ESSÄ. ”Bruno K Öijer har en sällsam förmåga att uppmärksamma naturens skönhet och kraft, och hans förhållande till fauna och flora präglas av hänsyn och medkänsla.” Det skriver Emil Siekkinen om Öijer som är bok- och turnéaktuell.

Poeten Bruno K Öijer hade inte publicerat en diktsamling sedan 2014 års Och natten viskade Annabel Lee, när Växla ringar med mörkret gick i tryck 2024.

Liksom i Och natten viskade Annabel Lee är naturen, och människans förhållande till naturen, ett återkommande motiv också i Växla ringar med mörkret.

Bruno K Öijer har en sällsam förmåga att uppmärksamma naturens skönhet och kraft, och hans förhållande till fauna och flora präglas av hänsyn och medkänsla.

Men han tar sig också an människans ofta våldsamma relation till naturen. Världen blir alltmer auktoritär och okänslig, och i takt med det våldför sig människan på denna levande planet. Vattendrag förgiftas, våtmarker dräneras, skogar fälls, torka förvandlar slätter till öken, klimatet skenar, slakthusen fylls av ofattbart lidande, och virus hoppar från boskap till människa. De som ids protestera är likväl få. Mängder av människor beter sig i stort sett som om allt detta är acceptabelt, oförmögna eller ovilliga att känna efter.

Öijer känner dock efter, vilket vittnar om att han besitter ett sunt sinne i en civilisation som delvis är byggd på patologisk okänslighet.

Och häri ligger en del av det livslånga utanförskap Öijer upplever.

I ”Fantasin” (2014), berättar poeten:

när vi i sjätte klass fick till uppgift

att skriva om sommarlovet

hade jag inte som dom andra

några bilutflykter

eller spännande utlandsresor att skriva om

men jag fick ner några rader

jag skrev att jag hittat en skadad spindel

och lagat benet på den med tejp

när juli månad gått var skadan läkt

och jag kunde släppa ut spindeln

såg den snabbt springa iväg ute på gården

bland maskrosorna och gräset

Öijers fantasi bär vittne om hans inre. Han beskriver hur han tar på sig tjänarens roll, och helbrägdagör en spindel – en levande varelse som ger vissa skräckyrsel och som andra slår ihjäl utan minsta tvekan.

För Öijer finns emellertid möjlighet till en självklar gemenskap mellan människa och den natur som ytterst möjliggör varje mänsklig civilisation.

Därför berättar dikten ”Utan blixt” (2014):

så vacker var hon

att det gamla trädet ogenerat

sträckte ut sina armar efter henne

visslade med sina löv

Poeten är den som bevittnar förhållandet mellan det åldriga lövträdet och kvinnan, och den som berättar om denna relation. Släktskapet är uppenbart.

I ”Drömträdet” (2024) påvisas ett samband mellan naturen och minnen och drömmar. Någon (ett ”du”) skakar drömträdets stam och dess löv faller och täcker marken, och marken somnar in och drömmer. Här återges måhända naturens cykliska väsen, som inte ger upphov till skräp och sopor – allt återanvänds, om och om igen. Möjligen drömmer marken om en framtid bortom den mänskliga geologiska epoken, för den:

drömmer om hjulspåren som är borta

platsen dit dom ledde är täckt av gräs

bara söndervittrade träkors finns kvar

med oläsbara namn och årtal

Bruno K Öijer kan inte kallas optimist, men nog erbjuder han hopp – hopp om att människans framfart, tids nog, mildras av obevekliga biologiska sanningar.

Samtiden utmärks emellertid av mänsklig exploatering och mänskligt våld riktat mot naturen.

I ”Romans” (2014) nämns moln som är vita sår i himlen – kanske spår av den tunga flygtrafik som har sitt ursprung i rastlöst sökande efter upplevelser och överkonsumtion. Någonstans är himlen dock inte vanställd på detta sätt, och:

vägarna måste först

be skogen om lov

I vår värld gäller dock andra regler. Träden ses inte som levande ekosystem, utan som en råvara, och monokulturens trädåkrar har ersatt de djupt komplexa livsmiljöer en verklig skog ger upphov till. I ”Sången” (2024) sveps landskapet in ”i en vemodig klagande sång,” då en gran – en levande, kommunicerande varelse – fällts. I en annan dikt – ”Asfalterade hjärtan” (2024) – belyser poeten kontrasten mellan minnen och en avtrubbad tillvaro, i vilken ”doften av höstlöven” ersatts av ”det skärande outhärdliga ljudet när dom lugnt och metodiskt sågade ner allt det vackra omkring sej.” Kampen för så kallad tillväxt har lett till asfalterade hjärtan.

I dikten ”Inför rätta” (2014) ställs så mänskligheten till svars:

innan människan kom

hade träden dragit sej undan

samlats i skogar

för att ta skydd och göra motstånd

och att ingen kunde svära sej fri

ett hjärtformat vapen bultar

bakom våra revben

och vi är alla föräldrar till våldet

vad vi gjort mot djuren och varandra

kan aldrig förlåtas

Naturen är inte ett hjälplöst offer, utan försöker försvara sig. Den mänskliga aktiviteten är dock överväldigande, och när poeten agerar domare, menar han att det inte går att förlåta det våld som människan utsätter djur och andra människor för. Domen är hård, vilket kan bero på att det hjärtformade vapen som bultar bakom människans revben indikerar mänsklighetens fallenhet för våld. Det kan ej förlåtas eftersom det fortgår.

Bruno K Öijer föredrar därför naturens gemenskap, och kanske är vargen hans fylgja. I ”Varg” (2014) avslöjar han:

vad dom än säjer

om jag

stannat länge här

var det för att läka sår

och när min tid kommer

har jag redan

lämnat över min själ till vargarna

som tar den med sej

och lindar in den i deras egen sång

jagade på marken och från luften

har dom inget kvar att bevisa

men springer oändliga mil

lämnar den här världen bakom sej

Få djur är så missförstådda och så hatade som vargen, men uppfattningen att vargens törst efter mänskligt blod är outsinligt hör hemma i folksagor. I den värld evolutionen formgett rör sig ett annat djur. Det är detta djur Öijer är bekant med – en art det går att identifiera sig med, då den ständigt förföljs och jagas. Ingenstans är vargen välkommen.

I sin lyrik återkommer poeten då och då till att han (eller åtminstone berättarjaget) är utstött och förföljs och jagas. Detta är den tillvaro som väntar de som ställer sig utanför samhällets sedeläror och förväntningar.

Genom att i sin diktning använda sig av vargen på detta sätt, påminner Öijer om Vladimir Vysotskij (1938-1980), och dennes ”Vargjakten,” i vilken förhållandet mellan jägare och varg inte är likvärdigt. Vargen utmanar den starkes världsuppfattning, och måste därför utplånas.

Öijer känner denna varg och dess livssituation. Denna medkänsla gör att han i ”Miraklet” (2024) förmår skriva:

miraklet

när ett barn föds

och en varg

och en fågel

och ett strå av gräs

Bruno K Öijer är en poet i livets tjänst.

The post Bruno K Öijer – en poet i livets tjänst first appeared on Opulens.

POESI.  Översättaren och poeten Jonas Rasmussen arbetar för tillfället med en ny diktsamling. Här presenteras 16 mycket korta dikter ur det pågående projektet som har arbetstiteln Latent.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Efteråt finns
en kniv i varje tanke

Du älskar mig inte längre

***

Berget i berget

Uppluckrad gräns
och det stora som blundar
inuti mig

Hålet i ryggen

***

Mörkret går vilse i rädslan

Det hänger en åsknatt i håret

***

Sanning som en vägg,
som ett monster av begränsning

Du är ljudet av steg
som avlägsnar sig

***

I drömmen låtsas dörren vara vägg

Men kroppen är ett hav som aldrig sover

***

Ett akut jag
ryms i ett annat jag

Berget i berget
Hålet i ryggen

Spegeln visar
vägen ut

Det finns en kniv
i varje tanke

***

Ljudet av stolsben mot rättssalens golv
när uppmärksamheten ska riktas mot mig

***

Att renas till insikt i smutsen

Jag önskar att mina barn
inte,
aldrig,
blir som jag

***

Att aldrig
räcka till
och manifestera det

Det är allt
jag har gjort

***

Det finns inget fönster i väggen

Skulden svarar mot dagen

Det finns ingen genväg
om man ska
korsa en gräns

***

Dörren av marmor är tyngre än havet

Stenen som viskar det vita, taktila

***
Halskramarskräcken, rädslan för djupen
Havets mörker inom oss

Längst in i djupet
finns det en vinkel
och en kniv i varje tanke

***

Vad har jag gjort
för att förtjäna
denna kärlek;
detta straff

***

Vi faller ut
genom ett svar
genom ett “nej”

Såsom yxan faller
när trädet fälls
och klubban
när domen

***

Seismografen läcker ut sitt spår,
registrerar skakningar

Jag är doppad
i barnets tomma skriftspråk,
uttryck mellan ljud och tecken

Och pulsslag som stapplande övar
på borduntonen i bakgrundsbruset

***

På varje tankes avigsida
finns en rostig spik

Detta oändliga lastrum,
denna allomfattande rättssal

Försöker förgäves
att hänga av mig
min skam
Den glider ideligen ned
och måste bäras
bäras
bäras

The post Lyrik: 16 korta dikter first appeared on Opulens.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

LJUSET

Innan mörkret föll

var vi ensamma

Kråkan tar ton,

lyfter dimma ur kväll

Kvar förutom vi:

de andra över sina skuggor

Och himlen, ovanför oss

Ljuset som pånyttfött

En vind ur intet,

på väg åt samma håll

Katten, vår fyrbenta kamrat

smyger mot nästa offer —

Det var kanske så det var,

någonstans pågick en annan skymning

Visste vi inte det, jo

det visste vi inte!

NÄR NOVEMBERKVÄLLEN ÄR KOLKÄLLARSVART

Om jorden som suger allt mot sig:

Gräset som gulnat och vissnat, trädens löv som dalat

och lagt sig med andra kinden till,

värmen som ännu sipprar från den allt blekare solen,

ja, till och med ljuset som nu släpper taget

allt tidigare på kvällen?

Tjälen har tvekat eller beror det på kylan

som kommit och gått lite hursomhelst,

som en katt som vill in när den är ute

och ut när den är inne

som ville hon avnjuta det korta gnirket

från dörrens osmorda gångjärn;

tjälen och kylan brukar gå hand i hand

och enligt överenskommelse lägga

en tunn hud av is på alla plana ytor

för att uppbåda en nödvändig spänning

också mellan regntunnans väggar.

Vad mer finns att skriva om

när världen håller på att släckas ner,

när den nyvalde presidenten

säger upp handelsavtal redan innan han tillträtt,

när tröttheten inte längre är nykomponerad

men ändå installerad som innanfönstren

med torkade eterneller på bomullsvit bomull,

när de konkursmässiga hotellen töms på asylsökande

och det inre stödområdet kan återta sin glesnande puls

Jorden suger till sig inte bara ljuset

utan också mörkret och vi känner hur tyngden

i händerna sipprar ner i fingertopparna

som cellons vackra gråt

i novemberkvällens

kolkällarsvarta mörker

ÖVER HÄNGBRON

Novembers stöveldrömmar

väntar vid dörrposten, vill ha

dig med på en tur, en sväng

bortåt vägen, in i det mörkare mörkret

Plötsligt känns duggregnet

som ett otydbart morsealfabet

mot näsan, vid sidan av det

som är denna kvälls tankar,

inne i detta som är just ditt huvud

där det svävar i mörkret, i duggregnet

på byvägen inne i höstens

doft av fuktig granskog;

Det är en sådan kväll, när

också sorgen och saknaden

får plats, allt får plats,

men det är länge sedan

vi gick sida vid sida

motströms utmed älven

och forsen ägde den styrka

som smältsnön försett den med,

förbi den tomma fotbollsplanen

i väntan på gräsklippningspremiär,

upp på kullen med utsikt mot

både igår och imorgon, över

hängbron, lätt knarrande, lätt

gungande och sedan stigen söderut

när vitsipporna skulle komma

om kanske två, tre veckor,

jag minns att vi pratade om

hur det är att försöka leva —

The post Jag går där jag gick first appeared on Opulens.