FOTOKONST. Bo Bjelvehammar har besökt Öveds kyrka och tagit del av stämningsfull fotokonst.

Utan egentlig anledning bestäms ett mål för Skåneresan – Öveds kyrka. Namnet vittnar om både vatten och skog. Den sista vägen mot kyrkan kantas av en allé av lindar, som strör ut sina dofter i omgivningarna. Betesdjur, nästan mogna sädesfält och täta klungor av trädsamlingar. En pastoral idyll.

År 1761 invigdes den nuvarande kyrkan, efter ritningar av den berömde slottsarkitekten Carl Hårleman. Kyrkorummet är välkomnande, med svalka, ljus och ett rum befriat från utstyrsel. Enkelt, rent, med ljusa färger. Och en öppenhet genom stora fönster, en öppenhet mot det omgivande landskapet.

I ett avskilt rum finns en fotoutställning av Eva Rosth, 13 bilder tagna mellan 2005 och 2025 i och kring Bjärsjölagård, Övedskloster och Vombsjön. De är framtagna i gamla fotografiska processer som palladium, kallitypi och cyanotypi. Du möter nakna stämningsbilder från landskapet med starka skiftningar mellan årstiderna, från augustidimma till en sommaräng vid slottet. Och så de underbara bilderna av träd som den trötta eken vid Vomb och eken i hagen vid Bjärsjölagård. Rena och enkla med bilder med starka stämningslägen. Hela den här veckan finns möjlighet att njuta av allt detta, till och med den 19 juli.

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Fotokonst i kyrkorummet first appeared on Opulens.

MODERNISERING. Jesper Nordström reflekterar över innebörden av den modernisering som den katolska kyrkan genomgått. ”Den förre påven visste att balansera det jordnära med det mystiskt högtidliga och det är bara att önska att den nye påven klarar den balansgången.”

Det europeiska intellektuella klimatet i Europa 1960 kan sammanfattas med en parafras på Asterix: ”…och hela kontinenten är invaderad av marxism. Hela? Nej en by håller tappert stånd”.

Nu är ju inte Vatikanen en by, men i en tid präglad av vänsterideologer stod det katolska fästet sig ganska slätt på den västeuropeiska intellektuella kartan i fråga om att tillhandahålla en ideologi att finna tröst i och vägledning av.

Den katolska kyrkan upplevdes helt enkelt av väldigt många som världsfrånvänd och introvert. Det var med andra ord dags för att ha konferens igen. Eller koncilium rättare sagt.

Andra Vatikankonciliet

Och nog blev det konferens alltid! Det hade ju passerat nästan hundra år sedan förra konciliet. Det spelas upp en scen för mitt inre där någon kardinal knackar på påve Johannes XXIII:s kontorsdörr och frågar om det inte hade varit bra att ventilera lite nu på fredag eftersom det var hundra år sedan man pratade om det här med treenigheten och allt det där andra.

Skämt åsido så handlade konciliet som varade i hela fem år om två ting: den interna teologin och själva ideologiproduktionen. Det vill säga framför allt den katolska kyrkans roll i samhället. Det var här stenen sattes i rullning till latinamerikansk befrielseteologi och ett fokus på hur fattiga skall få tak över huvudet och mat.

Moder Teresa hade ett sådant fokus långt innan kardinaler och teologer i någon dammig sal sammanträtt och satt det på pränt, men efter 1965 vann hon större erkännande. Det var som om huvudkontoret nu erkänt särarten hos en egensinnig medarbetare. Det samma gällde också för den förre påven som var fullt upptagen med sin gärning som präst i Latinamerika. Det framstår nästan som om konciliet var en konferens i elfte timmen där det snarast kodifierades vad som redan låg i luften beträffande kyrkans praktik.

Men vad hände då med de gamla dammiga böckerna, det teologiska hårklyveriet, drömmen om att ta ner en mirakulös glömd bok i den mörkaste korridoren under Peterskyrkan?

Jo Andra Vatikankonciliet hyste det också och här ges oss en biljett in – ett slags nav – kring vilket mycket av den teologiska debatten kretsar.

En historisk tillbakablick

Redan under tysk medeltid var det så att den rådande debatten kulminerade i Rom. Återigen var nu på 1960-talet Vatikanen den där sista konservativa instansen som under galgen måste säga att ”ja men okej, då, vi får väl ge oss i vissa frågar och mjukna lite i vår hållning.”

Påvens otroliga makt under högmedeltiden kritiserades av den store mystikern Eckhart von Hochheim, mera känd som Meister Eckhart. En filosof som en viss nyandlig charlatan stulit sitt namn från. Med dunkla tankegångar föregripande Baruch Spinozas gudsbegrepp talade Meister Eckhart om den inre gudsgnistan, den som ligger mystiskt dold mellan atomerna och köttet, det icke-reducerbara inom människan som är Gud.

Detta var något helt annat än det passiva kärl människan förväntades vara i efterföljd av de tidiga kyrkofäderna såsom Augustinus.

Det må framstå som hårklyveri, men här lanserades ett gudsbegrepp som inte ser Jehovas befallningar som något som bara hälls in i kroppen från himlen utan utgör erkännandet av att om vi skall höra Gud så måste vi redan ha Gud inom oss. Med andra ord var detta sprängstoff mot kyrkans rådande ordning.

Det är som om tysk teologi på 1300-talet fick sin egen Jeff Bezos; ”Gud hem till dig utan mellanhand”. Men på köpet följde också det i vår tid urvattnade personliga gudsbegreppet, religionen som individuell känsla och något bortom kyrkan med dess lagiskhet. Är detta alltid av godo?

Katolska kyrkan och fenomenologin

Under Andra Vatikankonciliet såg man dock på mer moderna teologers begreppsapparat och med inspiration från tysk fenomenologi med namn som Edmund Husserl och Karl Jaspers erkände man ett slags lösare gudsbegrepp som också blev mer konstruktivistiskt. Om detta var av godo går att diskutera i oändlighet. Risken föreligger ju att vilket sus och porl som helst i livsväven kan vara Gud. ”Jag cyklar ut till ljudet av vinden i björkarna och möter Jehova i det.”

En pendelrörelse i den katolska kyrkan

Konciliet handlade om hur religion kan vara en djupt känd rysning i människan å ena sidan och å andra sidan handla om att bygga härbärgen i Rio de Janeiros slum.

Gott och väl, men hur mycket kan man tänja frågan om Gud innan begreppet blir urvattnat? 

Ja, hela tiden denna pendling mellan olika djupa psykologiska behov hos människan och här kommer jag nu till skott med en åsikt: Katolicismens mystiska kärvhet och ”annanhet” är bättre skickad som en samlande kraft i en mörk tid än den snart helt sekulariserade Svenska kyrkan som tar in yoga och meditation i kyrkorummet i ett slags desperation för att locka nya medlemmar.

Vår tids påvar

Vatikanen och katolicismen väjer inte för att vårda sitt varumärke och trots att man likt Herkules verkligen ledde in floden genom stallet på 1960-talet bevarar den katolska kyrkan sin kraft på ett vis som ingen annan institution har lyckats med. Den förre påven visste att balansera det jordnära med det mystiskt högtidliga och det är bara att önska att den nye påven klarar den balansgången.

Något saknas hos Svenska kyrkan

Det händer att man ibland som skribent går in en skrivprocess med en attityd och kommer ut med en annan inställning. Man för en dialog med sig själv genom pennan. Så började jag med ett vanvördigt lite skämtsamt tonfall om påven på kontoret men lämnar med ett slags mer komplex, om än ej helt blind, vördnad. Det är kanske den sekulära väldigt svenskt ljumme gråsossen i mig som ändå saknar något. Det som inte bara är tacomys på församlingshemmet.

The post Vad har moderniseringen av katolska kyrkan inneburit? first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄRFILM. Ann Engqvist har skrivit en krönika med utgångspunkt i dokumentärfilmen ”Trovärdighet” av David Johansson. En film som handlar om Svenska kyrkans skogsmissbruk.

En dokumentärfilm om Svenska kyrkans skogsmissbruk finns på YouTube nu – ”Trovärdighet?” heter den och är gjord av David Johansson från gruppen Skydda Skogen och Naturskyddsföreningen i Örebro.

Majoriteten av de präster, diakoner, kyrkoherdar, biskopar som uppbär lön av Svenska kyrkan sig tror på Gud och därmed, får man förmoda, hens skapelse – den outgrundligt rika biologiska mångfalden i hav, himmel och jord.

Gud gjorde minst 9 miljoner arter på endast 6 dagar och hen var väl värd en vilodag efter den insatsen! Allt från elefanter, giraffer till storspov och småsileshår såg dagens ljus. Ingen konstnär har därefter haft sådana internationella framgångar, men ingen har heller blivit så lurad och förnedrad av sina följare. Minst en miljon av hens verk hotas att förstöras på grund av människan, alltså samma människa som enligt utsago ska vara Guds avbild och som satts att förvalta hens konstnärliga gärning. Gud är alltså en kreatör långt utöver det vanliga, mer produktiv än alla konstnärer genom tiderna – sammantaget.

Men var blev hen av? För tusentals år sedan skrevs det en bok om hens gärning. Men sedan?

Man skulle vilja fråga hen hur det känns att se sina konstverk och vidunderliga skapelser köras i dokumentförstörare eller köttkvarnar, bli malda till pappersmassa, uppbrända på bål, kvävda och fyllda av plastförpackningar, jämnade med marken, angripna av väta, koldioxid och mögel. Hur det känns när ens älskade sons kärleksevangelium slits i stycken och eldas upp till oligarker och krigsherrars förnöjelse?

Huruvida Gud är stendöd eller sitter i Den Helige Andes källare och hatar på nätet vet vi inte. Men hen måste vara bitter, allt annat är otänkbart.

Tjänar Svenska kyrkan Gud eller Mammon?

Svenska kyrkan är Sveriges femte största skogsägare, men samtidigt en skogsägare som inte liknar någon annan och med högre krav på ekologisk, ekonomisk, social samt andligt och existentiellt hållbar skogsförvaltning. Något som dock får stå tillbaka för prioritet maximal hög avkastning.

Dokumentären Trovärdighet? ställer flera väsentliga frågor och efteråt undrar man: tjänar Svenska kyrkan Gud eller Mammon? Är det Mammon som håller i både lien och yxan, eller är det Satan själv?

Dokumentärfilmaren David Johansson granskar hur lokala församlingar, trots sitt brinnande miljöengagemang, står maktlösa när egendomsförvaltningen drar sina egna slutsatser om vad som är viktigast – hög avkastning eller den svarta storken, trollsländorna, skogsödlan och spillkråkan? Låt oss säga att träden i skogen verkar väga mycket lättare än sedelbuntarna i kassan. Klagomålen från lokalborna (församlingsmedlemmarna), i områden som betyder mycket för lokala samhällen, skolor och kommuner, är det ingen som hörsammar.

På kyrkans egen hemsida står det dock: ”Svenska kyrkans skogsinnnehav är ett arv med anor från medeltiden och en källa för inkomster till kyrkans förkunnelse. I dag är skogen också en möjlighet att bidra till klimatomställningen, människors rekreation och en artrik och varierad naturmiljö.”( Kyrkan och skogen – en film om virke, värderingar och vägval, gjord på uppdrag av Egendomsförvaltningarnas samarbetsorgan ENSO (inte att förväxla med Stora Enso som är Sveriges största skogsmissbrukare).

Greenwashing på allra högsta nivå alltså. Svenska kyrkan är i detta ärende en förebild för andra skogsmissbrukare. Ett missbruk sanktionerat och hållbarhetscertifierat av PR-firman FSC (Forest Stewartship Council) där medlemmarna certifierar sig själva.

Svenska kyrkans förhållande till samerna

Det som också tas upp i dokumentären är kyrkans förhållande till samerna. När kyrkan tar samernas mark, exempelvis genom att arrendera ut renbetesland för vindkraft eller bedriva skogsbruk (skövling) utan samernas medgivande, kan det kallas för markexploatering, kolonialt förtryck eller nykolonialism. Vissa skulle också beskriva det som en form av ”land grabbing” (markrofferi), där en mäktigare aktör tar kontroll över mark som traditionellt tillhör en ursprungsbefolkning.

Med tanke på kyrkans historiska roll i förtrycket av samerna – inklusive missionering, kulturförtryck och tvångsassimilering – kan det också ses som en fortsättning på en kolonial praktik, där ekonomiska intressen prioriteras framför samiska rättigheter och traditioner.

Redan på 1600-talet bestämde sig kristna patriarker och feta kungar för att erövra områden i norr. Samerna tvingades byta namn, döpa sig, läsa Bibeln och fördrevs från sina boplatser. Familjerna splittrades och vissa återsågs aldrig. Deras kultur och tro bedömdes stå i strid mot kyrkans lära och ansågs därför vara förkastlig (att jämföra med mentaliteten hos dagens skenheliga patriarker som Trump och Netanyahu).

Cirka 400 år senare bad kyrkan om ”förlåtelse” och 2001 ägde den första ”Försoningsgudtjänsten” rum i Underåkras kyrka på sydsamiskt område, som ett led i en försoningsprocess.

Skenheligt är bara förnamnet.

Gav de tillbaka renbetesmarken?

Nej.

Svenska kyrkan fortsätter profitera

Svenska kyrkan fortsätter profitera på samernas mark. De kalhugger den, förstör den, kör ursprungsbefolkningen på flykt och stoppar stålarna i egen ficka.

2023 nominerades Svenska kyrkan till Greenwash-priset som Jordens vänner delar ut varje år. Då i konkurrens med Preem, som ägs av den saudiske miljardären Mohammed Hussein Al Amoudi via företaget Corral Petroleum Holdings, och regeringen som har en intill löjets rand bristfällig klimatpolitik.

I höst är det kyrkoval, personligen får jag inte rösta. Däremot kan jag lova att gå med om Svenska kyrkan håller sitt ord och ger tillbaka marken till samerna som, i motsats till de skenheliga, förvaltar Guds skapelse enligt hens önskemål, något de är tusenfalt bättre på. Det finns ett litet parti inom kyrkan som heter ”Himmel och Jord”. Det partiet hade jag röstat på om jag kunnat rösta.

The post Svenska kyrkans skogsmissbruk first appeared on Opulens.

UKRAINAKRIGET. Vad har svenskarna för relation till Ukraina? Förutom att de flesta av oss förfasas över att ett fredligt land blivit attackerat utan provokation, har vi starkare band till detta land än vi kanske anar, menar Anne Edelstam.

Svenska Sofiaförsamlingen i Paris ordnade häromdagen en konsert till förmån för Ukraina. Den fortfarande hotade kyrkan var fullsatt inför detta event. Extra stolar fick tas in och fyllde upp mittgången. En salig blandning av nationaliteter och åldrar satt som tysta ljus när de första tonerna ljöd. Men en sak hade vi alla gemensamt: förfäran över vad som händer oskyldiga människor på flykt.

För ett par år sedan fylldes kyrkan med afghanska unga män som fått lära sig svenska i Sverige men som när de blivit myndiga inte längre fick vara kvar i landet. Nu öppnar parisarna och svenskarna sina hjärtan till förmån för andra, lika nödställda flyktingar. Många kvinnor och barn.

Kvällen började med den alltid så energiske och duktiga musikern, körledaren och orgelspelaren, Björn Åkerhage, som spelade den Ukrainska Nationalsången på kyrkans fina orgel. Kvällen fortskred med kören, pianisten Daniel Propper, trombonisten Thobias Nilsson, Anna Rosset, Joel Andersson och solisten Harald Marlot. Inte många ögon var torra under kvällen. Men det var den ypperliga sångerskan Sofia Nilsson, som introducerade historik och sång från Gammalsvenskby i Ukraina, där vissa invånare fortfarande talar en svensk dialekt!

Hon berättade för en hänförd publik om hur hennes morföräldrar, svenskättlingar från Gammalsvenskby i södra Ukraina, kommit till Sverige 1929.

Enligt Sofia var de några av de estlandssvenskar som efter en rättslig tvist med den svenske godsägaren på Dagö hade fördrivits dit i slutet på 1700-talet från Dagö i Estland (vilket tillhörde Sverige fram till 1721) och tilldelats mark av den ryska kejsarinnan Katarina II . Det nyryska guvernementet hade precis erövrats från turkarna. Genom århundradena lyckades man behålla den lutherska tron och så småningom byggdes det en svensk kyrka i trakten. Under det första världskriget utbröt hungersnöd och kontakterna med Sverige bröts tillfälligt. Svenskättlingarna blev dock hjälpta av en svensk missionär, verksam i Ryssland och av ärkebiskopen Nathan Söderblom. En expedition ordnades 1929–1930 för de flyktingar som ville komma till Sverige.

Sveriges första flyktingförläggning inrättades i Jönköping, i kaserner som tillhört Jönköpings regemente och som blivit lediga efter det att regementet avverkats föregående år.

Efter den lyckade konserten kunde vi köpa ett glas vin i församlingssalen (ja, det är ju trots allt vinlandet Frankrike…) till förmån för Ukraina naturligtvis. Då hittade jag Sofia i full diskussion med en man vars släktingar också kom från Gammalsvenskby!

”Guds vägar äro förunderliga”, tänkte nog många av oss när vi gav oss iväg därifrån.

The post Gammalsvenskby – en länk mellan Sverige och Ukraina first appeared on Opulens.

ARBETARRÖRELSEN. När PO Enquists epos “Musikanternas uttåg” har urpremiär på scenen lyfts en spirande norrländsk stolthet. Västerbottensteatern inviger Sara kulturhus i Skellefteå med berättelsen – som handlar om arbetarrörelsens framväxt och krock med väckelserörelsen.

Byggt av västerbottniskt virke ståtar Sara Kulturhus mitt i Skellefteå. Och när Västerbottensteatern för första gången intar en scen i huset är det med en berättelse som många i trakten har längtat efter att se gestaltad. Det handlar om arbetarrörelsens framväxt bland sågverken längs Norrlandskusten – och regissören Bobo Lundén ser en särskild symbolik i att spela i trähuset.

Samtalet om rättigheterna till boken har pågått under flera år, och ett år innan Per Olov Enquist gick bort fick Västerbottensteatern rätt att spela Skellefteåeposet.

– 2021 har vi haft temat “Västerbotten”. Det kan låta lite diffust, men vi belyser den tiden då västerbottningarna fick människovärde. Det är PO Enquists ord, det handlar om tiden från 1900-talets början när alla folkrörelser kom i gång: väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen, säger Bobo Lundén.

Skapade människovärde

“Musikanternas uttåg” följer människorna kring Bureå och dess grannbyar, och i centrum står pojken Nicanor Markström. Bara tio år gammal möter han den från Stockholm utsände agitatorn Elmblad. På grund av Nicanor får socialisten ett bryskt mottagande av Burebygdens arbetare.

Men mötet kommer att spela stor roll för dem båda.

Bobo Lundén talar om en tid då arbetarna underdånigt bugade för chefen. Men de gör uppror när rykten cirkulerar om att de skulle vara “dåliga arbetare”.

– Bildandet av arbetarföreningarna, med Bureå arbetarförening som PO fokuserar på, det var en stolthet och en självkänsla i att “vi betyder någonting”. Berättelsen handlar om den tiden där man börjar förstå att man inte är livegen längre, utan att man har ett värde, säger Bobo Lundén.

Arbetarrörelsen växte fram i hela Sverige, men i Västerbotten mötte den också en väldigt stark väckelserörelse, vilket eposet skildrar. Och väckelserörelsen hade redan bidragit till att folk känt ett växande människovärde, menar Bobo Lundén.

– Svenska kyrkan var makten då, men väckelserörelsen hade så kallade kvinnliga läsare redan i slutet av 1700-talet. De var före i så mycket i ett slags process av jämlikhet och att man hjälptes åt, säger han och framhåller att väckelserörelsen och arbetarrörelsen egentligen ville samma sak men ändå krockade.

Nytt självförtroende

Pjäsen framförs på en scen med 15 meter i takhöjd, och scenografin i det stora rummet är avskalad: 9 stora pelare får symbolisera både skog och sågverkens kolvar. Bobo Lundén pratar lyriskt om kulturhuset – och särskilt glad är han över att inviga det med en av traktens egna berättelser.

Han ser också paralleller till Skellefteås utveckling i dag.

– Det är fantastiskt att det här kulturhuset har byggts nu, mitt i byn, mitt i Skellefteå. Det kommer att påverka allt här. Självkänslan hos västerbottningarna kommer att öka, och därför är det så viktigt att vi berättar den här historien nu.

Elin Swedenmark/TT

The post “Musikanternas uttåg” om norrländsk stolthet first appeared on Opulens.

VINYL. Den här veckan ger sig Jesper Nordström i kast med den genre som ibland benämns Jesuspop. Bland annat får vi möta en sjungande långtradarchaufför.

Min religiösa tro är närmast parodiskt svensk och på frågan om jag är troende svarar jag ljumt och undvikande. Fråga mig om jag tror på Gud och du får ett långt sirligt svar om gudsdefinitioner, vetenskapens gränser och ett hummande som hade fått Torbjörn Fälldin att framstå som Ebba Busch i jämförelse.

The post Veckans vax: “Den sjungande långtradarchauffören” first appeared on Opulens.

KORTSIKTIGT. “Nu hotar Svenska kyrkan att sälja och göra sig av med den svenska Sofiakyrkan i Paris, belägen i en av Europas viktigaste huvudstäder och ett nav för de tusentals svenskar som arbetar och bor där”, skriver Anne Edelstam som menar att debatten inför kyrkovalet helt missat utlandskyrkans viktiga funktion för hundratusentals svenskar.

I dagarna är det kyrkoval – det har väl inte undgått någon. Många debatter rasar i media om samkönade vigslar, politiska partier som borde eller inte borde vara med i kyrkorådet – men inget sägs om den viktiga funktionen utlandskyrkan fyller.

För de hundratusentals svenskar som reser, bosätter sig tillfälligt eller permanent utomlands, är svenska kyrkan ofta en viktig punkt för att bibehålla kontakten med hemlandet. Detta uppmärksammades till exempel under tsunamikatastrofen i Thailand för några år sedan samt under terrorattackerna i London och Paris, för att ta några exempel.

De svenska medborgare bosatta utomlands som är medlemmar i svenska församlingar får inte rösta i kyrkovalet i Sverige, trots att de i högsta grad berörs av de beslut som tas inom Svenska kyrkan. Och nu hotar Svenska kyrkan att sälja och göra sig av med den svenska Sofiakyrkan i Paris – belägen i en av Europas viktigaste huvudstäder och ett nav för de tusentals svenskar som arbetar och bor där.

Svenska kyrkan i Paris är Sveriges äldsta utlandsförsamling och startade år 1626. Sofiakyrkan är ett viktigt och centralt beläget kulturarv ritad av den svenske arkitekten Gustav Adolf Falk och byggd 1913. Det gamla Sofiakapellets altartavla, en kristusbild av skulptören John Börjesson, flyttades över till den nya kyrkan. Reliefen vid portalen med motivet “Jesus välsignar barnen” skapades 1913 av skulptören Carl Fagerberg. Mark liksom byggnad inköptes och bekostades av församlingsmedlemmarna samt genom svenska donationer.

På 1970-talet såldes kyrkan för den symboliska summan av 1 krona till svenska staten (som sedan gav den vidare till svenska kyrkan) som lovade att underhålla byggnaden. Det är en ståtlig sådan som inrymmer en del av svenska skolan som de hyr, prästbostad, kök med matsal samt bibliotek och så själva kyrkan. Dit kommer svenska barn regelbundet till barnverksamheten, äldre på kyrkoluncher, aupair-ungdomar, samt församlingsmedlemmar. Icke att förglömma att i Frankrike är de flesta kyrkor katolska sådana, sålunda ganska annorlunda än den svenska lutherska trons.

Kyrkans verksamhet uppmärksammades senast i svensk media då den under ett drygt år översvämmades av afghanska unga män som blivit utvisade ur Sverige men lärt sig svenska under sina år i svensk skola. De drogs till Svenska kyrkan i Paris där de hade en fristad, fick omsorg och mat samt hjälp med franskan och fransk undervisning av volontärer, bland annat från kyrkans medlemmar.

Under terrorattentaten var kyrkan en given plats att söka sig till för tröst och själavård. De senaste pandemiåren har varit mycket påfrestande, speciellt för de äldre svenskar, då många levt instängda, ensamma i sina lägenheter under långa perioder. Då har de anställda i kyrkan varit en välkomnade tröst i nöden. I min egen familj har vi varit med om en familjemedlem som råkade ut för ett attentat och som blev skadad för livet. Den ende som kom till vår undsättning då på sjukhuset i Paris var den svenske prästen. När det händer något så tragiskt är det väsentligt att ha någon som ställer upp och där spelar Svenska kyrkan en ovärderlig roll. Gratis, inte att förglömma!

Kyrkan upprätthåller våra svenska traditioner och högtider då svenskar i alla åldrar och från alla miljöer samlas för att fira tillsammans. Den årliga julbasaren är uppskattad även bland fransmän och andra Parisbor. Lucia likaså. Det är till och med så pass populärt att kyrkan får ordna med flera luciatåg under en tredagarsperiod så att alla ska kunna få ta del av sångerna. Musikprogrammet består av två körer, en barnkör och flera konserter. Nuvarande organist är den mycket uppskattade Björn Åkerhage.

Sofiakyrkan behövs, inte enbart för de som bor eller reser till Paris utan även för Sverige.

Kyrkorådet i Paris fick meddelandet den 30 juni 2021 att Svenska kyrkan vill sälja kyrkan i Paris av ekonomiska skäl. Den skulle säljas för sex miljoner euro vilket verkar vara förhållandevis lite för att sedan rivas! Samtliga, unga som äldre, i Paris har förfasats över detta tilltag. Alla betonar vikten av kyrkan, inte bara den religiösa men också den sociala rollen, som ett hem i utlandet och en kulturell klenod, bekostad en gång i tiden av medlemmar som inte kunde ana att deras pengar en dag skulle försvinna – vart? Ja, det kan man ju undra över.

Det är kortsiktigt tänkt att spara pengar på bekostnad av ett svenskt kulturarv i utlandet. För Sofiakyrkan behövs, inte enbart för de som bor eller reser till Paris utan även för Sverige. Den har nämligen ett viktigt anseende utåt och gör bra reklam för vårt land i en av världens viktigaste huvudstäder. Kyrkan med dess aktiviteter är även uppskattad bland fransmän som får upp ögonen för våra nordiska, för dem exotiska, traditioner.

I stället för att sälja kyrkan borde den utvidgas och kunna användas ännu mer, för den gör mer nytta än alla turistbroschyrer om vårt fina land någonsin kan göra. Det är personalen, medlemmarna, kören, alla volontärer som klär upp sig i Sverigedräkter, pratar om Sverige och serverar svensk mat och sjunger svenska sånger samt det centrala läget, som drar till sig så många parisare. Det tar tid att skapa kontakter och nätverk men det går fort att rasera dessa. Sverige och Frankrike har mycket att ge varandra. Det började redan innan familjen Bernadotte kom till Sverige och fortsätter än i dag. Stäng inte den dörren utan låt oss hålla den öppen för framtida generationer!

The post Kyrkovalet: Ett kulturarv riskerar att gå förlorat first appeared on Opulens.

HOPP. Annelie Drewsen visar att allt inte bara är mörker, det finns också hopp, glädje och ett jävlar anamma hos hennes unga karaktärer, skriver Carolina Thelin.

Prinsen av Porte de la Chapelle av Annelie Drewsen
Rabén&Sjögren

Sommaren 2018 publicerade Opulens novellen Tusen tashakor, hejdå av författaren, journalisten och gymnasieläraren Annelie Drewsen. Det är en hjärtskärande berättelse om den ensamkommande 18-åringen Salar från Afghanistan. Efter tre år i Sverige och två år hos en familj – pojken Albin och mamman Karin – får han sitt tredje avslag på asylansökan och inser att han måste fly för att inte skickas tillbaka till Afghanistan.

I dagarna kom Drewsen ut med Prinsen av Porte de la Chapelle. Det är en roman för unga som tar vid där novellen slutade. Den börjar på Malmö centralstation där Salar hoppar på tåget för att slutligen nå Paris. Han träffar andra i samma situation som bor i ett tältläger utanför stationen Porte de la Chapelle, slår sig ner och får en vän – Najib – som också flytt från Sverige.

Jag och min familj är själva familjehem åt en kille från Afghanistan i Salars ålder. Nu har han varit hos oss i snart fyra år men fortfarande inte fått asyl. Hans uppehållstillstånd har förlängts eftersom han går i gymnasiet men om han inte lyckas avsluta med godkända betyg och kort därefter inte hittar ett jobb som han kan försörja sig på blir han utvisad. Det kallar jag grymhet i sin värsta form – att efter så många år av acklimatisering skickas tillbaka till ett av världens dödligaste länder för civila.

I en intervju i Opulens inför boksläppet beskriver Drewsen hur berättelsen om Salar kom till: “Det kan vara jobbigt när det handlar om en maktlös ung människa som fått allt sitt hopp om framtiden sönderslaget. Jag har sett ungdomar i ögonen och mött total svärta. Att möta en blick utan hopp går emot hur det ska vara för barn och unga att växa upp. Skrivandet är mitt sätt att försöka förstå och berätta om det”.

Till Paris kommer många som efter avslag efter avslag i Sverige försöker överleva i förhoppning om att få uppehållstillstånd. I Svenska kyrkans lokaler samlas många av dem. Här finns det språkcirklar, fika och någon som lyssnar. Det gör också Salar och Najib. Drewsen reste själv till Paris för att göra research. Romanen bygger på sanna historier från ungdomar i samma situation som Salar, som dock är en fiktiv person.

Salar sörjer sin familj i Sverige, Karin och lillebror Albin gav honom hopp om framtiden ett kort tag, nu inser han att det inte finns någon plats för honom i världens tryggaste land. I tältlägret samlas råttorna och polisen gör razzior. Men trots hemlösheten, trots smutsen som samlas under nagelbanden, känner han sig säkrare här än i Sverige.

Drewsen är engagerad i skrivverkstäder för nyanlända ungdomar i Rinkeby och Tensta och har skrivit flera lättlästa böcker om ensamkommande ungdomar, bland annat serien om Amina, en tuff flicka från Somalia som blir en fena på löpning. Drewsen visar att allt inte bara är mörker, det finns också hopp, glädje och ett jävlar anamma hos hennes unga karaktärer. Det finns det också hos Salar. Och någonstans i slutet av romanen väcks en tillförsikt om en ljusare morgondag.

”De tror att de kan städa bort oss, tänker Salar. Men vi finns kvar. Mellan husen, under himlen, någonstans finns vi alltid kvar. Förblir människor.”

The post Engagerande ungdomsbok om ensamkommande first appeared on Opulens.

Elisabeth Ohlson Wallins altartavla med hbtq-motiv invigdes i Sankt Pauli kyrka i Malmö så sent som på första advent. Efter kritik om att tavlan “visar tecken på gnosticism” meddelar Svenska kyrkan nu i ett pressmeddelande att den ska plockas bort från kyrkorummet.

The post Kent Wisti om altartavlan first appeared on Opulens.

ANSVAR. “Petrus är bokstavligen rädd och djupt orolig för att familjen kan riskera att frysa ihjäl om kölden blir hård detta år. Fram till dess känner han sig tvingad att försöka skydda och värna, föda sin lilla familj.” Crister Enander skriver om mannen från Transsylvanien som sover utomhus i ett prång vid Lunds domkyrka.  De tidigare två texterna om Petrus hittas här och här.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Tidig morgon. Mycket tidig morgon. Jag sover sällan gott. Å andra sidan misstror jag ordstävet att bästa huvudkudden är ett rent och fläckfritt samvete. Caesar, denne grymme diktator i forna Romariket, framhöll ständigt att han ville omge sig med feta män som sov gott om natten. Då var han trygg, ingen av dessa män skulle orka eller äga vilja och kraft att omkullstörta hans despotiska envälde.

Vanlig vardag. Söndagen är förbi. Nu är det ännu en ny måndag. Utanför mitt fönster härskar hösten. Kylan, krispig och klar, är redan här. Sakta vänjer jag mig vid att leva i botten på denna kolsäck och famla mig fram i morgonmörkret. Himlens svärta är här för att stanna sina envisa månader. Som varje år.

Och även detta år säger jag som de senaste åren, att jag ska bli vän med vad som väntar; korta dagar, långa stillsamma pass vid skrivbordet och timmar då jag kan ligga i läslampans sken och vända blad, byta bok mot bok och om och om igen slarva bort det där anteckningsblocket som jag numera aldrig vet var det är. Varför är det i dessa moderna tider – i det eviga sken från mobilerna som alla tycks leva i – omöjligt att hitta en penna när man behöver en? Ett av livets många mysterier, dock sorterat under avdelningen för triviala spörsmål.

Elementet brusar ytterst svagt, som på långt avstånd. Hemtrevligt, tycker jag utan tvekan. Tryggt och vänligt. Redan halv fyra vaknade jag och satte på kaffet. Tvagade mig i hast därtill när Mollbergs blandning fick hett vatten över sig genom bryggaren. Det smakar ljuvligt. Sakta vaknar sinnena, även om det denna morgon verkar gå onödigt trögt.

Igår skrev jag några rader på Facebook om Döden och om Gud. Kommentarerna var ganska få. Märkligt, kan tyckas. Döden som annars alltid gör alla så muntra till sinnet. En hobby – tänkte jag – så god som någon. Igår kväll stötte jag kort på min vän Björn Sandberg, inget längre resonerande hanns med. Och Petrus dök också upp förresten. Just nu, och fram över november och december, har han tillgång till egen säng, tak över huvudet, även en dusch kan han använda. Många har frågat hur det gått för Petrus sedan jag senast skrev om hans dagar och nätter här i Opulens. Först nu, efter en tuff sensommar och tidig höst under evigt bar himmel, kan han äntligen sova sammanhängande nedbäddad i en vanlig säng.

Sverige. Idag. Mitt i det forna Folkhemmet. Ruiner av vad som en gång byggts och skapats: samveten söndervittrade av en hämningslös tidsålders ohöljda egoism.

Den största skillnaden för Petrus är inte, som man lätt tror, värmen eller skydd från vind, kyla och regn. Det är friheten från en plågsam och konstant stress. Natt efter natt, månad efter månad, i helg och söcken lika, vaknade han till, stup i ett, med ett ryck – rädd, desorienterad, orolig och osäker på om några aggressiva unga män eller killar tänkte roa sig med att försöka ge honom en omgång stryk. Han är ju hemlös. Han har sin plats tydlig och klar: längst ner på alla hierarkiers hackordningar, ja pinnen allra närmast backen.

Med andra ord: Han är tillåtet villebråd i nynazismens förvridna lilla vidriga värld. Och en man utan hem, utan arbete, ivägtvingad av nödvändighet från familj och vardag – brutalt lössliten från eget liv och vardagarnas sammanhang – tycks även vara vissa fulla studenters föreställning om en rolig stund på väg hem genom natten när krogarna stängt och tjejerna nesligt nobbat dem. Många nätter slets Petrus plötsligt ur sin ryckiga och ytliga sömn och var tvungen att snabbt försvara sig för att inte få sig ännu en omgång stryk.

Sverige. Idag. Mitt i det forna Folkhemmet. Ruiner av vad som en gång byggts och skapats: samveten söndervittrade av en hämningslös tidsålders ohöljda egoism.

Välutbildade och ytterst välbeställda unga människor visade sig från sin bästa sida. Min vrede sjuder och bubblar inom mig. Nynazister å ena sidan, rika bortskämda direktörsslynglar från Stockholm å den andra. Att vilja ge en hemlös man en omgång stryk har dessa två grupper gemensamt.

Denna ständiga stress, denna mäktiga oro och rädsla för egen säkerhet var nog det som Petrus plågades mest av. Det säger han själv i alla fall. Just nu, vid denna mycket tidiga timme, sover Petrus – säker, trygg och varm. Han ligger i Evangeliska Fosterlandsstiftelsens kapell. En ung präst, Hans Dahlén, har öppnat kapellet för honom. Domkyrkoförsamlingen, min granne bredvid Domkyrkan, hjälpte honom inte. Jag kom enbart så långt i mina försök och böner för Petrus, att de till slut fattade beslut om att hjälpa Petrus med två nätter på vandrarhem. Två nätter efter flera månader.

Kristligt sinnelag? Jesus heliga budskap? Evangelierna omsatta i handling? Jag vet inte, ärligt talat. När jag satt inne på Domkyrkoforum och fick veta att den duktiga och hjälpsamma Diakonen, Sandra Lindqvist, efter många om och men lyckats med att utverka denna hjälp av sin chef Domkyrkokaplanen Lena Sjöstrand – tillika doktor i teologi – tänkte jag automatiskt: ”Jaha, de vet lika väl som jag att detta är tomma ord, gester i luften. Det finns ingen sängplats att uppbringa på dessa villkor.”

Mycket riktigt. Ytterligare två nätter i sin utvalda fönsternisch i Domkyrkans gamla gråa sandstensvägg fick Petrus sova utomhus. I kyla. I regn. Jag förstår det inte. Domkyrkan är ofantligt rik. Det handlar om stora förmögenheter, inte bara om en smått förmögen församling vilken som helst.

Det jag känner är skam.

Jag känner vrede. Och stor beklämning. Domkyrkokaplanen Lena Sjöstrand ledde igår vesper – hon är i sitt prästämbete en utomordentligt duglig och duktig präst. Jag tvivlar inte på allvaret i hennes tro eller hennes kallelse.

Tvärtom vill jag mycket tydligt framhålla. I det avseendet känner jag respekt för både henne som person och vad hon uträttar som präst. Hennes utläggning igår kring bibelordet berörde mig och vidrörde något djupt inom mig. Men den attityd, den märkliga brist på vardagens handling och verklig förståelse för en fattig människas villkor, detta att “ta vara på sin broder”, ett centralt och bärande budskap i den kristna tron, som Svenska kyrkan och Domkyrkoförsamlingen uppvisat inför denna kristna trosbroder från ett annat och plågsamt fattigt land förstår jag över huvud taget inte. Det gör totalt stopp i tanken. Det är rent av ofattbart och strider, så som jag lärt mig och läst evangelierna, mot kristendomens grundläggande budskap. Min skam är ingen liten privat nyck, någon sorts idiosynkrasi. Min känsla av vrede är fullt och fast befogad. Någonting är fel – och grundläggande fel och skevt och vrångt – därinne i Svenska kyrkans svindyra skrytbygge. Ty flott och elegant är det.

Björn, Petrus och jag – för att nu återvända till gårdagskvällen – bestämde att vi en kväll under veckan som nu kommer ska laga och äta middag tillsammans. Det ser jag fram emot.

Men jag behöver hjälp för att kunna hjälpa.

Oktobers kyla väller in över Europa. Den är avsevärt värre i Transsylvanien än vad den är här på våra nordliga breddgrader. Jag vill därför ha råd av er. Jag vill veta hur jag ska göra inför den annalkande vintern. Petrus har en dotter, hon heter Petronella och fyllde nyligen tio år. Hans hustru heter Maria. Han vågar inte ta sig hem förrän han lyckats samla tillräckligt med pengar för att klara av den hårda kylan.

Ved, mat, el, en del gas till spisen.

Petrus är bokstavligen rädd och djupt orolig för att familjen kan riskera att frysa ihjäl om kölden blir hård detta år. Fram till dess känner han sig tvingad – av ansvar och kärlek – att försöka skydda och värna, föda sin lilla familj. Jag tänker hjälpa till så gott jag förmår.

Men jag behöver hjälp för att kunna hjälpa.

Kanske är det övermod, rent av utslag av hybris, av mig att inte bara blunda och ägna mig åt mitt eget lilla liv utan inbilla mig ett det är möjligt att hjälpa en människa som jag råkade träffa på när han nyss levde utan tak över huvudet, utan säng, utan sammanhang. Jag vill inte att hans unga dotter ska frysa uppe i bergen under den kommande vintern. I många stunder, när jag bäddat ner mig och stängt min dörr bakom mig, har jag till och med upptäckt att jag har svårt att tänka mig att kunna sova och ha lugna dagar, varma ombonade nätter, om jag samtidigt vet att de hårda, isande och kalla vindarna från Sibirien gör deras liv outhärdligt därnere. Transsylvanien är mycket vackert. Men det är outhärdligt kallt under vinterhalvåret. Ved, varm mat, el. Hans dotter är på alla sätt lik våra döttrar, våra barnbarn, syskonbarn eller, för den delen, grannarnas ungar.

Petronella är duktig i skolan. Kanske är hennes pappa Petrus aningen mer krävande vad det gäller läxläsning och skolarbete än vad vi här hemma är vana vid. Å andra sidan, hela hennes framtid hänger på att hon fortsätter att vara duktig i skolan. Han vet det. Han vet hur det kan gå annars.

Petrus har länge, under många år, levt i en vidrig diktatur under en av modern tids mest hänsynslösa diktatorer här i Europa. Nicolae Ceauşescu har väl ingen lyckats glömma? Eller hans maktfullkomliga hustru Elena Ceauşescu som bland annat var besatt av att samla tusentals par med dyra skor från modehus världen över. Blodbesudlade läderskor, rad vid rad vid rad inställda i enorma garderober i deras palatsliknande hem.

Ohöljt förtryck. Läger. Avrättningar. En obegriplig fattigdom. Ett kuvat folk, tortyr. En hemlig polis med oinskränkt makt och befogenheter.

I över ett år, som ung, tvingades Petrus att göra militärtjänst inne i själva Bukarest, den sönderfallande och fattiga huvudstaden. Varje gång han nämner den tiden vid pansarregementet slår han omedelbart ner blicken och tystnar snabbt.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Jag vet inte vad som drabbade honom. Antagligen får jag heller aldrig veta det. Den tiden är stängd och tillbommad i hans minne. Antagligen av goda skäl.

Det är inga stora summor som krävs för att familjen ska kunna överleva vintern. Men det är större summor än vad jag kan klara av att bistå med.

Han tycker verkligen inte om att tvingas tigga. Han vill arbeta.

Därför vill jag ha hjälp. Ett sätt, det enklaste, är att skänka en slant till Petrus och hans familj – jag har ett nummer på Swish som går till prästen Hans Dahléns konto. Och de pengar som han redan fått har han, många gånger, bett mig att framföra hans innerligaste tack för. De kort han fick med posten gladde honom mycket. Det syntes på honom och inte minst på hur omsorgsfullt han sparade på dem, och försiktigt lade ner dem i ytterfacket på sin lilla ryggsäck.

Det finns andra och fler sätt. Tala med vänner. Förklara hur Petrus och hans familj har det, hur den kommande vintern riskerar att gestalta sig. Ge dem numret. Om ni är kyrkobesökare, be församlingen och prästen att hjälpa till. Enligt hävd och tradition kan den lokala kyrkan besluta att låta en söndags insamlade kollekt gå direkt till ett bestämt ändamål. Petrus familj är ett behjärtansvärt sådant.

Gryningen kommer sakta. Kring Domkyrkan svävar en stor skock råkor. De samlar sig för att ge sig ut från staden, ut på de många åkrarna. Snart vaknar säkert även Petrus – kanske är han redan uppe. Han ska, ännu en dag, som sju dagar i veckan, ge sig ut på gator och torg, leta efter arbete, samla burkar och även be om hjälp. Han tycker verkligen inte om att tvingas tigga. Han vill arbeta.

Hjälp mig att hjälpa! På så sätt tror jag att till och med årets julmat kommer att smaka bättre. Men det är bara som jag tror.

The post Hjälp att hjälpa first appeared on Opulens.

TOLERANS. ”Avskaffa religiösa friskolor” skrev Sydöstrans ledarskribent Ayman Fares i söndags. Samtidigt utreder regeringen konfessionella inslag i skolväsendet. Stefan Bergmark reflekterar över sitt eget medlemskap i Svenska kyrkan och menar att det är fullt möjligt att kombinera medlemskap i ett trossamfund och samtidigt önska ett starkare inslag av sekularism i en tid när religionen är på frammarsch.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Man kan stundom bli avundsjuk på de har som en religiös tro. Men å andra sidan. Har man ingen så slipper man också risken att tappa tron. Jag är medlem i Svenska kyrkan men sympatiserar med Förbundet humanisterna, de organiserade ateisterna i Sverige. Skumt? Kanske, men så är världen och tiden så pass rörig att den som i det nya globaliserade millenniet försöker hålla huvudet kallt lätt uppfattas som motsägelsefull av de frälstas skara.

The post De religiösa friskolorna är ett problem för demokratin first appeared on Opulens.

AVSLAG. Vår kulturkorrespondent Anne Edelstam, själv engagerad i arbetet, om hur afghanska flyktingar får hjälp av Svenska kyrkan i Paris. Många av dem har sökt asyl i Sverige men fått avslag av migrationsverket och sedan tagit sig till Frankrike.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Trots högt tryck och små medel följer svenska kyrkan i Paris Jesus budskap: “Kom till mig, alla som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila” (Matteus 11:28).

Prästen Tua Sällström har allt sjå i världen att hjälpa de framförallt afghanska ungdomar som dagligen anländer till kyrkan för att få hjälp. Tusentals av dem har sökt asyl i Sverige och bott där i flera år för att sedan få avslag av migrationsverket. Några har lyckats ta sig till Frankrike för att söka sin lycka här i stället.

– Sedan i våras har trycket verkligen ökat berättar Kristina Hallström, vikarierande kyrkoherde i Svenska kyrkan i Paris. Vi var helt oförberedda på detta. I början kom det en eller två personer per dag. De fick samtala, låna dusch och tvättmaskin. Men nu har vi cirka 60 personer per dag så vi kan inte längre förse dem med samma service, vi ger dem i stället direktiv till kommunala ställen i Paris. Däremot får de komma hit dagligen och prata av sig, ladda sina mobiler, värma sig för de flesta sover ute och det börjar bli riktigt kallt nu. Vi har i alla fall fått så pass mycket bidrag att vi kan erbjuda dem kaffe och snacks dagligen.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Jag var där under språkcaféet kyrkan ordnat för att de ska få lära sig franska. Sara Brachet koordinerar de frivilliga lärarna. Vi fick oss tilldelade olika högar papper för antingen nybörjare, mellanstadiet eller avancerade. Jag hade fem nybörjare som alla pratade mer eller mindre bra svenska. Samtliga hade bott i Sverige i två eller tre år och lärt sig språket väl.

– Jag längtar tillbaka till Sverige. De är så snälla där, inte som här förklarade Samir för mig.

Han hängde med huvudet, hade svårt att koncentrera sig på lektionen och var uppenbarligen trött.

– Jag sover ute under en bro och i natt kom polisen och förvisade oss, de tog våra tält och sovsäckar så jag har inte sovit mycket.

Han dricker kaffe efter kaffe för att hålla sig vaken. Ali är syrier och hade tagit sig till Sverige och vidare hit med en dotter — tioåriga Fatima han nu skulle hämta i skolan — men lämnat kvar fru och en liten son i Syrien. Samtliga är vetgiriga, talar och skriver både farsi, turkiska, dari och några kan även lite engelska.

De flesta asylsökande kommer från den utsatta minoritetsgruppen hazarer. De är shiamuslimer, historiskt diskriminerade av såväl den afghanska staten som av talibanerna vilka tillhör den sunnimuslimska majoriteten. ”Hazarer kan jämföras med avfällingar och otrogna och kan därför dödas”, enligt extremisterna. Khaled Hosseini, i sin bästsäljare roman Flyga Drake, beskriver vältaligt hur de behandlas illa i Afghanistan, är ofta tjänare och anses ”smutsiga” av majoritetsbefolkningen. 65 procent av hazarerna utrotades av Abd-Rahman Khan för ett hundratal år sedan men de utgör fortfarande cirka 17 procent av befolkningen. Under 2016–17 har det skett mord, kidnappningar och terrordåd mot hazarerna vilket gör att de känner sig speciellt utsatta och flyr därifrån om de kan.

Under Sveriges oväntade flyktingström 2015, bedömdes det att vi framförallt skulle ta emot syriska flyktingar trots den svåra situationen även i Afghanistan. Vi får hoppas för dessa ungdomars skull att de har bättre tur i Frankrike för de utgör absolut ”ett tillskott till landet dit de kommer” som Kristina uttryckte det.

I väntan har de i alla fall ett tillfälligt ”hem” i kyrkan där de tas emot med öppna armar. “Älska din nästa såsom dig själv” är ett av de viktigaste budorden, låt oss inte glömma det.

The post Asylsökande söker tröst i Svenska kyrkan i Paris first appeared on Opulens.