TV-SERIE. ”Succession” fortsätter att vara vass, både i fråga om mellanmänskligt drama och i sin gestaltning av dagens kapitalism, konstaterar Charlotte Wiberg. 

Succession säsong 4
Betyg:

Genre: Drama
Regissör: Jesse Armstrong
Medverkande: Brian Cox, Kieran Culkin, Jeremy Strong m fl.

Kusinen Greg är serien Successions comic relief. En narr helt utan den förmåga till iakttagande och sanningssägande som Shakespeares narrar har, och som narrar historiskt tillskrivits – figurer som har haft en undantagsstatus, som kunnat få kritik av de härskande framstå som ofarligt skämtande. 

Greg är inte medvetet komisk men saknar filter och omdömesförmåga samtidigt som han är en smilfink, alltid ute efter att alltid rädda sitt eget skinn, och på så sätt blir han en användbar docka i andras händer. 

I avsnitt sju i den pågående fjärde och sista säsongen av serien sitter han och talar vitt och brett om hur han kan ge stora mängder anställda deras uppsägningsbesked utan att egentligen bry sig. Narren har successivt förråats från att vara klanten som spydde i Doderick-maskotdräkt på ett av Det Stora Företaget Waystar Roycos nöjesfält i första avsnittet till att nu vara en stor, dum bödel som är beredd att säga vad som helst som verkar kunna roa den cyniska omgivningen.

Doderick är alltså företagets maskot, en hundfigur som ska roa på nöjesfälten som en tredje klassens Disneyfigur. ”Doderick macht frei” skriver den svenska spekulanten Matsson (Alexander Skarsgård) på Twitter som reaktion på Kendall Roys presentation av Företagets nya affärslina: massproduktion av hus som ska garantera inte bara säkerhet, bekvämlighet och fritidsunderhållning för de boende utan dessutom bästa möjliga hälsa med mesta möjliga livslängd – ja, snudd på odödlighet. 

Man förstår att det som ska säljas är fuskverk, i grund och botten ren skit, såld med hjälp av lögnaktighet. Det Stora Företaget är uppbyggt på total värdelöshet. Lyxkryssningar där kvinnor utnyttjas och människor rentav försvinner. Löjeväckande nöjesparker. Och så media, ATN News, som faktiskt är det enda med substans i form av anti-värde; högerextremism vi som seriens åskådare aldrig riktigt får se och höra men förstår finns där och inte direkt reflekterar ägarfamiljens åsikter men tolereras av dem, som vilken vara som helst. Matssons smaklösa tweet, naturligtvis inte menad som seriös kritik, anspelar på detta. 

Detta är nästan det mest fascinerande med serien för mig: hur all den pompa, ståt och extrema rikedom familjen Roy omges av i grunden bygger på värde-löshet, en tunn pappersballong som när som helst kan spricka. Värdet verkar i sista hand bygga på uppbyggda förväntningar baserade på hur väl denna värdelöshet presenteras för konsumenter och spekulanter. Detta är den form av kapitalism som har fått även gamla vänsterrävar att längta tillbaka till den tidiga kapitalismen, där man faktiskt producerade något och återinvesterade vinsten i produkten. 

Detta är seriens sista säsong och det är snart dags att knyta ihop den dramaturgiska säcken. Jag trodde ärligt talat inte att dramat skulle klara av att upprätthålla sin kvalitet (för i dramat finns det substans) efter att Den Store Mogulen Logan Roy dött. Att de efterlevande direkt skulle föra den negativa maktkamp fadern fört in dem i vidare, hugga varandra i ryggen. Och i den mån de tidigare tycks ha haft värderingar nu enbart vara cyniker, det visste en ju. Det som tidigare gjorde dem intressanta var det tillstånd av mänsklig hjälplöshet och förtvivlan fadern försatt dem i. Nu är de bara frisläppta arslen (men tydligen ändå inte helt…). Seriens skapare gör det, hur som helst, ändå – fortsätter skapa drama på hög nivå. Inför sista avsnittet har jag ingen aning om vad som kommer att hända. Och Succession fortsätter vara vass, både i fråga om mellanmänskligt drama och i sin gestaltning av dagens kapitalism.

Succession säsong 4
Betyg:

Genre: Drama
Regissör: Jesse Armstrong
Medverkande: Brian Cox, Kieran Culkin, Jeremy Strong m fl.

The post Succession gestaltar den nutida kapitalismens ihålighet first appeared on Opulens.

I FOKUS. Fem korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet. 

1. SAKPROSA

Autisterna: Om kvinnor på spektrat av Clara Törnvall
Recension av Mathias Jansson
Natur & Kultur

Clara Törnvall som är kulturjournalist och radioproducent fick efter en utredning vid 40-års ålder själv diagnosen autism och började fundera kring denna manliga stereotyp av autisten. I boken Autisterna: Om kvinnorna på spektrat gör Törnvall upp med de många fördomar och svårigheter som kvinnor på det autistiska spektrat har upplevt i historien, i samtiden och i vardagen. Det är en bra mix av författarens personliga erfarenheter, intervjuer med andra autister, forskare och specialister på området och exempel på kulturhistoriska personer som troligen haft autism som Emily Dickinson, Lewis Carroll och Simone Weil.

Boken riktar sig både till människor som kan känna igen sig och identifiera sig med Clara Törnvalls vardag, men även till oss neurotypiska, det vill säga vi som inte har några autistiska drag, så att vi kan få en bättre förståelse för autism och en mer uppdaterad och mångfacetterad bild av autism än vad vi matas med från populärkulturen.

En allmänbildande bok som ger både historiska, kulturella och samtida inblickar i synen på autism.

2. KONST

Couturissime med Thierry Mugler
Recension av Anne Edelstam
Musée des Arts Décoratifs, Paris (t. o. m. 24 april 2022)

Det sprakar om Paris efter nästan två års pandemi med alla avstängningar det har inneburit. Kulturlivet börjar äntligen få luft under vingarna. Denna utställning ger känslan av att komma till en annan planet efter en lång Törnrosasömn. För Couturissime liknar ingen vanlig haute couture-utställning. Kreationerna, fantasin, valet av material påminner mer om Star Wars än om Paris fina salonger.

Thierry Mugler är heller inte bara modeskapare utan scenograf, fotograf och filmare. Denna utställning är således inte enbart en retrospektiv utan en inblick i en del av Muglers liv och skaparglädje. Trots att hans första kollektion från 1973, var mitt under hippie- och bohem-tiden med mjuka mahjongkläder så finns det inte spår av det i hans kreationer.

Tycka vad man vill om Thierry Muglers kreationer, men ingen besökare går nog oberörd därifrån.

3. SCENKONST

Måsen av John Donnally efter Anton Tjechov
Recension av Lena S Karlsson
Dramaten, Stockholm

I Måsen finns många av klassikernas motiv, ett slags råttan på repet dramaturgi, där snart sagt alla är inblandade.  Här är alla förälskade i fel personer, Marsja krökar för att Konstantin inte vill veta av hennes kärlek och så vidare, så vidare och vidare i denna kärlekskarusell. Irina inser att hennes liv som firad skönhet snart är förbi och att hon själv befinner sig på den aviga sidan av blomstermånaden. Allt kryddat av existentiell ångest inför det obevekliga åldrandet och förestående död. Hennes grepp om den betydligt yngre Trigorin hårdnar.

Tekniskt och sceniskt är Måsen en konstnärlig fullträff och Lyndsey Turner samt hela ensemblen är värd en eloge, Dramaten när den är som bäst.

4. TV-SERIE

Succession (säsong 3) av Jesse Armstrong
Krönika/recension av Charlotte Wiberg
HBO Nordic

Mannen med ryggen mot sina barn är ett återkommande visuellt grepp i Succession, HBO-serien som nu är inne på sin tredje säsong. Patriarken och amerikanske mediemogulen och oligarken Logan Roy visas ofta med ryggen vänd mot kameran, eller vänd bort från sin omgivning och i synnerhet från sina barn. De är fyra stycken, och handlingen har sedan seriens första avsnitt kretsat kring frågan om vem som ska ta över firman efter den åldrande mannen vars ovilja att släppa taget är lika stark som hälsan är vacklande.

Dramat med dess ständigt pågående maktintriger är fortfarande fascinerande. Det har gjorts jämförelser med Shakespeare, men språket är till skillnad från hos Shakespeare fullständigt i avsaknad av poetiska kvaliteter; påfallande rått och fult, grov- och korthugget – själlöst, återigen, men på ett sätt som inte saknar intresse, och ibland blir humoristiskt.

Som familjedrama finns det förstås också något allmängiltigt i Succession, även om kampen och hackordningen här förknippas med tillgång till enorma privilegier som är utanför räckhåll för de allra flesta av oss.

5. AUTOFIKTION

Starka band av Vivian Gornick
Recension av Elisabeth Brännström
Natur & Kultur

När Starka band, den amerikanska journalisten, kritikern och feministen Vivian Gornicks memoarer från 1987, tar sin början är Vivian ute på långpromenader runt Manhattan med sin mamma Bess. Båda börjar bli lite till åren, Bess närmar sig åttio, Vivian är snart femtio och deras relation, som har varit långt ifrån bra, knakar ordentligt i fogarna trots bådas nervösa vilja att hålla kontakten uppe. Promenaderna är långt ifrån problemfria.

Starka band utnämndes 1987 av New York Times till den bästa i sin genre på femtio år. Det omdömet kanske inte håller idag, men boken är otvivelaktigt en klassiker som står sig bra och lyckas med att utforska de nötta men ändå starka banden mellan en mor och en dotter som famlar efter någon slags förståelse för varandra i vetskapen om att en av dem snart kommer att dö.

Starka band utmärker sig också för den ruffiga New York-humor som Bess och Vivian, som tur är, delar och som ger dem lite lättnad och bidrar till att stärka banden dem emellan. Klarsynt och bra och ofta riktigt roligt.     

The post Kulturtips: Från kvinnor på spektrat till starka band first appeared on Opulens.

TV-SERIE. “Kanske finns det något slags tröstande tillfredsställelse i skildrandet av en samhällselit (i ordets rätta mening) i total misär och avsaknad av moralisk kompass”, skriver Charlotte Wiberg om säsong 3 av HBO-serien Succession.

Succession (säsong 3)
Serieskapare: Jesse Armstrong
HBO Nordic

Mannen med ryggen mot sina barn är ett återkommande visuellt grepp i Succession, HBO-serien som nu är inne på sin tredje säsong. Patriarken och amerikanske mediemogulen och oligarken Logan Roy visas ofta med ryggen vänd mot kameran, eller vänd bort från sin omgivning och i synnerhet från sina barn. De är fyra stycken, och handlingen har sedan seriens första avsnitt kretsat kring frågan om vem som ska ta över firman efter den åldrande mannen vars ovilja att släppa taget är lika stark som hälsan är vacklande.

Det finns inga försonande drag hos Logan Roy, magnifikt spelad av Brian Cox. Han är en tyrann rakt igenom, elak och brutal, lojal mot ingen och inget utom pengarna och den egna makten. Och finns det något att kritisera i serien är det väl detta, att det inte finns någon egentlig ingång till denne centrale rollfigur, och att det egentligen inte finns mycket till själ någonstans i serien.

I de första två säsongerna var den tragiske Kendall Roy – revolterande men dysfunktionell son, för övrigt ännu mer imponerande gestaltad av Jeremy Strong – den rollfigur som tycktes ha själ, men tredje säsongen är som en lång vandring i den totala narcissismens öken. Åtminstone den lejonpart av serien jag fått tillgång till, de första sju avsnitten av nio.

I den nya säsongen är humorn mer påfallande

Men dramat med dess ständigt pågående maktintriger är fortfarande fascinerande. Det har gjorts jämförelser med Shakespeare, och det är inte helt fel, även om den skinande motpart till det onda tyranniet som brukar finnas hos Shakespeare saknas. Språket är också till skillnad från hos Shakespeare fullständigt i avsaknad av poetiska kvaliteter; påfallande rått och fult, grov- och korthugget – själlöst, återigen, men på ett sätt som inte saknar intresse, och ibland blir humoristiskt. I den nya säsongen är humorn mer påfallande. ”There is no fine wine in prison!” utbrister en av de bortskämda överklassfigurerna förtvivlat inför utsikten att han kanske kommer att åka i finkan.

Roligast är kusinen Greg, som slingrat sig in i familjen Roys ”gemenskap” för att kunna hålla sig kvar i företaget efter att i första avsnittet gjort bort sig på en av dess nöjesparker genom att stenad kräkas genom ögonen på den hunddräkt han bar. Med en märklig blandning av oskuldsfullhet och slughet involveras han och låter sig involveras i ränksmiderierna, drar största möjliga nytta av sitt släktskap men försöker samtidigt hålla ryggen fri.

Greg är clownaktig i sin allmänna brist på kompetens men fungerar också som ett vittne, en ställföreträdare för oss i publiken som inte tillhör den dekadenta överklassen. Det är dock inte en värld som lockar och Gregs successiva införlivande av den och dess värderingar gör även honom till en icke-önskvärd identifikationsfigur. Här finns helt enkelt inte någon att tycka om.

Kanske finns det något slags tröstande tillfredsställelse i skildrandet av en samhällselit (i ordets rätta mening) i total misär och avsaknad av moralisk kompass. Det skyddar ju mot avundsjuka, gör den egna lilla tillvaron med den ständiga kampen för att klara hyra och utgifter mer tilltalande. En tveksam vinst. Men som familjedrama finns det förstås också något allmängiltigt i Succession, även om kampen och hackordningen här förknippas med tillgång till enorma privilegier som är utanför räckhåll för de allra flesta av oss.

The post Mannen med ryggen mot sina barn first appeared on Opulens.