NATURVETENSKAP. Det är inte så allmänt känt att August Strindberg studerade medicin och att han därtill av orättvisa skäl kuggades i kemi. Johan Frostegård har skrivit en fascinerande text om Strindbergs intresse för naturvenskap och hur omständigheterna formade hans öde.

Märkligt lite har skrivits om August Strindbergs läkarstudier. Själv tror jag att de haft stor betydelse för hans gärning. Efter studentexamen i maj 1867, blev ungdomsåren både dramatiska och mångskiftande. Han blev student i Uppsala, fick ont om pengar och vantrivdes, for hem till Stockholm igen och skaffade arbete som folkskollärare, vilket han inte verkar ha varit speciellt förtjust i men han tycks åtminstone ha skött sitt jobb.

Sedan fick han tips av en kompis att han kunde tjäna extra pengar på att ge lektioner. Efterhand blev han informator, bland annat hos Oscar Sandahl, som senare blev professor vid Karolinska Institutet (KI) samt var privatpraktiserande läkare. Det var en märklig man, som tidigare även arbetat som fattigläkare på Kungsholmen innan han blev både forskare, uppfinnare och flitig skribent. Sandahl lär ha bott i Stockholms finaste hus, och Strindberg städslades att undervisa Sandahls döttrar, som extraknäck.

Han for på sommarnöje med Sandahls, till Blockhusudden och tycks ha gått som barn i huset. Dessutom fick han mycket tid över att läsa skönlitteratur. Där kom han i kontakt med en annan läkare, Axel Lamm med familj, och blev snart informator även åt dennes söner. Han fick erbjudande att flytta in till Lamms sjangdobla våning med utsikt mot Kungsträdgården.

Det är nu något inträffar som jag tror är underskattat: Strindberg bestämde sig för att studera till läkare, på Lamms inrådan. Lamm såg nämligen Strindbergs stora talanger och lär ha menat att Strindbergs starka fantasi skulle må väl av en god förankring i verkligheten. Han tyckte läkaryrket skulle passa honom utmärkt, väl medveten om hans starka skönlitterära intressen, och erbjöd sig att hjälpa Strindberg med detta, mot att han fortsatte som informator.

Lamm menade att Strindberg ”med sin skarpa observation och sitt intresse för naturvetenskaperna borde bli läkare” som det heter i en biografi (av Uddgren). Till detta skulle jag vilja lägga att Strindberg privat var lågmäld, rentav försynt till sättet, en god lyssnare och dessutom visat prov på en god förmåga att komma bra överens med hög som låg, kreti och pleti – utmärkta egenskaper hos en läkare. Det är väl känt att Strindberg redan som barn var intresserad av kemi och han försökte även göra en evighetsmaskin.

Här kom Strindberg i kontakt med en burgen bildad borgerlighet av ett slag som kanske vare sig förr eller senare funnits så väl representerad i vårt land.

För att bli läkare krävs det liksom idag studier i grundläggande ämnen som kemi först, även latin ingick förstås på den tiden i läkarutbildningen och andra ämnen, som anatomi, botanik och fysik. Denna del av läkarutbildningen kallades för medikofilen.

Sandahl, och ännu mera Lamm, var också mycket kulturellt intresserade, och var centrala i en krets av liberalt sinnade intellektuella. I de bägge läkarnas eleganta våningar hölls ofta sammankomster; Strindberg beskriver i Tjänstekvinnans son (en självbiografisk skildring) hur han framför sig hade fyra olika vinglas när det vankades middag hos Lamm, som själv var skribent och även senare skrev artiklar i Aftonbladet med sin unge adept.

Här kom Strindberg i kontakt med en burgen bildad borgerlighet av ett slag som kanske vare sig förr eller senare funnits så väl representerad i vårt land. Strindberg fick frottera sig med tidens intellektuella elit – även Viktor Rydberg kom på besök. Umgänget beskrivs som en upplyst krets av läkare, vetenskapsmän, litteratörer och riksdagsmän, som bildade en ”liberal liga utan att konstituera sig som sällskap” som Strindberg uttrycker saken.

Han tillbringade ungefär ett och ett halvt år hos familjen Lamm och slapp därmed arbeta som folkskollärare, vilket hade varit en återvändsgränd för honom, men trots allt hade han visat att han kunde sköta ett vanligt och ganska krävande arbete.

”Doktorinnan ägde ett vackert bibliotek med all världens skönlitteratur” som han läste fritt i och i det eleganta hemmet fanns en stor konstsamling. Han verkar ha trivts utmärkt i den nya omgivningen. Dramatiska teatern dåförtiden låg ett stenkast från Lamms hem, och han gick ofta dit, i tredje radens fond, ståplats.

Doktorn märkte att Strindberg lade mycket tid på skönlitteratur och teater, men uppskattade uppenbarligen sin unge adept så mycket att denne fick följa med som amanuens i doktorns praktik. ”Det var ett nytt omväxlande liv, fullt av verklighet” skriver Strindberg. Visserligen var somligt obehagligt, han fick assistera vid mindre operationer bland annat och han fick se mycket av tidens misär med fattigdom och könssjukdomar, omväxlande med sjukbesök i eleganta salonger, men doktorn menade att man vänjer sig. Vilket Strindberg skrev var sannolikt.

Läkarstudierna gick bra till en början, han läste in latinet på distans och tenterade med framgång i Uppsala. Laborationerna och övriga kemistudier bedrev Strindberg på Teknologiska Institutet. I det stora hela verkar detta ha gått bra. Somligt var mindre roligt än annat, men han tyckte om att analysera innehållet i prover, och stannade ensam kvar i laboratoriet och gjorde blåsyra: ”Döden, slutet, i några droppar under en glaspropp.”

Inte att undra på att Strindberg hade revanschkänslor gentemot den etablerade kemin

Doktor Lamm och amanuensen vid Teknologiska institutet tyckte att Strindberg utan problem skulle klara tentan. Men i Uppsala stötte han på patrull. Här döljer sig en intressant aspekt av svensk medicinhistoria: konflikten mellan KI och Uppsala universitet när det gällde läkarutbildningen. Skulle KI få bedriva sådan, och skulle den rentav flyttas till Stockholm? En kampanj drevs från Stockholm, och 1874 blev KI godkänt för läkarutbildning. Professorn i Uppsala hette Lars Fredrik Svanberg, en barsk herre, som uppfattade Teknologiska institutet där Strindberg gjorde sina laborationer och studerade kemi, som en yrkesskola. Strindberg fick tips av en kamrat, vad man kunde vänta sig av Svanberg, men det hjälpte inte.

Professorn ”såg hemsk ut när han från gungstolen kastade sin första fråga”, så beskriver Strindberg förloppet i Tjänstekvinnans son. Han klarade frågorna till en början, men sedan ”slingrade sig frågorna som snaror”. Strindberg fick besvärliga frågor om salpeter, och det blev uppenbart att allt var bestämt från början, han skulle underkännas.

”Si herren, på institutet är man hantverkare men här är man vetenskapsman.” han fick komma tillbaka om ett år, när han mognat. Underförstått kunde man inte få godkänt om man inte laborerade på professorns institution i Uppsala.

Gunnar Brandell, som väl skrivit den mest heltäckande biografin om Strindberg citerar ett brev han skrev efter att ha blivit kuggad: ”Som den satans gubben kuggade mig i Kemien blev jag till börja med så ledsen och förtvivlad att jag glömde allt…” Inte att undra på att Strindberg hade revanschkänslor gentemot den etablerade kemin, något som blommade upp i guldmakeri och svavelosande experiment på 1890-talet! Strindberg kunde inte vänta ett år, och dessutom på att åter bli underkänd, vilket gjorde det oöverkomligt för honom att fortsätta även om han först tänkte sig det även efter tentan. I stället fick han för sig att bli skådespelare, vilket han misslyckades med.

Om han hade blivit läkare, hur hade då hans skriftställeri sett ut?

Hade han kunnat bli läkare? Det håller jag för troligt, det ekonomiska hade nog löst sig. Han hade säkert klarat själva studierna. Med sitt sittfläsk och med sin enorma arbetsförmåga hade han inte haft några problem att även odla sina litterära intressen och hade förstås senare liksom så många andra kunnat kombinera läkarverksamhet i en eller annan form med författeri. Läkaryrket var ett fritt yrke – då i alla fall. Till exempel Tjechov gjorde så, och ett stort antal recept finns bevarade av hans hand. Bulgakov beskrev sina mödor som läkare på landet och Conan Doyle arbetade länge som läkare även när han skrev om Sherlock Holmes. Om Strindberg blivit läkare så hade han följt ett råd som TS Eliot lär ha gett till blivande författare, nämligen att skaffa sig ett vanligt yrke, så de kunde ägna sig desto mer åt författarskapet utan sidoblickar på pengar och försörjning (själv var han banktjänsteman).

Som läkare hade Strindberg kunnat slippa den plågsamma fattigdom som hemsökte honom under vissa perioder i hans liv och som gjorde honom oförmögen att försörja sina barn, och innebar att han kunde knappt klara livhanken själv, utan förnedrande allmosor från insamlingar. De som stod Strindberg nära, och inte var part i målet, framhäver hur Strindbergs periodvis skakande fattigdom betyder väldigt mycket för att förstå honom – mobbad som han dessutom var av det litterära etablissemanget i Sverige. Hans systrar borde veta, och de skriver samfällt att så var fallet i boken ”Strindbergs systrar berättar”.

Om han hade blivit läkare, hur hade då hans skriftställeri sett ut?

Som läkare hade han förmodligen skrivit mycket mer om fattigt folk och usla sociala förhållanden än han faktiskt gjorde, baserat på egna upplevelser. Vi hade kanske fått än mer av ett svenskt svar på Dickens – som ju skrev mycket i dessa frågor och som Strindberg hade som en förebild, inte minst i Röda rummet.

Strindberg skrev kolossalt mycket. Thomas Mann skrev en mycket läsvärd understreckare i SvD 27 december 1948, inför Strindbergs 100-årsdag några veckor senare, den 22 januari ”…. August Strindbergs oerhört provocerande, till sitt inre och yttre omfång till nära nog övermänskliga mått nående verk…” En hel del av det han skrev hade man kunnat vara utan om han sluppit alltför mycket brödskriveri.

Den kloke Mann noterar också att Strindberg är kolossalt kunnig i många naturvetenskapliga ämnen. Med en fullföljd utbildning hade han kanske inte gett sig till att försöka göra guld – och jod (han blev kontaktad av en amerikansk patentingenjör angående sina fynd). Han hade rätt i princip – grundämnena kan delas, men förstås fel i sak, experimenten fallerade, guldet var kattguld. Med mer stadga i metodologin hade han kanske kontaktat makarna Curie eller Becquerel, som höll till i närheten, på andra sidan Luxemburgträdgården och som just var i färd med att utreda hur grundämnena kunde övergå i varandra, men då behöves kärnreaktioner.

Tyvärr är frågorna kontrafaktiska men spekulera kan man få göra om vår störste författare, med eller utan kanon!

The post Helgessän: Tänk om Strindberg hade blivit läkare first appeared on Opulens.

STRINDBERGSPARAFRAS. Sverigedemokraterna hade arbetat i circus 27 år för att få sig den rättighet, som varje till myndig ålder extrem ideologi brukar få. Man hade finansierat Youtubers, lekt rövkrok på Gotland, ätit kebabtallrik och hållit tal. Entusiasmen var stor och berättigad.

Sölvesborgspizzeriornas Perstorpsskivor blevo politiska tribuner, ångorna av Arboga 10.2% fostrade där mången politisk skränikus. Oset av Gula Blend väckte stor politisk äregirighet. Man tvättade av sig kopplet och kängorna i sund folkhemstvål och trodde allt var väl.

Nu hände sig att partiaktiebolaget Brunkappan som blivit till och uppfört under nazistiska konjunktioner började domna då det skulle försvara åsikter som icke voro populära. Den inre kärnan förespråkade då på landsdagarna om ändring av vissa skrivelser som icke längre inbragde de för partiets bestånd erforderliga röstandelarna. Landsdagarna röstade igenom förslagen och Brunkappan ansåg sig nu tillhöra den politiska mitten. Partiledningen som länge lidit smälek för sina obekväma åsikter mottog anbudet med glädje då den därigenom gratis finge burskap som bättre folk.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Partiaktiebolaget Brunkappan first appeared on Opulens.

LIVESTREAM. Lena Torquato Lidén har tidigare skrivit om satsningen Jukebox på Folkteatern i Göteborg. Här kommer ytterligare en rapport från en ny föreställning som streamas.

Jukeboxen i Teams-rummet sätter igång och först måste jag gnugga mig i ögonen. Vad jag ser framför mig är en halvliggande skådespelerska med vad jag i första anblicken tror är ett vitt fejkskägg i ansiktet, iklädd morgonrock. Det är inte utan att man kan tro att man undrar om det kommer bli någon föreställning överhuvudtaget.

Men snart blir det åka av… Hon klickar igång en gammal BASF-bandspelare med en monolog som handlar om en skilsmässa, om den intensiva smärtan när du räknar timmarna efter att ha blivit lämnad. Under tiden som vi båda lyssnar på bandinspelningen med en vibrerande smärta rakar hon bort det som tydligen var rakskum ur ansiktet och plockar omkring lite i sin necessär som om hon gör sig redo för att gå och lägga sig eller motvilligt just har gått upp.

Texten har en karaktäristisk tidlös plågsamhet, i beskrivningarna av hur Strindberg känner angående den som övergett honom, närvaron eller ögonblick av vad som känns som telepatisk kontakt. Bandspelaren stängs av och hon fortsätter sin berättelse med tolkningar av rykten om hur hans älskade nu kommer att trolovas med någon annan och huruvida hon nu är havande med sin nya fästman.

Det är mycket, mycket bra och det gäller både manus och framförandet.

The post Här blir det åka av… first appeared on Opulens.

HELGTANKAR. “Frågan är dock vad valborg erbjuder som litterärt skildrad högtid.” Erik Cardelús guidar oss från Karin Boyes diktning till Håkan Hellströms popmusik.

Så är det valborg, högtiden som markerar gränsen mellan vinter och vår, mörker och ljus. I år står vi inför en annorlunda valborg, präglad av restriktioner och coronamärkt tänkande.

I år gör sig bålen, studentfestandet och körsången bäst i minnets resonanskammare. Eller som digital eld på någon av många skrytstora wide-screens runt om i landet. Sannolikt står nog vissa av oss på villatomter och i ensliga skogsplättar med blicken riktad ner i en liten brasa. En blygsam brasa och ett futtigt firande i en begränsad gemenskap, men kanske ger det ändå bränsle åt minnet och minnen. Och bitterljuv nostalgi är inte alltid det sämsta, allra minst inom kulturen.

Frågan är dock vad valborg erbjuder som litterärt skildrad högtid. Förvånansvärt lite, om man betänker att denna afton ofta ger upphov till mycken vardagsdramatik: brännskador, en första fylla, skrålande sång, fyllebråk eller en ny intim bekantskap vid den värmande elden.

Strindberg yttrade som bekant de bevingade orden att hans ”eld var den största Sverige”, men det var säkerligen hans uppblåsta kulturmanliga ego-eld som åsyftades. Och nog har vi alla någon liten eld som brinner någonstans, i hjärnan eller i hjärtat. Eller både-och.

Mest känd av alla svenska litterära valborgstexter är nog Karin Boyes “Valborgsnatt”. Den ingår i diktsamlingen För trädets skull. Utgivningsåret är 1935, mitt under det världspolitiskt mörka och instabila 30-talet, vilket ger tolkningsnycklar till diktens dystra innehåll som sätts redan i inledning:

”Sent omsider står jag vid ödenas berg./Runtomkring som ovädersmoln/skockar sig formlösa väsen, skymningsdjur,/svartvingade, fosforögda.

Bortom Sverige, finns två tyskspråkiga valborgsskildringar värda att nämnas.

I samma diktsamling återfinns Boyes mest kända dikt: ”Visst gör det ont.” Även här behandlas osäkerhet och tvekan, fast med bildspråket mer riktat mot den skira våren och dess biologiska processer: ”Visst gör det ont när knoppar brister./Varför skulle annars våren tveka?”

Bakom sig hade Karin Boye romanen Kris, utgiven föregående år. Romanen handlar om en ung kvinnlig lärarstudent, drabbad av en religiös kris och hemliga känslor för en kvinnlig kurskamrat. Att Karin Boye, vid sidan om sina amorösa och själsliga kval, bekymrade sig över världens politiska tillstånd, blev uppenbart i den dystopiska romanen Kallocain som utkom fem år senare, 1940. Mångtaligt har påpekats att succéromanen Kallocain föregick George Orwells globala klassiker 1984, två starka romaner som gestaltar totalitarismen och dess dehumaniserande kontrollsamhälle. Kanske säger detta mer om styrkeförhållandet mellan svenskan och engelskan än något annat.

Bortom Sverige, finns två tyskspråkiga valborgsskildringar värda att nämnas. Först österrikaren Gustav Meyrinks Valborgsmässa, en frejdig karnevalisk historia, tryfferad med dräpande och dråpliga händelser, svart centraleuropeisk humor och makaber upptågsanda. Tänk Kafkas Processen eller Haseks Soldaten Švejk, fast skruva upp intensiteten några hundra gotiska grader. Litterär spelplats är den magiska staden Prag, mitt under krigsåret 1917 och med en trumma av människohud som dånar i de mörka vindlande gränderna.

Vridet är det också i Goethes klassiska skådespel Faust och den kända valborgsmässonatten där. Den äregirige vetenskapsmannen Faust ingår en pakt med Mefistoles, djävulens redskap. I pakten byts världslig framgång mot en förlorad själ, ett urgammalt tema i alla svekfulla situationer och relationer som människor befunnit sig i igenom tiderna. Till detta ska läggas dansande häxor, ondskefulla röster och häxkörer. Ett överflöd av litterära effekter.

Just Goethe tycks ha varit svag för valborg, kanske främst i dikten “Die Erste Walpurgisnacht”, som tonsattes i Felix Mendelssohns i “Opus 60” under första halvan av 1800-talet. Melodramatiskt kämpar de hedniska druiderna mot den kristna övermakten uppe i Harzbergen. Allt utmynnar i ett karnevaliskt slut där druiderna klär ut sig till djävlar och demoner och skrämmer iväg den kristna tvångsmakten. Nu kan de avnjuta våren och sommaren ifred, utan påbud och pekpinnar. Tolkningar av detta romantiska stycke har varierat. Alltifrån kristendomskritik eller den romantiska föreställningen att förnuftet förslavar fantasin, till en läsning där Felix Mendelssohn och andra judar i samtiden tvingades utstå intolerans och antisemitism. En gemensam nämnare blir ofta rätten att tänka och leva fritt, oavsett vem du är och varifrån du kommer.

Kanske mest populär och ungdomligt förknippad med stundande högtid är Håkan Hellström med dängan “Valborg”. I sången är det varken Prag eller Harzbergen som utgör dramatisk fond, utan samma gamla goa västkuststad som alltid.

Här besjungs långt världsligare saker än Gud och djävulen, flammande bål och skrikande häxor, den rena själen och den eviga förtappelsen. Här besjungs Azaleadalen och att ett obetydligt grönsvart fotbollslag besegrat det mäktiga blåvita laget. Här besjungs ett pissigt vårregn och ett förortsgäng som kapar en spårvagn på väg hem i vårnatten. Här besjungs livet som det oftast är: en blandning av högt och lågt. Ett krängande och krånglande existentiellt tillstånd, som det är svårt att bli riktigt klok på, men som det är värt att uppskatta medan det pågår.

The post Mellan vinter och vår, mörker och ljus first appeared on Opulens.

KULTURPERSONLIGHET. I lördags skulle Jean Bolinder (1935-2020), som avled i somras, ha fyllt åttiofem år. Ivo Holmqvist tecknar ett personligt porträtt av en mångsidig kulturpersonlighet.

Verkförteckningen under hans namn på nationalbibliografin Libris är mäktig. Jag minns honom bland annat från pauserna på Lunds universitetsbiblioteks kafé, en vältalig och underhållande konversatör med något av en renässansmänniska över sig, frodig som en shakespearesk Falstaff. Bakom den ytan dolde sig en känslig människa. Det kan man läsa sig till i hans självbiografi I skuggan av Bolinders verkstad. Mitt liv som jag minns det som kom 2003. Länge hade han det materiellt väl förspänt, en bild i boken visar honom vid en Jaguar E-type.

Det fotot får mig och att tänka på Gunnar Ekelöf som skaffade sig en Bugatti för pappas pengar, innan allt gick upp i rök i Kreugerkraschen. Resten av livet levde Ekelöf stoiskt under knapphetens kalla stjärna. Ekelöfs barndom hade varit känslomässigt påver. Något liknande tycks också ha gällt för Jean Bolinder, åtminstone sedan barnjungfrun Moa plötsligt försvann. Sent i livet anade han sambandet mellan den förlusten och sin livslånga osäkerhet, i en återkommande separationsångest.

Det kan påminna om Ibsens Peer Gynt som tog lång tid på sig att bli vuxen, men det finns likheter också på annat vis: ”Der stod kvinder bag ham.” Jean Bolinders mor som gjorde en klassresa verkar ha hållit en viss distans till sonen, särskilt sedan hennes man begått självmord. ”Först när hon råkar ut för en skada och hamnar på sjukhus, gick hon med på – inte att förlåta honom – men lägga locket på…. Hon var en märklig människa som sonen är glad att ha fått lära känna, beundra och älska.”

Mot slutet av självbiografin citerade Jean Bolinder Karin Boye men satte dit ett extra frågetecken: ”mål och mening med vår färd?” Och han tog inte med nästa rad även om den hade passat bra i sammanhanget: ”men det är vägen, som är mödan värd.” Det visade de trehundrafemtio sidorna med eftertryck. Redan en halvt utplånad reklamskrift på en husfasad i Lund påminner honom om familjeföretaget: ”Bolinders gasspisar äro bäst”, och de allestädes närvarande tecknen och makterna i hans underhållande men framför allt ärliga och utlämnande tillbakablickar har ofta något strindbergskt över sig.

I boken finns tre fascinerande och avslöjande porträtt. Det ena, på själva omslaget, är Anders Zorns schwungfulla oljemålning av farfar-företagsledaren Erik August, behängd med Nordstjärnan, som bistert blickar ner på verkstadskoncernen som han ledde med framgång och hårda nypor. På insidesflikarna finns två bilder på författaren själv, dels om älsklig gosse, målad på fyrtiotalet av den skicklige Olaf Jordan som var invandrad till Östergötland från Österrike. Och dels ett foto taget drygt sextio år senare: fler kilon, vitt hår, glatt leende.

Efter att ha läst de 205 avsnitten förstår man att blicken på porträttet av författaren som ung valp rymde åtskilligt vemod, och att det långt senare grinet inte varit odelat ljust. Skuggan i boken är lång och sträcker sig in i nutiden. Som hos Thomas Mann handlar det om att växa upp i slagskuggan av ett företag, här inte ett handelshus i Lübeck utan en fabrik på Kungsholmen som både på gründertiden och senare var mycket framgångsrik och inkomstbringande. Tre-fyra generationer finns inskrivna i formeln förvärva, ärva, fördärva. Farfars femtioårsdag just före första världskriget tycks ha varit zenit, sedan styckades företaget upp och såldes.

Fadern blev godsägare på gränsen mellan Småland och Östergötland. Efter hans död satte Jean Bolinder sprätt på arvet under fyra uppenbart lealösa Uppsalaår, och någonstans avslöjade han, dock utan bitterhet, att med pengarna försvann också många av vännerna. Han hade turen att hitta en sjuksköterska som inte tog honom för pengarnas skull, när de träffades var de redan slut. Han var en ovanligt mångsidig människa, han var lektor i historia och dramalärare i Lund, och alltså en ständigt produktiv författare i många genrer, inte minst deckare.

Mellan pauserna i kaféet på Lunds UB skrev han Motala stads historia, och det var också i Lund som jag såg honom sista gången, för något år sedan. Han väntade på att komma in till ögonkliniken på Lunds lasarett, jag till en annan avdelning. Men just när jag skulle locka honom till lärda utvikningar ropades hans namn upp, så det blev inget av ett sent utbyte av ord, det kan man beklaga. Någonstans har jag brev från honom men dem hittar jag inte i kökkenmöddingen. Hursomhelst: Jean Bolinder var en vänlig man, på slutet inte alldeles olik ett ibsenskt bergstroll.

The post En mångsidig man first appeared on Opulens.

ÖVERLAGRING. In i smärtan är ett genomtänkt och genomarbetat verk. Avgörande för läsupplevelsen är kontrasten mellan den omogne unge mannens perspektiv och överlagringen av det mogna, skriver Jonatan Jakobsson Wik.

In i smärtan av Kristofer Flensmarck
Natur & Kultur

Hur återvänder vi till vad vi en gång kommit ur? Och hur lämnar vi det alls? Freudianska frågor löper genom Kristofer Flensmarcks senaste roman In i smärtan (Natur & Kultur), ett familjedrama där det framträngande förflutna hela tiden tvingar läsaren att vara på två platser samtidigt.

När Flensmarck 2016 romandebuterade med Jag är Hill var det på sätt och vis också med ett familjedrama. Då drömde han på sitt finstämda vis liv i en Carl Fredrik Hill-gestalt utifrån fragment ur konstnärens liv. Den metoden, att använda sig av ett redan föreliggande material, har Flensmarck plockat med sig från den produktion av lyrik han 2005 påbörjade med Stilla en björn.

In i smärtan är berättelsen om sonen Toms återvändande till barndomshemmet i Skåne. Det är jul. Närvaron av en cd-freestyle placerar oss antagligen någon gång i slutet på 90-talet. Med sig har Tom flickvännen som föräldrarna inte träffat tidigare och hennes hund Göran. Dagarna före julafton spenderar de fyra i huset, fadern framför tv:n, modern vid hushållssysslorna och ungdomarna drivande fria. Alla väntar på den stora dagen och på systerns ankomst.

Redan från start är In i smärtan mättad med antydningar om ett förflutet som läsaren inte har tillgång till. Sällan skrivs något ut i klartext, antyds bara, ligger precis bortom det vi får läsa, eller uttrycks indirekt via tv-program, musik och litteratur. På det här viset använder sig Flensmarck även den här gången av sin readymade-metod för att undersöka vad som händer med det bekanta då det placeras i en annan kontext. Greppet kan tyckas enkelt, men det tillåter Flensmarck att bygga upp laddningen i texten och mellan karaktärerna.

Verket är indelat i tre akter och närmar sig gärna en hybridform mellan roman och drama. Replikskiftena, de korta miljöbeskrivningarna ger flera gånger upplevelsen av att snarare se en pjäs än att läsa en bok. Formvalet är genomtänkt, passar utmärkt till undertexten av kuliss och skådespel karaktärerna emellan. Och upplevelsen av att det som sägs är repliker lämnar gång på gång det osagda blottat: ”I år har vi haft en del med taket och bilens avgassystem. Men annars kan du alltid vända dig till pappa och mig. Det vet du”.

Att de tre akterna motsvarar mamman, pappan och sonen är en konstruktion Flensmarck använder för att utelämna systern. Och som frånvaro använder han henne utmärkt, hon blir något kusligt, ett Något vars ankomst alla är nervösa inför.

Det är omöjligt att läsa In i smärtan utan att upptas av karaktärernas inbördes relationer. Sonens relation till fadern som är präglad av lika delar längtan efter att bli hörd och tävlan, en tävlan som sonen med ambivalensen långt upp i halsen tycks vinna. Eller som modern uttrycker det: ”Du har förverkligat fars drömmar”. Relationen till modern där sonen å ena sidan ger uttryck för en önskan att skydda och vara nära men där hon å andra sidan blir påträngande och gränslös på ett vis som hos honom väcker starka aggressiva fantasier. Och relationen till flickvännen där det blir tydligt hur sonens sexualitet är legerad med en förgörande aggressivitet, och där sonen tycks förblindad av en idealisering vilken utelämnar flickvännen helt från relationen. Det är egentligen inte förrän i slutet man förstår varför flickvännen överhuvudtaget är där.

Både karaktärerna i sig och deras inbördes system av relationer blir i Flensmarcks gestaltning dynamiska och högst trovärdiga.

Allteftersom tiden fortlöper och julafton närmar sig tilltar det stora frosseriet i mat och alkohol, ett stilgrepp som bygger upp ett äckel, ett lätt illamående hos läsaren. Referenserna till Strindberg och Norén är både indirekta och ibland, direkt uttalade.

Texten är genomgående skriven utifrån det onyanserade och oförlåtande perspektiv en 22-årig son kan ha på uppväxten han nyss lämnat, på föräldrarna och på deras relation, vilken han tror sig förstå sig på. Samtidigt finns det i texten återkommande lager av ett mognare berättarperspektiv som gör gällande att sakernas tillstånd är mer komplicerat än vad den unga mannen tycks förstå. Kontrasten ger ett nästan självbiografiskt intryck: den mognare mannen som subtilt men tydligt beskriver och kommenterar den yngre versionen av sig själv.

In i smärtan är ett genomtänkt och genomarbetat verk. Form- och stilval gör Flensmarck med medvetenhet inför hur det påverkar text och läsare. Avgörande för läsupplevelsen är kontrasten mellan den omogne unge mannens perspektiv och överlagringen av det mogna. Hade det senare saknats hade verket troligen urartat i banalitet, men det händer aldrig i In i smärtan. Istället bryts texten allt mer upp i outtalade men komplexa frågor. Frågor om upprepningar, frågor om hur en far önskat och älskat sitt barn, frågor om en mors själviska längtan. Det är tack vare frågorna som läsaren får följa med hela vägen in i smärtan, in i dess djupaste och ömmaste punkt.

The post Freudianska frågor i Flensmarcks roman first appeared on Opulens.

KÄRNFULLT. En händelse som satte ett märke i mig var Harry Järvs utgåva av Strindbergsfejden. I Strindbergsfejden kunde man pedagogiskt se skillnaden mellan att skriva pratigt, schablonartat trendigt, högtravande, jollrigt mot att, som Strindberg, skriva sakligt, kärnfullt, låta utanverk och vördnadsvärda schabloner falla. De koncisa begreppen och logiken hos Strindberg i ett oscarianskt brus.

Jan Myrdal dog i fredags. Då, på 60- och 70-talet, förde han vidare strindbergsarvet. När jag nyligen läste David Sprengel fanns det också där. Det finns ett inslag av humor: när omgivningen gravallvarligt talar om den stora litteraturen osv blir det roligt när någon går rakt på sak. Idéerna får fötter. Tankarna får ögon. Även Vilhelm Ekelund för vidare denna osentimentala konkretion.

Men, och, till syvende och sidst gäller livshållning, ton, kanske mognad. Och mognad i viss betydelse: förmågan att, som Bengt Nerman sa, skriva med hela sig. Dvs att språket och orden kommer ur erfarenhet och vad den fört med sig i hållning och livssyn. Precision och logik finns hos Myrdal. Inte alltid omdöme. Men det är nästan alltid intressant att läsa honom. Precisionen och logiken gör att man kan svara. Eller vända sig mot företeelser – andra än hans – som är viktiga.

Gunnar Lundin 

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Jan Myrdals arv first appeared on Opulens.

LITTERÄR KANON. “Det är tryggare att luta sig mot författare utanför Sveriges gränser för att hitta litterära förebilder, de säger ju ingenting omedelbart om svenskar”, skriver Christoffer Andersson i debatten om den eventuella svenska litterära kanon. Lis Lovéns krönika som inledde debatten hittas här och de två andra replikerna på debattsidan.

Jag läste några alster ur Olof Dalins bidrag till Then Swänska Argus, blev någonstans på vägen varse att Thomas Thorild kan ses som den svenska romantikens pionjär, i en tid när när den styva franskklassicismen fortfarande var på tavlan, och nu har jag precis kommit ur en thorildsk dille.

Thorild leder en ofrånkomligt till Strindberg med sina rasande, något vilsna, inte lika träffsäkra men ändå på något sätt närvarande, stridsskrifter. Och handen på hjärtat: gör inte all svensk vitterhet det? Strindberg betraktas som navet i den svenska litteraturen, hur mycket vi än försöker parera det. Vi vill ha våra föredömen en smula mer sublima.

Att den svenska litteraturens “kanon” frontas av en virtuos som skulle ha slaktats av metoo-rörelsen ser inte bra ut. Det är kanske inte därför vi undviker en svensk kanon, men Thorild, som lovsjunger fru Nordenflychts pregnans, glömdes mer eller mindre bort medan Strindberg, författaren till Giftas (en detaljuppvisning i förhållande till Thorilds makrokritik) kom att bli den mest omskrivna författaren i den svenska vitterhetens historia.

Det vittnar om något man vill undvika som svensk, åtminstone sedan 70-talet. Därav den svenska kanons omöjlighet; det skulle förebåda en rawlsk slöja av så stora mått att man måste undra om den svenska litteraturen överhuvudtaget har haft något progressivt att säga. Det är tryggare att luta sig mot författare utanför Sveriges gränser för att hitta litterära förebilder, de säger ju ingenting omedelbart om svenskar.

Det är riskfyllt att tala om en svensk kanon. I vår tid är det tryggare att tala om utrikisk litteratur med författare från andra länder som uttrycker sina åsikter, sin patriotism och sin patriarkala kvinnosyn; de talar ju inte om oss – tyska, franska och engelska författare framhäver ju tyskar, fransoser och engelsmän.

Låt oss titta på några exempel på svensk litteratur om Sverige och svenskar och lägga märke till stämningen:

Skulle vi i vår tid föra på tal en stolthet över det svenska språket som till exempel Skogekär Bergbo i Thet Swenska Språketz Klagemål, citera Drottning Kristina när hon skriver att “fursteslickare & fariséer är det som får världen att gå under” eller plocka något av Dalins försvar för svenskan i Then Swänska Argus skulle stämningen förmodligen bli tryckt.

Att läsa Strindbergs noveller Dygdens lön och Måste är knappast trevlig läsning. Röda rummet går än eftersom han där bara attackerar kulturen och kulturetablissemanget, men när han börjar rota i den gängse tillvaron med en tvångsmässig Magister Blom och Theodor Wennerströms lidanden i fronten börjar det bli jobbigt. Inte heller Almqvists lite försiktigare Den svenska fattigdomens betydelse kan förhindra svettdropparna i våra pannor.

Exemplen är otaliga. Carl August Ehrensvärds De fria konsters philosophi och Frontispice till en moralisk och politisk Handbok för 1790:talet är inte mindre svårsmälta. Thorilds Om qvinnokönets naturliga höghet räddar stämningen en aning, innan vi faller tillbaka på det faktum att hans stridsskrifter fullständigt förtvinar i skuggan av Strindberg.

Jag håller med Lis och Ivo i det att det finns en svensk kanon, om än inte offentliggjord eller ens konstituerad. Jag har nyligen börjat rota i guldgruvan av svenska klassiker och ser fram emot många skatter jag inte ens visste fanns. Men det kräver en sinnets styrka. För risken är stor att det blir tråkig stämning.

The post Kontroversielle Strindberg är navet i svensk litteratur first appeared on Opulens.

TANKEBOK. En del formuleringar kan lyftas ut ur betraktelserna och avnjutas som aforismer. Dessa har cynisk charm och pregnans och blir den egendomliga bokens behållning, skriver Lars Krumlinde som tagit del av Per Wästbergs anteckningar. 

Förlupna ord. Ur de svarta anteckningsböckerna av Per Wästberg Wahlström & Widstrand

August Strindberg skrev sina blåa böcker, som lästes med både hån och beundran. Och nu har Per Wästberg gett ut sina svarta…

Det rör sig om verk i ungefär samma genre: subjektiva prat- och tankeböcker om allt och ingenting. I sådana skrifter brukar författaren ha en suverän kontroll över sitt material. Infallen kan följa honom som trogna husdjur i ett inte alltför stramt koppel. Men så är det dessvärre inte här. Strindberg var en naturkraft: ovettig och vettlös, och kanhända i vissa avseenden inte riktigt klok. Det var en del av Strindbergs styrka – men infallen blir hos den arme efterföljaren en ödesdiger svaghet.

Per Wästberg är en alldeles för balanserad och sympatisk skribent för att med framgång kunna följa titanen i dennes spår. Hans betraktelser blir alltför korta – och ändå i mångordigaste laget – hans liknelser för långsökta, och hans humor inte sällan en aning för tillgjord.

En del formuleringar kan lyftas ut ur betraktelserna och avnjutas som aforismer. Dessa har cynisk charm och pregnans och blir den egendomliga bokens behållning.

The post En osäker efterföljare first appeared on Opulens.

LIVSFILOSOFI. Någonstans på 80-talet såddes fröet till kunskapsnihilismen och den totala kollapsen av fakta. Fröet såddes tyvärr innanför universitetets murar med namn som Deleuze och Foucault och nu står vi där med exempelvis det kvalificerade tomteriet att det går att leva kvantmekaniskt, det vill säga att allt skulle vara energier. Så vitt jag förstått det hela så det är det lite som att inspireras av trafikplanering för en livsfilosofi, när teorin snarare ligger på motornivå.

Nå, ”nog av” för att låna en stilistisk finess av Strindberg, som han använde för att komma vidare i texten. Moteld och hopp finnes. Detta i form av att vid självaste Cern i Schweiz nu ska byggas en flum-accelator. Här kommer new age citat och inspirerande memes från allsköns falska profeter krockas i en extrem hög hastighet.

Vi vet alla att ljusets hastighet är teoretiskt omöjlig att uppnå, därför väljer dessa eminenta forskare den näst högsta farten känd för mänskligheten, nämligen den takt som Alexandra Pascalidou håller när hon varumärkesbygger på sociala medier om sin egen förträfflighet.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Kunskapsnihilismen first appeared on Opulens.

Hej! Det talas mycket om hur fantastisk August Strindberg är och jag tycker också han var en bra författare. Men när jag läser texter om honom ligger dessa ofta på en ganska abstrakt nivå. Han sägs skildra det moderna Sverige, han är satiriker, mystiker, och så vidare. Men på en en stilistisk nivå undrar jag vad som är hans särart. Vad anser du? / undrar Stina L.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det är svårt att säga nått generellt om en författare vars samlade produktion fyller en hel Billybokhylla, men från det hyllplan jag läst kan jag hämta några exempel.

Ett är att han avbryter sig själv, klipper av sig själv som om han kände att han själv snärjt in sig i ett resonemang. Ett långt associativt slingrande parti i Marcel Prousts anda följs av ett ”nog av!” eller ”nå, vi lämnar det åt sitt värde”.

Han bryter också det som inom drama kallas ”den fjärde väggen” det vill säga riktar tilltalet till läsaren, som i äldre litteratur inte existerade utan bara förutsattes. En löjeväckande stroppig officer i en parad av gamla perukstockar kommenteras med orden ”vi låter honom passera”. Detta “vi” betecknar alla andra, inklusive du som sitter där med boken.

Det blir lite fragmentariskt lösryckt här men ett avslutande exempel är hur han blandar in ”fel” stilnivå med tanke på scenen eller ämnet. Ett uppslitande gräl kan beskrivas kort och torrt med ett språk som nästan för tankarna till naturvetenskap, ja, närmast som en labbrapport. I en scen från Röda Rummet och de skruttiga lyhörda kåkarna på Södermalm kan det stå: ”… interfolierades med en snyftning”. Ett ålderdomligt distanserat myndighetsspråk används för att skildra förtvivlan och misär.

The post Vari består Strindbergs stilistiska särart? first appeared on Opulens.

FATTIGDOM. Den tränger in i porerna, förändrar hela livet. Det handlar inte enbart om svält, evig jakt efter mat för dagen. Livet deformeras i grunden, på alla möjliga, vidriga sätt, av fattigdomens grymhet. Crister Enander skriver om mannen från Transsylvanien som sover utomhus i ett prång vid Lunds domkyrka.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det är en helt vanlig morgon i det söndervittrande Folkhemmet. Ruiner är vad som verkar återstå. Hösten är här på allvar. På himlen syns en kall måne, knappt halva skäran lyser ner på den lilla staden på slätten. En stad som jag kallar Lund och det är där jag lever och verkar. Bredvid mig på parkbänken på Stortorget sitter Petrus, för tillfället hemlös, trött och frusen.

Som jag tidigare har skrivit här i Opulens sover han om nätterna i en fönsternisch i Domkyrkan (se bild). Om en stund tänker jag gå, eller snarare linka med min krycka, bort till Mormors bageri, ett hederligt bageri med några små bord där jag sätter mig vissa morgnar. Det ligger vid busstorget så de har många busschaufförer och även taxichaufförer och människor på väg till arbetet bland sina kunder. Det är rejält, billigt och gott.

Nu, när Petrus plockar med sin ryggsäck, ser jag hur vita moln färgas röda som om de stod i brand av gryningssolen som ännu inte har letat sig upp på himlavalvet. Det är, trots allt, en ovanligt vacker gryning även om det nog drar ihop sig till regn. Och jag har redan hunnit skriva en bokrecension och nu sitter jag och skriver jag på min mobil. Det har Andreas Lundberg, min vän som dessutom är en lysande författare (aktuell med boken Ofarbar tystnad som ingen bör missa) lärt mig. Andreas Lundberg skrev en hel bok på en mobiltelefon när han var intagen på ett mentalsjukhus i Göteborg.

Om detta, och mycket annat, kan jag inte tala med Petrus. Mitt och hans språk räcker inte till. Ändå, det måste jag framhålla, är det märkligt hur mycket vi kan tala om och hur nära vänner vi håller på att bli med hjälp av småord, tecken och glosor vi lärt från varandra. Sedan en tid tillbaka har vi äntligen kunnat börja skratta tillsammans. Det är alltid av största vikt oss människor emellan.

Skratten, leendena; en känsla av samförstånd. Jag hoppas att jag får bjuda Petrus på kaffe och morgonmacka. Men det tror jag. Vi bestämde igår att träffas här mellan halv sju och sju nu på morgonen. Det blir inte första frukosten vi delar. Eftersom Petrus förstaspråk är ungerska tänker jag givetvis mycket på de långa perioder som jag bott och skrivit i Budapest. Om inte Petrus fryser ihjäl vid Domkyrkan där präster, kaplaner, diakoner ser honom lida och frysa vareviga dag utan att lyfta ett endaste finger för att hjälpa honom, trots Svenska kyrkans enorma rikedomar, så hoppas jag att Petrus som har sin dotter Petronella kvar i Transsylvanien – uppe i de mäktiga bergen – någon gång kan träffa henne i Budapest. Han har inte varit där på flera årtionden.

Fattigdom tränger in i porerna, förändrar hela livet. Det handlar inte enbart om svält, evig jakt efter mat för dagen. Livet deformeras i grunden, på alla möjliga, vidriga sätt, av fattigdomens grymhet.

Den senaste tiden har jag självfallet tänkt mycket på hur det är att tvingas leva på gränsen till misär, tätt intill död, undergång och sjukdomar utan att ha tillgång till vård eller läkare. Hotfull kyla, med tom mage och den livsfarliga matthet och orkeslöshet som ständigt hotar, och jag har då förstått att ingenting tär på och plågar – ja, hemsöker – Petrus mer än just oron för dottern.

Hon heter, som jag skrivit förr, Petronella. Hon är nyss fyllda tio år. Jag tror – på goda grunder – att hon tvingats bli alldeles för vuxen allt för tidigt i livet. När jag ringt till de transsylvaniska bergen och pratat lite med henne – hon läser engelska i skolan – pendlar hon, typiskt nog, mellan ett stort praktiskt allvar och en nästan överdriven fnittrighet. Hon försöker värna sin barndom.

Men för att kunna vara ett barn behöver hon hjälp. Vår hjälp. Hennes pappa Petrus gör allt, precis allt, som står i hans makt. Och sedan går han ändå, hur trött han än är, den extra milen för hennes skull. Bokstavligen. Ännu en runda för att leta tomburkar eller något som går att omsätta till pengar han sedan kan skicka till dottern och hennes mamma Maria.

Nu kommer det första regnet. Himlen öppnar sig i ett slag. Ösregn. Svarta tunga moln. Och en regnbåge som spänner över huvud och hus och taknockar. Naturens krafter är inte bara imponerande. De är vackra, de borde göra oss alla ödmjuka. Petrus och jag ställer oss under ett par träd, vi söker skydd så snabbt vi hinner. Regnet tilltar, vi går över till en port till handsk- och väskaffär.

Jag ser då hur det av solljuset bildas två parallella regnbågar. Något kaffe hinns inte med. Klockan åtta sjunger några unga människor Laudes – lovsång från medeltiden – inne i Domkyrkan. Akustiken är fantastisk, och förflutenhetens dörr öppnar sig. Tiden snurrar till inne i den medeltida Domkyrkan. Petrus gick iväg till Järnvägsstationen. Där står han varje morgon, i ur och skur, i helg och söcken lika. Några ger honom en slant varje dag. De har vant sig vid honom och hans vänliga och respektfulla sätt. Många blir säkerligen glada av att se honom stå där på väg till sina stressiga arbeten. Han ler mycket och ögonen är vänliga, fulla av omtänksamhet. Jag har fått för mig att han tar sin kristna tro på allvar.

Men just nu, när regnet öser ner, tänker jag på de senaste dagarna. Jag tar fram anteckningarna i mobilen. Dessutom vill jag även hänvisa till min krönika tidigare i veckan här i Opulens.

Tisdag

Vindbyarna hårda. Regnet vasst och kraftigt. Till och med några blixtar lös upp himlen tidigare ikväll. Rått, kallt. Blött. Ikväll sover Petrus i mitt kök. Som han lovat mig kom han fram och sade till när nätterna blir outhärdliga eller livshotande. Han har duschat och jag tror att han redan somnat. Madrass hade han fått av Ugglan, en kristen hjälporganisation, som jag tror tillhör Diakonin. De serverar frukost för fem kronor. För några år sedan gick jag dit ibland och hjälpte till lite grand. Bredde mackor, plockade fram tallrikar. Småpratade. Det brukade vara trevlig stämning. Efter att kaffet var serverat kom skratten sakta rullande. I brevlådan låg ett brev och väntade på Petrus, från Anne-Marie Ekman. Han blev ofantligt glad, jag tror att han även fick något att handla för. Men han visade mig ett annat kort, som han fått för många månader sedan, av personal på Arken, en kristen bokhandel nära Domkyrkan. Han lade korten, ordentligt i ett kuvert, i ytterfacket på sin ryggsäck. Jag har nog aldrig sett honom så glad. Och han bad mig framföra sitt varma tack. Alla jag bryr mig om är nog trygga, ligger varmt, är mätta. Jag känner ett lugn som jag välkomnar. Världen kan vara en vacker plats, livet värt att leva.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Onsdag

Petrus hade sovit mycket gott, bättre än på mycket länge, sade han. Även min nattsömn var ovanligt god, stärkande. Han skämtade när vi drack kaffe och menade att han var vakt mot alla hot. Måhända har han rätt. Det är en utomordentligt trevlig man. Tolv års skola och senare fjorton månaders rumänsk militärtjänstgöring – då inne i själva Bukarest. Petrus klagar aldrig, så i stället för att ondgöra sig (Ingen kan väl inbilla sig att det var en lätt tid i hans liv) framhåller han hur mycket praktiskt användbara kunskaper han kunde tillägna sig. Tidigt, efter två koppar kaffe, rullade han ihop sin madrass, och på min uppmaning sköt han in den under köksbordet. Även i natt kommer kylan och fukten. Efter morgonkaffet gav han sig ut till de mörka små gränderna och torgen här i den lilla staden på slätten. Han kallar det sitt arbete. Och han får påhugg här och där. Själv har jag hunnit skriva nästan två timmar. Solen har nyss nått taket och översta våningen på huset mitt emot. Det gamla gul-bruna teglet liksom glöder. Inbjudande. Nästan lockande. Och exakt där bodde August Strindberg flera gånger när huset var ett enkelt och trivsamt familjehotell. Ibland, tidiga och ensliga morgonstunder, intalar jag mig att han tittar ut på mig bakom rummets gardiner, och att han säkert mumlar något om att jag arbetar för litet och på tok för sakta.

The post Hemlös i Lund first appeared on Opulens.