DEMOKRATI. “Hur för vi kampen på ett progressivt och strategiskt hållbart sätt utan att bara släcka bränder när det går illa och hoppas på det bästa? Historien pekar på den utomparlamentariska organiseringen.” Haris Agic pekar ut fyra steg för att stärka den av extremhögern idag hotade demokratin.

I skuggan av högernationalismens frammarsch i Europa, som också återspeglas i de antidemokratiska krafternas infiltrering av den parlamentariska demokratin i många europeiska länder inklusive Sverige, behöver fokus på utomparlamentarisk demokratisk kamp lyftas högre upp på samtalsagendan.

Demokrati kan te sig som någonting relativt stabilt. Som en fyr med fundamentet i antiken men strålkastarljuset riktat mot framtiden. Ett löfte om en rättvis maktfördelning där alla människor är lika värda och där framsteg ligger i sakens natur. Och så hade det kanske kunnat vara om det inte var för demokratins grundläggande premiss: den är öppen för alla.

Demokratins öppenhet är dess främsta superkraft. Men också dess kryptonit. Den bygger på en humanistisk människosyn och en övertygelse om att detta i slutändan kommer att speglas i summan av de val som människor gör. Därför måste den alltid vara förbehållslöst öppen för människornas vilja. Inga varningssystem. Inga lampor som blinkar rött. Men demokratins största hot kommer inte utifrån. Dess Akilleshäl är dess svaghet inför sin egen kraft.

Likt en Ouroboros lurpassar demokratin på sig själv med en latent traktan att förtära sig själv. För det är fullt möjligt att demokratiskt avskaffa demokratin. Åtskilliga exempel på när demokratiska länder omvandlas till elektorala autokratier eller renodlade diktaturer vittnar om det. Globala och lokala händelser skapar plötsliga tvära ideologiska vindar. Kappor vänds åt oanade håll. Begrepp ges nya innebörder. Värdegrunder omdefinieras. Världsbilder förskjuts. Och vips så har det demokratiska löftet om frihet och rättvisa blivit ett direkt hot. Frågan är kanske inte om en demokrati kommer att försöka göra slut på sig själv utan snarare när. Och då handlar allt om den är rustad för att stå pall och övervinna sina egna destruktiva tendenser eller inte.

Här ett förslag på fyra steg som kan hjälpa oss hamna på rätt köl.

Snarare än statisk eller färdig är demokratin under konstant hot och förhandling. Alltid nära damoklessvärdets vassa egg. Därför måste demokratin oavbrutet återerövras och utvecklas. Den amerikanska historikern och medborgarrättsaktivisten Angela Davis skrev att frihet är en ständig kamp. Demokrati är också en ständig kamp. Och dess utveckling är ingen naturlag utan är snarare ett resultat av denna kamp.

Men hur gör vi? Hur för vi denna kamp på ett progressivt och strategiskt hållbart sätt utan att bara släcka bränder när det går illa och hoppas på det bästa? Historien pekar på den utomparlamentariska organiseringen som utmanar invanda föreställningar och bryter ny mark som en kraftfull förändringskatalysator. Här ett förslag på fyra steg som kan hjälpa oss hamna på rätt köl.

Det första steget: Våga prata om demokratins svagheter. Vi hamnar alltför ofta alltför lätt i en skön självbekräftande lovsång om hur bra demokratin är. Men för att kunna bygga upp den resiliens som krävs för att kampen för demokratin ska kunna uppbåda all sin positiva förändringspotential behöver vi ha större självinsikt och mer självdistans. Demokratins utveckling är avhängig vår vilja att agera. Den sker inte av sig själv.

Vi behöver skapa utrymme för och stimulera ett nyanserat progressivt samtal om demokratin. Att prata om demokratins styrkor kan hjälpa oss bli mer varse om hur viktig den är. Men vi måste också prata om demokratins sårbarhet och tillsammans fundera kring hur demokratin kan göras mer hållbar och mindre sårbar.

Det andra steget: Folkrörelsernas betydelse – makten att organisera sig. Vi litar alltför mycket på vårt förnuft. Men människan är ett impulsivt flockdjur. Låt mig illustrera detta med tre talande exempel: klimathotet, rasismen och individualismen.

Vi antar ofta att klimatkampen kommer att öka bara genom att vi sprider kunskap om klimathotet och räknar med att människor kommer att ta sitt förnuft till fånga och ändra sina beteendemönster. Och ändå tycks sådant som skattelättnader och främlingsfientlighet alltjämt hamna överst på den politiska prioritetslistan. Maktstrukturernas furstar är alldeles för upptagna med sin oupphörliga kamp att få sitta kvar på tronen och fortsatt avnjuta alla de privilegierna som detta medför för att kunna se eller bry sig om klimathotet. Maktstrukturernas underkuvade, å andra sidan, är för upptagna med att hantera förtrycket de lever under.

Vi antar också ofta att rasismen avdunstar bara för att vi lyckats avskaffa dess rättsliga apparat och skriver in begrepp som ”inkludering” och ”delaktighet” i visioner, uppdragsplaner och policys. Men rasismen lever kvar i ett system som är långt mer vidsträckt och långt mer omfattande än det juridiska systemet och tjusiga formuleringar i diverse styrdokument.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Vi antar ofta att framgång och välstånd är sammankopplade med individuell prestation samtidigt som den välfärd som möjliggör våra framgångar historiskt sett alltid byggt till mångt och mycket på våra folkrörelser och den kollektiva organiseringen och dess viktiga roll som politisk resurs och hur den bistår medborgarna i deras intressen.

I samtliga tre exempel kan vi se att alltför stort fokus på individen, dess frihet och förnuft samt vår övertro på några enstaka begränsade reformer tenderar att försvaga den kollektiva kraften och den långsiktiga kampen. För dessa element må vara nödvändiga men de är långt ifrån tillräckliga om målet är långsiktig förändring. Det är först när folkrörelserna börjar utmana invanda föreställningar genom att skapa nya trender som den positiva förändringen möjliggörs på riktigt. Flockbeteendet blir förändringens katalysator.

Martin Luther King sa: ”De som älskar fred måste lära sig att organisera sig lika effektivt som de som älskar krig”. Vi gör klokt i att lära oss av vår egen och andras historia där kollektivets kraft och folkrörelsernas betydelse i kampen mot orättvisor och antidemokratiska krafter har välsignat oss med en rad positiva samhällsförändringar. Återigen spelar civilsamhället – särskilt folkbildningen med sammanslutning, gemenskap och förbund som sin kärna – en viktig roll i denna process där människor strålar samman kring en passion, en delad ambition, en idé eller en fråga.

Sådana utvecklande sociala konstellationer kan ses som drivhus för engagemang och organisering. Det ideella engagemanget möjliggör för människor att komma samman för att skapa den där kollektiva förståelsen som är roten till varje rörelse. Där kan vi fokusera på frågor som vad kan vi göra? Hur kan vi göra det?

Det handlar om att försöka förstå vad kampen betyder för de människor som är engagerade i den. Var och hur börjar kampen? Tar den någonsin slut? Med vilka byggstenar lägger man grunden till en rörelse? Men alla kollektiva handlingar är inte rörelser och alla rörelser lyckas inte skapa nya trender. Så vilka rörelser behöver vi fokusera på och prioritera?

Det tredje steget: Fokus – vilka rörelser behöver prioriteras? Nöden är uppfinningarnas moder. Historiska exempel pekar på att det är de rörelser som är sprungna ur nöd som bär på störst förändringskraft. Arbetarrörelsen växte ur ökade klyftor och den industriella kapitalismens hårda grepp om arbetare och deras livsvillkor. Nykterhetsrörelsen var en räddning för ett land som höll på att supa sig själv till döds. Den amerikanska medborgarrättsrörelsen växte ur slaveri, rasism och ett flera sekel långt brutalt förtryck av svarta amerikaner. Metoo-rörelsen är sprungen ur patriarkatets systematiska globala förtryck mot kvinnor. Så, sett ur ett samtida svenskt perspektiv måste vi ställa oss frågan vilka segment av vår population är de som är mest utsatta, exkluderade och missgynnade av de rådande maktstrukturerna? Då kommer vi att veta vilka rörelser som behöver prioriteras.

Detta förhållningssätt kallas för intersektionalitet.

Och slutligen, det fjärde steget: Hur skapar vi och länkar samman hållbara, gränsöverskridande och radikala rörelser? Angela Davis framhåller att vi behöver hitta sätta att frigöra oss från det självcentrerade identitetstänkandet om vi vill uppmuntra framåtsträvande människor att se och famna allas strider som sina egna. Ras, etnicitet, klass, kön, sexualitet, funktionsvariation – de är alla sammanlänkade. Detta förhållningssätt kallas för intersektionalitet.

Trots att många har sökt urholka intersektionalitetens betydelse så är det viktigt att komma ihåg att detta begrepp är ett resultat av decennier av humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning och århundraden av idéhistorisk utveckling. Dess motståndare har i regel varit de som känner att deras överordnade status i någon av dessa maktstrukturer hotas av det intersektionella perspektivet. Samtidigt finns det inget bättre sätt att beskriva den komplexitet som maktstrukturerna utgör. Därför måste intersektionalitet utgöra utgångspunkten i vår organisering om vi ska kunna skapa förändring som håller på sikt.

Det särskilt vackra och kraftfulla med den intersektionella logiken ligger i den ömsesidiga förståelsen att din kamp är min kamp är din kamp är min kamp är… Vi är beroende av att stå på varandras sida – att skapa sanna allianser för att skapa en bred front och på djupet verka för en konkret gynnsam förändring. Tillsammans och gemensamt.

En rättvis och jämlik värld kan inte villkoras. Den kan inte delas upp i mer och mindre prioriterade maktstrukturer. Det vore en ren kontradiktion. Antigen så är världen jämlik och rättvis eller så är den inte det. För att avsluta med ännu ett citat av Martin Luther King: ”Orättvisa var som helst är ett hot mot rättvisa överallt”. Detta torde vara den viktigaste slogan för var och en av oss att ta med oss nu när vi fortsätter vår organisering i kampen för demokratins överlevnad och utveckling.

The post Demokrati är en ständig kamp first appeared on Opulens.

CORONADOKUMENTÄR. Årets sista produktionsstöd har delats ut av Svenska Filminstitutet och bland filmerna som får tillskott i kassan märks en Medelhavsnoir som utspelas i den svenska e-gamingkolonin på Malta och en dokumentär om den svenska coronastrategin.

Dokumentären “Bakom den svenska modellen” av Viktor Nordenskiöld skildrar Sveriges pandemistrategi bakom kulisserna. Den avhandlar landets kontroversiella no-lockdown-kamp. Filmen tar upp kritik, hyllningar, tvivel och besvikelser i processen. Sveriges plötsligt världsberömda statsepidemiolog Anders Tegnell samt socialminister Lena Hallengren (S) skildras också.

Axel Peterséns “From Malta to Oblivion”, med Joel Spira och Christopher Wagelin i de ledande rollerna, handlar om skuld, flykt och förlåtelse i skuggan av den svenska e-gamingkolonin på Malta.

Peterséns “Toppen av ingenting” från 2018 tävlade vid Berlins filmfestival och Guldbaggenominerades för bästa regi och för bästa kvinnliga huvudroll (Léonore Ekstrand).

NYHETSBYRÅN

The post Den svenska coronastrategin blir film first appeared on Opulens.

KULTURSTRATEGI. En nationell strategi ska tas fram för hur kulturella och kreativa näringar ska kunna främjas de kommande tio åren. Kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP) har utsett Volantes förlagschef Tobias Nielsén till särskild utredare.

Under en presskonferens på fredagen konstaterade Amanda Lind att kulturens betydelse som näring behöver lyftas fram.

I detta dynamiska fält behöver vi nu flytta fram positionerna, både för kulturens skull men också för vårt näringsliv och för kulturen som exportvara, säger hon.
Kulturdepartementet har pekat ut ett antal särskilda områden som utredningen ska belysa, bland annat frågan om tillgänglig statistik, upphovsrättens betydelse, kapitaltillförsel och export av kulturella näringar.

‒ Det kan till exempel handla om samband mellan kultursektorn och besöksnäringen, och vilka utvecklingsbehov som finns, säger Amanda Lind.

“Frihet i centrum”

Kulturministern menar även att det är viktigt att poängtera att de kreativa näringarna är helt beroende av att det finns en stark kulturell och konstnärlig kärna i form av ett starkt och självständigt kulturliv.

– Kulturpolitiken ska vara offensiv och målinriktad när det kommer till att främja den konstnärliga friheten, säger hon.

Just den konstnärliga friheten, framför allt principen om armlängds avstånd, var något som lyftes fram i rapporten från Myndigheten för kulturanalys, “Så fri är konsten”, tidigare i år.

I rapporten konstaterades att det finns risk för att politisk styrning i flera avseenden kan påverka den konstnärliga friheten negativt.

Kulturministern säger att uppföljningen av den rapporten är ett arbete som pågår, och kommer att pågå, vid sidan av den nya utredningen.

‒ Vi jobbar också vidare med den parallellt och planerar att ta flera konkreta steg, dels för att höja kompetensen på statlig, regional och kommunal nivå. Vi politiker ska främja kulturen, men det ska inte handla om att vi går in och styr innehållet. Det ska vara konstnärlig frihet i centrum.

Redovisas nästa vår

Utredaren som ska leda arbetet med den nya nationella strategin är Tobias Nielsén. Han ska sedan lämna förslag med syfte att “främja långsiktig och hållbar utveckling av de kulturella och kreativa näringarna i hela landet under den kommande tioårsperioden”.

Som konkret exempel på något som kan lyftas i utredningen nämner han bostadsfrågan i storstadsregionerna, där många av de så kallade KKN-företagen, till exempel Spotify, är baserade.

‒ Jag var med om att planera en utredning för Stockholmsregionen för ett antal år sedan, och då kom vi faktiskt in på exakt frågan om bostäder, säger han.

‒ När det talas om hur en storstad ska bevara sin status som kreativt centrum, då är konkreta saker som bostadsfrågan något som måste nämnas, säger han.

Strategin ska redovisas senast den 31 maj 2022.

TT NYHETSBYRÅN

The post Lind: Ny färdplan för kulturnäringar utreds first appeared on Opulens.

STRATEGIKOLLAPS. Under försommaren har M och S bestämt sig för att låta valet handla om invandring och tävla med Sverigedemokraterna på deras planhalva med hårdare tag och mer restriktioner. Isobel Hadley-Kamptz är inte förvånad över att det går dåligt.

24 procent. Bara tiondelar högre än de allra lägsta Juholt-nivåerna. Det kan inte vara särskilt roligt att vara sosse i dag med den nya Ipsos-mätningen i Dagens Nyheter. Nå, de får faktiskt skylla sig själva.

Efter ungefär en månads inledande valarbete har Socialdemokraterna alltså jobbat ner sig själva i nivå med partiets historiska lägstasiffror och samtidigt gett SD en skjuts uppåt till hela 20 procent, den bästa siffran någonsin för partiet. Moderaterna ligger mittemellan på 22. Döden, döden, döden, som Astrid Lindgren skulle ha sagt.

Den som har bara en liten aning om modern europeisk politisk historia är förstås inte särskilt förvånad. I land efter land där högerpopulistiska partier dykt upp och vuxit har etablerade partier, både till höger och till vänster, försökt anpassa sin politik efter sin bild av väljarnas önskemål. Väljarna har dock nästan ingenstans kommit tillbaka utan föredragit originalet snarare än kopian, och de högerpopulistiska partierna har fortsatt att växa.

Under försommaren har vi nu sett hur både M och S bestämt sig både för att låta valet handla om invandring och för att tävla med Sverigedemokraterna på deras planhalva med hårdare tag och mer restriktioner. Precis som i alla andra länder tycks väljarna dock se detta mer som en bekräftelse på att Sverigedemokraterna hela tiden har haft rätt än på att Moderaterna eller Socialdemokraterna skulle vara särskilt lämpade att hantera frågan. Det är som sagt inte särskilt förvånande för någon utom möjligen för partistrategerna i S och M, som väl rimligen annars inte skulle ha valt den här vägen.

Vad som däremot ändå är förvånande är hur nästan alla partier famlar i detta det nya politiska landskapet. Vi har tre block, och just nu till och med tre ungefär jämnstora partier. Högervänsterskalan finns förstås fortfarande, men är inte längre den viktigaste för stora grupper väljare. I mina sociala flöden ser jag till och med rätt många som står och väger mellan Vänsterpartiet och Centern. Det borde vara omöjligt och framstår utifrån högervänsterskalan som vansinnigt, men är ändå en realitet för åtminstone vissa väljare.

Ur ett perspektiv är det dessutom helt logiskt, på samma sätt som Sverigedemokraternas framgång är det. Dessa tre partier är de enda som framstår som autentiska, som väljarna upplever sig kunna lita på, som har värden de faktiskt tror på och som lägger grunden för ställningstaganden och så småningom eventuella kompromisser i sakfrågor. Aftonbladets ledare frågade sig till exempel häromdagen om man kan lita på att Annie Lööf står upp för sina värderingar, och det vet vi förstås inte. Vad vi däremot vet är att till exempel Socialdemokraterna inte ens verkar ha några värderingar kvar. Det ser väljarna och de agerar därefter.

I en intressant essä i Dagens Arena skriver statsvetaren Marie Demker om hur de stora svenska partierna verkar tro att de nya värderingsskalorna, som GAL–TAN, går att neutralisera med retorik och lite snabba åsiktsskiften, och allra helst blocköverskridande överenskommelser, så att man därefter kan gå tillbaka till den högervänsterskala där man känner sig bekväm. Som hon beskriver det gör de taktiska manövrarna bara att kompassnålen snurrar för väljarna.

Som vi redan sett ute i Europa finns det ingen naturlag att historiskt stora partier fortsätter att vara stora. Både Socialdemokraterna och Moderaterna rymmer så djupa värderingsklyftor utifrån de nya skalorna att det enda som långsiktigt kan hålla samman partierna i deras nuvarande form är makten.

Demker skriver: ”Allt tyder på att GAL–TAN-dimensionen i dag är en ny realiserad politisk skiljelinje i svensk politik, och det betyder att situationen är irreversibel. Något läge där det kan ‘bli som förut’ finns inte.” Denna insikt har uppenbart ännu inte nått fram till svenska partier.

Fram till ungefär hösten 2015 försökte partierna ignorera de väljare som lutade åt TAN-hållet, traditionellt, auktoritärt, nationalistiskt. Eftersom invandringsfrågan blivit lackmuspappret för detta kan vi, med insikt om att det blir extremt översiktligt och delvis helt felaktigt, definiera gruppen utifrån de 53  procent som enligt SOM-institutet vill minska invandringen. I den här valrörelsen har i stället nästan alla partier valt att ignorera de väljare som lutar åt GAL-hållet, alltså 47 % av befolkningen.

Politik som skenande buffelhjordar. Väljarna kliver åt sidan för att inte bli nedtrampade.

Alla artiklar av Isobel Hadley-Kamptz

The post Socialdemokraterna tror inte på någonting längre first appeared on Opulens.