POLITIK. I det svenska valet backade SD men i delstatsvalet i forna DDR-provinsen Sachsen-Anhalt blåser det högervindar. Där blev det en stor framgång för högerextrema AFD.

Jesper Nordström tecknar en bakgrund till vad som sker i Sachsen-Anhalt.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Regeringsbildningen i delstaten Sachsen-Anhalt i östra Tyskland är i ett osäkert läge efter delstatsvalet den 6 september 2026. I valet segrade det högerextrema partiet Alternative für Deutschland, som blev störst med cirka 44 procent av rösterna. Det är en fördubbling jämfört med förra valet 2021 men partiet saknar likväl egen majoritet.

Att AFD i årets delstatsval tog närmare 44 procent av rösterna, är ett resultat som får folk i Berlin att rynka pannan och folk i Bryssel att öppna nya dokument med ord som utmaning och oroande utveckling i rubriceringen.

Den annars så högröstade vänsterpolitikern Sahra Wagenknecht verkar för övrigt ha dragit in hakan något och talar nu om att vara öppen för samarbete i vissa sakfrågor som till exempel energipriserna.

Hennes parti Bündnis Sahra Wagenknecht tog sig med knapp marginal över röstspärren, 5 procent. Det innebär att partiet BSW får en vågmästarroll.

Sahra Wagenknechts politik har alltid haft något bekant över sig, som om någon tagit dansk socialdemokrati, översatt den till tyska och sedan tillsatt en större portion misstro mot styret i huvudstaden. Kort sagt bygger konceptet på generös välfärdspolitik och restriktiv invandring. I framtoningen framstår Wagenknecht lite som en uppdaterad Angela Merkel, också hon från forna Östtyskland. Om Merkel framstod som robust med sina lågskor så är Sahra Wageknecht rapp, retorisk och påminner i framtoningen om en svensk politiker som Ebba Busch.

Men det här handlar egentligen inte om Wagenknecht. Inte heller om AFD, åtminstone inte i första hand. För det finns en tendens när man talar om östra Tyskland att man börjar 1989 och sedan tror att man förklarat något. Muren faller, fabriker stänger, människor blir arga. Punkt.

Men historia fungerar sällan så. Någon beskrev en gång historien som en gammal matta där tidigare generationer sopat in allt skräp under kanten. Förr eller senare snubblar man över bulan som har uppstått. Sachsen-Anhalt påminner starkt om en sådan bula, om metaforen tillåts.

För att förstå regionen måste man således gå bakåt i historien och förbi och bortom DDR. Inte för att det är oviktigt, tvärtom, utan därför att det fanns någonting här redan före DDR:s tillblivelse.

Weimarrepublikens framstående statsman Gustav Stresemann förstod sådant. Hans stora talang var kanske inte diplomatin, även om historieböckerna gärna framställer honom så. Det var att han begrep att Tyskland egentligen bestod av flera ekonomier samtidigt.

Det är också en av anledningarna till att han blev så viktig för Weimarrepubliken. Medan ytterkantspartierna skrek om nationell pånyttfödelse eller revolution försökte Stresemann göra något betydligt tråkigare men ofta mer användbart: hålla ihop landet.

Hyperinflationen hade slagit sönder människors besparingar, franska trupper stod i Ruhr och republiken såg stundtals ut att kunna falla sönder under sin egen tyngd. Stresemann löste inte allt, men han lyckades få ekonomin på fötter igen, normalisera relationerna med omvärlden och ge den unga republiken några år av andrum. Han förstod att Hamburg, Ruhr, Sachsen och Ostpreussen inte alltid ville samma sak. Därtill begrep han att politik ibland handlar mindre om att vinna strider och mer om att få tillräckligt många människor att fortsätta dela samma bord.

I Ruhr reste sig skorstenarna. Kol. Stål. Gruvor. Där fanns rika familjer som nästan framstår som romankaraktärer när man läser om dem i dag. Material till en tegelsten i stil med Thomas Manns ”Buddenbrooks”.

Längre österut såg världen annorlunda ut. Här fanns fler små fabriker, fler familjeföretag, fler jordbruk. Fler människor som inte såg sig själva som kuggar i ett enormt maskineri utan som del av något lokalt. En verkstad, ett gods, ett företag. Ett namn på en skylt som hängt där längre än någon kunde minnas.

Det är här ironin tar sin början.

Marxismen föddes i skuggan av den moderna storindustrin. Karl Marx studerade slamret och smutsen i London. Men det framtida DDR kom också att omfatta miljöer där många människor snarare levde i något som påminde om en sentida preussisk småskalighet.

”Socialisera produktionsmedlen?”

Man kan nästan höra invändningen.

”Varför då? Farfar startade företaget. Pappa driver det. Min bror ska ta över.”

Ja, jag karikerar. Men bara lite.

När jag läser Theodor Fontanes ”Der Stechlin” (i svensk översättning av Anders Björnsson med titeln Stechlin, 2017) tänker jag ibland på just sådana miljöer. Romanen utspelar sig egentligen i Brandenburg och inte Sachsen-Anhalt, men vissa böcker har en giltighet som sträcker sig över lands- och landskapsgränser. Samma sak med en pjäs som Tjechovs ”Körsbärsträdgården”. Det är inte revolutionen som fascinerar. Det är känslan av att en hel värld står kvar i rummet trots att alla vet att flyttlasset snart kommer.

DDR försökte bygga något nytt i socialistisk anda. Men gamla familjer och deras värderingar försvinner inte bara för att staten beslutar om nya idéer. Inte försvinner gamla minnen. De blir tystare, men det är något annat.

Sedan kom 1990. Och här blir berättelsen annorlunda beroende på vem som berättar den.

I väst handlar den om frihet, i öst kan den ibland handla om uppköp. Fabriken där man arbetat hela sitt liv monteras ned. Någon konsult från Frankfurt förklarar att det är nödvändigt. Kanske har han rätt. Det är fullt möjligt. Men människor röstar sällan på grund av nationalekonomiska fotnoter. De röstar utifrån hur livet blev. Och för många blev livet inte riktigt som utlovat. Det är bördig mark för bitterhet. Det har det alltid varit.

AFD-grenen i Sachsen-Anhalt hör dessutom till partiets hårdare falanger. Ulrich Siegmund odlar bilden av den folklige grannen. Schwalbe-moped. Rejäla middagar. Inga krusiduller. Pikétröja, detta plagg som närmast blivit den manliga alt-högerns uniform.

Ulrich Siegmunds förmenta folklighet kan påminna om Jimmie Åkessons. Fast terrängen ser annorlunda ut östra Tyskland. Betydligt mer kuperad. Konspirationsteorier, antivaccinrörelser och allehanda märkliga profeter har ofta funnit en publik i de högerorienterade miljöerna. Det var här förespråkare för Qanon och snömos om Covid 19 fann en intresserad publik som också var stor.

För liksom i USA verkar politisk ilska allt oftare blandas med alternativmedicin och misstänksamhet mot experter och vetenskap. Ofta åberopas personer som känner någon som känner någon som minsann vet sanningen.

Man har sett det förr. Inte exakt så här kanske. Men det är tillräckligt likt Reichsführer-SS Heinrich Himmlers fascination för kvasivetenskap och ockultism om vi nu riktigt ska måla fan på väggen.

Det samtida Tyskland har annars varit ett ovanligt sansat land. Adenauers ljumma borgerlighet ligger fortfarande över nationen som en gammal yllefilt.

Men under filten rör det sig.

Sachsen-Anhalt är därför inte bara en berättelse om AFD. Det är en berättelse om Preussen. Om DDR. Om återföreningen. Om människor som levt i flera olika nationer utan att någonsin flytta.

Kanske är det därför regionen fortsätter att förbrylla så många.

De tittar på valresultaten och ser ett politiskt problem. Men mycket av det de ser är egentligen historia. Eller minnen. Fast det är möjligtvis så att skillnaden mellan de två inte är särskilt stor.

The post Veckans DDR: Vad sker i Sachsen-Anhalt? first appeared on Opulens.