SCHÖNBERG. Björn Gustavsson porträtterar en av 1900-talets djärvaste kompositörer – Arnold Schönberg – och beskriver hur det gick till när den klassiska musiken revolutionerades.

Första världskriget lade Europa i ruiner. Men även den klassiska musiken störtade samman. Den habsburgska dubbelmonarkin, det kosmopolitiska Wien och ”la belle epoque” slets sönder av nationalism och storkrig.

Stravinskij utvecklade det rytmiska tonspråkets primitiva kraft och experimenterade på ett sätt som faktiskt kan ses som en parallell till vad Picasso gjorde på konstens område. Och jazzen blev också en inspirationskälla. Stravinskij till och med komponerade en ragtime.

En av första världskrigets kraftigaste bomber, om än musikalisk, var Stravinskijs Våroffer – som kom att revolutionera den klassiska musiken lika grundligt som Picassos och Braques omvälvning av konsten.

En av det tidigaste 1900-talets djärvaste kompositörer var Arnold Schönberg, som delvis byggde vidare på Mahlers expressiva senromantik. Med tiden har hans musik fått rykte som svår på gränsen till motbjudande. Inget kan vara mer felaktigt. Här finns en ofta stor och säregen skönhet. Och det är fel att koppla ihop honom med enbart tolvtonstekniken – ett av de många spår där han oavlåtligt experimenterade och sökte nya musikaliska vägar.

För att förstå musik är det ofta bra att känna något om bakgrunden, både om tiden och om kompositören själv. Många konserthus har på senare tid börjat bjuda in till introduktionsföreläsningar före de konserter där så kallat svår musik står på programmet. Genom att väcka intresse för kompositören kan åhöraren ofta lättare förstå sådant som i annat fall kan te sig som en mur av främmande ljud.

För den som vill veta mer om Arnold Schönberg, som löste upp den klassiska musiken och formade ett helt nytt tonspråk, finns nu en rad ypperliga introduktionsprogram på SVT Play.

En biografisk dimension dominerar i nygjorda filmen Triangeldrama i tolvton,  som beskriver hur den unge konstnären Richard Gerstl kom in i parets liv och sedan blev hustruns hemliga älskare. Programmet Kulturstudion inleds med en alldeles utmärkt introduktion av Johan Korsell och efter nämnda film följer en inspelning av Schönbergs fantastiska kammarsymfoni nr 1, här dirigerad av Tobias Ringborg. 

På SVT Play ligger även en dryg halvtimmeslång inspelning av Schönbergs Verklärte Nacht, här med Danmarks Radios symfoniorkester. 

För den som vill fördjupa sig ytterligare rekommenderas ett avsnitt om Schönberg på Klassiska podden, SR Play, där Camilla Lundberg och Carl Tofft samtalar om ”den självlärde tolvtonsprofeten”. På Youtube finns för övrigt Arnold Schönberg Center, med en hel rad filmer om kompositören.

Österrikaren Arnold Schönberg (1874—1951), som alltså aldrig fick någon formell musikutbildning, blev med tiden en framgångsrik lärare i komposition; till att börja med i Wien och Berlin och därefter i Los Angeles, dit han 1933 tog sin tillflykt, efter nazismens framväxt i Europa. I USA undervisade han senare bland andra Alban Berg och Anton Webern.

Under 1900-talets första decennier, när tonaliteten störtade samman – samtidigt med habsburgska riket – skrev Schönberg en rad verk som uppenbarar en helt ny musikalisk värld.

Som ung skrev han senromantisk musik i Wagners anda. Det dröjde dock inte förrän Schönberg djärvt klev ut i dittills oprövad terräng och började komponera atonal musik. Han blev känd för sin introduktion av tolvtonssystemet – i ett äldre svenskt musiklexikon antyds att denna tonala upplösning kan ha berott på samlevnadsproblem med hustrun!

Inspirerad av Richard Dehmels poem ”Verklärte Nacht” skrev Arnold Schönberg 1899 en stråksextett med samma namn – en ungdomskomposition han sedermera bearbetade för stråkorkester.

Dikten beskriver hur en kvinna och man promenerar i nattligt månljus och framhäver kärlekens förvandlande kraft. Schönbergs komposition är lika romantisk som det samtidstypiska motivet (månsken, mystik, avstånd som plötsligt kan överbryggas). Här möter en valörrik och smäktande kammarmusik påminnande om Richard Strauss, Wagner och Mahler.

Onekligen är det märkligt att den unge Schönberg över huvud taget skrev så här typiskt senromantisk musik (det är ungefär som att se en tidig, figurativ oljemålning av Picasso). Dock anas i den expressiva kraften (liksom i den underliggande, rastlösa energin) en modernistisk stilvilja. Det är som om musiken här står och väger mellan romantik och modernism…

Schönberg klandrades av höga herrar i Wiens Tonkünstlerverein: de refuserade kompositionen med hänvisning till några dissonanta ackord… Faktiskt skulle man kunna betrakta Verklärte Nacht som en av högromantikens kulminationer: musiken är så hyperraffinerat svärmisk och så affekterat känslosam att det länge är litet av hela-havet-stormar i stråkstämmorna. Här dominerar en smäktande böljegång som närmar sig det melodramatiska men aldrig når dithän: detta är på liv och död.

Schönberg tänjer här det romantiska tonspråket så till den grad att verket faktiskt kan betraktas som rena skolexemplet på epokens vurm för laddad känsloutlevelse.

Och inledningsvis klingar verket så modernt att man associerar till samtida nyromantiker som Gorecki och Pärt… Mot slutet av Verklärte Nacht kommer musiken till ro i ett slags förunderlig frid: Förklarad natt.

The post När tonaliteten störtade samman first appeared on Opulens.

MUSIK. Gussy Löwenhielm bjuder på långläsning i form av ett kåseri. Det handlar om såväl höstkänslor som stora musikaliska upplevelser.

Så var det än en gång den där tidpunkten på året. När stolta föräldrar dränker alla tänkbara sociala medier med att annonsera att den äldsta. Eller yngsta. Eller kanske den näst äldsta i syskonskaran minsann också ska ansluta sig till resten av familjemedlemmarna för att göra sig redo för skolplikten och ta de första stapplande stegen mot det som ska bli en 10-årig eller förhoppningsvis 13-årig kamp mot elevosämja, betyg och medioker skolmat. Och allt detta presenterat i en till synes enkel bild på en väg med en liten person som bär en väldigt stor ryggsäck. Vi har alla varit där. Kanske inte just på den vägen. Men det är lättrelaterat. Med en igenkänning som sträcker sig bortom flera generationer.

Och på andra sidan står en utvilad lärarkår och hoppas att det inte var en permanent filtpenna som användes när de klassiska orden ”Glad Sommar” prydde tavlan (Den som var svart. Men som numera är vit) och som vaggade in klassen i den rätta stämningen under ”Den blomstertid nu kommer”. Men i detta fall gör det kanske inte så mycket. För det är faktiskt fortfarande sommar. Tropisk till och med. Och alla tycks fortfarande vara relativt glada. Och vi har våra olika skäl.

Föräldrar kan efter 10 veckors låsning andas ut och få lite egentid istället för att stressa över att barnen är sysselsatta. Och barnen får träffa gamla och nya kompisar. Rutinerna börjar falla på plats och våra förtroendevalda kan återigen finna sin bekräftelse. Och denna gång med hjälp av plakat bombarderade över hela landet som hjälp för att vägleda. Eller vilseleda oss.

Jag såg det med egna ögon igår morse. Hur Märta Stenevi (som bor mittemot mig) kom ut hälsandes på sin chaufför tillika livvakt (författarens lösa spekulationer) med ett leende på läpparna. Det var sensommar i tropikerna. Mitt i brinnande slutskeende av mandatperioden. Och ingen verkade lyckligare än hon.

Förändringarnas vindar. I en fuktig stiltje. Vi välkomnar hösten och njuter av att den börjar så här varmt. För vem vet vad som väntar bakom kröken? Winter is coming. Men jag kan inte annat än att tänka på att talmannen Andreas Norlén har tillräckligt med pengar (VÅRA PENGAR!) på regeringens kaffekonto så att han har råd att fika med de olika partiledarna. För de kommer behövas. Det är höst.

Kind of Blue är en underbar höstplatta.

Men höst innebär också att välkomna melankolin. Efter de glättiga besöken i Skåne, de trevliga räkmackorna i skärgården och kräftskivan i Höga Kusten, kan det vara på sin plats att lyssna inåt. För jag tror det är därför folk kan känna sig lite sköra på vårkanten. Vi går igenom små identitetskriser när vi plötsligt ska vara glada och redo att konfrontera våra medmänniskor. Nu gör vi oss redo att krypa in i våra skal. Vi lyfter av skivan med majackorden på den nylonsträngade gitarren från skivspelaren och sätter på något som berör oss ordentligt. Kanske var det så man tänkte när man släppte Miles Davis mästerverk ”Kind of Blue” den 17 augusti 1959? Det var dags att beröra oss. Försätta oss i trans med modala kompositioner, där enkelheten i ackorden förespråkades och lät improvisatören utmana sig själv.

Kind of Blue är en underbar höstplatta. Den åker alltid fram i oktober. Någon vecka innan vi byter till vintertid. Den omhuldar en med en av de mest namnkunniga kvintetterna som någonsin har stått tillsammans på en scen. Men ännu är är vi inte där. Vi kan inte direkt kasta oss ned i ”Flamenco Sketches” spanska melankoliska tongångar utan att göra ett besök i Frankrike innan. Vi talar visserligen ofta om ”augustimörkret”, men det är ju rena ljusterapin jämfört med novembers sista dagar. Och det är i samband med detta som vi kan passa på att njuta av ”Flamenco Sketches”. Men dessförinnan låt oss för all del sammanstråla med Ravel och Debussy. Because ”French impressions lasts”.

I samband med min 44:e födelsedag var jag på Berwaldhallen och lyssnade till Stravinskijs ”Petrusjka” under Östersjöfestivalen. Dirigent var Valerij Gergiev. Imponerande då. Förkastligt nu. Eftersom Gergiev har kommit ut som en av de kulturutövare som håller Putin hårdast om ryggen. Helt otänkbart att en person, som är så pass bra på att hantera känslor förmedlade genom orkesterns alla röster, är fullständigt inhuman i sitt oempatiska förhållningssätt till det folkmord som råder i detta nu.

Att säga att man är en konnässör när det gäller klassisk musik är ungefär lika vagt som att säga att man gillar böcker.

Men det jag tog med mig från den kvällen var att Stravinskij var den perfekta bryggan mellan sommar och höst. Livligt och energiskt men med inslag av fransk impressionism. Bara några veckor senare fann jag mig själv rotande i skivbackar på Hötorget i hopp om att finna just Petrusjka. Men jag gick bet. Istället hittade jag min husgud Dmitrij Sjostakovitjs 10:e symfoni. Och med den på skivtallriken kunde jag smälta vilken höstgryta som helst utan något som helst tuggmotstånd. Och kanske var det därför jag kände att jag ville ta mig an sensommarens tropiska kväll på Konserthuset i Stockholm. För att återigen få slå mig ned och avnjuta ett av Stravinskijs mästerverk. Som denna gång inte var något annat än det virtuosa balettstycket ”Eldfågeln” som skulle göra mina sinnen redo för att insupa sensommarens krav som inte gjort sig synbara än. Men när de väl gör det skulle jag vara redo.

Jag klev in i Konserthusets foajé helt oförberedd på vad jag hade att förvänta mig. Att säga att man är en konnässör när det gäller klassisk musik är ungefär lika vagt som att säga att man gillar böcker. Eller film. Vi vill ju veta av vilket slag. För i Konserthusets smältdegel kan du verkligen få allt. En Bagatelle av Poulenc, ett modernt verk av stjärnskottet Andrea Tarrodi eller en lieder av Schubert. Det är ofta tvära kast och kommer man ut från konserten med en känsla av att mer än hälften av konserten var bra så ska man vara nöjd. Men inte denna gång.

Efter diverse tekniska problem, där jag får åberopa force majeure eftersom det tekniska haveriet varken var något jag eller den hjälpsamma i personalen kunde råda över, kunde jag passera Kent Wistis utställningslandskap med modern satir för att sen slå mig ned på andra raden på parkett (satt jag för nära) för att ta in de skalövningar som det bjuds på när fagotterna och violinisterna spelar upp sig. Det var höst. Och med det också dags att välkomna dirigenten Anton Holmer med en rungande tropisk varm applåd för att vagga in honom i sin debut med de kungliga filharmonikerna. Och vilken debut sen.

Är jag verkligen redo för hösten? Men jag applåderar i slutet av stycket. Oj, vad jag applåderar.

Vi slungas in i César Francks symfoniska dikt, ”Den vilde jägaren”. Det är pampigt, det är vackert och det är en perfekt öppning på denna kväll. Ouvertyrlikt. Och perfekt balans mellan melankoli, energi och sammetslent. Jag kommer på mig själv med att gråta. Är jag verkligen redo för hösten? Men jag applåderar i slutet av stycket. Oj, vad jag applåderar. Och då dyker plötsligt gitarristen Jacob Kellermann upp, redo att ta sig an Rodrigos gitarrkonsert. Jag visste ytterst lite om den innan.

Jag konstaterar att den klassiska solisten generellt sett ser väldigt självbelåten ut. Men så dyker känslorna upp. Man rycks med. Och i takt med att den andra satsen tar vid så kommer jag till insikt med att det här ingalunda är det mediokra verk som ska dra ned helhetsbetyget på den här höstinvaggande kvällen. Nej då, det här är peaken. Andra satsen är ingenting annat än den delen av ”Concierto de Aranjuez” som inleder Miles Davis och Gil Evans mästerliga samarbete ”Sketches of Spain”. En ilning gick genom min ryggrad, likt de blixtar som kommer slå när denna tropiska hetta går över i åskskurar, och till slut blir mina glasögon så immiga att jag måste ta av mig dem. Detta till följd av att mina tårkanaler är fyllda till brädden. Det är höst.

Och så. När tankarna börjar sväva iväg. Då kommer det. Det partiet som är ett signum för ”Eldfågeln”

Jag som hade tänkt att hålla på Miles spanska utflykter till november. Men här är jag nu. Och jag kan inte tygla mig. Jag hänförs på bästa tänkbara sätt. Så där så att man inte vill att den tredje satsen ska ta vid. Detta nu måste förevigas till vare pris. Men sådan är ju inte vår värld. Allt måste passera. Och snart passerar jag Wistis utställning igen. Jag tror att en av hans texter kan härledas till en av mina Fredsdruvor men förstår snart att jag bara är hungrig. Eller?

Den andra akten inleds med ett modernt stycke av en Britta Byström. Celestan har rullats in och harpan är på plats. Nu ska konsertauditoriet domineras av en modern prägel. Och det gör den. Det är, som med all modern seriös musik (tycks det), virtuost, lyriskt och på sina ställen i avsaknad av någon tydlig tonalitet. Och det blir det optimala förbandet till den suggestiva inledningen av Stravinskijs ”Eldfågeln” där kontrabasarna nästan bjuder på David Lynch-jazz. Och så. När tankarna börjar sväva iväg. Då kommer det. Det partiet som är ett signum för ”Eldfågeln”. ”Dance Infernale”. Energirikt, modernt, udda, spretigt och alldeles underbart. Och precis som baletter ska, så bjuder partiet in en i så pass hög grad att man inte vill något annat än att dansa. Dansa ut i den tropiska sensommarnatten och glatt annonsera att hösten är här. Att jag minsann är redo att ta mig an höstens alla utmaningar. Jag hjärtmarkerar alla stolta föräldrars bilder av pirriga barn och går hem och börjar skriva denna text ackompanjerad av Miles Davis och Gil Evans mästerverk ”Sketches of Spain”. Jag tar den spanska tjuren vid hornen och konstaterar att där ute doftar det av sommarns alla dofter. Men här inne. Ja, här är det höst.

The post Hösten kom med stormförtjusning first appeared on Opulens.

KLASSISKT. Den här veckans vax ägnas helt åt Stravinskij-tolkningar. Jesper Nordström har lyssnat på tre rätt väsensskilda tolkningar av det berömda klassiska mästerverket Våroffer.

Stravinskijs musik utgör nåt slags gräns för mig, ett “hit men inte längre” inom modern klassisk musik. Nå, det finns traditionellt vacker orkestermusik inom film och musikal, men om man ser konstmusiken som en rak utvecklingslinje så slipper jag gärna det atonalt gnisslande irriterande som kom i svallvågorna av “Våroffer”.

Det har blivit några olika tolkningar och skolor hur det här stycket spelas och främst från Pierre Boulez där det både finns på vinyl av Paris stadssymfoniorkester och med Cleveland Orchestra, det senare på en audiofil-cd. Hm, jodå… men jag är trots mitt stora musikintresse inte någon “Farbror Barbro” som lägger en månadslön på guldpläterade högtalarkablar och mest ägnar min lyssnartid till att leta efter missljud i stället för ge mig hän åt musiken.

Ja, hur var det med musiken då? Herbert von Karajans tolkning är som en voluminös målning i en turkisk röksalong. Han har av insatta förståsigpåare karaktäriserats som att han var bäst på senromantiker som Bruckner och Mahler och jag kan hålla med, det är väldigt mäktigt och Wagnerskt. Eller är det bara som när en sommelier säger att ett vin smakar svettig häst och man plötsligt ju “såklart” känner den tonen?

Skillnaden är i alla fall tydlig mot Boulez tolkning och om jag får fortsätta liknelsen med bildkonst blir det i hans fall mer som en gobeläng där varje instrument är en frisk lysande färgtråd. Här hör man verkligen instrumenten väl definierade, separerade. Inte samma muller som hos von Karajan.

Så till Svetlanovs tolkning på en sovjetisk vinyl hittad på en loppis, som gör skäl för namnet, bland gamla nylonskjortor och kantstött 80-tals porslin.

Det är perfekt och rent som om partituret spelade sig själv, och därmed utgör ett exempel på det dirigentideal som komma skulle; att genom forskning och en hermeneutisk attityd till världen sätta sig in i kompositörens tankar och avsikt. Som när Günter Wandt tog sig an Beethoven och på journalistens fråga om vilken stil han arbetade i kort svarade “förhoppningsvis Beethovens”.

The post Veckans vax: “Våroffer” first appeared on Opulens.

VINYL. Den här torsdagen berättar Jesper Nordström om sin relation till klassisk musik och hur det hela började.

När det gäller den klassiska musiken så kom den in i mitt liv som jag tyvärr tror den gör i mångas liv. Det vill säga som något att fly stressen och vardagen med. “En Mozart, ett glas rött och ett skumbad tack!” Det analytiska lyssnandet med spetsade öron och känsla för historisk kontext, nyanser, kunskap kom långt senare.

Jag kom dock in i den från ett håll där jag verkligen bottnade; den instrumentala elektroniska musiken från 1970-talet med namn som Klaus Schultze, Vangelis, Neuronium. Så det örat tog jag med och det synes mig att det under 1800-talet skedde en långsam rockad inom orkestreringarna, stråkarna som förr bar melodi blev rytmskapande, och slagverk blev klangfärg och melodi.

I Carl Nielsens femte symfoni når detta sin verkliga höjdpunkt. Nielsen som kanske mest är känd för sitt idylliska stycke “Dimman lättar” med sin känsla av gröna akvareller och friskt regn dundrar här på med sin mäktigaste symfoni. Stråkarna hugger fram rytmen, och i likhet med Stravinskijs våroffer håller de sig ändå till melodier. I mina öron blev det för atonalt och teoretiskt efter mellankrigstiden. Hit men inte längre.

På skivan “Von Bach bis Cage” bubblar slagverken på lugnt i rätt traditionella melodier, och det är väl… intressant. Det är väldigt brunt, väldigt gråhårigt, mycket manchesterkavaj, tyskt och 70-tal. Den skivan köpte jag utifrån den attityd som Killinggänget hade när de gjorde “Absolut Kroumata“.

Det är så fnissframkallande parodiskt högkulturellt i sin utstrålning att det kan vara värt att utforska. Som här till exempel i ett Youtubeklipp med Siegfried Finks “Ritmo“.

The post Veckans vax: Vägen till klassisk musik first appeared on Opulens.