FILMATISERING. Två berömda kulturmän. En kvinna som inte vågade ta sig ur äktenskapet med en av männen. Det är kärnan i Alex Schulmans roman “Bränn alla mina brev”, som nu blir film.

– Vi kan bara gissa oss till vad hon kände, säger Asta Kamma August, som spelar huvudrollen.

“Bränn alla mina brev” gavs ut 2018 och blev en bästsäljare. Det är en gripande berättelse, tycker Asta Kamma August.

Micke Larsson/TT

The post “Extremt laddad” inspelning av kärleksdramat first appeared on Opulens.

ATT TALA. Att våga prata om det kan vara första steget att inte längre acceptera sakernas förfärliga tillstånd. Att inte låta misshandeln pågå år ut och år in, skriver Sofia Nerbrand med utgångspunkt i ett par aktuella skildringar av kvinnomisshandel. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Förakt och smärta som drivkraft. Vrede och hot som vapen. Förödelse och skräck som resultat. Ibland ond bråd död och konsekvenser i generationer. Så kan man beskriva fenomenet våld mot kvinnor.

Alex Schulman fångar en mans utstuderade hat mot en särskild kvinna i sin roman Bränn alla mina brev. Jag började lyssna på honom — han läser själv upp sin berättelse som ljudbok — och slutade inte förrän epilogen var över. Historien griper tag i mig. Tankarna dånar. Vilka människoöden! Så många drabbade!

En narcissistisk patriark går bärsärkagång i decennier — mot sin maka, mot sina fyra barn och mot sina ”heltidsanställda fiender” i offentligheten. Hustrun försöker, men törs aldrig lämna sin make. Hon inser att han är livsfarlig. Han hotar henne med ord och sin revolver och svär att döda henne, sig själv och hennes älskare om hon skulle vara otrogen.

Hans förakt grundar sig i att hon före äktenskapet har genomgått en olaglig fosterfördrivning i Köpenhamn. Hans smärta bottnar i att hans far lämnat hans mor för en annan kvinna när han var tio år.

Mannen i fråga heter Sven Stolpe och är Alex Schulmans morfar. Kvinnan är Karin Stolpe, hans älskade mormor.

Schulman har skrivit en roman och det är ibland otydligt vad som är fiktion och vad som är verklighet. Men Schulman har gjort ett rejält researcharbete och gått igenom otaliga brev, böcker och dagböcker.

Oavsett var gränsen går mellan dikt och historia är berättelsen stark och viktig. Den skildrar våldets makt och hur en dysfunktionell relation förgiftar omgivningen långt bortom det som sker mellan två närstående personer.

Upprinnelsen till att boken skrivs är att berättarjaget, Alex Schulman, beskriver sin egen illa dolda tysta aggression och hur har upptäcker att hans barn och fru är rädda för honom. Hur kommer det sig att han beter sig så? Varifrån kommer ilskan? Hur kan han ta ansvar för situationen och rädda sin egen familj?

Han letar sig tillbaka i sin egen släkt och finner då att den store Sven Stolpe — författaren, kritikern, religionshistorikern — är den som allting emanerar ur. Porträttet av hans morfar är alls inte vackert. Tvärtom. Och man kan med fog resa invändningar emot att han lämnar ut en nära släkting som dessutom är död och inte kan försvara sig. Men den ilska som Sven Stolpe visade i den offentliga debatten är välkänd och väldokumenterad. Särskilt intensivt blev det när ilskan riktades mot hans dödsfiende, Olof Lagercrantz, som Karin verkligen hade en passionerad kärleksaffär med sommaren 1932.

De älskade varandra hela livet men fick aldrig varandra. Rädslan för att bli dödade avhöll dem från att leva ut kärleken tillsammans. Hjärtskärande sorgligt för alla inblandade.

Det viktigaste med Alex Schulmans roman är att han ger lukt och smak, känslomässig access, till en annars outhärdlig historia om kvinnomisshandel. Att han vågar vara självutlämnande och sårbar. Att han erkänner sin uppburna släkts mörka stråk. Att han beskriver den skada som Sven Stolpes barn åsamkas genom förbittrade strider och oförrätter. Att vanan att bråka kan gå i oreflekterat arv i generationer. Att kärleken inte alltid vinner över våldet.

Att våga prata om det kan vara första steget att inte längre acceptera sakernas förfärliga tillstånd. Att inte låta misshandeln pågå år ut och år in.

Det gällde Karin Stolpe.

Det gällde Josefin Nilsson.

Det gäller alla de nu levande misshandlade kvinnor som inte är kända.

The post Dags att tala klarspråk om mäns våld mot kvinnor first appeared on Opulens.

LÄSVÄRD BOK. Guldåldern av Carl-Johan Malmberg är en samling reflexioner och anteckningar av varierande längd. Ivo Holmqvist har läst den med stor behållning. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Guldåldern av Carl-Johan Malmberg. 
Wahlström & Widstrand.

Carl-Johan Malmberg som är en av våra skickligaste och mest läsvärda essäister syns ofta på Svenska Dagbladets kultursida. Hans artikelsamlingar Sällskap, Sår och M hör till sådant jag gärna återvänder till, liksom hans skarpsinniga studier om Gustaf Mahler, William Blake och nu senast William Butler Yeats, en överdådig bok. Guldåldern som utkommit på Wahlström & Widstrand är en samling reflexioner och anteckningar av varierande längd, från en enstaka rad till ett par sidor. De sträcker sig i tid över drygt ett år, fram till begynnande kontroverser i Svenska Akademien mot slutet av 2017.

Boken har hämtat sin titel från Buñuels klassiska film L´age d´or (Malmberg har ett förflutet som filmforskare och filmföreläsare) men Guldåldern kan nog också tydas som en ironisk grimas inför annalkande ålderdom, kroppsliga krämpor, och en lång rad vänner som hinner dö innan året är till ända. Järnålder skulle kanske passat bättre eftersom noteringarna inleds i trötthetens och uppgivelsens tecken, inte olikt Gyllenstens begrepp acedia: ”Fast aldrig har någon bok jag velat skriva verkat omöjligare än denna” skriver Malmberg den 8 oktober 2016.

Acedia är alltså ”ett tillstånd av djup leda, tanklig trötthet och likgiltighet, närmast apati” (enligt definitionen på Wikipedia — tanklig är ett bra adjektiv). Om det trötthetstillståndet skrev Lars Gyllensten för nu länge sedan ett par intressanta artiklar i Dagens Nyheter, senare omtryckta i en av hans många böcker. Men det hindrade honom förstås inte från att vara fortsatt lika produktiv som alltid. (Hur flitig han var ser man lättast i Thure Stenströms mycket gedigna studie Den glömde Gyllensten vars titel dessbättre inte är helt sann.)

Och tre dagar senare skriver så Carl-Johan Malmberg: ”Men en stor, stor trötthet har gripit tag i mig, livskraften ebbar alltmer ut ur mig. Modlösheten tar överhanden.” Men Malmberg framhärdar, och läsaren lockas med av hans snabbt nedkastade infall lika väl som av hans associationsrika utläggningar om liv och läsning (för att låna en boktitel från Bo Bergman), och om böcker och vandringar (med en från Vilhelm Ekelund, fast här är det mera tillgängligt) som försiggår framför allt i Stockholm. Av Paris och Rom, London och New York, de fyra världsstäder där han känner sig hemma, märks inte mycket. Namns nämns, oftast med bara en lätt genomskådad initial för efternamnet.

Mycket handlar om föräldrarna som ses i vackert ljus, milt kring fadern, mera motsägelsefullt kring modern, men bilden av familjen kompliceras av ett avslöjande brev om morfar som aldrig blev avsänt. I andra stycken är han kanske lite väl närgången. Om jag hade varit hans förlagsredaktör hade jag nog rått honom att stryka notiserna om en vänskap i det förflutna som gått över till något annat i nutiden, med namnet utsatt och konstaterandet att den det handlar om fortfarande är i livet. Det är intressant fast det snuddar vid det äreröriga.

Mot slutet tar han upp sin tidiga medverkan i tidskriften Kris (Horace Engdahl finns förstås med) och sitt enstaka framträdande på källarlokalen Forum där han talade om en av Nabokovs romaner. Hans milda kritik av ett förord som kulturprofilens hustru skrivit väckte vrede: till den källaren blev han inte inbjuden fler gånger. Vidare listas andra memoarförfattare, ett par av dem betydligt mångordigare än han själv (Knausgård och Norén). Och han skriver medryckande om konst (Van Gogh) och musik (Mahler och Saint-Saëns), och Kathleen Ferriers undersköna sång.

Där är det lätt att dela hans entusiasm. Jag är mera kallsinnig när han kommer in på viner som han tydligen vet mycket om, och jag är kanske inte riktigt så imponerad som jag borde när han med förbundna ögon kan identifiera en Château Léoville-Poyferré 1982. Det är betydligt intressantare när han över en lunch på Sturehof diskuterar bildning med förläggaren Per Gedin som ”tar som exempel på obildning att ingen längre vet vem Stefan George var.” Nå, det är en sanning med modifikation, den som läst Ingvar Holms del av Bonniers allmänna litteraturhistoria vet en hel del om denne tyske skönande och hans krets (och man minns bilden på den vitlockige diktarfursten med den bestämda hakan, på omslaget till Sven Stolpes Stefan George och andra studier).

Det skulle vara intressant att veta om de båda lunchätarnas bildning sträcker sig så långt att de också känner till hans främste epigon Karl Wolfskehl och var han slutade sina dagar…

Hursomhelst, Carl-Johan Malmberg som tidigare funderat på skillnaden mellan viktigt och väsentligt replikerar klokt och självklart: ”Jag invänder att vet man inte varför poesi är viktig — och är beredd att försvara poesin som mänskligt uttryck — är det oviktigt om man vet vem Stefan George var. Med andra ord: bildning måste ha ett djup, detta djup handlar om förmågan att välja vad som är väsentligt i förhållande till vad som bara är viktigt och sådana val sker utifrån värden. Och värden har med personlig hängivenhet att göra.”

The post Associationsrika anteckningar och reflexioner first appeared on Opulens.

VITAL. Sven Stolpe var en ofantligt vital, livsglad, intellektuellt rörlig — för att inte säga intellektuellt vig — människa som med stor lätthet rörde sig mellan imponerande storheter, skriver Crister Enander. Han riktar också skarp kritik mot Alex Schulmans Bränn alla mina brev och menar att de recensenter som hyllat boken har fel.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Minnet öppnar sig och jag blickar ner genom åren och ser mig själv som nybliven tonåring. Tretton på det fjortonde, tror jag bestämt att jag var där borta på andra sidan av tidens titthål.

Jag var ständigt, inte sällan varje dag, på Stadsbiblioteket och gick dessutom inom Bergmans bokhandel och Nates antikvariat — två platser som i snabb takt fyllde mina bokhyllor i rummet därhemma och det till överkomliga priser. Kunskapstörsten var överväldigande, som en kraft vilken gripit tag i mig och inte gav mig någon ro eller tid över för vegeterande eller slö letargi. Varifrån den kom är jag inte klar över än idag. Jag läste febrilt. Det var överväldigande, nästan smått extatiskt genom det sätt världen växte oavbrutet. Fortfarande är jag en utpräglad och ohjälpligt besatt bokläsare, en lustläsare.

Ty kunskap äger en sällsam dragningskraft. I den där säkerligen retligt brådmogne och vetgirige fjortonåringens liv var det särskilt en svensk författare som förmådde slå upp ett stort fönster mot ett då — för mig — obekant Europa.

Han hette Sven Stolpe. Idag tycks han mest vara ihågkommen som ett slags förvriden och förstockad nidbild av ilsken äldre herre av en sort som inte längre tillverkas, inte ens bland Djursholms finaste villor eller bland stolliga brukspatroner uppe i Värmlands djupaste skogar.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Den förhärskande och bigotta inställningen till doktor Stolpe brydde jag mig, tack och lov, inte om ett dyft. Det gör jag ännu inte. Det är alltid klokt — ja, nödvändigt — att bilda sig en egen uppfattning, att själv läsa vad författarna skriver. Och det gäller i högsta grad just de intellektuella som hjorden med makliga och förstockade flockdjur — på evig jakt efter de “rätta” och tandlösa åsikterna — som strävar efter hegemoni och makt har enats om att fördöma utan tillräcklig kunskap. Och genom Sven Stolpes böcker kom jag i omedelbar kontakt med litteratur och kulturkretsar som var mig främmande, inte ens närvarande i mitt liv. Den franska romankonstens största företrädare, engelska tänkare och även tyska och ryska författare. Det är omöjligt för mig att uppskatta hur lång tid som hade krävts för mig att annars hitta fram till författare som François Mauriac, Roger Martin du Gard eller Blaise Pascal.

Kanske aldrig, tänker jag med en rysning för mig själv denna kylslagna och tidiga morgon samtidigt som jag sträcker mig efter min hängivet indruckna och vänliga kaffemugg. Tiden tycks snurra till, få en form av symbolisk hicka. Seendet fördjupas och somligt som varit aningen otydligt blir paradoxalt nog klart och skönjbart i mitt ombonade morgonmörker.

Eftersom jag ännu är till merparten bunden till min sjuksäng i väntan på att jag återigen, för tredje gången i livet, ska lära mig gå, finns det många ögonblick över till eftertanke på ett sätt som nog är betydligt ovanligare när dagarna rör sig i mer invanda banor. Självfallet på ont och gott. Då har tankar och mitt minne välvilligt och fullt av tillfredsställelse börjat att öppna sig för denna märkliga människa och hans passionerade insatser för såväl litteratur som katolsk tro. Idag är det lätt, alltför lätt, att glömma att för Sven Stolpe var hans katolska övertygelse, hans mörka tvivel och ofta starka tro, hans livs viktigaste ledstång. Den förutan hade hans fall ner i förtvivlan blivit avsevärt fler. Detta är inte rätt tillfälle att försöka pejla djupet i Sven Stolpes decennier av studier och böneliv, och avgörande umgänge med många religiösa kvinnor och män, eller det skiftande innehåll som utmärkte hans andliga liv. Men det är en absolut nödvändig fond mot vilken det mesta i hans liv och gärning avtecknar sig. Dessutom har jag funnit att flera av de studier som skrivits om denna sida hos Stolpe ofta är präglade av en svensk flathet och tafatthet samt ett främlingskap inför den europeiska mystikens många olika traditioner. En sorts själsligt förkrympt anda som omöjligt kan göra Stolpe rättvisa. Den betydelse som Sven Stolpe hade för min intellektuella utveckling och kanske ännu mer för en tidig och — inser jag alla dessa år och decennier senare — överrumplande bred och djup bekantskap med de stora författarskapen i Europa var otänkbara utan hans flitiga och djupt insiktsfulla insatser. Han introducerade, han översatte och skrev en ofattbar mängd recensioner och essäer, han tycktes kapabel att på egen hand och liksom i förbigående fylla flera tidningars kultursidor och dessutom ett antal litterära tidskrifter — några av de mest framstående som Fronten drev han för övrigt själv i rollen som chefredaktör och initiativtagare.

En sådan hängivenhet i litteraturens tjänst är sedan länge helt exceptionell, och jag undrar på allvar om någon svensk författare under förra seklet överhuvudtaget kan göra Stolpe rangen varken värdig eller stridig som hängiven litteraturintroduktör och passionerad förmedlare mellan skilda och nog så främmande kultursfärer. Jag tror inte det.

Och nu dras då denne Sven Stolpe i smutsen av snöda ekonomiska motiv och på grund av någon form av privat bekännelselusta som mest luktar unkna terapiminnen och solkigt samvete över egna och högst personliga tillkortakommanden — den ensidigt karriärskåte och uppmärksamhetsjagande Alex Schulman försöker, patetiskt nog, att lägga ansvaret för sin egen koleriska aggressivitet på sin morfar. Arvsynden tycks vara den enda synd som denne person utan eget ansvar och totalt frånvaro av moralisk hållning är beredd att erkänna. Personlig resning, karaktär och viljestyrka, tycks honom fullt främmande. Sven Stolpes skam över sitt barnbarn hade hemsökt honom och fyllt hans böner till Gud, misstänker jag.

Sven Stolpes dotterson Alex Schulman har, som bekant, valt att skriva ännu en bok i raden om en person ur sin närmaste familj. Först ut var pappan, tv-mannen Allan Schulman, mest känd som mannen som kunde hålla reda på Lennart Hyland. Därefter mamman, Lisette Schulman. Nu är då hans morfar — som han överhuvudtaget inte kände — näste man till rakning i terapisoffan hos Schulmans redan hårt hemsökte och säkerligen smickrade psykolog, ja det måste vara något av en extra familjemedlem — så framstår det i alla fall utifrån.

Jag har, ärligt och uppriktigt, försökt att läsa Alex Schulmans bok Bränn alla mina brev. Jag har till och med försökt att läsa den förutsättningslöst. Ty många i mitt tycke omsorgsfulla och besinnade personer — inte minst bland litteraturkritiker — har bestämt framhållit bokens rent mänskliga värde och kvaliteter. De har fel. De talar strunt. Huvudsakligen av ren okunskap, andra av gammal samsupen och obehagligt symbiotisk “vänskap” — ett ingrott medialt medberoende — med denne Alex Schulman.

Det inte bara bjuder emot att gå i polemik med alla lögner och förvridna halvsanningar som Schulman staplar på varandra på ett sätt som mest förvånar då de inte enbart är lögner utan saknar annat syfte att ge en tom själ ett innehåll att försöka fabulera över. Intrycket förblir entydigt av en tröttsam gaphals i närheten av Stureplan en mycket sen natt när krogarna stängt som försöker föra, vilket det hette förr, ett bildat resonemang. Det ekar ihåligt och skorrar genant falskt. Det är dessutom ovärdigt. “Skit skvätter!” hette det klokt nog förr. Jag inser att renhållningsrådet, denna privathygienska inställning, äger giltighet än idag. Jag bryr mig inte heller, i ärlighetens namn.

Allvarligt talat så går det inte, även om jag kan finna det en aning obehagligt. Ty det står i strid med en avgörande grundhållning hos mig. Alla måste ha rätten att bli behandlade med åtminstone en minimal respekt. Alex Schulman förtjänar däremot inte att bli tagen på allvar, ingenting i hans gärning antyder ens att han varit i närheten av att förtjäna en gnutta respekt eller trovärdighet. Hans infama och hållningslösa personpåhopp, ofta mot fullkomligt oskyldiga personer, var så grova och ruttet elaka att ännu återstår lång väg att vandra för Schulman om han någonsin vill bli tagen på allvar, något som jag dock djupt betvivlar.

Så i stort är jag enig med litteraturprofessorn och förre kulturchefen på Svenska Dagbladet, Lars Lönnroth, när denne tecknar några äventyr på självaste Julafton. Lönnroth skriver bland annat: “Surnade dock till sedan jag nyfiket kastat mig över en julklappsbok: Alex Schulmans om min morbror Olof Lagercrantz’ kärleksaffär 1932 med Sven Stolpes fru Karin. Alltför mycket är uppenbart fejkat — trots dokumentära inslag — i avsikt att romantisera kärleken intill orimlighet och samtidigt teckna en nidbild av Stolpe, som han tydligen hatar. Själv älskar jag inte Sven Stolpe men Schulman har jag ingen tillit till överhuvudtaget.”

Av större vikt är att framhålla Sven Stolpes gärning och outtröttliga folkbildningsarbete. Och, måhända en avvikande och illa sedd sällsynthet i Sverige, hans andliga liv och livsavgörande katolska tro. På en punkt råder inget tvivel. Sven Stolpe ägde ett ovanligt livligt, för att inte säga explosivt temperament. Det var säkerligen en av anledningarna till att han inte avstod från att rakt och öppet skriva angrepp på ett ofta osvenskt sätt; hans ord träffade och sårade mångas fåfänga och pompösa självsyn. Polemikens temperament och eleganta slagkraft hade sina förebilder i internationell press och övriga Europas tydligare intellektuella frontlinjer. Sven Stolpes oräddhet och hans karakteristiska sätt att utan ängsliga sidoblickar framföra sina sanningar gav honom under främst senare delen av livet en stor och intresserad tv-publik.

Han gick, som det heter, hem i stugorna. Fiender — ofta inflytelserika som Olof Lagercrantz och Eyvind Johnson — skaffade han sig däremot i rasande tempo under hela sitt liv. Med pennan likt ett slipat svärd drog han fram i de många fejderna och spaltduellerna han blev inblandad i, inte sällan som deras förnöjsamme upphovsman. Sven Stolpe fick tidigt ryckte om sig att vara en främmande fågel i det svenska kulturlivet.

Många var skeptiska och avståndstagande, ännu fler intagna och kanske även roade. Det skramlade och dundrade om hans framfart på ett bemäktigande och omisskännligt sätt. Det kan förvisso ses som en svaghet eller en styrka att Sven Stolpe tycktes se det mesta i svart och vitt. Hans hållning var i grunden enkel: De som inte var för honom, var emot honom. De ljumma och ängsliga ägde han inget överseende med eller ens intresse för. Det är lätt att glömma det djupa allvar som präglade kulturdebatten under förra seklets första hälft och några år framöver. Idéerna var inte som idag en sorts handelsvara bland andra varor där många skribenter obekymrat byter åsikt från den ena veckan till nästa veckas kolumn. Där framstår en Alex Schulman med snudd på parodisk typiskhet. Alla åsikter erbjuder han på dagsbörsen om priset är det rätta eller uppmärksamheten stor nog.

Livsåskådningsfrågorna och de filosofiska liksom religiösa hållningarna var präglade av stor uppriktighet och var sällan av det lättköpta slaget. Allvaret var i regel omisskännligt och alls inget man lättsinnigt kunde dagtinga med. En av Sven Stolpes största talanger var hans välutvecklade förmåga att obesvärat växla från djupaste allvar till ett träffsäkert utfall.

Vitalitet, kunnighet och en för svenska förhållanden sällsynt europeisk utblick och bred bildning gav honom en position som är omöjlig att förneka eller förbise — även om många försökte. Och än idag är det många som pinsamt nog fortfarande försöker att marginalisera honom som någon sorts lustig gubbe med ultrakonservativa värderingar. Det är en åsikt som slår tillbaka på dem själva och entydigt visar på en sorgliga obildning och — framför allt — att de är fullkomligt främmande inför vad Stolpe verkligen skrev.

Sven Stolpe var tidigt — avsevärt tidigare än de flesta — rakryggad och övertygad antinazist och till hela sin läggning svuren fiende till diktaturer och totalitära länder. Hitlers Tyskland och Stalins Sovjet hade i Stolpe samma outrerade fiende.

Somliga författare lyckas med att göra ett starkt och bestående intryck som sedan kan beledsaga läsaren genom livet. Sven Stolpe blev, som jag framhöll, redan i tonåren en sådan författare för mig. Jag har svårt att se hur jag annars — åtminstone i så pass unga år — skulle ha drabbats av en närmast intellektuellt berusande och smått förförisk upplevelse som han förmådde förmedla med sina inträngande och medryckande essäsamlingar om framför allt fransk litteratur men även tysk. Det räcker inte med att säga att han öppnade ett fönster ut mot Europa och dess rikhaltiga litteratur. Hans betydelse var större än så. Det handlade inte — enbart — om den katolska kyrkan eller om en annan sorts andlighet än den i många avseenden torftiga protestantiska som förde ett stelbent och avtrubbat liv, utan han skrev om andra tanketraditioner vilka var laddade med innerlig mystik och präglade av den avgörande inre disciplinens lärdomar. Sven Stolpe visade tydligt att det fanns sätt att resonera och förstå världen som på ett intellektuellt grundläggande sätt skilde sig från de svenska litterära och filosofiska diskussionerna. Verkligheten fick skarpare konturer. Världen vidgades. Andra värden blåste in med en mäktig vrede.

På väg ut i köket för den tidiga morgonens första mugg med Mollbergs starka kaffe — jag delar dessa extremt tidiga morgnar, som andra anser vara natt, med Stolpe — plockar jag från bokhyllorna fram bland annat de två volymerna Den kristna falangen  – den första utkom 1934 och den andra följde två år senare — och även senare samlingar som François Mauriac och andra essayer, Den glömda vägen, Stefan George och andra studier och monografin Paul Claudel. Att idag ge ut ett gärna generöst urval av dessa ingående och kunniga samlingar vore en kulturgärning av stora mått. Ty Sven Stolpes essäer är i sina analyser av och lyhörda förståelse för de franska och tyska författarnas verk och deras personliga idiosynkrasier och ödesfrågor lika lysande och insiktsfulla idag som när de skrevs.

Och Stolpe presenterade och introducerade däri stora och viktiga författarskap som då ännu var i det närmast okända i Sverige — flera av dem fick för övrigt senare Nobelpriset. Sina lärda forskningar, vilka var minst sagt ansenliga, ägnade Stolpe främst åt tre kvinnor om vilka han även skrev omfattande verk: Jeanne d’Arc, Drottning Kristina och den Heliga Birgitta.

Jag hade förmånen att träffa Karin Stolpe några gånger. Oändligt vänlig, troende på ett rättframt sätt — det var till exempel hon och inte Sven Stolpe som gjorde lejonparten av översättningen av Pascals Tankar, vilket Sven Stolpe ville skulle stå i boken men förlaget vägrade av ekonomiska skäl. Därtill var hon obesvärat blixtrande intelligent, snabb i repliken, omtänksam och en värdinna av ovanligt slag. De två makarna trivdes tillsammans, därom kunde ingen tveka. En naturlig tillgivenhet och ömsesidig tolerans rådde i parförhållandet. Karin Stolpe hyste tillgivenhet för Sven Stolpe på ett sätt som väckte en ung mans — det vill säga min — respekt. Syster Patricia, överhuvud för Birgittasystrarna i Vadstena, sa upprepade gånger att i den familjen var “det Karin som stod för intelligensen”. Det var vackert, och säkert sant, sagt. Barnbarnets behov av att smutskasta paret förstår jag inte. Alex Schulman har tidigare skrivit att han inte kände dem, ingen av dem. Och det tror jag faktiskt är sant. Ett av de första tillfällen då jag hade förmånen att träffa paret Karin och Sven Stolpe skedde i Vadstena. Jag minns inte deras egentliga ärende, de bodde då mycket vackert i ett herrgårdsliknande hus i Malexander. Efter att jag en längre stund stått och pratat med föreståndaren — jag tror inte att hon kallades abedissa — för Birgittasystrarnas kloster, där jag tillbringat natten, dök de upp. Efter ett mycket livligt samtal som snabbt avslöjade att Karin och Sven Stolpe var såväl ofta som mycket omtyckta besökare i klostret följde jag med ut till Malexander. Föreståndarinnan sa halvt på skämt men med stort allvar strax före uppbrottet, att “glöm inte att i den familjen står Karin för intelligensen”. Det var, fick jag senare vid flera tillfällen tid att bekräfta sanningshalten i, en insikt som avslöjade en stor och ömsint människokunskap.

Sven Stolpe var en ofantligt vital, livsglad, intellektuellt rörlig — för att inte säga intellektuellt vig — människa som med stor lätthet rörde sig mellan imponerande storheter, av vilka han känt många nära och djupt, och vardagens fascinerande gestalter. Högfärdig eller fördömande var han minst av allt. Mitt besök och mina samtal med främst Sven Stolpe men även många med Karin Stolpe och båda två samtidigt, där ute i det mycket borgerliga hushållet i Malexander, var för mitt vidkommande av privat natur — jag var på väg att konvertera till Katolska Kyrkan — och saknar all relevans i det här sammanhanget. När jag ligger här, nu mer som konvalescent än sjukling, går det ändå inte att återvända i minnet till stämningen, blandningen av allvar och en lysande kvickhet som gav god näring till många skratt.

Ändå, tänker jag för mig själv här i ett tilltagande gryningsljus, var det Karin Stolpe och hennes besinning och lugna eftertanke — ett reflekterande djup där hon tycktes vara hemmastadd på ett sätt vilket imponerade storligen på mig — som så gott som alltid gav de allvarliga diskussionerna djup och relief. Humor och direkthet gav hennes gestalt en nimbus av en allt annat än lättköpt omtanke och därtill en ovanligt omfattande bildning och  beläsenhet. Sven och Karin Stolpe var ett av de sällsynta gifta par som inte stred om utrymme utan kompletterade varandra. Idag blir säkerligen många mycket förvånade när jag idag med stor tydlighet inser och framhåller att den egenskap hos Sven Stolpe, som gjorde störst intryck var hans genuina omtanke. Han tog mig, och mina många på flera sätt besvärande frågeställningar rörande den katolska tron i förhållande till en modern och krävande samtid, på ett sätt som visade vidsyn och förståelse — och en människa som i varje enskildhet styrdes av sitt grundläggande karaktärsdrag som var och förblev något så ovanligt och illa sett som snällhet. Ingen ståndpunkt som han framförde grundade sig på förutfattade meningar eller överlägsenhet. Han var där. Han var intresserad. Och han såg mig. Sven Stolpes tro var inga yttre åtbörder. Sista gången jag träffade paret Karin och Sven Stolpe var uppe i Värmland. Den gången, det var år 1990, skulle jag intervjua Sven Stolpe åt en litterär tidskrift. Idag är jag mycket glad att jag även fick tillfälle att träffa paret i deras villa i Filipstad. Svante Nordin noterar, upptäcker jag vid en omläsning av hans biografi över Sven Stolpe, Sven Stolpe. Blåsten av ett temperament, att detta blev Sven Stolpes sista intervju och beskriver det “som en sorts slutvinjett”.

Alla artiklar av Crister Enander

The post Till Sven Stolpes försvar first appeared on Opulens.

FLYT. Trots mindervärdeskomplex skriver Schulman med en lätt penna och språket flyter fram. Det är både sorgligt och vackert och han kan konsten att förmedla känslor utan att det blir det minsta kletigt, skriver Carolina Thelin om Alex Schulmans senaste bok.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Bränn alla mina brev av Alex Schulman
Bookmark förlag (2018)

Läsningen av författaren, skribenten, programledaren och poddaren Alex Schulmans självbiografiska roman Bränn alla mina brev var en positiv överraskning. Min bild av Schulman som en arrogant “idiot” gjorde mig tidigare likgiltig inför hans författarskap. Men inte nu längre. Bränn alla mina brev är liksom hans tre tidigare romaner (Skynda att älska, om pappa Allan, Att vara med henne är att springa uppför en sommaräng, om frun Amanda och Glöm mig, om mamma Lisette), en berättelse om den allra närmaste släkten. Här skildras den förödelse morfar Sven Stolpe åsamkade sin maka Karin och som sedan sipprade ner likt ett gift i barn och barnbarn. Den handlar om nedärvd vrede. Men den är också ett ömt porträtt av mormor Karin.

Schulman inleder med sig själv i nutid. Hur han ser rädslan i sina barns ögon och att det är honom de är rädda för. Hur blev det så? Han går till en terapeut för att få svar och hon låter honom rita upp ett släktträd. När han uppmanas att dra linjer mellan släktingar på både moderns och faderns sida — raka där inga konflikter förekommer, sicksacklinjer där de finns — öppnas Schulmans ögon. På pappans sida går strecken rakt men från Sven Stolpe och nedåt löper ett ilsket sicksackmönster.

Insikten gör att Schulman bestämmer sig för att ta reda på mer om sin stränge morfar, den berömde författaren. Han som sedan unga år, efter att ha smittats av tuberkulos, levt i dödens väntrum. Den djupt religiösa och konservative litteraturkritikern som bråkade med allt och alla, speciellt med dem åt vänster. Varför hatade han så?

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Schulman läser Stolpes böcker, han gräver i arkiven på Kungliga biblioteket och börjar nysta upp det som för honom varit dolt. Berättelsen hoppar mellan nutid, 1988 när Schulman som pojke besöker sina morföräldrar och sommaren 1932 på Sigtunastiftelsen där Sven och Karin tillbringar sin tid med att skriva och översätta. Dit kommer också den unga blivande författaren Olof Lagercrantz.

“Sommaren 1932 blev jag utsatt för ett sexuellt attentat” skriver Stolpe. Genom David Lagercrantz får Schulman tillgång till Olofs dagbok och en stor bunt med brev som Karin och Olof växlade med varandra efter den där sommaren. Och nu förstår Schulman. En lidelsefull romans rullas upp framför honom — och en svartsjuka som aldrig vill ta slut. Bok efter bok av Stolpe handlar om otrogna hustrur och han chikanerar Olof Lagercrantz när han kommer åt. Lagercrantz är inte sämre han: hatet mellan dem båda är en känd story.

Jag ser likheter mellan Alex Schulman och David Lagercrantz. Två stackars pojkar med dåligt självförtroende, förminskade av sina högdragna morfäder/fäder och med ett tungt ädelt arv. Trots mindervärdeskomplex skriver Schulman med en lätt penna och språket flyter fram. Det är både sorgligt och vackert och Schulman kan konsten att förmedla känslor utan att det blir det minsta kletigt. Men det är nog viljan till uppriktighet som är hans främsta styrka. Han väjer inte för för att visa sig svag och det är en ganska sällsynt egenskap hos en vit, heterosexuell kulturman från övre medelklass. Berättelsen känns äkta, han lägger upp sina bevis och fängslar sina läsare. Samtidigt är han vågad när han ger sin morfar skulden för sina egna handlingar. För om någon annan sanning kommer fram — vem är Schulman då?

Bränn alla mina brev kunde lika gärna ha kunnat placeras i bibliotekshyllan för biografier. Det är egentligen bara kapitlen om den ödesdigra sommaren 1932 som kan kallas fiktion. Här har ju också Schulman fantiserat ihop hur det kunde ha varit. I den förtätade stämningen mellan Karin och de rivaliserande männen finns det som krävs för en roman om kärlek men samtidigt en distans som stundvis stör. Beskrivningen han gör av sig själv som pojke, hos mormor och morfar, är nog den finaste skildringen. Kanske för att det finns ett avstånd mellan då och nu men ändå minnen att skapa litteratur av. Det är hjärtskärande läsning att få ta del av hur Karin säger till Alex att hon ibland längtar till landet som icke är: “Jag längtar efter det som inte hände”.

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Uppriktigt om nedärvd vrede first appeared on Opulens.