DICK BENGTSSON. Den pågående Dick Bengtsson-utställningen i Stockholm har Anne Edelstam skrivit om här i Opulens. Här följer Maria Johanssons tankar kring konstnären och hans egensinniga och gåtfulla bildvärld.

I slutet på 80-talet gästade Dick Bengtsson Konsthögskolan som lärare och han gjorde då ett besök i min ateljé. Det kan i dag låta exotiskt men då tänkte man inte så. Även om vi som var elever på skolan inte kunnat undgå hans separatutställning på Moderna museet. Man kände till hans användning av hakkorsen. Man förstod att han på något sätt var betydelsefull.

Lång, gänglig och lite luggsliten stod han där med överkroppen lutad mot väggen och blickade ut över mina pågående arbeten. Tyst och fundersam. Dick Bengtssons hand trevade runt hans haka. Han var inte tyst på ett uppfordrande eller arrogant vis. Mer inväntande. Detta var just efter branden i hans ateljé i Hälsingland. Flertalet målningar brann upp, många odokumenterade. Det talades om alkoholproblem. Det talades om psykisk ohälsa.

Han gav ett skört intryck, men var inte besvärande skör. Han hade närvaro. Han berättade för övrigt att han strök sina målningar med strykjärn för att få fram rätt yta. Och att han slipade bort färg med slipmaskin när han tyckte färglagren blev för tjocka.

Dick Bengtsson var före sin tid

Nu visas hans konst på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm. Och det är möjligt att det inte finns så många fler målningar än de som här visas? I vilket fall som helst tycks hans verk ha ett begränsat antal ägare. Förutom stat, landsting och kommun ägs flertalet verk av Ståhls och Billgrens Collection.

Man skulle numera kunna kalla Dick Bengtsson för ett slags husgud för många i den svenska samtidskonsten.

Länge försörjde han sig genom att arbeta på posten i Stockholm. Senare flyttade han till en gård i Hälsingland och blev konstnär på heltid.

Jag minns en föreläsning där det framhölls att det var dumdristigt av Dick att sluta arbetet på posten och att han skulle ha mått bättre om han fortsatt med att arbeta och målat på ledig tid, eftersom han var för psykiskt skör för att klara av det fria konstnärslivet. Som jag minns det uppfattade jag föreläsarens analys som överlägsen och arrogant. Jag tror att det snarare var en klassfråga. Precis som för Mike Kelley och många konstnärer med arbetarklassbakgrund, som snarare har uttrycksbehovet än karriären som morot, blev relationen till konstetablissemanget och framgången problematisk.

Sven-Harrys konstmuseum har valt att kalla utställningen ”Det vi inte vill se”. Man refererar till samhällspolitiska skeenden, och ser Dick Bengtssons konst som en uppmaning att aldrig blunda för mindre angenäma tendenser. Men är det rätt att göra Dick Bengtssons konst till ett politiskt slagträ idag?

Under hans levnad hade konstetablissemanget svårt för att ”fatta” hans konst. Den passade inte in i 1970-talets politiskt agiterande konst och postmodernismen hade då ännu inte slagit igenom. Blickar man tillbaka kan man göra tolkningen att Dick Bengtsson föregick en svensk postmodernism. En postmodernism som föredrog hybriden snarare än det som var äkta. Som gav oss möjlighet att blanda mytologier, historia, begrepp och olika stilar utan krav på ideologi (se Daniel Bell ”The End of Ideology”).

Dick Bengtsson och symbolerna

Enligt samtida konstnärskollegor var Dick Bengtsson en person som reflekterade över konsten såväl som politik och samhälle. Han beskrevs som en politisk pessimist. Möjligen dystopisk. För Dick Bengtsson tycks individens relation till samhället, individens (brist på) möjligheter att påverka, ha stått mer i fokus än politisk teori och ideologi.

Det sägs att han såg naturen som något banalt. I Dick Bengtssons bildvärld blev naturen framställd som en företeelse vilken kunde ställas mot en annan företeelse, till exempel ett hakkors, en sko eller en spade. På så sätt gav han båda dessa företeelser en ny betydelse. Vad som egentligen är sant ställs på ända. När betraktaren ges möjlighet att skapa en helt ny relation till något, öppnas oanade möjligheter.

Ofta använde Dick Bengtsson hakkorset som ”den andra verkligheten”, han ställde en till synes vardaglig scen i relation till ett hakkors. Det sägs att han inte talade så mycket om varför. Men egentligen har han kommenterat det vid flera tillfällen. Han sa bland annat ”Jag spelar ut tecken mot en målad verklighet och då uppstår ett möte som i sig skapar en betydelse. Det är betraktaren själv som skapar den betydelsen.” Och ”Landskapet är ett tecken. Hakkorset är ett annat tecken. Mot varandra bildar de verkligheten.”

Vad mer behövs egentligen sägas?

Naturligtvis måste vår relation till hakkorset i dag vara en annan än då. Dick Bengtsson växte upp i efterkrigstiden. Det hakkorset då representerade var över när han var nio år. I dag kopplar vi inte hakkorset enbart till nazism, judehat och rastänkande. Utan även till fascism som utövar förtryck mot den enskilde individen. Och vi är medvetna om att det inte är över utan i högsta grad pågår i olika former, med olika ansikten och på olika platser i världen.

”Möbelrälsen”

1986 visade Dick Bengtsson ett konstverk som han arbetat med i 20 år och som kom att förändra min egen syn på konst för alltid. Verket ”Möbelrälsen” bestod av ett 40-tal Dick Bengtssonskt laserade möbler uppställda på en 10 meter lång järnvägsräls. Verket har beskrivits som en kritik mot flyttlasspolitiken. Genom statliga bidrag stimulerades en folkomflyttning från landsbygden och mindre tätorter till främst storstadsområdena. Detta pågick under 1960- och 70-talet. I verket gör Dick Bengtsson det privata politiskt, hans samhällskritik tycks så gott som alltid ha individen som utgångspunkt.

På den tiden lade jag inga politiska aspekter i verket. Det tycktes mig samtidigt obevekligt och fullt av möjligheter och fungerade som uppmaning om att förhålla sig öppen snarare än att definiera något bestämt. I dag kan jag se ett politiskt motstånd i verket. I kombination med det ljus i mörkret som Dick Bengtsson, trots sin dystopiska blick, magiskt nog ändå i slutänden lämnar mig med.

”Man blir aldrig klar med Dick Bengtsson”

Hans målningar av idylliska och alldagliga hus i kombination med tecken som spadar och hakkors lämnar mig fortfarande, efter alla år, med frågan: hur kan detta att måla ett rätt ointressant hus resultera i något som är så intressant? Det är lätt att instämma med Ann-Sofi Noring när hon i introduktionsfilmen till utställningen säger ”man blir aldrig klar med Dick Bengtsson”.

The post Den gåtfulle Dick Bengtsson fascinerar fortfarande first appeared on Opulens.

DICK BENGTSSON. Anne Edelstam har besökt Sven-Harrys konstmuseum där verk av Dick Bengtsson visas parallellt med en samlingsutställning där samtidskonstnärer deltar.

Det ingen vill se – Dick Bengtsson
Här är vi nu
Sven-Harrys Konstmuseum
Stockholm
Utställningarna pågår t o m den 14 september 2025

Under våren och sommaren bjuder Sven-Harrys konstmuseum, i Stockholm, på två parallella utställningar. Det rör sig om den retrospektiva Dick Bengtsson-utställningen ”Det ingen vill se” och samlingsutställningen ”Här är vi nu” där samtidskonstnärer deltar.

Det är två utställningar som kompletterar varandra och framför allt uppstår det en intressant dialog över tid och rum. Vad har förändrats sedan den senare delen av 1900-talet fram tills nu? Utställningen speglar de olika världsbilderna. Kan vi finna likheter mellan epokerna?

Dick Bengtsson – ”Det ingen vill se” 

För att få en bättre uppfattning om den mångsidiga symboliken i verken, bör besökaren först bemöda sig med att gå ner till källarlokalen och ta sig tid att se på de videofilmer som visas där.

Det är filmer i surrealismens anda, men dessa återspeglar även tankegångarna hos Dick Bengtsson. Denne, i det allmänna medvetandet, kanske lite bortglömde konstnär har påverkat många samtidskonstnärer. Till exempel Ernst Billgren (som visas på Nationalmuseum i Stockholm).

Dick Bengtsson (1936 – 1989) etablerade sig främst på 1960- och 1970-talet och det är från den tidsperioden verken som visas på Sven-Harrys är utvalda. Men Dick Bengtsson skildrar inte enbart sin samtid eftersom han i sina målningar och kollage ger prov på såväl framtidsvisioner som tillbakablickar. Det är dock inte med nostalgi han ser tillbaka, utan med en kritisk blick på teman som makt (med svastikan avbildad på flera verk), moral och minne.

Enligt museichefen Dragana Kusoffsky Maksimovic var Dick Bengtsson ”en mästare på att dölja skarpa samhällskommentarer bakom en till synes oskyldig yta. Hans konst leker med symboler, skapar osäkerhet och tvingar betraktaren att ifrågasätta det självklara – ett obekvämt, men nödvändigt seende”. Det är en träffande beskrivning.

Det finns även roliga och lekfulla tavlor samt kollage påminnande om ögonblicksbilder med lustiga detaljer, som de nyfikna barnen (Barnen, 1975, olja på duk). Sedda bakifrån, hänger de över ett räcke och tittar på något spännande betraktaren inte uppfattar. Eller så ser de på det mörka himlavalvet, målat i svart, och funderar över sin ställning i universum?

”Här är vi nu”

På de övre våningarna visas verk av 15 samtida konstnärer, däribland Karin Mamma Andersson, Cecilia Edefalk och Charlotta Hammar. Dessa kastar oss in i dagens tillstånd av oro och komplexitet.

I grupputställningen ”Här är vi nu” gestaltar konstnärerna, på sina egna unika sätt, nutidens inställningar till en värld i ständig förändring.

De kompletterar på så vis Dick Bengtssons verk med dolda spår av det förflutna, samt obehag i vår samtid. För dagens människor lever ju i en förlängning av dåtiden. Frågan är om vi någonsin kan lära oss av historien i stället för att upprepa liknande misstag, generation efter generation?

Människans inre väsen har knappast förändrats nämnvärt under seklernas gång. Visst har teknologin gjort framsteg och de demokratiska nationerna bidragit till välstånd för de flesta, men världen är fortfarande full av faror och destruktiva krafter.

Konstens uppgift är, som jag ser det, framför allt att belysa dessa, men i uppdraget ingår även att ingjuta hopp. För vad vore människan utan vare sig självreflektion eller hopp?

Därför bör vi närma oss dessa utställningar med öppet sinne och kritiska ögon.

Vi bör också beakta det faktum att vi har förmånen att faktiskt leva i ett av världens friaste, mest jämlika och demokratiska samhällen. Det är något vi ständigt måste påminnas och värna om.

The post Samtidskonstnärer i dialog med Dick Bengtsson first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm firar tioårsjubileum med grupputställningen “Party for Öyvind”, där verk av Öyvind Fahlström och hans konstnärsvänner ringar in efterkrigstidens banbrytande anda.

När konstnären och författaren Öyvind Fahlströms födelsedag sammanföll med hans första soloutställning i New York 1967 bjöd vännen Claes Oldenburg in till fest. Inbjudningskortet prydde han med orden “Party for Öyvind”.

54 år senare har det blivit dags igen. För att fira museets tioårsjubileum öppnar Sven-Harrys konstmuseum i höst en grupputställning där flera av festdeltagarna återkommer. Förutom verk av Öyvind Fahlström själv består “Party for Öyvind” av konst, musik, litteratur och vittnesmål från över 60 av de ofta namnkunniga konstnärer som var verksamma i Fahlströms krets – från Robert Rauschenberg och Andy Warhol till Marisol och Marie-Louise Ekman.

– Vi ville skapa en bild av den fantastiska tid som Öyvind Fahlström verkade i, säger utställningens kurator Barbro Schultz Lundestam.

“Personlig känsla”

Hon beskriver tiden som en brytningspunkt i konstlivet.

– Det var en ny generation som reste sig i spillrorna efter andra världskriget, som sökte nya vägar och nya sätt att uttrycka sin frustration och önskan om att gå vidare.

Öyvind Fahlström ställs ut med jämna mellanrum, men “Party for Öyvind” är den första utställningen i sitt slag i Sverige, säger Barbro Schultz Lundestam. Dels för att den visar flera Fahlström-verk som inte tidigare har visats i Sverige, dels på grund av betoningen av just tidsandan och de många vänskapsbanden.

– Det rika utbudet skapar en fantastisk stämning. Inte minst i katalogen, där nu levande vänner till Öyvind delar med sig av minnen, intryck och utdrag ur dagböcker. Det blir en väldigt personlig känsla i allt.

“Party for Öyvind” är Sven-Harrys konstmuseums största utställning hittills. Efter att den lämnat Stockholm i januari 2022 går den vidare till både Basel och Hamburg.

– Det känns otroligt häftigt att vi har producerat och nu får öppna en så här rik utställning, säger museets chef Dragana Kusoffsky Maksimovic.

Fortfarande aktuell

Ett ledmotiv i arbetet med utställningen har varit att sträva efter en jämn könsfördelning och att lyfta fram konstnärskretsens kvinnor. Många av dem har “hamnat i skymundan med tiden”, säger Barbro Schultz Lundestam.

Ett annat tema är Öyvind Fahlströms många olika sidor. Han var en av Sveriges mest inflytelserika konstnärer, men också en konstnär i ständig rörelse. Storstäderna, konstformerna, samarbetena och de politiska engagemangen både avlöste och gav näring åt varandra.

TT: Hur relevant är Öyvind Fahlström i dag?

– Han har jättestor betydelse, säger Barbro Schultz Lundestam.

– Alla de brännande ämnen som han tog upp i sin konst – miljöfrågor, rasism, ekonomisk ojämlikhet – finns ju fortfarande kvar. Eftersom han var så modig och tog sig an så många olika konstformer kan han också fungera som en inspiration för en ung generation, att våga testa.

Matilda Källén/TT

The post Öyvind Fahlström-fest på Sven-Harrys first appeared on Opulens.

MODE. Anne Edelstam har besökt en utställning som speglar Sara Danius intresse för design och mode.

Modet lever vidare
till förmån för Sara Danius minnesfond
24 februari – 18 april 2021
Sven-Harrys konstmuseum
Vasaparken, Stockholm

Feminist, akademiker och modeintresserad. Kan en kvinna vara alla tre på en gång? Eller måste hon välja? Ett rykande nej, skulle Sara Danius svara på den sistnämnda frågan. Utställningen “Modet lever vidare – till förmån för Sara Danius minnesfond” på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm, är bevis nog för det.

1921 fick kvinnorna rösträtt i Sverige. Det är hundraårsjubileum i år. Och visst har vi nått långt under ett sekel. Många underbara kvinnor har fått komma till tals, fått nobelpriser och ministerposter. Men denna kvinnodag vill jag att vi tänker speciellt på Sara Danius (1962-2019). Hon var författare, essäist, professor i litteraturvetenskap och den första kvinnan som utsetts till Svenska Akademiens ständige sekreterare.

Sara Danius vågade gå sin egen väg, visade mod inom den Svenska Akademien, visade mod i sin kamp för rättvisa och för jämställdhet, visade mod i sin kamp mot cancern som tog hennes liv, visade mod även i sin klädsel. Vem kan glömma den enorma rosa/orange klänning hon hade på sig under hennes sista nobelmiddag? Trots att hon var trött och i slutet av sitt liv, bar hon stolt upp sin klädsel – som för att säga: “se här kommer jag, ingen ska sätta sig på mig!” Men utan en uns av förakt, snarare med viss självironi.

Sara Danius kommer jag att minnas och försöka efterlikna. För vi behöver kvinnor som vågar sticka ut och som är förebilder för oss andra. Man behöver inte vara akademiker och klä sig som en grå mus, man behöver inte vara i modebranschen och vara ytlig, man kan vara feminist och älska män. Ja, det finns så mycket att säga om Sara Danius.

“Modet lever vidare” är en hyllningsutställning till Sara Danius och hennes intresse för mode. Vem kan glömma hennes knytblusar vilka blev hennes signum och som användes i kvinnokampen under metoo-rörelsen? Sara Danius designkläder och skor (med tillhörande askar) kan ni nu se på Sven-Harrys konstmuseum. En porträttserie av olika kvinnliga akademiker, iklädda Sara Danius ikoniska plagg, kompletterar samlingen.

Familjen och Tradera står bakom initiativet. Platsen valdes eftersom hon var systerdotter till Sven-Harry Karlsson, museets grundare. Kläderna kommer att auktioneras ut på den internationella kvinnodagen, den 8 mars, och pengarna går till Sara Danius minnesfond. Fonden startades av hennes familj med syfte att stödja kvinnliga efterföljare inom essäistik och kritik.

Ni har fram till den 18 april på er att se utställningen.

The post 8 mars: Feminist, akademiker och modeintresserad first appeared on Opulens.

SEVÄRD. Utställningen är unik i sin genre och väl värd att se flera gånger om, skriver Anne Edelstam om den pågående utställningen Here’s looking at you som sammanställts av Hoyte van Hoytema på Sven-Harrys konstmuseum.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Here’s looking at you av Hoyte van Hoytema
Sven-Harrys konstmuseum, Stockholm
Utställningen står till den 19 maj

Hur kan man välja ut 199 fotografier av ett urval på cirka 3 000 från Hasselbladsstiftelsens fina samling? Det svåra uppdraget fick filmfotografen Hoyte van Hoytema i uppgift. Resultatet är häpnadsväckande.

Here’s looking at you kallas denna annorlunda fotoutställning för. Den holländsk-svenske internationellt erkände filmfotografen har kurerat utställningen. Jag förstod inte först varför han har installerat så många fotografier så tätt på varje vägg, dessutom verkar de vara från olika tidsepoker och från både framstående som mera okända fotografer.

Men det visade sig snabbt att Hoyte haft en egensinnig idé bakom hängningen. ”Det är eye-linen som jag vill lyfta fram, kontakten mellan objektet och subjektet” förklarade Hoyte. Det tog ett tag innan jag förstod vad han menade med det engelska uttrycket eye-line — ögonlinje bokstavligt översatt men mera korrekt: blickriktning. För detta är inte en vanlig fotografiutställning när uppförstorade fotografier ställs ut med lagom mellanrum mellan varandra så att betraktaren kan granska varje foto för sig i lugn och ro. Nej, detta är ett sammelsurium av bilder tätt uppsatta på vad som verkar närmast kunde vara ett barns hopplock. På ena väggen hade han till och med ritat ett streck och skrivit in 152,50 cm — ungefär som man gör när man vill se hur mycket ens barn har växt. ”Detta är den normala längden för ens blickfång”, förklarade Hoyte.

När jag steg in i det första rummet möttes jag endast av ryggar och nackar. Inte en enda blick mötte mig. När jag tittade på den högra väggen, upptäckte jag att samtliga porträtt såg åt vänster; på den motsatta väggen såg de åt höger. ”Jag har gjort mitt urval efter hur människorna blickar ut till sidan, mot eller från kameran” sa Hoyte. Det gav rummet en känsla av styrka — en gruppstyrka. Som om jag blev delaktig i en grupp människor, av olika åldrar, kön, nationalitet, ja precis som i samhället för övrigt, vilka såg åt ett håll eller ett annat. Den enskilde individen suddades på så vis ut gentemot massan.

Utställningen kan ses i två perspektiv: med massans eller gruppens dynamik – eller bild för bild med vad varje enskilt fotografi representerar. Såväl berömda fotografer som Cindy Sherman, Irving Penn, Lennart Nilsson, Christer Strömholm och Richard Alvedon som yngre och mindre kända fotografer visas sida vid sida. Tidsmässigt löper utställningen under cirka ett sekel. ”Vissa fotografer finns representerade med flera bilder, andra inte alls, allt har med blickarna att göra” berättade Hoyte. Det leder till en jämlikhet och ödmjukhet som inte alltid kännetecknar samtidens presentationer av fotokonst.

Jag fick också lära mig vikten av vinkel för en filmfotograf: känslan är inte densamma om man ser en person bakifrån, från sidan eller om denna tittar rakt in kameran. I det innersta rummet är hängningen sådan att jag kände mig närmast uttittad av alla dessa människor som tycktes betrakta mig mer än jag betraktade dem. Det var närmast en befrielse att komma upp på fjärde våningen där blickarna tvärtemot ofta var dolda bakom någon tidning eller dylikt.

Utställningen är unik i sin genre och väl värd att se flera gånger om. Ni har fram till den 19 maj på er så skynda långsamt!

The post Fotoutställning med fokus på blicken first appeared on Opulens.

PIONJÄR. Jenny Nyströms vykortsmotiv och illustrationer producerades i stora upplagor. Konsten var därmed inte längre enbart en angelägenhet för eliten utan nådde ut till folket. Anne Edelstam har sett en aktuell utställning om denna pionjär.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jenny Nyström – Illustratör och pionjär
Till 17 februari 2019
Sven-Harrys konstmuseum, Stockholm

Jenny Nyströms barnillustrationer är del av den svenska barnboksidyllen. Internationellt sett så är det inte bara den svenska modellen många ser upp till utan även den ”svenska idyllen”. Men Jenny Nyström var mer än idylliker vilket denna utställning på Sven-Harrys i Stockholm framhäver.

Vår så folkkära illustratör var framför allt en skicklig konstnär med ett konstnärskap aldrig fick blomma upp fullt ut. Ekonomiskt pressade förhållanden ledde henne till illustrationernas och tidningarnas värld och där stannade hon livet ut. Hon gifte sig och fick ett barn men det var hon som försörjde familjen. Kunde vi annars ha haft en kvinnlig motsvarighet till Carl Larsson? Det tror jag efter att ha tagit del av denna annorlunda och ändå så familjära utställning. De oljemålningar och porträtt som visas hade jag inte sett innan. Bara för att få se dessa är det värt besväret att ta sig hit. Hennes enorma självporträtt — målat under hennes år i  Paris 1882-1886 — pryder den stora glasväggen som leder ut mot Vasaparken. Jenny står där stolt, upprätt och självsäker. En kvinna som vet vad hon gör och kan sin sak, vars liv innebar en annorlunda resa än den som de flesta av hennes jämlikar företog.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Det var svårt för henne att hitta arbetstillfällen eftersom jobben var få. Dessutom är det värt att tänka på att livet för en arbetande kvinna under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet knappast var en dans på rosor. Men tack vare sin skicklighet fick hon kontrakt med ett förlag som producerade vykort. Flera av de akvareller hon producerade som underlag för vykort kan beskådas på Sven-Harrys. När jag tittar lite noggrannare på hennes akvareller upptäcker jag både humor, modernitet och samhällskritik i dessa annars så ”oskyldiga barnmålningar”. Tomten kör flygplan och får en hjälpande hand av exotiska djur som elefanter och giraffer för att dela ut julklappar… I motiven på påskkorten kan man utskilja hennes feminism: ena hönan bär till exempel en dokumentmapp med texten ”Anti-tuppföreningen”. Jenny var också en duktig fotograf och visste att utnyttja den nya teknologin. Hon använde huvudsakligen fotografierna som förlagor för sitt måleri.

Även om hon kanske inte verkar så banbrytande i våra ögon, var hon pionjär i utvecklandet av sitt konstnärskap. Illustratörer existerade nämligen i princip inte som yrkesgrupp i dåtidens Sverige utan hon lärde sig yrket under sina studieår i Paris. Hon skapade sitt eget bildspråk. Det var ett språk som tilltalade barn men även uppskattades av vuxna. Även i de folkkära, idylliska och traditionella bilderna tar hon med dåtidens nymodigheter. Det rör sig till exempel om tomtenissar som går på bio eller lyssnar på radio och hönor som pratar i telefon.

Utöver dessa utsvävningar, urskiljer jag en medveten strävan att profilera sig professionellt på ett helt nytt fält: massproduktionens arena. Hennes kort och illustrationer kunde därigenom nå helt nya grupper. Konsten var inte längre enbart förbehållen eliten utan nådde ut till folket. Var det möjligtvis hennes enkla bakgrund som ledde till detta intresse för att nå de mindre bemedlade och  barnpubliken?

Inte kunde hon väl ana att hennes illustrationer skulle nå världens alla hörn och att vi i vår tid skulle komma att förtjusas över hennes konst. Kommer ni hit så försök att se med dåtidens blick och gå på upptäcktsfärd efter de moderna bildelement som egentligen inte borde finnas i just den bilden. Jag säger inget mer utan överlåter åt er att själva upptäcka allt som denna fina utställning rymmer!

The post Jenny Nyström — mer än bara idylliker first appeared on Opulens.

EXISTENTIELLA KUDDAR. Kan keramik säga något om existentiella villkor? Vad har en kudde för symbolisk betydelse? Det är frågor som konstnärsparet Kraitz ger svar på  denna höst när de ställer ut på Sven-Harrys konstmuseum i Vasaparken, Stockholm. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I många år har jag följt paret Ulla och Gustav Kraitz genom deras skapande verk, frågeställningar, sorg och glädje. Höstens utställning heter Huvudsaken. I Vasaparken möts jag av en gigantisk kudde som barnen klättrar på. Jag får en föraning om symboliken redan i det första rummet där det visas ett monumentalt kollage av diverse tavlor från olika epoker.  Tavlorna har det gemensamt att samtliga avbildar en kudde. Ja, det finns även en mänsklig kudde, i form av kvinnobröst.

Deras internationellt mest kända alster torde vara verket Hope framför FN skrapan i New York. Många har nog sett det: En ensam portfölj som står till synes helt övergiven mitt i folkvimlet. Gustav Kraitz är född i Ungern 1926, utvandrade till Sverige trettio år senare, efter att Sovjets armé invaderat hans hemland. Har hans egen biografi något att göra med den övergivna portföljen till minne av Raoul Wallenberg? Och har detta något med den nu aktuella kuddens symbolik att göra? Finns det något samband?

”Kudden symboliserar både livet och döden, mjukheten och hårdheten genom ett långt liv” förklarar konstnärerna. Och visst sprider kudden glädje och sorg, sömn och vila — från födseln till den sista vilan följer den oss. Känslorna kommer i svall — mellan obehag och trygghet. Jag kom att tänka på dagens immigranter som, i likhet med Gustav, har tvingats lämna sitt hemland på grund av förtryck och rädsla för att söka trygghet i Sverige. Men är det så tryggt? Hur bemöter vi ”den andra”? Med tanke på att främlingsfientliga rörelser vunnit terräng i vårt land under senare år kan man ju inte annat än att undra…

När jag går in i nästa rum, möts jag av en installation gjord av keramikkuddar i olika nyanser och storlekar. Installationen påminner lite om ett lapptäcke. Men den jämförelsen faller när jag lägger märke till en text inristad i den ena keramikkudden: ”till minne av mina år i ryska kolgruvor”. Då förvandlades idén om det mjuka underlaget till en rysare. Gustav hade, av den sovjetiska armén, förts till straffarbete i en kolgruva  och där fått skyffla kol i fem års tid innan han befriades 1949. Skyfflar ved och kol gör han fortfarande men i ett helt annat syfte. Resan dit har varit lång och krävande.

Gustav berättar om hur han forskat för att bygga ugnar i den gemensamma ateljén i Förslöv, Skåne. Ulla och Gustav Kraitz har samarbetat sida vid sida och ändå behållit sina egna identiteter sedan de gifte sig i Stockholm 1961. De har utvecklat en speciell teknik: ”Jag hittade målningar några munkar gjort av kinesiska ugnar på ett museum i Danmark. Målningar som jag fick låna hem. Med utgångspunkt i dessa bilder började jag experimentera och bygga ugnar. De första jag gjorde blev misslyckade. Det krävdes flera försök innan jag lyckades” avslöjar Gustav. Parets forskande i kinesisk glasyr och bränningsteknik från Songperioden (960-1279) avundas numera i Kina där kunskapen om den här specifika tekniken tycks bortglömd. ”Kineser kommer till vår ateljé för att lära sig en kinesisk teknik!” Skulpturerna bränns i 1 300 grader i dessa egenhändigt byggda ugnar  i Förslöv. Dessa eldas med ved och kol. Främst med bokträd från trakten. ”Fruktträd lämpar sig bäst för celadon (en typ av stengods täckt med en blekgrön fältspatsglasyr) medan oxblodsglasyren växer fram med hjälp av bok,” förklarar Gustav.

Ullas tavlor och kollage på museets översta våning reflekterar skulpturerna genom sin närhet till naturen och speglingen av det spirande fröet som kan utvecklas åt än det ena, än det andra hållet. De får mig att tänka på kudden som symbol för modersbröstet och embryot som väntar på att utvecklas till ett liv i såväl glädje som sorg.

Resultatet av åratals slit och skapande tillsammans har fört det goda med sig att deras arbete uppmärksammas både nationellt och internationellt. Migration föds ofta i smärta men kan leda till stor glädje i längden. Vad säger kudden er? Kom till Sven-Harrys konstmuseum och förundras!

The post Kuddar och keramik blir stor konst first appeared on Opulens.