KREATIVT. En härlig utflykt i ett musikskapande och ett musicerande som egentligen borde finna en publik även utanför skaran av klezmerälskare, anser Thomas Wihlman som lyssnat på Kv. Arkens album.

Frekvens med Kv. Arken

Om man ger sig tid att leta efter svensk klezmermusik så är det påfallande mycket som dyker upp. Ett antal olika orkestrar, musiker och sångare/sångerskor i olika kombinationer. Ofta ägnar sig klezmerutövarna åt musik också i andra sammanhang och i andra former.

Jag uppfattar det så att klezmer är något som man gör för att det är roligt och utmanande, inte för att man tror att det slår igenom hos en stor publik. Sannolikt är det främst hos den judiska befolkningen musikformen når ut, så tycks det i alla fall vara på de konserter jag varit på. Därmed inte sagt att till exempel Kv. Arken, med sitt nysläppta album Frekvens, inte skulle ha potential att nå ut bredare än till Sveriges uppskattningsvis 15 000-20 000 judar. Eftersom språket i Klezmermusiken oftast är jiddisch, som i Sverige talas av kanske 3 000–4 000 personer, så finns dock ytterligare en svårighet.

Ändå är vi en del personer utanför den judiska kretsen som uppskattar klezmern, för dess glädje och dess intensitet, ibland också för dess melankoli, för dess musikaliska expressivitet. Inte minst används viol, eller som här viola, och klarinett för att uttrycka denna musikaliska mångsidighet. Därför är budskapet här: Lyssna till Kv. Arken, det kan ge dig en helt ny musikalisk upplevelse.

Jag konstaterar också att de svenska klezmerorkestrarna kan vara väldigt skiftande till sin karaktär, sådana som energiska Den Flygande Bokrullen eller som Stahlhammer Klezmer. Band med dess dragning åt den klassiska musiken. Semmy Stahlhammer är förstås en välkänd violinst, exempelvis som förste konsertmästare på Kungliga Operan. Kv. Arken, klezmertrio från Malmö, hamnar nog närmare det klassiska och närmare mina egna preferenser, som alltså lutar åt Stahlhammer snarare än Bokrullen.

Oavsett hur man uttrycker sig i sin klezmermusik är mitt intryck att det finns en mycket hög musikalisk kompetens hos flera av klezmerbanden, samma sorts höggradiga kompetens som gör att rockmusiker gärna framträder med jazzmusiker eller vissångare, som Sven-Bertil Taube, ofta omger sig med kammar- eller symfoniorkester.

Denna höga musikaliska kompetensen finns också hos Kv.Arken. På albumet Frekvens handlar det i första hand om en klezmerfierad kammarmusik, eller som trion Annika Jessen, Elina Nygren och Anna Thorstensson själva kallar det: kammarklezmer.

Albumets musik har Kv. Arken (namnet kommer från ett malmökvarter där trion bildades) själva skrivit, eller kanske snarare bearbetat personligt utifrån traditionella förebilder. Även om mycket är melankoliskt, som i t.ex. Ovilja, ska vi inte glömma att det emellanåt spritter till i benen av dansant musik som i Beim Redens Sibeh eller i Freyleks Fun der Kupe. Med på albumet finns också Bessarabian Hora, en av de äldsta kända klezmersångerna, skriven i början av 1900-talet. I det spåret finns också en vacker vokal insats. Ovilja är det enda av de ingående spåren som inte har sin bakgrund i den traditionella musiken, Elina Nygren har skrivit den och den är också släppt som singel.

I Arkens musik finner vi förstås dragningarna åt Östeuropa, men kanske också en liten, liten, touch av det som finns ännu längre österut, eller snarare i sydost. Jag tycker mig till exempel spåra turkisk traditionell musik, kanske inte medvetet utan bara för att det är musik jag själv lyssnat på till exempel i en turkisk taxi. Den som läst Nobelpristagaren Olga Tokarczuks magnum opus Jakobsböckerna förstår att det judiska Östeuropa handlar om en mycket vidsträckt kulturkrets, både geografiskt och på andra sätt, där mycket och många möts.

Att trion är baserad i Malmö känns som en bra markering – att här finns levande judisk kultur som en motvikt till den tyvärr befintliga antisemitism som finns i staden (och inte bara där).

Alldeles oavsett politiken och alla varianter av Klezmer, så är det här sammanfattningsvis musik som tydligt står för sig själv, musikaliskt mycket kompetent vilket även innefattar det vokala inslaget. Själva rubricerar sig Kv. Arken som att de spelar ”klezmer for the heart”. Det stämmer väl, och då väljer jag också att kalla klezmerorkestern Den Flygande Bokrullen för ”klezmer for the feet”. Visst behöver vi mycket hjärta i dessa tider.

Sammanfattningsvis: En härlig utflykt i ett musikskapande och ett musicerande som egentligen borde finna en publik även utanför (den lilla) skaran av klezmerälskare.

The post Klezmer med mersmak first appeared on Opulens.

OPERASCEN. Dalhalla föddes som operascen, men på 2000-talet har det inte bjudits mycket opera — trots att arenan bland operahabituéer rankas som en av Europas främsta. Björn Gustavsson förklarar varför och funderar över framtiden för Dalhalla.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Margareta Dellefors och Dalhalla har länge varit synonyma begrepp. Men hur började alltsammans, och hur kom det sig att en enda människas vision resulterade i en så fantastisk operascen? Och varför har denna arena med tiden orienterat sig mot ett utbud dominerat av popmusik? I nuläget framstår det som tveksamt om det någonsin mer blir opera i Dalhalla, men mer om det senare.

Under en semesterresa i Siljansbygden bestämde sig Margareta Dellefors — tidigare operasångare och vid denna tid chef för avdelningen musikdramatik på Sveriges Radio — för att kolla in ett nyligen nedlagt kalkbrott sju kilometer norr om Rättvik (som hade varit i drift sedan 1940-talet).

Hon provsjöng en aria på bottnen av den flera hundra meter vidsträckta gropen — akustiken var perfekt Och hon insåg att det nedlagda dagbrottet skulle kunna bli en underbar amfiteaterscen — i klass med världsscener som Bayreuth, Savonlinna, Verona och Avignon.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Margareta Dellefors kontaktade lokala politiker. Många skakade på huvudet. Skulle verkligen det gamla kalkbrottet, mitt ute i skogen, kunna förvandlas till en framgångsrik operascen? De flesta tvivlade. Men bygget kom igång, och 1993 stod det amfiteaterliknande bygget med plats för 6 000 åhörare klar.

Efter några år permanentades musikverksamheten i Dalhalla. Kulturdepartementets pressrelease samma år vittnar om att Dellefors entusiasm verkligen hade smittat av sig på Stockholmsbyråkraterna: ”Dalhalla är en helt unik konsertsal i såväl skönhet som akustik… Dalhalla kan få stor betydelse för Sveriges rykte och status som internationell musiknation.”

Men 2003 tvingades Margareta Dellefors lämna uppdraget som konstnärlig ledare för Dalhalla. ”Det känns oerhört bittert”, kommenterade hon det faktum att hon stängdes ute från arbetet med sin egen skapelse. För tio år sedan utgav hon boken Dalhalla, kampen för ett brott (Carlssons), där hon beskriver hur hon efterhand manövrerades ut av mer kommersiellt inriktade aktörer.

Dalhalla föddes som operascen, men på 2000-talet har det inte bjudits mycket opera — trots att arenan bland operahabituéer rankas som en av Europas främsta.

Flera operauppsättningar resulterade i stora förluster och 2010 upphörde operaverksamheten flera år i följd. En privat finansiär köpte in sig på arenan och föreningen Dalhallas vänner fick allt svårare att hävda just operans betydelse i utbudet. Istället arrangerades allt fler konserter med rock och pop.

Dalhalla drivs sedan 2012 av det privatägda bolaget Dalhalla förvaltning AB, som i sin tur hyr ut till Rättvik Event som arrangerar de populärmusikaliska konserterna. För operaverksamheten svarade länge Föreningen Dalhalla opera, men på senare år har de bara kunnat sjösätta enstaka operaföreställningar.

Den ursprungliga idén om det gamla kalkbrottet som en scen för opera och konstmusik har dunstat bort. Dalhallas privata finansiärer har istället satsat på popmusik och andra publikdragande evenemang.

Genom åren har de mest fantastiska uppsättningar presenterats i Dalhalla: Nibelungens ring, Porgy and Bess (New York Harlem Theatre), Trollflöjten, Turandot, Kärleksdrycken… Också mer popinriktade evenemang har ibland inneburit stora upplevelser: Norah Jones, Sting, Patti Smith, Kraftwerk, Jamie Cullum, Melody Gardot, Neil Young…

Och sensommarkvällen då Björn Skifs framträdde inför en fullsatt arena blev så där egenartat fantastisk som vissa konserter faktiskt kan bli.

Fler minnen: endast 300 personer var på plats när Sven-Bertil Taube, en av Sveriges främsta estradörer, gjorde ett storartat framträdande. Och bara 100 i publiken (!) när Dalasinfoniettan spelade tillsammans med Västerås sinfonietta. Och när den brittiske musikern Jamie Cullum kom ut på scenen och förklarade: ”Detta är den vackraste scen jag någonsin befunnit mig på. Man vet inte om det är dröm eller verklighet — vet ni?”

Så sent som 2011 kungjorde Leif Borgert att arenan tecknat en överenskommelse med Stockholmsoperan, som skulle bidra med gästspel varje år framöver. Av detta — och mycket annat — har dock intet blivit. Luften har allt mer gått ur de personer som kämpat för fortsatt operaverksamhet.

Dalhalla tillkom som en operascen men har med tiden blivit en arena för en helt annan slags musik. Sveriges nya operafestivalcentrum har istället Opera på skäret blivit (inrymt i ett gammalt sågverk).

Som huvudskäl till att Dalhalla hamnat på efterkälken angav Margareta Dellefors häromåret följande: ”Opera på Skäret har en professionell konstnärlig ledning med en tydlig målsättning.”

Hösten 2018 framstår Dalhallas framtid som operascen ytterst osäker. Efter en ekonomisk förlust med Carmina Burana 2017 förlorade föreningen Dalhalla opera sitt landstingsstöd. Landstinget i Dalarna föreslår nu att stödet till Dalhalla ska upphöra. Det skulle i så fall innebära att inte heller Kulturrådet lämnar stöd — vilket i sin tur kan innebära att även Siljanskommunerna säger nej till fortsatta bidrag.

Den ideella föreningen Dalhalla opera avser att söka förnyat stöd för fortsatt operaverksamhet, men förutsättningarna för att lyckas förefaller i dagsläget små.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post När opera slås ut av rock och pop first appeared on Opulens.

MÄSTARMÖTE. Ronald Harwoods Påklädaren har haft premiär på Dramatens stora scen. Lena S. Karlsson ser en stilren föreställning, en varmhjärtad komedi med en utsökt välspelande ensemble. 

Påklädaren av Ronald Harwood
Regi: Eva Dahlman
Översättning: Magnus Lindman
Scenografi och kostym: Magdalena Åberg
Medverkande: Sven-Bertil Taube, Krister Henriksson, Kristina Törnqvist, Lena Endre, Tiril Wishman Eeg-Henriksen, Per Svensson, Michael Jonsson
Dramaten, Stora scenen

Utan tvekan är Ronald Harwoods pjäs Påklädaren Sveriges mest emotsedda teaterhändelse denna säsong, inte minst på grund av mästarmötet mellan två av svensk teaters största stjärnor Sven-Bertil Taube och Krister Henriksson. Denna moderna klassiker från 1980 är ett stycke metateaterkomedi. Det handlar om ett uttröttat turnerande teatersällskap, vars primus motor och direktör samt ljusstarkaste stjärna är den åldrade sir John, här grandiost spelad av 83-årige Sven-Bertil Taube, som efter dryga femtio år återvänt till Dramaten.

Vid Sirs sida finns hans påklädare och sidekick Norman (Krister Henriksson), som ständigt putsar på den stores ego, ger honom råd och är hans förtrogne, till skillnad från hans iskalla hustru Hennes nåd (Kristina Törnqvist), vars huvudsakliga uppgift är att inför den kommande föreställningen kontrollera att mannen är i skick att möta publiken, men som helst vill lägga ner föreställningen. På repertoaren står som alltid Shakespeare. I kväll spelar man Kung Lear, en paradroll som Sir med stor bravur har framträtt i under många år. Vad som kan kännas mest gripande är att han här i denna sista föreställning visar tecken på samma slags demens som kung Lear i Shakespeares älskade drama, vilken förödde och till slut ändade hans dagar.

Över London fälls bomber under det fruktansvärda blitzkriget och Sir ser kriget och förödelsen som en personlig förolämpning. Till hans hjälp kommer Norman, som ser att han är nära ett psykiskt sammanbrott. Det blir Normans uppgift att få upp den åldrade histrionen på scenen med lämpor och knep. Runt omkring den magnifike Sir och den uttalat homosexuelle Norman finns en ensemble och en personal som är helt beroende av att föreställningar inte ställs in, vilket verkar bli fallet denna dystra bombnatt i en liten engelsk stad då Hesa fredrik varnar för nya flyganfall. Sir vill inte spela mer, hans psykiska våndor, ålder och scenskräck har försatt honom i icke stridbart skick, ingen tycks kunna övertala den halsstarrige mästaren. Kanske är detta Normans största dag och Krister Henriksson låter honom växa under föreställningens gång.

Det finns en djup kärlek i botten mellan de båda männen, även om deras relation formellt sett är den mellan herren och hans domestik. Norman är urbilden för trotjänaren, han har stått vid Sir sida under åtskilliga decennier, vet allt om hans idiosynkrasier och egenartade infall, men också om hans okuvliga styrka, en bild av en livslång och oövervinnerlig kärlek. Sir förkroppsligar teatern som motståndshandling under pågående krig.

Huvudsakligen utspelar sig pjäsen backstage, bakom ridån, och 180 grader från publikens sida sett. Scenografin är utsökt stiliserad, på scengolvet finns sättstycken, kostymer till kvällens föreställning, textilier, älskvärt bråte och krimskrams, rekvisita som genom att låta sig användas blir till kungliga attribut när kung Lear så småningom i full ornat beträder scenen. De är en del av teaterns magi, liksom den obetvingliga lusten hos skådespelarna, de som aldrig ställer in en föreställning.

Teatern var inte och är knappast någon demokratisk institution. Där existerar hierarkier, det bakdantas och intrigeras bland skuggorna, starka viljor korsas. Sirs sällskap utgör inget undantag, här smilar man uppåt och sparkar nedåt för att hålla maktbalanser, tillfälliga som varaktiga, i schack. Eller som Eva Dahlman skriver i programbladet:

Den gamle skådespelaren – med rollnamnet Sir – är även teaterchef, och på så vis förkroppsligar har ordningen […] Utan Sir störtar allt samman och följs av förstörelse och kaos. Så alla runt honom gör sitt yttersta för att upprätthålla hierarkin. […] Och just så fortlever hierarkier – den som är högst upp omges av beskyddare och behöver aldrig själv ta till vapen. I skalan nedåt är det våldsammare: man sparkar på den som är under, och den som är underst offras.

Något att tänka på i metoo-tider även om man inte är kvinna.

Påklädaren bygger på Ronald Harwoods egna erfarenheter från 1940-talet, då han som ung och nyutexaminerad skådespelare och påklädare i turnerande småsällskap for kors och tvärs genom England. Här lärde han sig allt som ligger som en bakgrund till Påklädaren, som är hans mest betydande verk. Eva Dahlman har regisserat en stilren föreställning, en varmhjärtad och samtidigt djupt berörande komedi med en utsökt välspelande ensemble, där bland andra Lena Endre märks som den viljestarka inspicienten. En extra eloge dock till den magnifika duon Sven-Bertil Taube och Krister Henriksson, där den sistnämnde kanske gör sitt livs föreställning.

The post Modern klassiker om hierarkier i teaterns värld first appeared on Opulens.

MAGI. “Så djuplodande och vackert kunde alltså Evert skriva – och Sven-Bertil tolkade orden med så underbar närvaro att enbart detta renderade honom applådåskor av ett slag man sällan hör i denna salong”, skriver Björn Gustavsson om Sven-Bertil Taubes visafton.

83 år gammal, och nästan blind, är Sven-Bertil Taube fortfarande en fullfjädrad artist, ja, bättre än kanske någonsin. I slutet av december gav han en enastående visafton på Dramatens stora scen, Så länge skutan kan gå, tillägnad faderns visor.

Redan för femtio år sedan gjorde Sven-Bertil fantastiska tolkningar av Everts visor, långt mer skimrande än Evert själv någonsin förmådde, och dessutom med starkt musikaliskt bistånd av Ulf Björlin.

Denna gång svarade unge Peter Nordahl för ackompanjemanget. Det är dock svårt att se Nordahls jazzaktiga, experimentella och komplexa pianoarrangemang som kongeniala med Taubevisornas enkelhet, klarhet och harmoniska grundstruktur. Peter Nordahls musikaliska egensinne framstod här snarast som på tvärs mot visornas grundkaraktär och framför allt i första delen av programmet som störande snarande än stödjande. Och hur väl Sven-Bertil än framförde Everts visor, förblev flygelackompanjemanget frustrerande disparat.

Men strax efter paus hände något oväntat. Nordahls ackompanjemang blev lugnare, mer dämpat, och programmet i sin helhet mer koncentrerat: fyllt av nerv, närvaro och en musikalisk koncentration som lyfte Everts visor till de höjder där de hör hemma.

När Sven-Bertil sjunger Fritiof Nilssons paradmarsch, Nocturne, Sjösalavår och de andra klassikerna ackompanjerad av ett mer följsamt piano är det som om en väldig strömbrytare förvandlar konserten till något långt mer än den var nyss.

Men det är inte bara Sven-Bertils fina uppfattningsförmåga av visornas poetiska dimensioner och hans förmåga att i likhet med Håkan Hagegård intensifiera närvarokänslan genom att odla ett slags fokuserad nedtoning; här kommer även Sven-Bertils mästerliga berättartalang och känsla för anekdoter till sin fulla rätt. Han berättar bland annat om hur fadern en sommardag gick naken på ängen i Sjösala, överraskades av en betande häst – som han raskt hoppade upp på. Därefter gick han hem och skrev visan Den lycklige nudisten.

Men det mest gripande var ändå deklamationen av Diktaren och tiden; en text som ställer djupgående existentiella frågor och där diktens själva vingslag klingar snudd på shakespeareskt. Garderobiären berättade efter föreställningen att mängder av besökare kommit fram och frågat vad detta var för en text. Så djuplodande och vackert kunde alltså Evert skriva – och Sven-Bertil tolkade orden med så underbar närvaro att enbart detta renderade honom applådåskor av ett slag man sällan hör i denna salong.

Ytterligare en fantastisk konsert: Dalsinfoniettans nyårskonsert i Siljansnäs kyrka. 25 mil från Stockholm, i ett gnistrande snölandskap: klassiska wienervalser med en av landets bästa sinfoniettor (här under Niklas Willéns ledning) och därtill sång av Lena Willemark och Olle Persson, som ju kommer från skilda musikaliska kulturer (världsmusik respektive opera/musikal) men som tillsammans här skapade en musikalisk magi jag sent ska glömma.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Mästerlig berättartalang first appeared on Opulens.

MUSIKMINNEN. Viss musik sätter sig djupt – och kan ibland framkallas med oväntad kraft. Häromdagen kom en urgammal visa för mig – och även en del av texten: ”Det växte en blomma så fager och skön…” Det visar sig att detta var ett skillingtryck min mamma brukade sjunga när jag var liten och skulle somna. Det är snart sextio år sedan jag hörde sången.

Samtidigt med den molltyngda melodin mindes jag med filmisk exakthet hur jag samtidigt blickar ut över det mörka slättlandskapet till vänster, där jag nu, som liten pojke, sitter tryckt mot bildörren till vänster. Dröjer jag mig kvar i denna minnesbild kan jag till och med höra motorljudet, strax bakom mig (Volkswagen 1200 hade motorn placerad bak).

Får man höra musik som tidigare gjort stort intryck, som man verkligen gripits av, kan man alltså slungas långt tillbaka i tiden – och trolleriaktigt utbreder sig, med denna musik, en försvunnen värld. Arthus Schopenhauer skrev: ”Ingen konstart påverkar människan så omedelbart och så på djupet som musiken.”

Jag minns en söndagseftermiddag 1970 då mina kusiner skulle framföra andra satsen i den femte Brandenburgskonserten i en landsortskyrka. Det var en småskalig konsert, en musikgudstjänst med två violiner och cembalo. Men på mig gjorde alltsammans så stort intryck att jag ännu väldigt precist kan framkalla kyrkorummet, och hur ljuset föll genom fönstren i väster – och inte minst hur jag quasimodoskt drabbades av en upplevelse jag redan då visste skulle bli bestående. Jag minns hur jag svävade av lycka inför den musiken. Jag lyftes ut ur en verklighet och in i en annan.

Jag erinrar mig omslaget till Supertramp-kassetten 1974 Crisis? What crisis? Och genast ljuder musiken och samtidigt som jag erinrar mig Roger Hodsons röst kan jag minnas det grova sofftyget där jag sitter i en förortslägenhet i södra Stockholm.

Så blir musik bärare av minnen, bärare av tid.

När jag häromåret hörde en stråkkvartett av Sibelius mindes jag första gången jag hörde just detta verk framföras – och vips var jag tillbaka i Budapest den där höstkvällen 1984 då jag som förhäxad satt på den hårda träbänken i Franz Liszt-konservatoriet i Budapest; en underbar jugendbyggnad från 1907 och där den röda stjärnan i fonden lyste över orgelpiporna, ty kommunistregimen härskade ännu i landet (Jag minns att min hyresvärd lågmält avslöjade att han just hade börjat läsa György Konrad i ett underjordiskt stenciltryck. Åtta år senare, efter murens fall, träffade jag György Konrad på en författarträff där man höll på att bilda ett nytt demokratiskt parti. Han berättade att han tio år tidigare hade grävt ner manus under ett skjul på kolonilotten).

Jag minns magiskt vackra kvällar i Dalhalla, där vissa artister – som Sven-Bertil Taube och Björn Skifs närmast hypnotiserat publiken så att konserterna framstått som väckelsemöten, med pastorerna ersatta av musiker. Och det ännu så starkt levande minnet av Gunnar Idenstams två timmar långa pianoimprovisation i Carl Eldhs ateljé, en försommarkväll 1988. Jag kan ännu se ljuset hur det faller genom de höga fönstren och sakta stryker vid raden av väldiga statyer, medan musiken söker sig fram och blir till just i ögonblicket när vi så sitter där.

Musikens förmåga att influera är väl känd. Jag ser framför mig flitiga byråkrater på ett statligt verk: hur de koncentrerat, under intensiv tystnad tar sig an långa promemorior. Några timmar senare: after work med högljudd musik och genast har dessa rationella arbetsmyror förvandlats till utlevelsefulla dansare som till ljudet av tunga rytmer blir… ja, lössläppta.

Musik kan användas medicinskt, som läkemedel. På antroposofernas sjukhus i Järna brukar överläkaren, när det är dags för ronden, gå i täten och spela flöjt. Jag tänker mig en vitklädd Orfeus, som med sitt följe drar från sal till sal och väcker nytt mod hos de sjuka, alternativt kallar de svårt sjuka åter till livet.

Martin Luther skrev någonstans att musik flera gånger hjälpt honom ur depressiva tillstånd: ”Mitt hjärta flödar över av tacksamhet till musiken, som så ofta har vederkvickt mig och räddat mig ur stor själsnöd.”

Musikens makt. Jag tänker på Trollflöjten – hur de ondsinta fångvaktarna glädjefullt börjar dansa när flöjten så mozartskt börjar glänsa i den strängt bevakade tystnaden.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Musik är bärare av tid first appeared on Opulens.