TV-SERIE. ”Man anar att Sherwood är en symbol för något större,” skriver Ulf Cronquist, som sett den brittiska noir-serien på SVT Play med stor behållning. Det är en berättelse om strejkbrytare, polisspioner och kriminalitet. 

Sherwood, Brittisk tv-serie i två säsonger,
Skapad av James Graham.
SVT Play.

Vi kommer in i dramat ett par årtionden efter att Margaret Thatcher beslutade sig för att lägga ned kolgruvorna i norra England.

Vi befinner oss i ett mindre samhälle i Nottinghamshire, Ashfield, som inte har återhämtat sig. Vi får i ”Sherwood” följa flera familjer och individer som försöker överleva som arbetslösa eller som entreprenörer – flera av dem mer eller mindre utanför lagen – och även lokala poliser traumatiserade av de våldsamma och svekfulla händelserna vid gruvstrejken 1984-1985.  

Den övre symboliska makten, lagen, är förtryckande och speglas mot de individer som försöker överleva med sina liv i ett sorts kollektiv acceptans i grannskapet. Ett specifikt mörkt moln som hänger över gemenskapen på kollektiv- och individnivå är att det just här fanns ett antal strejkbrytare, så kallade ”scabs”.

En pensionerad icke strejkbrytande kolarbetare skjuts nu ned på öppen gata med ett armborst (!) på väg hem med sin hund efter ett par öl på gruvarbetarnas traditionella pub. Den mördade hade under kvällen uttryckt en nedsättande kommentar till en specifik strejkbrytare – enligt honom en ”scab”, på puben.

Gruvstrejken splittrade samhället

I det lokala samhället står den underbemannade polisen inför en mordutredning där man skall utreda detta spektakulära pilskyttsmord – med misstankar mot bakgrund av vad som hände årtionden tidigare när samhället splittrades vid gruvstrejken.

Det för många efterlevande stora gruvtraumat får ytterligare dramatisk utveckling när bågskytten drar sig in i Sherwood Forest för att emellanåt återvända och utföra fler mordattacker i Ashfield, som fortsatt antas ha att göra med den underliggande gruvkonflikten.

Sheriffen av Nottingham existerar fortfarande idag, men enbart som en administrativ titel och det finns ett antal – delvis ironiska – referenser i serien till den historiska Robin Hood.

Det framgår efter hand att det finns en mer konspiratorisk konflikt: den starka misstanken att premiärminister Thatcher sände ut infiltratörer för att underminera fackföreningsrörelsen och att en eller flera av dem fortfarande befinner sig i Nottinghamtrakten.

Från strejkbrytare till spioner

Fokus skiftar från strejkbrytare till spioner. Efter ett tag framträder vem den moderna ”Robin Hood” i Sherwoodskogen är – men det förblir oklart vad hans motiv egentligen är.

I samhället och speciellt bland de för detta gruvarbetarna och deras familjer ökar de sociala spänningarna mellan de som anser sig ha tillhört rätt eller fel sida under gruvkonflikten 1984-1985.

Intressant nog befinner sig snart en outlaw-family i centrum för polisens utredningar. Vi som tittar på utifrån kan se att de inte är speciellt intressanta när det gäller armborstmorden. Möjligtvis endast på ett skevt sätt – de är en ironisk Robin Hood-familj eftersom de livnär sig på narkotikaförsäljning (och inte ger till de fattiga) men samtidigt råkar inneha en (misstänkliggörande) bågskyttebana.

Familjens kvinnliga överhuvud Daphne Sparrow (Lorraine Ashbourne) visar sig dock, genom en överraskande manus-twist, vara en nyckel till dramats utveckling och de relevanta kopplingarna till Thatchers infiltrerande poliskonspiration.

”Sherwood” säsong två

I säsong två av serien, som utspelas tio år senare, har landskapet, samhället, vidareutvecklats till det som Thatcher önskade sig: ett samhälle där det inte finns någon lag.

Det – i en spegel – tidigare smått fantastiska, ikoniska, med en seriemördare i Sherwoodskogen har utvecklats till förhållandet mellan åtstramningspolitik och ingen politik alls.

Det som är i fokus nu är konflikten mellan två kriminella familjer som utkräver blodshämnd.  

Det närmast isländska dramat är däremot aldrig förutsägbart och innehåller en hel del förvecklingar; som streamingföljare av tv-dramat pausar man gärna och ser om vissa scener som när man läser en bra roman, (det finns en hel del så kallade ”red herrings”).

I ett annat fokus har vi polisutredaren Ian St Clair, spelad av David Morrisey – som ung oerfaren bobby kallades han ut som kravallpolis för att stoppa konfrontationerna mellan gruvarbetare och ”scabs” med tragisk effekt.

Men serien utvecklas nu med inriktning på narkotikahandel och två familjer som skjuter metaforiska pilar men, som tidigare, inte direkt för att dela med sig till de fattiga. Den ena familjen har till och med en yxkastarbana (!) – och ett mord, möjligtvis dråp, utförs med en tung trädgårdssax.

Blodshämnd

Vi får nu även en andra matriark till gangsteröverhuvud, Ann Branson (Monica Doolan), i en familj som utkräver blodshämnd mot den Daphne Sparrow som fick en oväntad huvudroll i den första seriens avslutande akt.

På väg att planera ett hämndmord uttrycker hon Thatcher-mantrat: ”There is no such thing as society” och slänger ut en uppdrucken vattenflaska genom bilfönstret, både symboliskt (lagen) och ikoniskt (familjens spegel). Åtstramningspolitik innebär att man tar hand om sig själv och ingen utomstående städar upp efter en. Denna hårdföra matriarks familj heter som nämnts ironiskt nog Branson – möjligtvis hade Johnson passat bättre.

Thatchers onda ande

Matriarkernas blodiga strid i säsong två kan på ett sätt ses som en dubbelt ikonisk spegel av Margaret Thatchers onda ande, den formativa lagen, och vad kan nu mer kan välja att kalla ”den liberala” marknadsekonomin.

På ett sätt är Sherwood en neo-noir och i sammanhanget bör nämnas filmtrilogin Red Riding (2009) där David Morrisey har en av huvudrollerna i den smått fantastiskt korrupta historien om jakten på The Yorkshire Ripper. Morrisey säger där som polisen Maurice Jobson: ”att vara ’lite’ korrupt är som att vara ’lite’ med barn. Antingen är man eller också är man inte.”

I Sherwood är Morriseys karaktär Ian St Clair dock inte det minsta korrupt och man kan nästan säga att han får lida för det – dock slutar serien inte (helt) med att de korrupta vinner.

Det är, får man säga, relativt, öppet för tolkning. Dock: när det gäller förhållanden i allmänhet slutar Sherwood på ett ambivalent, mörkt vis.

Hjärtskärande avslut 

Den unga kvinnliga Sheriffen av Nottingham, kanske övertydligt gestaltad som en god person i serien, upprepar i slutscenen vad den kapitalistiske entreprenören – en tid anställd av Margaret Thatcher som infiltrerande polisspion – har upprepat genom serien: ”We can grow”.

Det är ett hjärtskärande avslut på en berättelse kring hur allting förändrades i England vid en viss tid. Så var åttiotalet förstås omvälvande för många människor i västvärlden, på olika sätt. Man anar att Sherwood är en symbol för något större.  

The post ”Sherwood” ‒ stark brittisk noir i skuggan av Thatcher first appeared on Opulens.

STREJK. För en vecka sedan på torsdagskvällen meddelade HarperCollins en preliminär överenskommelse med sitt förbund om ett nytt kontrakt. Cirka 250 medlemmar hade då strejkat i 66 dagar.

Till skillnad från de andra stora internationella förlagen är HarperCollins det enda med långvarig facklig närvaro, med anor från 1940-talet, där det var känt som Harper & Row. Förbundet har överlevt flera fusioner och förvärv under de senaste 80 åren. Förbundet har historiskt sett kunnat förhandla med ledningen med minimala stridigheter, men i år var det annorlunda. Förhandlingen kom i en tid av branschövergripande debatt om strukturella förändringar. Vilket sin tur påverkat de böcker som förlagen satsat på. 

Förlagsbranschen står inför ekonomiska utmaningar på grund av den senaste tidens nedgång i efterfrågan på böcker. Det har blivit dyrare att publicera böcker och HarperCollins upplevde en vinstminskning på 102 miljoner dollar under det sista halvåret av 2022. Trots detta fortsatte facket strejka utanför HarperCollins kontor i finansdistriktet i New York i 60 dagar i bitter kallt väder.

— Vi har varit ute de senaste 60 dagarna, men ledningen korsat vår strejkgräns, säger Genessee Floressantos, biträdande publicist för den internationella försäljningsavdelningen på HarperCollins och strejkkapten för förbundet. De ser oss inte som individer. De tror att vi kommer att ge upp. De förstår inte.

I början av december 2021 inledde den fackliga ledningen på HarperCollins förhandlingar om ett nytt kontrakt. Förbundet försökte höja årslönen för sina medlemmar från 45 000 dollar till 50 000 dollar (fortfarande under de 56 718 dollar som Economic Policy Institute uppskattar vara en rimlig lön för en ensamstående vuxen i New York City), men företaget vägrade, med hänvisning till tidigare 25 procents höjning av minimilönen. Facket drev också på för större mångfaldsinitiativ och en facklig säkerhetsklausul för att underlätta för nyanställda att gå med i facket. Företaget motsatte sig dock klausulen och hävdade att avgifter bör förbli ett individuellt val.

Eftersom det gamla kontraktet gick ut i april drog förhandlingarna ut på tiden och facket gick ut i strejk i november. Strejken varade under thanksgiving, julen och nyår, och de strejkande arbetarna överlevde på pengar från strejkfonderna och arbetslöshetsersättningen. Det hjälpte till att täcka vissa utgifter men många av arbetarna var också vana vid låga inkomster, som Cassidy Miller vilken fick 33 000 dollar årligen på sitt första jobb på HarperCollins rival Macmillan rörlag.

– Jag förhandlade inte för jag trodde inte att jag kunde, säger hon.

Läs mer om strejken HÄR.

The post 66 dagar lång strejk på HarperCollins förlag first appeared on Opulens.

KVINNOVÅLD. På lördag bjuder Kvinnostrejk in till en demonstration mot mäns våld mot kvinnor på Medborgarplatsen i Stockholm. Det blir feministiska brandtal och musikuppträdanden.

Helgens demonstration mot mäns våld mot kvinnor på medborgarplatsen i Stockholm är enligt arrangörerna uppstarten på en kamp som ännu bara har börjat.

– Nu har vi fått nog, vi vill inte längre diskrimineras eller förtryckas systematiskt bara för att vi är kvinnor, säger Lina Thieme Almkvist, en av arrangörerna.

Journalisten och författaren Atilla Yoldas, juristen och aktivisten Linnéa Claeson, Ibbi Chune från BLM i Stockholm, Gabriella Kärnekull Wolfe, grundare av Inte Din Hora, Demet Ergün, ordförande för Fatta, och Unizons förbundsordförande Olga Persson är de som kommer hålla tal under demonstrationen.

Almkvist hoppas att allmänheten ska få upp ögonen för mäns våld mot kvinnor och tar orden från brandtalen med sig i sin vardag.

– Jag hoppas att de som lyssnar tar till sig det som sägs och kanske pratar internt med sin familj eller på jobbet, börjar spåna i hur just de kan hjälpa till.

Demonstrationen är även ett sätt att rikta uppmärksamhet mot de kvinnostrejker som har pågått varje fredag runt om i landet sedan slutet av mars, både online och fysiskt. Deltagarna tar med sig en skylt och skriver “Mitt krav:” följt av ett krav på en viss förändring kopplat till kvinnoförtryck.

– Alla är välkomna. Många gånger har vi med oss extra skyltar som uppmanar människor att ställa sig med oss, vi vill vara välkomnande och få fler att engagera sig, säger Almkvist.

Det långsiktiga målet är att minska mäns våld mot kvinnor genom att visa politiker hur verkligheten ser ut för att få hjälp av dem att uppnå det målet.

– Vi vill inte att det här ska vara ett kvinnoproblem, för det är det inte, det är hos männen det ligger. Det är de som måste gå med i den här kampen, säger Almkvist.

Kvinnostrejkerna började med att flera feminister gick ut i sociala medier, spred konceptet och uppmanade alla att engagera sig. Almkvist med flera gick ihop och tog initiativet vidare och via sin facebooksida och Instagram har Kvinnostrejk vuxit.

Strejkerna har inget slutdatum utan kommer att pågå så länge de behövs.

– Vi kommer att vara där varje fredag tills vi ser att det har blivit en förändring, avslutar Almkvist.

The post Demonstration höjer rösten mot kvinnovåld first appeared on Opulens.

FACKLIG KAMP. Den 12-14 november arrangerar filmkollektivet RåFilm Arbetar Filmfestivalen i Malmö. Ett internationellt samarbete som lyfter facklig kamp genom filmvisning, workshops och samtal. 

Arbetar Filmfestivalen (Nordic Labour Film Festival – NLFF) arrangeras årligen sedan 2017 i Malmö av filmkollektivet RåFilm och den 12-14 november är det dags igen. Under helgen visas filmer som på något sätt belyser facklig kamp eller en arbetsplatskamp. Det primära syftet är att mötas, organisera och inspireras av varandra för att tillsammans kunna skapa en bättre framtida värld.

– Vi vill skapa en plats där personer som har olika konflikter på sin arbetsplats, som är aktiva i olika fackförbund eller nyfikna på organisering kan komma samman och lära av varandra, säger Alex Veitch, del av RåFilm och en av grundarna till Arbetar Filmfestivalen.

RåFilm är ett filmkollektiv som kombinerar film med aktivism genom att jobba med filmproduktion som berör samhällsfrågor och ifrågasätter normer. Arbetar Filmfestivalen är den största i Norden i sitt slag och del av ett större nätverk av arbetarfilmfestivaler runtom i världen. Det började när Talat Bhat, del av RåFilm och medgrundare till Arbetar Filmfestivalen, träffade Anna Burton från London Labour Film Festival i England.

– Nu har vi funnits i 20 år och har en lång historia bakom oss. Det vi gör är någonting helt nytt, säger Talat Bhat.

Helgens program består av filmvisningar, samtal och workshops. Festivalen öppnar med filmen Flickorna i Dagenhem om Rita O’Grady som drog igång strejken i Fords bilfabrik 1968, som blev starten på lagen om lika lön för lika arbete. Filmen Extremvåld bryter tystnaden om polismord på svarta i Storbritannien och i dokumentären Italiens affärer skildras Italiens ekonomiska politik under den första oljekrisen 1977.

– Vi tänker att film gör det möjligt att hamna på andra platser och att ta del av andras erfarenheter på olika ställen på jorden, berättar Veitch.

Många av årets programpunkter berör organisering i olika former och ett annat fokus ligger på klimatet och fackföreningens roll i att stoppa klimatförändringarna. Det blir workshop i social permakultur och Afrikagruppernas medlemmar kommer och pratar om matsuveränitet och bygger vidare på sin fotoutställning The Future is Female Farming. Ett tredje aktuellt ämne under Arbetar Filmfestivalen är vården.

– Vi har ju sett de brister som fackföreningsrörelsen länge har vetat om men som i och med pandemin har kommit till offentlighetens kännedom, säger Veitch.

Till temat kommer människor som deltog i den trettio dagar långa sjukhusstrejken i Berlin 2020-2021. Panelsamtalet Knegarpension handlar om hur pensionssystemet drabbar de lågavlönade, kopplat till rapporten Knegarpension: fyra förslag för ett nytt pensionssystem. Det och mycket mer står på programmet inför helgen.

Arbetar Filmfestivalen vill vara en del i att överbrygga hur fackföreningsrörelsernas verksamhet ser ut i förhållande till migranters situation på arbetsmarknaden.

– Vi ser situationer som liknar feodala system där man är helt utsatt till sin arbetsgivare utifrån sin arbetsplats och sin migrationsstatus.

Förhoppningen med filmfestivalen är även att öka det fackliga engagemanget, både i de befintliga fackförbunden och på arbetsplatsen.

– Och självklart att Malmö ska vara en plats för arbetarfilm och filmskapare som jobbar med radikal film, avslutar Veitch.

The post Arbetar Filmfestivalen i Malmö lyfter facklig kamp first appeared on Opulens.

STREJK. 220 norska kulturarbetare inom opera och teater i Oslo, Bergen och Stavanger är uttagna i strejk. Redan under den första strejkdagen anklagades Den Norske Opera och Ballett för strejkbryteri.

Operan har beslutat ställa in en balettföreställning och flytta en konsert. Däremot bestämde man sig för att genomföra en sedan länge utsåld konsert med operasångarna Lise Davidsen och Freddie De Tomaso.

Mari Røsjø, ordförande för Fagforbundet Teater og Scene (FTS), säger till Dagsavisen att strejken omöjliggör konserter på Operans huvudscen, men operaledningen anser i sin tur att de ändringar som gjorts i arbetsschemat är i enighet med arbetsgivarens handlingsutrymme under en konflikt.

Strejken, som inleddes under fredagen, handlar om pensionssystemet som kulturutövarna menar är orättvist. Då kvinnor i genomsnitt lever längre än män får de med dagens pensionssystem en lägre livstidspension, hävdar fackförbunden LO Stat, Creo och NTL. Genom att införa en så kallad hybridpension, som redan finns i flera andra sektorer i Norge, vill kulturarbetarna jämna ut skillnaderna.

– Arbetsgivarna har i realiteten bett om den här strejken under många år. Nu har de fått den, säger Lise Olsen, som leder förhandlingarna hos LO Stat.

Arbetsgivarorganisationen Spekter anser att kulturutövarnas förslag i stället skulle innebära en försämring både för anställda och för frilansare.

– LO:s krav kommer dessutom att försämra den ekonomiska förutsägbarheten hos kulturinstitutionerna, säger Anne-Kari Bratten.

Erika Josefsson/TT

The post Norska Operan anklagas för strejkbryteri first appeared on Opulens.

JUBILEUM. “När jag växte upp i Kiruna var gruvstrejken höljd i ett mytologiskt dunkel. Jag sög åt mig all information jag kunde från de muntliga berättelserna som en svamp.” Idag måndag är det 50 år sedan den stora gruvstrejken inleddes i Norrbotten. Mats Kejonen har läst Sara Lidmans Gruva och känner att strejken är mer levande än någonsin.​

“En dag fick jag för mig att jag ville göra en paus, stanna av… eller hur ska jag säga. Så jag gick till kontoret och sa att jag ville ha permission.” Så berättar en icke namngiven gruvarbetare i Sara Lidmans intervjubok Gruva . “Jag hade sparat pengar för det här experimentet… Jag ville bara tänka efter.” Så han reste ner till Stockholm för att få tid att tänka och komma fram till de där stora insikterna. Han berättar att han levde mycket sparsamt i flera månader i väntan på att de där stora tankarna äntligen skulle komma. Men så en dag tog pengarna slut och han blev tvungen att åka hem och börja jobba i gruvan igen. Men han grämer sig fortfarande över vilka insikter han kan ha missat, om han bara hade fått en vecka till, några dagar till att tänka. ​

När jag växte upp i Kiruna var gruvstrejken 1969 höljd i ett mytologiskt dunkel. Jag läste aldrig någonting om strejken men jag sög åt mig all information jag kunde från de muntliga berättelserna som en svamp. Till exempel som när vår lärare i samhällskunskap berättade att den “alternativa” kanalen TV 2 rapporterade om strejken nästan varje dag. Men här i Kiruna fick vi fortfarande bara in ettan. Eller att innan strejken var arbetarna tvungna att gömma sina kaffepannor bakom några bräder i taket, så att förmännen inte kom på dem med att dricka kaffe. Eller att varje soptunna före strejken var försedd med spikar som stack ut så att ingen skulle få för sig att “stå och maska” lutad mot soptunnan. ​

Gruva kände jag igen från otaliga loppmarknader i Kiruna. Men jag läste aldrig den gamla boken med det tråkiga svartvita omslaget. Så det var faktiskt först nu, i vuxen ålder, som jag kom i kontakt med Sara Lidmans bok igen. Och den är fylld med fascinerande, roliga och sorgliga livsöden, berättade i korta fängslande kapitel som levandegör de arbetare som satte sig ner i gruvan 1969. Lidmans bok gör att strejken känns mer nära än någonsin tidigare. ​

Sara Lidman skrev faktiskt denna intervjubok innan strejken bröt ut. Hon var på ett agitationsmöte med FNL-grupperna i Svappavaara 1967 och kom där i kontakt med några gruvarbetare. Lidman återvände senare samma år och startade arbetet med intervjuerna. Gruva gavs ut i flera nya upplagor under den långdragna konflikten. ​

“Kampen för våra rättigheter blir en kamp om femöringar”, berättar en anonym gruvarbetare om LO:s roll i gruvan. Och strejken handlade mycket riktigt om mer än löneförhöjningar – den handlade minst lika mycket om människovärdet. Efter strejken bändes spikarna bort från locken till soptunnorna och kaffepannorna lyftes fram från sina gömställen. ​

I år är det hela 50 år sedan den stora gruvstrejken i Kiruna. Trots att det är så länge sedan känns strejken närmare än någonsin för mig när jag håller Sara Lidmans bok i mina händer. Och parollen från strejken känns minst lika viktig idag som den gjorde för 50 år sedan; vi är inga maskiner! För vi är fortfarande människor av kött och blod med tankar, känslor och idéer. Vi är fortfarande inga maskiner.

​

The post Vi är fortfarande inga maskiner​ first appeared on Opulens.

https://soundcloud.com/arbete-och-politik/s4e3-nov-18

PODD. Nytt avsnitt där vi pratar om om Strejk i Svappavaara, Strejken i Finland, appen Yepstr, en serie på SVT om finska arbetskraftinvandrare samt några rapporter som Stellan läst. 

Om podcasten Arbete och politik samt tidigare avsnitt >>

The post Appen Yepstr och strejk i Svappavaara first appeared on Opulens.

https://soundcloud.com/arbete-och-politik/intervjuspecial-magnus-granberg-strejkforskare

PODD. Intervjuspecial med Magnus Granberg, Strejkforskare. Om strukturomvandlingen, de nya kampformerna, facken maktposition idag och strejkrättsutredningen.

Om podcasten Arbete och politik samt tidigare avsnitt >>

The post Intervjuspecial med strejkforskare Magnus Granberg first appeared on Opulens.

https://soundcloud.com/arbete-och-politik/s3e7-lagesrapport-fran-danmark-mm

PODD.  Nytt avsnitt med bland annat en intervju med en aktiv inför strejken i Danmark samt nedslag i cancerrapporter, klassanalyser, debatt om bilfri innerstad och läget i Afrin.

Om podcasten Arbete och politik samt tidigare avsnitt >>

The post Strejken i Danmark och läget i Afrin first appeared on Opulens.

I år är det fem år sedan massakern i Marikana i Sydafrika ägde rum. Poliserna öppnade eld mot strejkande gruvarbetare. På bara några minuter dödades 34 personer och skadades 78 personer. I de rättsliga efterspelen 2015 friades polisminister Nkosinathi Nhleko och vicepresidenten Cyril Ramaphosa. Inte heller har några poliser hittills åtalats eller dömts.

När känslan av att höra samman bryts

blir rädslan en osymmetrisk skrymmande

härdsmälta

inuti dig

Du tvingas trycka utåt

nedåt, åt sidan, med samma kraft

du utsätts för

Hålla den ifrån dig. Bortgöra dig från den.

Kraften blir inverterad. Obändig.

Härdsmältan oåterkallelig.

Arbetarna bad bara om att få gå tillbaka till kullen

De sjöng och de levde

Trötta på sin slavtillvaro

De kom upp ur jorden med stendamm i lungorna

och ville leva

De visste vad de hörde till

Deras kroppar visste att de hörde samman

Deras kroppar var i samma mörker

samma stendamm, sov i samma unkna skjul

De visste vilka de var och poliserna var av dem

– var av deras folk – sa de.

Polischefen var också en av dem.

Härdsmältan var inom henne

skräcken som tvingar någon att trycka utåt, nedåt, åt sidan

Du måste veta vad du valt att höra till

Då vet du vem du är

De bad bara om att få gå tillbaka till kullen

och att få förhandla med företagets representant

Sånger kan vara rytmer som skyddar

De höll sig i sitt öde

de hörde ihop

Deras öde var i sången

De höll sig där

Sången har strålar, vågor

som går genom kropparna

Poliserna har en chef

Poliserna har automatvapen

Om du vet vad du valt att tillhöra

vet du också vem du är

Inte förr

Om inte förr så då

The post Massakern i Marikana first appeared on Opulens.

FRAMTIDSTRO. “Varför ser vi inte att pojkarna på Medborgarplatsen inte ger upp? Att de visar prov på ett mod få av oss har och en jävla anamma vi inte sett på länge?”, undrar Amra Bajric.

Varje gång jag går förbi Medborgarplatsen i Stockholm och ser människor fota de strejkande ensamkommande barnen tänker jag på vad Roland Barthes skrev om hur fotografiet är intimt sammanlänkat med döden.

Det kan tänkas som närmast en parodi på en kulturpersonlighet att mina första tankar när jag passerar en sådan händelse går till en fransk poststrukturalist, men jag kan inte hjälpa det. Att fotografera en händelse är att avrätta den, att förvandla dess sammanhang till ett symboliskt och dött ting. Tänk på bilden av månlandningen, eller den från OS 1968 när Tommie Smith och John Carlos höjde sina nävar i en black power-hälsning. Hur förhåller vi oss till historien? Är det för att lära oss något om människan och samtiden, eller att fascineras av något som är på ett tryggt avstånd?

Närvaron av frånvaro, som Barthes skrev, är kuslig. Samtiden älskar att stå på ”rätt sida av historien” – men helst när sammanhanget försvunnit och politikens röra stelnat till en symbolisk bild.

Pojkarna strejkar på trappan med kravet att få stanna i Sverige. Inte utvisas till en oviss och farlig framtid till ett land många av dem aldrig besökt. Man skulle kunna tro att deras handlingar, med historien som facit, skulle ses som heroiska. Att pojkarna vågar drömma om att skapa ett bättre samhälle och en ljusare morgondag för sig själva. Men så är det inte. Hjältar framträder bara när bilderna bleknat och komplexiteten kring deras uppkomst reducerats till slagord vi kan trycka upp på tygpåsar och t-shirts.

Jag själv är bevis på att fotografiers mening kan ändras. Jag kom hit under ändlösa bilder av flyktingströmmar – död och misär – men det är inte vad folk ser mig som i dag. Som bosnier och föredetta flykting hyllas jag och mitt folk för våra framsteg i Sverige. Vi är den ”lyckade integrationen”. Liberalernas partiledare Jan Björklund höll förra veckan ett tal där han citerade rader ur journalisten och författaren Negra Efendics självbiografiska roman ”Jag var precis som du”. En berättelse om flykten från krig, förföljelse och den svåra tiden i det nya landet. Björklund sa att ”Negra Efendics berättelse handlar om mod, om jävlar anamma och om att inte ge upp”. Varför ser vi inte att pojkarna på Medborgarplatsen inte ger upp? Att de visar prov på ett mod få av oss har och en jävla anamma vi inte sett på länge?

Om vi ska leva upp till de ideal som vi så fint präntar på papper är det händelserna som spelar roll – inte den formalitet som lagtexten utgör. Alla de som gömmer sig bakom lagboken när Migrationsverket sätter våra ungdomar i förvar i väntan på tvångsutvisning kommer behöva svara inför sina samveten så småningom. För lagen är lika död som bilden; men händelsen, det våra sinnen rapporterar till oss, är levande. Det är här striden måste tas; inte i efterhand när bilden bleknat, när historiens döda materia ska inventeras och arkiveras. Låt er inte bedras av historiens gravskrift, ett monument i granit som något förutbestämt. Här kan godheten göra oss lika mycket skada som cynismen: Om vi förväntar oss att Historien Som Framsteg tar ut sin rätt, och att rättvisan till slut segrar oavsett uppslutning bakom den, så bedrar vi oss.

Vi kan fortfarande fylla bilden av de strejkande ungdomarna med en ny mening, en triumf istället för en tragedi, för historiens monument är vår skapelse, precis som historien själv.

Alla artiklar av Amra Bajric

The post Bilden är historiens gravskrift first appeared on Opulens.