SURREALISMEN. Anne Edelstam har sett en bred och omfångsrik utställning om surrealismen på Centre Pompidou i Paris. Hon konstaterar att surrealisternas verk bidrar till att belysa aspekter av verkligheten men framför allt visar vad som finns i det fördolda.   

Surréalisme
Centre Pompidou, Paris
4 september 2024 – 13 januari 2025
 

Centre Pompidou stänger sina portar för renovering denna kommande vår efter femtio år av idoga utställningar och program för stora som små. Det är därför glädjande att de innan dess presenterar en bred och omfångsrik utställning med surrealistiska konstverk från perioden 1924 till 1960.

Hulténs betydelse

Vi kan delvis tacka den svenske museimannen och konstsamlaren Pontus Hultén (1924 – 2006) för detta innovativa museum. Han blev uppmärksammad i Frankrike för sitt öga för samtida konst under sina år som chef för Moderna Museet i Stockholm på 1960-talet. Efter det, 1973, fick han uppdraget att medverka till ett nytt kulturhus i Paris, Centre Georges-Pompidou. Han var chef där fram till 1981 och bidrog till att skapa ett museum för alla med, utöver konstverken han köpte in, videor, ateljéer för vuxna och barn, design och arkitektur. Hans idé med öppna och genomskinliga väggar kritiserades i medierna men publiken älskade det. Museet blev en succé!

I surrealismen blandas drömmar och mardrömmar

Ingången till den nu aktuella utställningen med surrealisterna påminner om den som Hultén bidrog till när Moderna Museet öppnade i Stockholm 1960 då besökarna fick gå in genom Niki de Saint Phalles enorma vaginaskulptur. På denna utställning är ingången installerad i ett monstergap. Vilket är passande. En blandning av drömmar och mardrömmar genomsyrar surrealisternas verk. Gränsen mellan realism och fantasi suddas ut.

Här visas verk av internationellt berömda konstnärer som Salvador Dali. Vi får också se Suzanne van Dammes antropomorfa fåglar; Dora Maars ”snäckhand”, flera av René Magrittes verk och Max Ernsts monster för att nämna några.

Bretons manifest en utgångspunkt

Utställningen är upplagd likt en labyrint med en utgångspunkt i André Bretons Manifeste du surréalisme från 1924. Konstnärerna gav sig hän åt hypnos och spiritistiska seanser. Vad de upplevt målade de sedan på duk, skulpterade eller gjorde installationer av. Utställningen visar tydliga exempel på detta banbrytande skapande. Detta var en tid då Sigmund Freund och utforskandet av drömvärlden var på modet. Vissa formuleringar i surrealistisk anda manade till våld och destruktion, i motsats till fred och harmoni. Kan det ha varit en föraning om det krig som skulle komma?  

Fritt spelrum för fantasin

Surrealisternas absurda och förvrängda varelser, blodiga inälvor, monstruösa och teriantropiska – hälften djur, hälften människa – former samt dansande skelett var deras signum. Men även lite lustigare figurer kunde förekomma, när konstnärerna gav fritt spelrum för fantasin och det förunderliga. När Adolf Hitler kom till makten 1933 grundade surrealisterna en ny tidning: Minotaure, efter det antika monstret Minotauros, till hälften människa, till hälften tjur.

Psykoanalys, politik och erotik

Modersmotivet samt surrealisternas intresse för universums och livets uppkomst är ytterligare ett tema i denna omfattande utställning. Detta livsbejakande och positiva andrum övergår emellertid snabbt till uppvisandet av ännu en obehaglig mytologisk figur: Mélusine till hälften kvinna, till hälften orm. Men man kan även se det som en hyllning till naturen vilket nästa tema, skogen, tyder på. Både Max Ernst och Toyen uppvisar exempel på detta ledmotiv.

Fotografen Brassaï tog sig an nattens ljusspel. Erotiken och ett intresse för Markis de Sades skrifter, genomsyrar också denna surrealistiska era. Säkert var det en följd av surrealisternas intresse för psykoanalys och en drömvärld där de erotiska utsvävningarna inte har några gränser.

Surrealisternas konstverk framstår som både politiskt och filosofiskt laddade och bidrar till att belysa aspekter av verkligheten men visar framför allt vad som finns i det fördolda.   

The post Storslagen utställning om surrealismen first appeared on Opulens.

LYRIK. Som helhet betraktad är Petra Mölstads Din disciplin en verkligt imponerande bok. Konsekvent trots att innehållet är kaotiskt, övertygande i sin kompromisslöshet, skriver Clemens Altgård.

Din disciplin av Petra Mölstad
Anti

Petra Mölstad har tidigare utkommit med diktsamlingarna Införsel (Förlaget Glas), Omloppstid (Bokförlaget Trombone) och Vi har hägn (Förlaget Anti). Dessutom har hon medverkat i en rad antologier. När nu Din disciplin utkommit på Anti så är det efter att ha varit fördröjd. Din disciplin låg nämligen klar för utgivning redan 2016 när förlaget Sadura gick i konkurs. Kanske är 2020 ändå perfekt tajmning för en bok där tillvaron skildras som en ständig kamp, där oförutsägbara kaoskrafter och överhetens våldsmonopol utgör ett slags oundvikliga storheter att förhålla sig till.

”… klyvnationen som blåser över med snöfyk och tystnad / offentliga tal som vindpinade växer inåt / varningarna kluckar och står i. trycker sig mot varandra som en ankomst som en väg som tre / månader av rak hållning. det dammar och arkiveras. pekar och skakar händerna / alla petar med tårna i pälsen”

Jag kommer osökt att tänka Lasse Söderbergs ord om den belgiskfödde poeten Henri Michaux som “de irrationella krafternas värnlösa byte”. Det jag som framträder i Mölstads Din disciplin tycks också utsatt, jagat, men slår ibland om till strängt subjekt eller förvandlas till ett kollektivt vi.

Det går att se en viss likhet med den poesi som surrealisterna odlade, men i likhet med Michaux tycks inte Mölstad ha någon övertro på “det irrationella”. Men Mölstads ord bildar ett slags gobeläng där det myllrar av liv och våld utövas i olika former. Ett landskap tonar fram samtidigt som det pågår frenetisk aktivitet.

Det här är dikt som inte väjer för grotesken eller det absurda. Tvärtom tycks Mölstad ladda upp dikten och sätta den i rörelse genom ett bildspråk där verben låter ting och varelser tråda en virvlande dans, som sjuder och pulserar av liv men också beskriver över- och underordningar. En annan läsart är förstås möjlig då texten äger ett stort mått av flertydighet och inbjuder läsaren till tolkningar. På så vis är texten i sig motsatsen till den disciplin som finns i boktiteln. Genom att bryta upp strukturer och skriva fram collageartade och fragmenterade vyer praktiserar poeten ett slags ovilja att underordna sig regelverk och konventionella förväntningar beträffande hur lyrik ska se ut.

”… sprickbildningar i löv och gom / tränger och snäser om undanmanövrar / river upp sår och vårsådd / står och petar i domningarna / som flockimmunitet”

Det är fråga om en mäktig långdikt som tar sin utgångspunkt i mätandet och i institutionaliserad vålds- och maktutövning. Däri finns en politisk dimension, då mätandet och registrerandet varit av central betydelse för såväl rasbiologer som förespråkare för New Public Management. Så kan också Din disciplin läsas som motståndsdikt, dikt som genom sin utformning är ställd i upprorets och maktkritikens tjänst, men detta utan att någonsin förfalla till att bli plakatpoesi.

Som helhet betraktad är Din disciplin en verkligt imponerande bok. Konsekvent trots att innehållet är kaotiskt, övertygande i sin kompromisslöshet.

The post Kompromisslös och imponerande diktsamling first appeared on Opulens.

KONST. Vi västerländska kvinnor är  uppvuxna med ett helt hav av manliga förebilder. Från barnsben har vi fått möjligheten att lära oss förstå samhället, livet, och rentav oss själva, ur en mans perspektiv. Detta privilegium blir tydligt för mig då jag står framför ett sammelsurium av kvinnliga röster på Louisianas pågående utställning Fantastiske Kvinder, skriver Ida Thunström.

Världen är full av virus. Ovälkomna saker som nästlar sig in i oss, osynliga och ganska otrevliga. Vissa blir vi sjuka av, andra förändrar oss bara. En del sådant ovälkommet är så integrerade i samhällsstrukturen att det rentav formar oss. Att hålla sig undan sådana saker kräver ofta en närmast omänsklig ansträngning.

The post Nyfikenhet är en form av intelligens first appeared on Opulens.

AVDAMMADE MÄSTARE. Om man ska se Ponge som surrealist så får det vara med tanke på leken med skalan och förmågan att få tingen att nästan kännas hotande eller motbjudande. Jesper Nordström berättar om Francis Ponge.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Francis Ponge (1888-1988) är poeten som verkligen inte gick att lägga i en skål med en etikett, det fanns ingen ism eller skola eller annan lapp som verkade fastna på honom, men det närmaste man kommit en beteckning är att kalla honom tingpoet.

Det saknades en agenda bakom hans lyrik. Det finns inget politiskt, inget psykologisk eller över huvud taget något som går att skönja i form av en djupare existentiell, religiös övertygelse.

Ändå är det som att han lyckas skriva om dörrar, krus, apelsinskal och cigaretter som om dessa ting utgör världens absoluta mittpunkt. Han skriver som om bilderna inte har en komposition i form av förgrund, mitt, bakgrund utan allt ligger i fokus, i ett slags visuellt brus och med en påtaglighet som nästan bibringar ett slags äckel inför tingen.

Tänk dig en extra trött dag när din hud, ditt pansar mot världen är tunt och du bara kan se hårstråna, de vita prickarna, skavankerna, brännmärkena på ett gammalt soffbord. För att tala med modern psykiatrisk terminologi är det som om Ponge saknar central koherens, ett begrepp som används för att beteckna autistiska personers svårighet att se något annat än träd i skogen.

Som i dikten om regnet där varenda individuell droppe ska redogöras för så att det till slut nästan känns hotfullt som att få en armé myror för tätt inpå sig. Detta är ena sidan av hans författarskap. Den andra borde få Ernst Kirchsteiger att huka sig i bänken, för här handlar det om det enkla boendets och köksredskapens och matvarornas sensualism.

Ljudet av att skala potatis, eller den humoristiska iakttagelsen att kungligheter inte njuter av dörrar, då de inte själv går i clinch med dessa träpaneler och lyssnar på det trygga ljudet av låsmekanismen.

Ponge tillhörde i början kretsen kring André Breton, vilket kanske inte säger så mycket då många samlades kring denna arrogante och dominante surrealistfurste och ibland hade svårt att frigöra sig från honom.

Men om man ändå ska se Ponge som surrealist så får det vara med tanke på leken med skalan och förmågan att få tingen att nästan kännas hotande eller motbjudande. Som om potatisen skulle få liv och hoppa upp i ansiktet på en.

Personligen tycker jag hans höjdpunkt nås i långdikten ”räkan i samtliga tillstånd”. Det blir som en lyrisk etyd över detta skaldjur med alla dess små skutt, känselspröt, ryckiga kroppsspråk och med tanke på att Ponge var väldigt nervöst lagd och led av ticks är det inte helt ut i det blå att se räkan som ett slags alter ego, ett djur han kände sig befryndad med.

Utan att förringa honom kan man säga han red på den våg av tysk fenomenologi som gjorde sitt segertåg i Frankrike, en perceptionsfilosofi alltför komplicerad att redogöra för här. Jean-Paul Sartre skrev mycket och uppskattande om Ponge, men här i Sverige är han rätt förbisedd, kanske för att vi här har ett idiom av idédikt där vi vill se en kärna, inte bara ett slags skimmer eller utsnitt av verkligheten.

The post Tingens poet first appeared on Opulens.