ESKAPISM. “Frankenstein – eller den moderna flickan”. Det är titeln på den första delen i Teater Sörmlands pjästrilogi om ungas psykiska hälsa före, under och efter pandemin.

Föreställningen utspelar sig i skolmiljö och är inspirerad av Mary Shelleys klassiska roman “Frankenstein – eller den moderna Prometheus”, och bygger på behovet av och konsekvenserna av eskapism i en högpresterande miljö, skriver teatern i ett pressmeddelande.

“Frankenstein – eller den moderna flickan” har premiär den 25 februari.

TT Nyhetsbyrån

The post Ung stress blir teater first appeared on Opulens.

HARMONI. Till tonerna av Mozart och Beethoven ska patienter få ett mjukt mottagande på sjukhuset i Malmö. Tjugo verk ingår i ett konsertprogram som visas på en tv-skärm i väntrummen för att lindra människors stress.

– Vår förhoppning är att kunna sprida det vidare, säger projektledaren Ulrika Gudmundsson Schönberger.

Daniel Kihlström/TT

The post Toner av Mozart ska lindra stressen i väntrum first appeared on Opulens.

ÄLDREOMSORGEN. Jag är inte död, jag är bara gammal är Ylva Floremans personliga och politiska essä om förhållandena i äldrevården. Med boken, som utkommer den 26 januari på Verbal Förlag, vill hon vara en röst för de äldre.

I sin essä Jag är inte död, jag är bara gammal reflekterar skribenten och filmaren Ylva Floreman över bristerna i äldreomsorgen. När hennes föräldrar en dag inte längre kan ta hand om sig själva ställs Floreman inför frågor om vad det egentligen innebär att åldras i Sverige.

– Det handlar om att vara människa, om rätten till sitt liv och sitt människovärde, säger Floreman.

Essän kretsar kring detaljerna, hur någonting känns eller smakar, individuella upplevelser som var person vet bäst för sig själva. Om vikten av självbestämmande och att bli hörd i sitt eget hem, även om kroppen är i beroende av hjälp.

– Som gammal handlar det inte bara om att överleva utan om att få känna sig trygg och hörd. Men det är så mycket som gör ont på den gamles hud och när jag hade upplevt mina föräldrars utsatta läge i nästan ett decennium. Det här måste komma ut, diskuteras och ses ur annat perspektiv än pengar, säger hon.

I och med att de flesta av oss vill bo hemma så länge vi kan, menar Floreman att hemtjänsten är en fantastisk möjlighet. Men på grund av vårdpersonalens hopplösa arbetsförhållanden, tidsbrist, dåliga löner och låg status, upplever hon att hennes föräldrar var utsatta för ett alltför stort lidande. De kände sig utsatta av samhället, som inte verkade förstå att de hade flera aktiva år kvar att leva.

– De äldre har blivit samhällets sopor, något som vi tror är förbrukat och inte återvinningsbart, säger Floreman.

En stor del anser hon beror på stress och för att minska den behövs bland annat mer personal och utbildade chefer. Det är inte längre frågan om individens stresstålighet utan om ett stress-sjukt samhälle, säger hon.

– Jag tror att man måste arbeta fram en ideologi som är på de äldres villkor och inte systemets, om man verkligen gjorde det skulle man spara en massa pengar. Forskare har sagt att det är mycket dyrare att vanvårda än att värna om människor.

Floreman hoppas att den som läser Jag är inte död, jag är bara gammal, ska kunna relatera till sig själv och hur det rent fysiskt skulle kännas att själv vara den äldre människan i beroendeställning. Annars, menar hon, blir det lätt någonting som pågår långt bort och inte berör en själv.

Med sin essä uppmanar Floreman andra anhöriga att stå på sig och att anmäla bristfälliga förhållanden. Hon hoppas på att nå ut till så många som möjligt, men allra helst till berörda beslutsfattare och de som utbildar personal.

– Man pratar om pengar, om privat kontra kommunalt, om organisation, men man måste ju höra den som är utsatt och jag vill vara en röst för de gamla, avslutar hon.

The post Personlig essä om äldreomsorgens brister first appeared on Opulens.

ARBETE. Litteraturens relation till arbetet undersöks på Textival Litteraturfestival i Göteborg den 7-10 oktober, där alienation, utbrändhet och klass är heta samtalsämnen. Var i helvete är mina pengar? ska uppmärksamma arbetare och främja litteraturen.

Den 7–10 oktober pågår Textival Litteraturfestival – Var i helvete är mina pengar? i Göteborg. Årets tema är arbete i vid bemärkelse, allt från omsorgsarbete till fysiskt arbete, i relation till människor och litteraturen. Tanken är att uppmärksamma arbetarna, men också att sprida litteracitet och bidra till att främja litteraturen generellt.

– Framför allt vill vi lyfta de röster kopplade till arbete som kanske annars inte hörs, uppmärksamma att det finns olika former av arbete och hur det tar sig i uttryck i just litteratur och andra medier, säger Anna Karlsson, producent och verksamhetsutvecklare på Textival.

Helgens programpunkter undersöker en förändrad och alltmer osäker arbetsmarknad, med ökade inkomstgap och en försämrad psykisk hälsa kopplad till arbetsrelaterad stress. Men också en förändrad syn på oavlönat arbete, i hemmet eller i konstnärliga och kulturella verksamheter.

Det blir författarsamtal och uppläsningar om arbete och klass med bland andra Elise Karlsson, författare till Gränsen (2018), som skildrar arbetets ideologi som ett verktyg att kontrollera individen. Jenny Högström, översättare till boken Burn out (2020), kommer för att prata om arbetslöshet, ekonomisk stress och skam, och Johan Alfonsson håller föreläsning utifrån sin avhandling Alienation och arbete: unga behovsanställdas villkor i den exibla kapitalismen. Det blir även en screening med Freya Sif Hestnes med hennes videoinstallation To the reader (2017), och mycket mer.

Litteraturfestivalen inleds med en promenad i Mollaryd med berättelser från byns arbetshistoria och både fredagen och lördagen avslutas med en liveakt på jazzklubben Sonja. De inbjudna gästerna kommer både från Tyskland, Norge, Danmark och Sverige.

– Vi försöker utifrån ett normmedvetet sätt att välja ut vilka röster som får höras i det litterära landskapet och få in nya röster, så länge vi jobbar utifrån vår tematik, berättar Karlsson.

Textival arbetar nomadiskt och helgens aktiviteter kommer att äga rum på olika platser, på Glasets Hus i Limmared, Mollaryd station och i Göteborgs Litteraturhus och Kulturhuset Oceanen i Göteborg.

– Vi har ingen fast plats utan rör oss gärna till nya platser och områden som vi kan aktivera så att vi kan sprida litteracitet runt om i regionen.

Textival är en litterär aktör som funnits sedan 2007, och som ordnar litterära program och residensverksamhet i Götalandsregionen. Litteraturfestivalen hålls en gång om året, men på grund av pandemin har den som många andra evenemang haft ett ofrivilligt uppehåll.

– Äntligen får vi ha Litteraturfestivalen, det ska bli otroligt fint att ta emot våra medverkande och få uppleva en fantastisk litteraturhelg ihop, säger Karlsson.

The post Arbetares röster höjs på litteraturfestival first appeared on Opulens.

SAMTIDSKOMEDI. “Regissören Helena Bergström har ensemblen i sin hand och vad gäller skådespeleriet så är denna föreställning en triumf.” Lena S. Karlsson recenserar iscensättningen av Sanningen av Florian Zeller.

Sanningen av Florian Zeller
Översättning: Magdalena Sørensen
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Annika Nieminen Bromberg
Regi: Helena Bergström
Medverkande: Sven Ahlström, Mirja Turestedt, Helena af Sandeberg, Emil Almén

Kulturhuset Stadsteatern, Lilla scenen

Det sägs att även den som ljuger berättar något om verkligheten. Florian Zellers rappa samtidskomedi Sanningen utspelar sig bland stressade nutidsmänniskor i karriären. Allt inleds med ett snabbt kärleksmöte mellan affärsmannen Michel, spelad av Sven Ahlström och läkaren Alice, spelad av Mirja Turestedt på ett hotellrum, sent på eftermiddagen mellan två bokade tider. Alice är gift med bäste vännen Paul, som för tillfället är arbetslös. Miljön är utstuderat fransysk med utsikt över hustaken, en mondän miljö med en tillåtande moral ungefär som i en fransk sextiotalsfilm av typen En man och en kvinna.

Men egentligen handlar det om något mycket mer traditionellt än så, den klassiska sängkammarfarsen uppgraderad till samtida moralitet med ett stänk av Arthur Schnitzlers äktenskapskarusell, där all erotik är utbytbar och tillfällig. Springet i dörrar i den här uppsättningen är skippat. Istället gör sig omgivningen sig påmind genom ideliga mobilsamtal. Scenerna som avlöser varandra i den hårt stiliserade och alltför förutsägbara dramaturgin har rubriker som ”Mötet”, ”Balansgång”, ”Lögnen” och ”Vänskapen”. Regissören Helena Bergström har ensemblen i sin hand och vad gäller skådespeleriet så är denna föreställning en triumf. Helena af Sandebergs luttrade hustru får revansch i slutet, liksom Emil Alméns flagrant bedragne Paul.

Vem bedrar egentligen vem? Här inträder en klassisk svävning. Är det själva verket så att Michel försetts med horn i pannan långt innan han inlett sin kärlekshandel med Alice? Det avslöjas så småningom (sant eller falskt?) att det inte bara Alice och Michel har en affär, tvärtom har Paul, i Emil Alméns gestaltning, för ett och ett halvt år sedan inlett ett förhållande med Laurence spelad av Helena af Sandeberg.  Eller är denna påstådda otrohet bara ett spel för gallerierna, ett försök att få den maktfullkomlige ränksmidaren Michel ur balans? Sanningen är relativ och anpassas alltid efter rådande konjunkturer och tillfälliga personkonstellationer.

Så småningom går alla vilse i sina respektive lögner och Michel tappar kontrollen över skeendet. All logik har för länge sedan satts ur spel. Som all klassisk fars bygger Sanningen på skådespelarnas skicklighet och scennärvaro. Tempot är furioso och det mesta skildras genom Michels ögon. Att denna klichétyngda föreställning alls lever beror på att den lilla ensemblen förmår att utnyttja de snabba replikskiftena; framför allt är det Sven Ahlströms suveräna replikkonst som håller allt vid liv under den halvannan timme som föreställningen varar. Men detta sprakande ordfyrverki falnar i samma ögonblick som man lämnar teatern och efterlämnar bara en obehaglig känsla av don juanism och cynism.

The post Vem är det som bedrar vem? first appeared on Opulens.

KRAV. “Tanken om fördelning av energi i kvinnokroppen verkar leva kvar även idag, om än i ny skepnad”, skriver Amra Bajric. 

I slutet av 1800-talet var mellan 15- 20% av alla universitetsstuderande i USA kvinnor, vilket gjorde professor Edward Clarke vid Harvard University mycket orolig. Han hade upptäckt ett klart samband mellan minskat giftermål, barnafödande och universitetsstuderande kvinnor.

Professor Clarke var så orolig att han 1873 skrev en avhandling där han lanserade teorin om hur kvinnans livmoder krymper om hon studerar. Clarke menade att procentmassan för energi i en kropp är konstant, vilket betydde att om en kvinna la all sin energi i form av kraft och tid på att studera flitigt leds energin om från hennes reproduktiva organ till hennes hjärna. Det här ansågs väldigt oroväckande då det kunde leda till färre barn, vilket leder till mindre giftermål och då står mänskligheten ett par steg ifrån sin egen undergång. Clarke föreslog åtgärder för att minska kvinnans tillgång till universitet till förmån för en stor och frodig livmoder som skulle leda till en stor och frodig befolkning.

Tanken om fördelning av energi i kvinnokroppen verkar leva kvar även idag, om än i ny skepnad. Det tas längre inte i uttryck av studier kring den krympande livmodern och dess nyckfulla förehavanden, utan idag pratas det istället om ”flickornas dåliga mående”. Det är bara att se på hur flickor och unga kvinnors psyken skildras i populärkulturen. Dessa sköra varelser, ständigt överväldigade av vad det innebär att närma sig jämställdhet i samhället. Om du ser en ung kvinna avbildas så är chanserna stora att hon är ett vrak.

I år släppte Netflix hitserien 13 reasons Why där vi får följa en ung tjej via tillbakablickar för att ta reda på varför hon tagit sitt liv. Anledningarna varierar: allt från studier, vänner till övergrepp och mobbing har drivit henne till självmord. Att vara ung kvinna idag är av populärkulturen att döma att må dåligt. Att skära sig anses vara kvinnligt tonårsbeteende och ett sätt att signalera att stressen av att vara ung kvinna idag är överväldigande. Den duktiga flickan går under och hon gör det med ett stelt leende och en blodig handled.

Den unkna undertonen i alla alarmerande kulturyttringar och rapporter är att kvinnor, framförallt unga kvinnor, inte klarar av att växa upp och leva med samma krav på sig som pojkar och män alltid gjort. Att både få supa, knulla, ha karriär, gifta sig och få barn blir för mycket och det drabbar ”det kvinnliga psyket”. Bok efter bok skrivs om flickors destruktivitet, det senaste exemplet är Linna Johanssons Lollo en nattsvart läsning om två unga kvinnors förfärliga vardag. Kulturen är besatt av kvinnor som mår dåligt.

I år släppte Emma Leijsne reportageboken med titeln Fördel kvinna där pojkarnas nedåtgående spiral i samhället tecknas. En hel del har hunnit hända och det skulle oroat professor Clarke något enormt om han levt idag. Kvinnor står för två tredjedelar av alla universitetsexamina i Sverige och närmare 70 procent av alla yrkesexamina på högskolan. Kvinnors utbildningsnivå har passerat männens i de flesta delar av västvärlden. Pojkarna ligger efter i skolan, väljs bort till förmån av duktiga flickor, och riskerar att bli våldsbenägna brottslingar. Det är de unga männen som dras in i extrema politiska eller religiösa miljöer, halkar efter i skolan och begår mer självmord.

Trots att alla studier visar på att våra pojkar och män är i fara är det fortfarande det kvinnliga psyket vi oroar oss för. Men livmodern förtvinar inte av studier, och inte heller det kvinnliga psyket – det är dags för flickorna att räta på ryggen och hålla huvudet högt, för er lott har blivit bättre genom kamp. Men pojkarna då? Kanske är det där problemet ligger.

Alla artiklar av Amra Bajric

The post Den förkrympta livmodern lever vidare first appeared on Opulens.