LYRIK. ”Vissa dikter, ja, egentligen hela denna diktsamling, bör läsas med hjärtat och förstås med de känslor som över- och genomsköljer en vid läsningen,” skriver Bengt Eriksson, som läst Pamela Jaskoviaks nya bok ”Medicin mot melankoli.”

Medicin mot melankoli av Pamela Jaskoviak
Pequod Press

Orden i ”Medicin mot melankoli” av Pamela Jaskoviak kommer inte i stackato utan ofta sammanhängande som i en mening. Det hade gått att skriva och sätta dikterna – eller om det är en enda dikt med ett antal verser – med längre rader. (Ja, diktsamlingen ”Medicin mot melankoli” består av två delar, så det kanske är två dikter?) Hade de diktade orden och raderna då fått andra betydelser? Ja, rätt säkert så.

Pamela Jaskoviak har alltså valt en annan form och den formen är det första jag ser: de korta raderna. Det kan vara fyra ord, tre eller två, ner till ett enda ord på en rad. Någon gång fem ord också, till och med sex, men det är sällan. Har detta betydelse, antalet ord på en rad? Ja, rätt säkert det också.

Det styr förstås läsningen, på två sätt. Dels bestäms tempot för läsningen: snabbt rätt igenom sidorna, första gången; ett berättar- och läsartempo där något måste ut, framföras och tillägnas. Dels fokuseras orden, om inte varje så att de viktiga orden betonas. Jo, de flesta orden eftersom snart sagt varje ord är viktigt i Pamela Jaskoviaks poesi, för hennes berättelse.

Orden stannar upp och blir upplysta. Synliga, tydligt synliga. Märkbara, tydligt märkbara. Kännbara, högst kännbara. Mitt problem: Hur ska jag citera dem? Hur bör jag göra? Att citera en hel eller blott en halv dikt (eller vers) skulle bli en lång rinnande flod i texten. Sätta ut / mellan raderna? Kanske det, men syns och blir då poesin som den faktiskt är? Eller inte? Jag provar:

Jag kväder sången / vittjar näten / om natten / fjällar kvastfeningen / tar ur inkråmet / och skär köttet i kotletter / vänder i mjöl / steker i majsolja / tills gyllenbrun / som man gör med alligator / i träskmarkerna i söder / och då och då / med orm

Här stannar jag upp och fastnar, vid dessa ord, den här dikten, det är en hel dikt = en hel sida i boken. Som en sammanfattning och blottläggning, diktsamlingens hjärta och själ. Åtminstone för mig…

Jag såg och stannade upp för varje rad, ja, nästan varje ord.  ”Kväder” betyder ju, egentligen, blott att sjunga. Men då kunde hon ju ha skrivit just sjunger. Kommer inte kväder djupare inifrån, kväder rimmar på kvider, kväder inrymmer kval. Och ”kvastfeningen”, denna väl (åtminstone går det inte att hitta kvastfeningar i Mjörn-sjön vid Alingsås) nästan utdöda fisk, något utgånget och historiskt, nästan arkeologiskt. Så nog kvad Pamela? Nog kvider hon?

På en annan sida i boken sjunger hon också, just där skriver Pamela Jaskoviak att hon ”sjunger sången / om och om och om / samma omkväde…”

Jag läser ”Medicin mot melankoli” och förstår utan att begripa. Det är en av diktens, inte blott denna dikt / dessa dikter och denna diktsamling utan nu menar jag i allmänhet, det är en av poesins viktigaste förmågor och funktioner. Att nå andra förståendenivåer, djup och höjder, fler och andra förståelser: få läsaren att förstå med andra delar av sig själv, inte nödvändigtvis hjärnan utan hellre hjärtat.

Vissa dikter, ja, egentligen hela denna diktsamling, bör läsas med hjärtat och förstås med de känslor som över- och genomsköljer en vid läsningen. ”Jag mäter mitt hem”, skriver Pamela Jaskoviak, ”det blir varken större / eller mindre…”  Hon diktar också, i en rad: ”Rosor av rost”. Och dessa enda ord, från olika rader och håll i samlingen: ”molnbank”, ”självsåren”, ”avdomnad”, ”drunkningsdöd”, ”sensommarnatten”, ”ödelandet”, ”öknen”…

De fastnar, orden gnager sig in. Liksom den inledning till en dikt/sida, som finns citerad på omslaget:

Mitt enda fönster
iaktta årstidsväxlingarna
bebo den egna kroppen
handla smör spenat
hammare skära
opium
om det fanns…

Bättre så, att citera som orden/raderna diktats och placerats i boken? Vari bestå medicinen mot melankolin? Fast det är mer än så, mer än melankoli: desperation och, nej, jag tänker inte använda ordet dödslängtan. Det som kallas så är sällan det. Som ett vinddrag däremot, det drar genom fönstret, något eller någon som ibland tar tag i en. Ja, en = fler och inte enbart Pamela.  

Vid gränsen. Dödsnära. Någonstans där vid gränsen diktades ”Medicin mot melankoli”. Förresten säger ju redan titeln det. Var och hur poesin diktats: som motgift. Inte längtan eller vilja men nära. Diktsamlingen blir självterapeutisk att läsa eftersom den måste ha varit självterapeutisk att skriva. Orden och formuleringarna: de infångade känslorna, de nedskrivna tankarna.

Ännu ett citat:

hela vägen hem
går jag utan paraply
i regnet till stenen
där diktaren somnade in
i sin sammetsjacka
i frosten
en vinter
i Alingsås

Så nära. Diktaren Pamela Jaskoviak bodde väl också hon i Alingsås, vid sitt dikttillfälle. Men nära är just nära, vid gränsen men inte över. Vad Jaskoviak beskriver och illustrerar är – ja, är och är, detta blev min läsning och tolkning – denna dubbelkänsla, åt bägge riktningarna. Denna dubbla längtan: viljan och oviljan, oviljan och viljan.

”Paraply” är förresten ett av flera återkommande ord och formuleringar: ett paraply som skydd för regn, och allt, det som var och det som är, för hela livet. 

Observera också: hon skriver i presens. Hon ”går” – inte gick – “hela vägen hem”, förbi den sovande diktaren. Men så slutar – ordet är slutar – diktsamlingen med ett sista rinnande vattenflöde som i en lång ringlande poetisk blott några få ord per rad-dikt om ”allenatten” på stranden: ”klär av mig min sorgdräkt / min ålder och mitt namn / och vadar ut”.

Åter igen: så slutar diktsamlingen. Avslutningsorden lägger sig i mitt hjärta, så att jag måste gå in på Hitta och kolla att Pamela Jaskoviak har flyttat. Hon bor nu i Göteborg, igen.

The post Känslomättad diktsamling av Pamela Jaskoviak first appeared on Opulens.

LYRIK. Bengt O Björklund har i dagarna utkommit med en samling haikudikter. Carsten Schale har läst boken och är entusiastisk.

Alla dessa årstider
Haiku
av Bengt O Björklund
Illustrationer av Ulf Lundkvist
Fri Press förlag

Bengt O Björklund är för många av oss en briljant poet, och publicerad i många sammanhang.

Redan på Inferi fick han exempelvis ut två diktsamlingar (1975 och 1978). Därefter har det kommit mycket. Inte minst mästerverket ”Jag missade Woodstock (Podium 2009; senare också i visst redigerat skick på Human Press i USA, 2019). Utöver detta har han givit ut, eller medverkat i, ett drygt dussin verk. Dessutom har han publicerat hundratals dikter på nätet.

Nu i slutet av april kommer han ut med en mycket stark haiku-samling ”Alla dessa årstider”, med kongeniala illustrationer av Ulf Lundkvist.

Bengt O Björklund behärskar inte bara reglerna för haikudikter, han förfinar därtill dessa i sin svenska version av haikudiktning.

Lyss bara på:

så hastigt vår tid
rinner bort under våren
som vore det allt

eller:

de spröda löven
är ännu mycket skygga
skatan ler i smyg

Vi flyter fram mellan vårvintern och försommaren. I oss glimtar koncentrerade ögonblick av varat. Teckningar av toner skickar oss vidare med sina frimärken. Livet är en flod. Livet är panta rei. Livet är i oss, med oss, för oss. Alla dessa dagar, månader, årstider och år. Liv.

Det samlade intrycket är fjäderlätt och koncentrerat. En underbar tolkning av livet per se.

Få kan så intensivt, men ändå fritt, komponera haikudikter, på svenska, som just Bengt O Björklund. Jag förutsätter att många av oss fyller våra sinnen med dessa juveler.

För mig framstår Björklund även som en av vår samtids bästa svenskspråkiga poeter. Därtill är han synnerligen bred och mångsidig. Han är exempelvis också en betydande målare, recitatör och musiker.

The post Stark haikusamling av Bengt O Björklund first appeared on Opulens.

LYRIK, Bo Bjelvehammar har läst Kristina Lugns efterlämnade dikter och konstaterar att det i boken finns såväl spänning som stor poetisk charm, även om det stundtals brister i rörelse och dynamik.

Inte alls dåligt
Efterlämnade dikter
av Kristina Lugn
Albert Bonniers Förlag

Kristina Lugn, en av våra stora poeter, dog 2020 och lämnade efter sig ett antal dikter – några flygfärdiga, andra som utkast, osorterade och ofärdiga.

Detta är ett urval och en bukett, som ibland imponerar och ibland tyder på en viss idétorka hos gruppen, inom förlaget, som redigerat och står bakom utgivningen. Det handlar om spillgods, om ordrester. Och hela tiden, i varje stänk finns ändå den eviga kärleken till orden.

Det är ett stort arbete – att ordna, att sortera och att se till att allt hamnar i rätt fålla. Alla saker kommer inte rätt, skiftnyckeln hamnar i smyckeskrinet och rörtången ligger i en småskuren ensamhet intill ett akvarium med slöjstjärtar. En del saker blir bara kvar i inre tomrum, där tystnad går bredbent vid glömska och sorg, intill ensamhet.

Kristina Lugns enkla och självklara formuleringskonst känner inga gränser. Den är både överskridande och sensationellt överraskande.

Nu har flera av dessa diktrader ett mörkt vemod i sig och ofta känns det ”som kroppen spricker i sömmarna och gå omkring i felknäppt hud”. Allt känns som att vänta på att delta i en släktträff, där alla är under isen, döda. Ofta gäller det att undvika att fylla tomheten mellan raderna.

Ibland är bilderna så oerhört träffande som i denna rad: ”som ett nedlagt bibliotek är kärleken på ålderns höst”. I samlingens sista avdelning ”Småbitar” går det att finna påkomna tankar och korta aforistiska rader.

I det ofärdiga finns skelett till större textenheter. I detta ofärdiga finns både en spänning och en stor poetisk charm. Däremot saknar jag stundtals både rörelse och dynamik. Men de otaliga ordmötena är viga och energiska, som det oväntade mötet vid äppelträdet i blom, en majdag.

När jag tar fram Kristina Lugns diktsamling från 2003 ”Hej då, ha det så bra”, så märks skillnaden i diktarkraften.

The post Överskridande formuleringskonst och mörkt vemod first appeared on Opulens.

POET. Gustaf Adolfsson, en aspirerande 24-årig allkonstnär är verksam som fotograf, kreatör och designer med mera under namnet Gustaf Elias. Här möter vi honom som poet.

Inget blir som förr

När askans sista flagor lagt sig
Ska vitaste ros resa sig ur svärtan
Men aldrig så vacker som förr
Nu med vaxade blad mot regnets tår
Nu med taggar ärrande samma sår
Hos den som försöka göra om
Vad som en gång redan gjorts
Mot dig som väl inget ont ville?
Men taggar är ingen vidare sköld
Skyddar varken mot torka eller köld
Vad kan man mer göra än att förlåta?
Låt mig åtminstone stå kvar en stund
Här bredvid och gråta för vad gör det
Den tår jag skänker ska ändå rinna
Av dina hala blad och ner i den jord
Vars aska blev till av alla onda ord
Av ord blott ord var vi ett
Av ord blott ord blev vi två
Av ord blott ord är du kommen
Och till bleknande ord ska du åter bli
Nu växer en ros så vit ur askans svärta
Men aldrig så vacker som förr

Våg för våg

Våg för våg slår över isig kalott
Smälter den bort och låter frysta droppar
Förenas ånyo med virvlande blått

Våg för våg i ändlöst ljuvligt känslosvall
Klär av dig din gnistrande skrud
Lockar mig in med ditt hårs böljande fall

Våg för våg sluter om strandens famn
Kastar sig vrider sig fram och tillbaks
Rytmiskt mjukt i behaglig dans utan namn

Våg för våg över strandens alla stenar smeker
Varsamt, känner sig, letar sig, söker sig, fram
Och i brynets slingrande virvlande tång det leker

Våg för våg svämmar över rundad sten och kurvad sand
Sveper förföriskt strandat stoft ut på ändlöst djup
Visar försynt ditt dolt bak horisontens täckta rand

The post Lyrik: Ur Samtida Flöden, Sånger från innerst ytterst first appeared on Opulens.

DIKT. I Anna Carléns diktsvit ställs naturbilder och vardagliga scener mot ett större skeende där det sker en dramatisk stegring. Det är en rörelse från det trygga och invanda till en irrationell zon där starka krafter verkar.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Ur Budnätter

Den trygga platsen rör sig
i mig

jag skriver
men på behörigt avstånd

det kommer alltid tillbaka

det här är en av få dagar
då jag inte står ut med tystnaden

här, rutinerna
här, det rigida
här det skygglappade

jag har börjat vänja mig
vid ljuset
men också vid skammen

vid hur somliga minnen
helt enkelt inte får finnas

här
är kroppsdepåerna
av väte motstånd
och distans

Du
sköra skalv där långt tillbaka
håll dig levande
ända hit

Jag skriver till dig härifrån
varje morgon
luktar det från rökeriet här

jag försöker vara så mycket som möjligt
i morgnarna

vi lever i brist
förpuppade
med uttorkade gomsegel men
suckulenta

jag skriver på avstånd
men det söker alltid upp mig
det som besitter mig
är det som förvarnar

här är soltomhetens tid
här är munplåtarna
försök till språk
glamrösterna och glömskan

det kom ett samtal jag inte ville veta av
någon hade valt bort ett liv
barnen hade lämnats kvar
i en värld av blindhet
en värld där prestation
förväntas visa vem du är
men där du aldrig egentligen
får synas
jag sa jag måste tyvärr gå tillbaka
till middagen
och la på
nu kommer samtalet tillbaka
i form av döda foster om natten

skriver här
här:
magnolians
vilda droppar
tystnad

här
det här ljuset som går att vara i
det här ljuset som går att dö i

här är växtlighet vålnader

här kan vara
mandelblomslycka
här är det lövtunna skvalpmodet
och hatet

gräset är så sprött nu
färgen som bärnsten

det handlar inte längre
om förnekelse

den trygga platsen är ett sorgebarn

jag bryter bladen
av den feta växten
det rinner grön vätska
jag slickar från fingrarna
öppnar bladen
ett efter ett
utplånas dom

embryot
fröet
det
den
dog under vintern

skrumpnad säd
har lämnats åt vinden

Skymningstid i de råmande fälten
solen är privatiserad och
blåsvalget

jag skriver till dig igen att
det är i morgnarna det går att vara som lyckligast

här är vi ännu trygga
men torra

När ska jag tillåta mig
den trygga platsen?

Tarmar ur vred
vreds det ur mig
slets det ur mig
slem och ord

här är en hynda en
lögnare
här är kärlek

jag ligger i badet med
mitt ofödda barn i magen
imiterar känslan av en livmoder

alla ljud
en motorväg av
tarmar, hinnor
rädslor och pulsen

stryker mjukt
den hickande ryggraden
– klockan från insidan

ligger i badet och gläfser
imiterar en mor

Den trygga platsen
kan nu vara många

jag har blivit blindare med åren
men jag slutar aldrig drömma om tågen

Att färdas här

jag dras till bergssidorna
deras bistra ansikten glor
munnar med
hängande överläpp
helt nära här på tåget
över fälten kommer
dovhjortsdimman
tydlig med sina horn i grått och
slickar mig

ljusröda puppor
i gardinen
rälsen som smälter
löper med i transporten

solen sår en reva
det luktar sot och fett
man kan ana röken nu
på andra sidan flodfåran

jag ser en duva krypa ihop
och lägga vingarna runt sig
där mitt i solen

temperaturen har stigit till 34 och en halv
redan innan första espresson

När vi närmar oss stationen märker vi att det brinner
på spåret
i hemmen
längre fram

en pojke står på perrongen
med ansiktet i radioskugga och
sandalklädd vänsterfot

han höjer handen och
sträcker ut den bland flammorna
när tåget rullar förbi

En transport
måste ställas in ikväll prognosen
är ännu oklar

dom säger några ville tillbaka
till lågorna

inne i vagnen lyser vitorna
gråa krateransikten
och så mumlandet

nackarna faller till slut

spädbarnet har tystnat

vagnarna sjuder
och havet

kupén blir allt mindre
fönstren går inte längre att öppna
taket sjunker
det glöder i väggarna

vi drömmer torra drömmar

när jag vaknar
har jag magma under fingrarna

och ändå
har det bara börjat

The post Lyrik: Ur Budnätter first appeared on Opulens.

LYRIK. Linda Bönström är född 1983 i Grums, statsvetare och gymnasielärare. Medgrundare till musiksajten MONO och regelbunden skribent i Opulens magasin bland annat. Dikterna ingår i samlingen Hur han sa dekadens och hon föll.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Utom i kärlek

Jag är fullständigt lojal i allt
utom i kärlek.
Jag väljer sida, spottar och bits mot oförrätter som inte ens är mina
men de känns ju så
eftersom jag är fullständigt lojal i allt.
Men att tro mig när det gäller kärlek, det gör ingen längre.

Att vara fullständigt lojal i allt gör att jag håller huvudet högt
— mycket kan jag anklagas för men inte för svek
om det inte rör sig om hjärtat förstås.

Då gömmer jag samma huvud hos vem som helst
som lovar att jag inte kommer känna mer än för stunden.
Sådana vem som helst har det funnits gott om, men när de blivit någon
måste jag gå, säger jag till mig själv
för jag är fullständigt lojal i allt
utom i kärlek.

Du får inte ge mig för mycket, jag ber om allt du är, kräver mer än rimligheten anslår.
Det återkommer, för mig allt så nytt, påslakan i paket.
Slutet är lyckligt, jag ser bara slut, gråter i förtid.

Vankar av och an, söker strid, jag vill ju så hemskt gärna tvingas att välja
sida.
Så du kan se
jag är fullständigt lojal i allt.
Jag står i ditt hörn men jag tror inte du ser mig
så jag vill röra om i grytan, komma ridande som din slagskämpe, bära dina drömmar
som inte slår in.

Istället har jag tvättid, i verkligheten är kärleken tillfälligheter, ett samråd som kan brytas upp,
ett möte som kan sluta abrupt, en hållning som kan förändras, ett möte som aldrig sker, och alla andra ord som kräver fullständig lojalitet hos den som står i ett hörn och väntar på att få bevisa
sig omskapad.

Hur han sa dekadens och hon föll

Hans händer, så nära i ögonvrån och gräset svidande grönt
fingertopp mot fingertopp, fingeravtryck, ett framtida DNA.
Han tände hennes cigarett och de pratade milt, ingen strid på kniven (hon klädde av honom), ingen varg i hönsgården (hon inspekterade hans tänder) och ingen gick hungrig i hans värld (han dukade picknick i skymningen).

Han sa dekadens och hon föll (och medan hon tumlade neråt i vackra spiraler förstod hon att resa sig aldrig mer skulle vara möjligt).

Nu var det inte menat
(fast han sa att han väntat på henne)
nej inte och ändå var allt ett ja.
Där inget var menat var bara ett ja möjligt
och allt som kunde ges gavs således.

Så han skrev brev och hon höll dem ömt precis under revbenen, hjärtat spratt till, Ekelöf minsann, Tranströmer likaså. (kom till mig, saknaden är stor).
Hon var ett epicentrum.

Han frågade om ånger.

I mörkret sade hon god natt,
jag älskar dig
och han tänkte på ånger medan tystnaden blev brutal.
(kniven kom från ingenstans, vargen hade fått käftar och hungrig på hans kärlek var hon utsvulten)

Allt som kan falla
föll, trots att ingen menade något, ingenting, aldrig. Tillgängligt blev en tyngd.
Det som kunde ges hade givits och nu,
nu var det inte menat.

The post Dikter ur Hur han sa dekadens och hon föll first appeared on Opulens.

POETEN. Alan Asaid, född 1983, har genom åren publicerat lyrik och prosa i en rad tidskrifter, men är i första hand verksam som översättare och introduktör av rysk-, fransk- och engelskspråkig litteratur. Bland hans senare översättningar märks Ankomst till Atlantis (Bokförlaget Faethon), som samlar ett urval dikter av den litauiske poeten Tomas Venclova. Han är även skribent i bland annat Svenska Dagbladet. Bor numera mest i Westerwald, Tyskland.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

[pdf-embedder url=”http://www.opulens.se/wp-content/uploads/2019/03/alan_asaid_dikter.pdf”]

The post Helgläsning: Alan Asaid — dikter ur Papyrer first appeared on Opulens.

POESI. Idag presenterar vi en kvartett nyskrivna dikter av den Stockholmsbaserade poeten och romanförfattaren Jonas Brun. Vi får bland annat, i den första dikten, Skamlösa ögonbryn, möta en åldrad dragqueen som lär ut konsten att måla ögonbryn.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Skamlösa ögonbryn

En video slutar och en annan
börjar genast rulla, som de gör.
En åldrad dragqueen instruerar

i konsten att måla ögonbryn.
Först lägger man en bas med vax
och färg som täcker de gamla

vardagsögonbrynen, för ett slätt
och jämt underlag, som en målarduk.
Sedan måttar man de nya brynens

höjd och fall. Ett tips: öva dig flitigt
att rita dina drömögonbryn på papper
eller på en apelsin! Öva ända

tills formen är till fulländning
inpräglad i handen, innan du
försöker applicera dem i ansiktet.

En hög och smäcker båge av
tunn tusch gör dig till Dietrich.
Förläng mot tinningen och öka

svärtan för Lizas sorgsna drag.
En djärvt vinklad, kraftig spets
som pekar upp i pannan och

nästan snuddar vid hårfästet
gör dig till en grym Disney-
härskarinna, en Evil Queen.

Det kan förstås betraktas som överflödigt,
till och med som skamlöst, att tillbringa
timmar framför spegeln för en detalj.

Men jag lärde mig något jag inte visste:
Som månskäran drar ett snitt genom natten
och förvandlar den, på samma vis

öppnar och förvandlar ögonbrynen ansiktet.
Och vad vore livet utan precision?
Utan exaktheten och arbetet som krävs

för att forma linjen som skiljer diva ifrån diva?
På skärmen fixerar hon med puder,
bättrar på med glitter just vid bågens krön

och avslutar lektionen med orden:
Falska som äkta, onda som goda,
drottningar av alla sorter niger för den

som härskar över ögonbryn.

Kroppens paradis (Efter Peter Hujar)

Avbildandet kräver
mycket av avbildaren.
Både stor hängivenhet
och brist på hänsyn.

Till att börja med måste
man stå ut med kroppen.
Man måste stå ut med
hur den tar sig ut i världen.

För den är väl vad man har
att hoppas på. Och när
skönheten slits upp med
rötterna, blottas då inte

genast en annan skönhet?
Är det inte själva skönhetens
natur? För ett ögonblick
vilar benen, vilar hela

uppenbarelsen. Grov
behåring. Kraftiga kängor
vid kanten av himlen
balanserar på själva

horisontstrecket. En ljusgrå
häst fångas i språnget, med
manen flygande och lera
på hovarna. Hos en gammal

stjärna ligger sminket tätt
om ansiktet. Någon sjunger
från radion att himlen
är en plats på jorden och

jag vill tillägga att kroppen
kan vara den platsen.
Att den i vissa stunder
och ur vissa vinklar är

sitt eget paradis, då
allt finns i närheten och
ingenting skrämmer.
Ögat får lämnas på vid

gavel med en känsla
av tacksamhet.
Eller snarare med en
särskild sort generös

artighet man visar
varandra efter ett stort
gräl, när något har blivit
blottat och man

helt enkelt måste
leva med denna nya
synlighet, för att alls
kunna fortsätta se.

Sådant som kräver mer omsorg än man först tror:

Lunch.

Kusiner.

Fallfrukt.

Perenner.

Garderober och andra förvaringsutrymmen.

Före detta älskare.

Människor med höga röster.

Tågräls.

Trasmattor.

Barndomsvänner.

Laminat.

Kaniner.

Människor med spetsade öron.

Pulversoppa.

Tunna böcker.

Textilier med hög procent konstfiber.

Ny elektronik.

Överflöd.

Silver.

Skrapsår.

Himmel över Tullinge

Samma tjocka molntäcke
i två veckor nu. Ligger platt

över Tullinges loftgångshus.
Mot sjön rinner täta

floder blandskog.
Utströdda villor på

slänterna speglar sig
i det mörka vatten som

faktiskt ger lite försoning
åt den här ensamma orten

mitt på pendeltågsträckningen
mot Södertälje. Men jag hinner

nästan aldrig gå till sjön
på lunchrasten, avståndet

är lite för stort eller rasten
lite för kort. Det är inte lätt

att tycka om dig, Tullinge,
när du tyngs av så mycket

missklädsam himmel
och skog. Det är tisdag

och det är onsdag.
Och det är tisdag.

På parkeringsplatsen
lyfter de grusgrå duvorna

och försvinner in i himlen.
När Judy Garland spelade

Dorothy slungades hon högt
ovanför regnbågen.

Hon fastnade i en tromb
och landade i en orimlig,

underbar värld, helt i technicolor,
där varje litet blomblad noggrant

målats för hand
i solgult, rubinrött eller

azurblått. En tillvaro fylld
till brädden av söta små vänner,

stora äventyr och mirakulösa
vändningar. Men det enda

hon till sist önskade sig
var att få resa hem. Duvorna

lyfter. De tar sin himmel
i besittning, oavsett

vilken färg den bär
just idag.

The post Lyrik: Ur Omsorg — fyra nya dikter av Jonas Brun first appeared on Opulens.

POESI.  Översättaren och poeten Jonas Rasmussen arbetar för tillfället med en ny diktsamling. Här presenteras 16 mycket korta dikter ur det pågående projektet som har arbetstiteln Latent.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Efteråt finns
en kniv i varje tanke

Du älskar mig inte längre

***

Berget i berget

Uppluckrad gräns
och det stora som blundar
inuti mig

Hålet i ryggen

***

Mörkret går vilse i rädslan

Det hänger en åsknatt i håret

***

Sanning som en vägg,
som ett monster av begränsning

Du är ljudet av steg
som avlägsnar sig

***

I drömmen låtsas dörren vara vägg

Men kroppen är ett hav som aldrig sover

***

Ett akut jag
ryms i ett annat jag

Berget i berget
Hålet i ryggen

Spegeln visar
vägen ut

Det finns en kniv
i varje tanke

***

Ljudet av stolsben mot rättssalens golv
när uppmärksamheten ska riktas mot mig

***

Att renas till insikt i smutsen

Jag önskar att mina barn
inte,
aldrig,
blir som jag

***

Att aldrig
räcka till
och manifestera det

Det är allt
jag har gjort

***

Det finns inget fönster i väggen

Skulden svarar mot dagen

Det finns ingen genväg
om man ska
korsa en gräns

***

Dörren av marmor är tyngre än havet

Stenen som viskar det vita, taktila

***
Halskramarskräcken, rädslan för djupen
Havets mörker inom oss

Längst in i djupet
finns det en vinkel
och en kniv i varje tanke

***

Vad har jag gjort
för att förtjäna
denna kärlek;
detta straff

***

Vi faller ut
genom ett svar
genom ett “nej”

Såsom yxan faller
när trädet fälls
och klubban
när domen

***

Seismografen läcker ut sitt spår,
registrerar skakningar

Jag är doppad
i barnets tomma skriftspråk,
uttryck mellan ljud och tecken

Och pulsslag som stapplande övar
på borduntonen i bakgrundsbruset

***

På varje tankes avigsida
finns en rostig spik

Detta oändliga lastrum,
denna allomfattande rättssal

Försöker förgäves
att hänga av mig
min skam
Den glider ideligen ned
och måste bäras
bäras
bäras

The post Lyrik: 16 korta dikter first appeared on Opulens.

BORTGLÖMD DIKT. Carsten Palmer Schale slår ett slag för den romantiska lyriken, en tradition som länge varit starkt ifrågasatt och förbisedd. Han förklarar här varför vi bör läsa och återupptäcka poeter som Stagnelius, Setterlind, Tranströmer och Eggehorn.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Om man benämner dem romantiker eller inte är för mig oväsentligt. Men det går en förenande tråd från Erik Johan Stagnelius över Bo Setterlind till Ylva Eggehorn. För mig är dessa tre poeter några av de bättre som kommit fram i Sverige. I sin förlängning kan exempelvis även Tomas Tranströmer inordnas i denna skara av tidlösa, och därmed även samtida, lyriska mästare. Vad som binder dem samman är deras känslighet, existentialism, språkliga genialitet och förmåga att i grunden beröra. Dessutom skriver de alla på ett vis som i brist på bättre ord kan kallas vackert.

Ändå har dessa romantiker, möjligen med undantag för Tranströmer, fått sina fiskar varma i det stålbad (nåja) som tillhandahållits dem av den ofta mer experimentellt lagda postmodernismens konstaplar. Nu är det ju inget fel i sig att poeter i denna tradition så att säga leker med språket (det är förresten ingenting nytt); inte heller att en ny form av politisk dikt under de allra senaste 10-15 åren, ofta inspirerade av danska förebilder, beträtt parnassen. Däremot bär det mig emot, att det finns så mycket påstått gedigen dikt, som knappast berör någon utanför den sörjande kretsen. Varför då skriva alls? Att skriva och att inbjuda andra, också gemene man, att läsa, är för mig att närma sig sin medmänniskas hjärta inifrån. Annars kan det lika gärna vara.

Romantisk poesi, som all god poesi, innehåller också magi. De nämnda poeterna, och ett otal andra, är för mig just magiska. Anledningen till att vi skall läsa dessa poeter är helt enkelt för att de är bra. Så var det sagt.

Stagnelius har utövat ett starkt inflytande på en mängd senare svenska skalder genom sin lidelse, och sitt prunkande, starkt suggestiva formspråk. I en av hans bästa dikter, ”Näcken”, lyder inledningsorden:

Kvällens gullmoln fästet kransa.
Älvorna på ängen dansa,
och den bladbekrönta näcken
gigan rör i silverbäcken.

Är detta bra? Ja, det är det. Varför? Därför att det är vackert och stämningsfullt (i sin helhet gåtfullt). Vidare är dikten släkt med exempelvis Ylva Eggehorns poesi. Så Stagnelius och mina personliga (och högst modernistiska) favoriter Södergran och Sjöberg är med andra ord giltiga även 2018. Det gäller även i Bo Setterlinds fall. Och varför skulle de inte vara det? För att de är romantiska? Det är inget argument som håller.

Setterlinds produktion innehåller många av de vanliga poetiska motiven: kärleken, naturen, friheten.
I grunden kan man dessutom nästan alltid finna religiösa anknytningar. Setterlind är också i vår senaste psalmbok representerad med tio av sina psalmer. Han var i motsats till sina 40- och 50-talist-kollegor utåtriktad och turnerade frekvent med sina diktsamlingar till kyrkor, fängelser och sjukhus. Var det populistiskt? För Lindegrenfansen kanske. Men å andra sidan kritiserades Tranströmer för sin förment opolitiska hållning på 60- och 70-talen. Stilkänslan och bilderna i ”Ljuset” och ”Efterlysning” greppar hursomhelst både hjärta och hjärna:

LJUSET (Ur Himlen har landat, 1971)

och över allt och alla:
Också den minsta insekt
har en skugga.

EFTERLYSNING (Ur Amoroso, 1990)

Hav grönskar ögon.
Skepp rullar i orange pupill.
Djupt hår i guld
och över huvudet en krans av blå mörker.

Setterlind lanserade en ny form av romantisk dikt, som de yngsta poeterna följde, genom att ställa sig i opposition mot 40-talisterna. Egentligen borde dock även han räknas till dem, men han avstod från de skräck- och ångeststämningar som präglade deras diktning. De flesta dikterna har, som antytts, en underton av Guds allvetande närvaro, men han skrev också om alla människors gemensamma problem, de existentiella villkoren, de eviga frågorna. Bo Setterlind var i grunden en optimistisk diktare, men var också fullt medveten om ondskan och nöden i världen. Han är alltså också modern.

Ylva Eggehorn debuterades om poetiskt underbarn redan under tidigt 60-tal. Idag är hon en i bästa mening stor humanist, poet, prosaist och psalmist. I hennes kanske mest kända dikt och psalm (Psalm 432, “Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken”) heter det bland annat:

Var inte rädd.
Det finns ett hemligt tecken,
och ett namn som skyddar dig nu när du går.
Din ensamhet har stränder in mot ljuset.
Var inte rädd. I sanden finns det spår.

Han älskar dig,
han väntar dig ikväll —
en kväll när du förstår hans hemlöshet
och hur han längtar efter dina steg:
från evighet har han stämt möte här.

Tranströmer skriver (i Sanningsbarriären, 1978):

Det finns mitt i skogen en
oväntad glänta som bara kan hit-
tas av den som gått vilse.

Detta är i mitt tycke bland det allra bästa, och mest berörande, som över huvud taget finns att läsa.
Men jämför detta med de just presenterade orden av Setterlind: varför kallar vi den senare ”romantiker”, och den förra ”bildmagiker”, och inte tvärtom?

Slutligen: vad är det vi vill säga med rader som inte berör, och vad är det somliga förhåller sig kallsinniga till hos Stagnelius, Setterlind och Eggehorn? Tranströmer är ju däremot en oberörbar ikon. Varför det? Självklart vet jag svaret på den andra frågan – men inte på den första. När kommer alltså den änglalike Bo Setterlind att få sin renässans och den uppskattning han förtjänar? Bo Setterlind får sista ordet:

O, Gud/ låt blodet åter strömma sommar/ under vinterhuden.

The post Upptäck den romantiska lyriken! first appeared on Opulens.