen Katrinas framfart 2005: amerikanska komiker kommenterade syrligt att svarta människor plundrade medan vita människor kämpade för sina liv.

Saken är ju den att viljan att stå i kö beror på om huruvida man tror att det är rationellt att köa eller inte. Svenska samhället byggde på principer och välfärdslösningar som gjorde det rationellt att stå i kö, men den välfärden och de principerna har vittrat sönder under årtionden.

Möjligheterna att få förlossningsvård ser helt olika ut i olika delar av landet. De politiker påstår sig vara mest brydda om svenskhet vill ändra på turordningsreglerna så att arbetsköpare lättare ska kunna frångå lagstiftning som ska skydda arbetare. På bostadsmarknaden har den kommunala allmännyttan urgröpts genom utförsäljningar i en rad kommuner, vilket medfört att den som vill lösa sin bostadssituation gör det just genom att köpa sig fram, inte att stå i bostadsförmedlingens kö. Makthavare ställer sig själva och sina vänner först i kön när den gemensamma välfärden säljs ut – till lägstbjudande: de som lovar att sänka kostnaderna tar ut vinster från det gemensamma.

Att köa är inte längre svenskt, att tränga sig före är det. Och det måste vi ändra på.

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

The post I Sverige köar man inte, man tränger sig före first appeared on Opulens.

FRAMTIDSRÄDSLA. Valåret 2018 är symbolmättat i Sverige. Hundra år sedan demokratins genombrott 1918. Femtio år sedan idéernas utmaning mot idyllen 1968.

På 60-talet myntade Tage Erlander uttrycket ”de stigande förväntningarnas missnöje”. Han syftade förstås på välfärdsstaten som hade säkrat ett unikt maktinnehav för Socialdemokraterna men också höjt ribban för vad det offentliga måste leverera.

Statsministerns formulering fångade inte bara ett politiskt dilemma utan också något allmänmänskligt. Det är inte den absoluta nivån på trygghet och välstånd som avgör hur glada vi är, utan färdriktningen och jämförelsen med andra. Förnöjsamhet är relativt. I hela västvärlden finns en utbredd känsla av att efterkrigstiden var lyckligare än nutiden. Det var visserligen inte tal om flygresor till Thailand, datorer och smartphones, men allt var enklare. Mindre stress. Mer gemenskap. Sociala skillnader som krympte.

I det perspektivet var folkhemmet varmt medan globaliseringen är kall. En förklaring till nostalgin är antagligen att en tongivande generation hade som roligast sommaren 1967. Den största skillnaden mellan nu och då är ju att folk var utbytbara i industrisamhället, medan det friare och rikare kunskapssamhället sätter större press på individen. Ingen väg tillbaka, ens om det vore önskvärt, utom via kriser.

Sociologer har noterat att världskrig och depression svetsade ihop samhället, jämnade ut klyftorna. Nu har vi haft en lång period av fred och tillväxt. Mycket riktigt upplever många att något ”gått sönder”. Framtiden skrämmer, blotta misstanken att nästa generation kan få det sämre. Blicken vänds hellre bakåt, till exempel mot de ”svenska värderingar” som lär bli ett tema i valrörelsen.

Mönstret känns igen från Brexit, eller det amerikanska valet av Donald Trump. Än värre varianter av navelskådande kan noteras i Polen och Ungern. Det sveper en konservativ, nationalistisk våg över världen. Kosmopolitism är på väg att bli suspekt igen, som på 1930-talet. Ett övertydligt exempel var när den brittiska premiärministern Theresa May förkunnade:

“If you believe you are a citizen of the world, you’re a citizen of nowhere”.

Tro inte att det finns någon global gemenskap eller några universella sanningar. Tro inte på band eller skyldigheter bortom de nationella. Då är du i bästa fall naiv, i värsta fall en förrädare.

Markeringen mot den opålitliga kosmopoliten har sina idéhistoriska rötter i 1800-talets tyska antisemitism. Den rotlösa juden som sinnebilden för ett inre hot, oönskad undermänniska och konspirerande övermänniska på samma gång. Antisemitismen har dessvärre fått nytt bränsle, samtidigt som många européer idag uppfattar muslimer som de främmande, farliga elementen.

Vilka svenska värderingar kan vi knyta an till för att balansera denna utveckling?

Paradoxalt nog är det kanske läge att damma av just idén om folkhemmet. I riksdagens andrakammarsal förkunnade Tage Erlanders företrädare Per Albin Hansson 1928: ”I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.” Hans metafor var en smart fusion av konservatismens älsklingsord ”hem” och radikalismens stridsrop ”folk”. Genom sin lågmälda trivsel tog den udden av tidens fascistiska och kommunistiska visioner. Jämlikhet, med måtta.

Begreppet folkhem lånades från konservativt håll. I början av 1900-talet ville en socialt inriktad höger konkurrera ut socialismen genom att göra välfärd och trygghet till statliga åtaganden. Per Albins inmutning knöt också an till folkskolan och folkrörelserna. Skolans standardverk under hans uppväxt var ”Lärobok i fäderneslandets historia” från 1877, som präglades av Geijers perspektiv på svensk bondefrihet. Upprorsledaren Engelbrekt hyllades som symbol för motståndet mot främmande herrar, aristokrati och feodalism.

Folkhemmet var en briljant politisk konstruktion för sin tid. Tyvärr funkar den inte lika bra nittio år senare. Allt fler inser spänningen mellan ett etniskt definierat välfärdskontrakt och en öppen dörr för flyktinginvandring – för att bara nämna en av 2000-talets komplikationer.

Likväl är det i institutionerna vi måste söka lösningar när öppenhet, upplysning och framtidstro är under press. Nerifrån och upp. Inifrån och ut. Den kommunala demokratin, de lokala gemenskaperna, men också den europeiska och globala. Statens kärna av åtaganden först: säkerhet, rättsskipning, skola. Därefter social trygghet, välfärdskonsumtion, vidare cirklar av solidaritet.

I Sverige har vi länge slarvat med kärnan, tagit tillit och institutioner för givna. Inte minst borgerligheten har ett tvivelaktigt facit, kanske därför att så mycket av institutionsbygget förknippats med motståndarna. När en moderat riksdagsman twittrar att svenska domstolar bemannas av ”syltryggar” har något definitivt gått sönder.

Valåret 2018 lär vi få se hård polarisering. Samtidigt anar man en växande folklig insikt om vad som står på spel. Hög tid att slå vakt om socialt kapital och att värna en institutionell patriotism. Mycket av detta följer nationsgränserna, men långt ifrån allt. Det finns ingen motsättning mellan att ta ansvar för grannen och att vara världsmedborgare, tvärtom.

The post Svenska värderingar 2.0 first appeared on Opulens.

”Det är våra traditioner som gör oss till svenskar. Men makteliten vill ta dem ifrån oss”, sa Sverigedemokraternas Mattias Karlsson i sitt tal i Sölvesborg i lördags. Hur är det möjligt att SD trots sina opinionsframgångar fortfarande lyckas framställa sig själva som underdogs? Ja, antagligen har det en hel del att göra med hur de framställs i media.

Jag kan inte släppa Sverigedemokraternas partievenemang i Sölvesborg i lördags. Inte partiledare Jimmie Åkessons sommartal. Inte det här med att han under festligheterna på kvällen, vilket framgår i ett videoklipp på Facebook, var utklädd till Khadaffi och rockade loss på sitt stela sätt till Dr Bombays 90-talsdänga Calcutta (Taxi Taxi Taxi). Var och en blir ju salig på sin fason och jag hade nog själv garvat läppen av mig om jag bevittnat denna bisarra scen där i partytältet på Slottsudden.

Nej, det jag inte kan släppa handlar om just partiets chefsideolog Mattias Karlssons tal om de kulturaktiviteter evenemanget hade att bjuda på: stångstörtning, folkdans, vävning och varpa. De traditioner som makteliten alltså enligt SD vill stjäla.

Här kan man plocka en enkel poäng genom att exempelvis påpeka att stångstörtning nog mer är en gotländsk eller skotsk tradition än svensk. Eller att det för övrigt nog tävlats i att kasta trädgrenar långt innan nationalstaterna ens var påtänkta. Men låt oss inte vara såna nu. Även SD inser nog att de  flesta traditioner korsbefruktats av olika kulturella influenser men svenska blir de väl i deras mening när de omfamnats av oss svenskar under tillräckligt lång tid. Fast det förra är det nog lite si och så med. Jag menar, stångstörtning är väl ändå en idrott med så många aktiva de närmaste hundra åren att det får hispteraktiviteten roller derby att framstå som en folksport?

Hur som helst är det förstås trams att makteliten vill stoppa stångstörtning. Intressant dock att SD:s underdog-trick fortfarande funkar i media.

Att SD borde bevakas på samma sätt som andra politiska partier kan tyckas självklart. Samtidigt beter sig inte sympatisörerna som vilka som helst. Exempelvis brukar andra partianhängare inte ha den lilla otrevliga ovanan att i parti och minut hota journalister. Och att SD själva gärna viftar bort detta faktum beror förstås inte på att det handlar om en ovälkommen så kallad svans utan för att det är en del av partiets kärnverksamhet.

Jag är ingen stark anhängare av konsekvensneutral journalistik. De publicister som hävdar den ståndpunkten gör det enkelt för sig. Ofta verkar det mest handla om att undvika debatt om den egna journalistiken. Likväl kan förstås inte bevakningen av en politisk rörelse, oavsett färg och fason, styras av journalistkårens privata åsikter. Det är inte bara etiskt ohållbart utan också, vad gäller SD, ofta rent kontraproduktivt. En inte obetydlig del av deras framgångar bygger ju på den självpåtagna rollen som anti-etablissemang. Om en nyhetsreporter låter sin aversion mot partiet skina igenom så finns det tusen bloggar, twitterkonton och kommentarsfältherrar som gör politik av situationen.

Media bör behandla SD som vilket parti som helst men göra en korrekt avvägning och inte rapportera om varje verklighetsfrånvänt utspel. Deras företrädare är trots allt ur ett verkligt radikalt politiskt perspektiv inga underdogs utan bara maktelitens senaste uppkomlingar.

Alla artiklar av Stefan Bergmark

The post Sluta tramsa SD – ni är inga underdogs! first appeared on Opulens.