FINSTÄMT. Det märks att Bomullsängeln är en roman som Susanna Alakoski haft stora ambitioner med. Och nog är det en finstämd och stark berättelse om kvinnors liv och arbete i början av förra århundradet, skriver Anna Remmets.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Bomullsängeln av Susanna Alakoski
Natur & Kultur

Susanna Alakoski slog igenom litterärt när hon 2006 kom ut med romanen Svinalängorna, som belönades med Augustpriset. Hon har sedan fortsatt att skriva om utsatt arbetarklass och om att vara anhörig till missbrukare. Föräldrarna till huvudpersonen i Svinalängorna hörde till de finska arbetare som invandrat till Sverige kring 1970-talet. Desillusionerade och dömda på förhand av majoritetssamhället går de allt djupare ner sig i alkoholism.

Alakoskis nya, betydligt mer episka, romanprojekt berättar om livet för arbetare i Österbotten ett par generationer tidigare. De människor vi möter här tillhör en strävsam, så kallat skötsam arbetarklass som har mer gemensamt med Karl-Oskar och Kristina i Vilhelm Mobergs Utvandrar-svit än med de trasiga föräldrarna i Svinalängorna. Det är den typ av arbetarskildring som ibland efterlyses som motvikt till social misär, misshandel, och missbruk, men som också skulle kunna anklagas för att företräda en slags respektabilitetspolitik där arbetarklassen måste visas fram som mönster av präktighet och nykterhet för att anses förtjäna rättigheter. Susanna Alakoski har dock genom hela sitt tidigare författarskap avvisat denna tanke med sina empatiska porträtt av missbrukets offer, även om hon hatar de destruktiva rusmedlen passionerat.

Bomullsängeln tar sin början på en bondgård under tidigt 1900-tal. Där lever den lilla Hilda, vars mor lider av svår psykisk ohälsa och vars far är nästan lika frånvarande i sin tigande maskulinitet. Istället är det den äldre kvinnan Sanna-täti som är hennes allt, och som lär henne allt med sina historier om ”förr i tiden”. Denna tillvaro får ett abrupt slut när Hilda som ung tonåring blir gravid med sin konfirmationspräst och förvisad av sin far. Hon förlorar inte bara sin familj utan också sitt nyfödda barn och blir arbeterska på Vasas bomullsfabrik. Men hon vinner en vän för livet i den socialistiska Helli som pratar om arbetares och kvinnors rättigheter på ett sätt som Hilda aldrig hört förut.

I en tradition som bygger vidare på författare som Moa Martinson, gestaltar Alakoski de kroppsliga aspekterna av både arbete, sex, och barnafödande på ett konkret, osminkat, och kraftfullt sätt.

Parallellt med Hildas historia har Alakoski lagt in stycken från fabrikdirektörernas perspektiv. Syftet är antagligen att understryka kontrasten mellan dem och arbetarna och samtidigt berätta fabrikens historia, men vad mig anbelangar hade författaren gärna fått utesluta dessa passager som inte tillför särskilt mycket utan känns som rätt övertydliga historielektioner.

Bokens styrka är istället det som paneldeltagarna i ett samtal på Litteratur och Retur i just Vasa nyligen kallade det ”sinnliga” språket. I en tradition som bygger vidare på författare som Moa Martinson, gestaltar Alakoski de kroppsliga aspekterna av både arbete, sex, och barnafödande på ett konkret, osminkat, och kraftfullt sätt. Och det språk som används i början för att få oss att se världen med barnet Hildas ögon, såsom ”tänktystnad”, ”gultänder”, och ”mostermän” (om mostrarnas makar) gör denna del till romanens bästa.

Ibland resulterar dock viljan att hylla dessa hårdföra kvinnor i scener som nästan blir som parodier på sina föregångare, som när ytterligare en hårt prövad kvinna drar ett barn ur sitt underliv med sina egna händer. En viss tendens till övertydlighet är för övrigt ett problem som romanen tampas med från början till slut. Läsaren behöver aldrig tvivla på vilken romanperson som representerar vilken livshållning eller politisk åskådning. Inte sällan kommer Alakoski lite väl nära det schablonartade och schematiska.

Men i porträttet av huvudpersonen Hilda har hon målat med finare penslar. Denna framstår som en nyansrik och realistisk människa, försedd med både vankelmod och styrka. En vanlig, sympatisk person helt enkelt, och det är möjligt att dessa är de som är svårast att gestalta.

Också skildringen av vänskapen mellan Hilda och den visserligen betydligt mer statiskt skildrade Helli är mycket fin. Bristen på konflikter och sårigheter i deras relation, något som hade kunnat göra den tråkig, känns faktiskt ganska befriande. Något som också känns befriande är att de konflikter de ändå har handlar om politik och inte om män!

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det är svårt att inte bli rörd av bilden av dem som två medelålders kvinnor som vandrar sida vid sida och pratar och skämtar med varandra efter alla decennier som passerat sedan Hilda som utstött tonåring kom till gården där Helli jobbade och kände Hellis hjärta slå när hon lutade huvudet mot hennes bröst efter att det nyfödda barnet dött.

Det märks att Bomullsängeln är en roman som Susanna Alakoski haft stora ambitioner med. Och nog är det en finstämd och stark berättelse om kvinnors liv och arbete i början av förra århundradet, även om linjerna ibland är lite väl grova och somligt skrivs ut med lite för stora bokstäver.

The post Arbetarroman med episka ambitioner first appeared on Opulens.