PROSA. Kerstin Ekman befäster sin position som en av våra största berättare, skriver Bo Bjelvehammar som läst hennes senaste bok Löpa varg.

Löpa varg. Berättelse
av Kerstin Ekman
Albert Bonniers Förlag

Efter den storslagna trilogin Vargskinnet, återvänder Kerstin Ekman nu till vargen i denna berättelse, Löpa Varg, från norra Hälsingland. Hon är lika säker i sin miljöskildring här som i det hon berättar från Jämtland eller Roslagen. Hon skriver nära de grundläggande elementen och gestaltar skickligt träd och örter.

Hon är säker när hon fastslår ställen av ormbunkar, hon kan se skillnad på träjon och den större släktingen skogsbräken. Det är på den platsen de begraver den älskade hunden Zenta. En vacker plats.

Den som berättar här är den pensionerade jägmästaren Ulf Norrstig, tillika jaktledare. Han har under andra tider varit med om samvetslös avverkning av skog liksom besinningslös bekämpning av lövsly.

Nu blir ett möte avgörande för en omprövning av värdemönster och tankelinjer. Ett möte som förändrar seendet och leder till eftertänksamhet och ångerfullhet.

Mötet sker i myrkanten mellan en enbuske och en förkrympt tall. Han ser profilen med den markerade nosen, den branta pannan och de uppåtstående öronen. Han glömmer aldrig mötet med vargens ögon, han kallar vargen Högben – ett djur som rör sig med självklarhet och integritet i markerna.

Efter mötet med vargen börjar han tänka om. Han lämnar uppdraget som jaktledare och ser tydligare varghatet omkring sig och särskilt i jaktlaget. Men Inga, hans hustru, visar honom på de gamla jaktdagböckerna vilka han läser på nytt. Det ger självförståelse, men även ett tvång till nya tankespår. Ulf Norrstig ser sig själv som en annan, tillsammans med både träden, växterna och de vilda djuren. I den sista tredjedelen stiger spänningen. Ulf tvingas att ta ställning till en av sina vänners nidingsdåd och svek.

Det är en ömsint berättelse mellan två människor, Ulf och Inga, som har levt länge med varandra, under gnissel och gnäll, men med en stor omsorg om varandra. Det finns både stänk och flikar av vemod i berättelsen, ibland tänker jag på Sara Lidman vid läsningen. Kerstin Ekman befäster sin position som en av våra största berättare.

The post Stor berättarkonst i “Löpa varg” first appeared on Opulens.

DAGBÖCKER. Jag vill följa Ulf Lundell i vardagen, dela hans mångfald av tankar och upplevelser. Det är storartad läsning! skriver Bo Bjelvehammar, som läst del 4 och 5 av Ulf Lundells Vardagar. 

Vardagar 4 och Vardagar 5
av Ulf Lundell
Wahlström & Widstrand

Ulf Lundell bor på Österlen sedan 2006, i sina litterära dagböcker ser han på sin gård och sina omgivningar: lyssnar, läser, skriver och skapar musik. Nu har det blivit två volymer av livsanteckningar på 1393 sidor, från den 13 oktober 2019 till den 2 september 2020.

De handlar om mikrovärldens banala förtretligheter, vardagslivets förgängligheter och makrovärdens vansinne och brutaliteter. Det finns embryon till analyser och gedigna slutsatser, mest är det blixtrande skarpa, korthuggna iakttagelser, så går han raskt vidare. Men det är en tidsresa fylld av medmänsklig värme och närhet och naken delaktighet, i en värld där han några dagar känner sig lätt och glad och många dagar sur, bitter, ensam rentav isolerad. Till detta ska läggas rapporter om tillståndet i Sverige och världen.

Det handlar mycket om personliga uppgörelser, som med alkoholen och ett omfattande program om prevention. Liksom en frigörelse från den antidepressiva medicinen Sertralin, där han visar en disciplin och en uthållighet som är beundransvärd. Han genomgår kampen i stort sett ensam – visst det finns terapeuter, rådgivare och exkvinnan, men mest är han ensam i kriget. Men han är beslutsam när det gäller att välja en livsväg utan alkohol.

Kontakterna med omvärlden är sparsamma och flyktiga. Det är fråga om musikkollegor, Johan på Securitas, mannen i tvätteriet och folk som han möter på morgonpromenader, men Ulf Lundell är alltid uppmärksam på vad som sker omkring honom och hur människor beter sig i naturen.

Och hans intresse för natur är flödande: han ser vildkörsbärens blomkaskader, rödstjärtens skönhet, han definierar gransångarens melodi och känner den söta doften av lindblommor. Med uthållighet matar Lundell småfåglarna och ser med sorgsenhet en stupad hare på gräset, död under oklara omständigheter.

Författaren märker de ständiga förändringarna över årstiderna, stararna som för första gången sitter på husnocken, småpratar och lättvisslar, och årets första svala som klyver luften.

Han skapar underbara ord som mullvadsvulkaner och regnbågsvingar. Jag känner en sådan glädje att få följa Ulf Lundell på hans promenader i naturen och jag hoppas han får skapa en egen blomsteräng för fjärilar. Väderlekarna är centrala för honom, han registrerar noga färger, grått, dis och dimmor, blåst och regn.

Det finns en oro och en rastlöshet i texterna. Därav följer tvära kast, i ena satsen talas det om att kulturminister Lind inte är välkommen till Kina, i nästa påtalas det att granbarkborren härjar vilt på sina håll. På samma sätt talar han om sitt känsloliv och samtidigt om en röd saltlösning mot nästäppa.

Ett otal resor får vi vara med om, mest till Lokalföreningen och Konsum (ja, jag vet att det inte heter så nu för tiden) ett otal resor till galleriet och svåra resor till Stockholm. Han trivs bäst hemma på gården, även om han ofta talar om en längtan, särskilt från det gråa – från blåst, regn och dimma. Året 2020 präglas av coronaockupationen, Ulf Lundell drabbas liksom många andra av både arbetsleda och livsleda. Det vill jag inte kommentera, inte heller vad han tycker om Camilla Läckberg, Jonas Gardell och Pernilla Wahlgren – det är för mig ointressant.

Jag vill följa Ulf Lundell i vardagen, dela hans mångfald av tankar och upplevelser. Det är storartad läsning!

The post Lundell bjuder på storartad läsning first appeared on Opulens.