KONFLIKTER. “Nyhetsförmedlingens liturgi skapar också konflikter. För en bra story bör ha tre ingredienser: offer, förövare, experter” Lars Thulin diskuterar varför människor dras till dåliga istället för goda nyheter.

Om jag på en middag med nya bekanta berättar att jag varit journalist får jag ofta höra den här typen av kommentarer: “Usch, ni skriver bara om hemskheter! Aldrig något positivt. Men ni måste förstås sälja lösnummer och få klick! Jag har tröttnat på nyheter.” Innebörden är skakande. En yrkesgrupp som rapporterar om det som folk inte vill veta av! Ändå tjänar media pengar. Hur är det möjligt? Låt oss bena upp problemen.

Att dåliga nyheter upplevs dominera är en sanning, även om det också finns många positiva. Så vad är en nyhet? Jo, något som just är nytt och avviker från det normala. Att rapportera att solen går upp varje dag får inga läsare. Om den INTE gick upp skulle tidningar sälja slut och nyhetssajter krascha. Det som inträffar plötsligt och oväntat är ofta olyckor, skandaler, ekonomiska krascher. Att medellivslängden ökar, att barnadödlighet halverats i ett land, att hiv som dödlig sjukdom snart är ett minne blott är en smygande förändring. Inget som kan spikas till ett datum eller klockslag.

Det ligger i vårt DNA att identifiera faror. Detta för att vi ska överleva. Enkelt uttryckt: att grannen i hyddan bredvid för 150 000 år blev pappa, var väl kul. Betydligt viktigare var att en sabeltandad tiger stod utanför dörröppningen och var hungrig. Att upptäcka faror för att bemästra dem är en anledning till att människan överlevt. Därför ”dras” vi till faror och olyckor. För att förstå och lära. Detta kallas ibland att vi uppför oss som hyenor. Men det sitter djupt rotat i vår arvsmassa.

Nyhetsförmedlingens liturgi skapar också konflikter.

Samma med att vi älskar skvaller och gärna läser om när det går dåligt för kändisar. Människan är ett flockdjur. Ensamma ute på savannen var vi dödsdömda. Men när vi ingår i en flock agerar vi gentemot andra för att hitta vår plats i hierarkin. Därför måste vi förstå och känna andra och utnyttja kunskapen för att hitta en plats i det sociala sammanhanget. Detta är varken fel eller rätt. Det är att vara människa.

Varför bryr vi oss så mycket om det som händer i vår nära omgivning, medan det är värre i andra delar av världen, är en vanlig kritik. Visst är det så. Som nybliven nyhetsredaktör på en landsortstidning fick jag en brutal lista, dock inte nedtecknad. Ett dödsoffer i Eskilstuna skulle få samma uppmärksamhet som fem döda i Stockholm, 20 i Köpenhamn och tusen i Kina. För det är våra närmaste vi kan identifiera oss med, främst enligt tesen ”det kunde varit någon i min familj”. Dessutom räcker vår empati inte till. Om vi blev förkrossade av varje olycksoffer i världen skulle vi gå under. 

Ofta sägs att pressen snaskar i människors olycka. Så kan man se det. Men en gyllene regel i nyhetsförmedling och opinionsskapande är det som kallas human interest. En dramatisk händelse måste hängas upp på något mänskligt för att beröra. Under flyktingkrisen för några år sedan drunknade tusentals på Medelhavet. Siffrorna skrämde men var overkliga. Så kom bilden på Alan, minns ni den? En treårig pojke i röd tröja, död i vattenbrynet på en grekisk ö. Han fick ett ansikte och han fick ett namn. Och vi såg även hans förtvivlade pappa. Världen fick tårar i ögonen – något måste göras. Då flyttade den pågående tragedin på allvar in i våra vardagsrum.

Det gäller även djur. De omfattande skogsbränderna i Australien för några år sedan var bara ytterligare en naturkatastrof. Så spreds bilden av en tilltufsad koalabjörn som övergiven klängde på en sönderbränd gren i en skövlad skog. Genomslaget blev enormt.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Nyhetsförmedlingens liturgi skapar också konflikter. För en bra story bör ha tre ingredienser: offer, förövare, experter. Någon eller några som råkat illa ut, någon eller några som bär skulden till det. Samt några som kan förklara vad som hänt och vad som borde hänt istället. Ibland finns inte denna treenighet. Då försöker pressen skapa den. Ett exempel är tsunami-katastrofen 2004.  Offer fanns det hur många som helst, experter på geologi och räddningsarbete likaså. Men förövare var kontinentalplattor, djupt under havets yta. De var ytterst svåra att intervjua och ställa till svars. 

Till sist började rapporteringen runt tsunamin gå på tomgång. Att hitta förövare blev nödvändigt. Då valdes stats- och utrikesminister samt en statssekreterare ut. De borde agerat annorlunda de första timmarna denna vidriga annandag då havet dränkte delar av Sydostasien och 200 000 dog. Men de var knappast skyldiga till katastrofen. Fast den som följde nyhetsrapportering och tyckande i krönikor fick nästan den uppfattningen. En konflikt som kanske inte fanns, skapades.

Med tanke på det jag beskrivit i min text ovan blir argumentet: ni är vidriga som bara vill ha klick och prenumeranter, märkligt. Uppenbarligen rapporterar pressen om det som folk vill läsa. Men verkar skämmas för att vilja läsa. Det ger dock intäkter i form av prenumerationer och att företag vill annonsera. Även journalister måste kunna sätta mat på bordet till sina familjer.

Det har gjorts åtskilliga försök med publikationer typ ”Goda Nyheter”. Marknadens dom har blivit hård. De försvinner snabbt. I princip ingen vill betala för dem.

The post Därför säljer dåliga nyheter bättre än goda first appeared on Opulens.

LIFE. “Like hundreds of visitors, I look out over the mighty ruin city of Machu Picchu in Peru. Below is the winding river Urubamba or Willcamayu, which in Quechua means “the sun’s river”. I sigh with amazement, as do hundreds of hundreds of tourists every day, at the sight of these high mountains and the most famous creation of Inca culture.

Although it is not so easy to get here, the number of tourists increases every year. In an hour and a half, a bus takes us early in the morning from Cusco to Ollantaytambo, where a train awaits to take us to Aguas Calientes, a tourist town among green mountains. From there, a bus takes us along a winding mountain road 700 meters up to the Machu Pichu entrance.”

In October 1943, poet Pablo Neruda was said to have visited Machu Picchu. According to him, the visit came to be a magical revelation that transformed him as a human and as a poet. In 1945, he published one of his best-known poems, Alturas de Macchu Picchu (“Machu Picchu’s Heights”).

How could Pablo Neruda get to the city of Machu Picchu, is a question that is asked spontaneously? Luis Nieto Degregori, one of the more critical writers in Cusco, has researched the story Pablo Neruda’s visit to Machu Picchu. His father, Luis Nieto Miranda, met Neruda in Cusco in 1943.

In a 2004 chronicle entitled “Neruda in Machu Picchu,” Luis Nieto Degregori claims that Neruda arrived in Cusco by train on the afternoon of October 26. With him was his wife Delia del Carril, the Peruvian writer Esteban Pavletich, as well as Uriel Garcia, writer and senator for Cusco.

Cusco, situated at 3,500 meters above sea level, was not the tourist Mecca of today. The city had only about 45,000 inhabitants, most of whom spoke Quechua that came to the Plaza de Armas chewing on coca leaves with their hats, colourful ponchos and llamas to sell agricultural products and handicrafts.

Cusco’s mayor appointed Neruda, the guest of honour in the city. During the visit, Neruda was hailed during a ceremony in Cusco’s theatre in the presence of representatives of cultural organisations, artists and workers from the area. Luis Nieto Miranda provided the welcome speech.

The Inca trail was an access road. Everyone who has passed it certifies that it is one of the most challenging paths on earth. The four-mile trail runs along steep mountain paths. The precolonial trail with high stone steps is maintained today by the guides. There are several archaeological centres and tunnels in the mountain. It takes four days and three nights to arrive, and you pass an altitude of 4,200 meters above sea level in cold air.

Neruda reads some of the poems. On All Saints’ Day, November 1, Neruda and his wife boarded the train to continue their journey to Chile. At the station, delegations from cultural organisations and trade unions dismissed them. Nieto Digregori claims that the local press did not inform about the poet’s visit to Machu Picchu. That trip must have taken place between Wednesday, October 27 and Saturday, October 30, 1943.

“On inaccessible paths and on ridge ridges, we came up to the lost city: Machu Picchu.” (Neruda, Condé Sur Iton, January 1972). “We got there on horseback. At that time, there was no road. From above, I could see the old stone buildings, surrounded by the high, green mountains of the Andes ”(Neruda, I confess I lived: memories, 1975).
Esteban Pavletich (1906-1981), a Peruvian writer, organised Neruda’s trip to Machu Picchu. Pavletich was 37 years old at this time and had the experience of climbing mountains after joining César Sandinos and Farabundo Martí’s guerrillas in Nicaragua in the late 1920s.

The mystery remains. How did Pablo Neruda come up to Machu Picchu? One way to get to Machu Picchu was via Aguas Calientes, where the train has been going since 1934. From there, the trip went up on foot or on horseback. That was probably the road Neruda took. But it was not until 1948 that the winding road from Aguas Calientes was opened up to Machu Picchu, the so-called Hiram Bingham’s road. And it was not until 1950 that Machu Picchu was opened to tourists.

The Inca trail was an access road. Everyone who has passed it certifies that it is one of the most challenging paths on earth. The four-mile trail runs along steep mountain paths. The precolonial trail with high stone steps is maintained today by the guides. There are several archaeological centres and tunnels in the mountain. It takes four days and three nights to arrive, and you pass an altitude of 4,200 meters above sea level in cold air.

This is heaven. Altitude sickness can cause headaches, dizziness, lack of appetite and difficulty sleeping and can have complicated consequences. You have to prepare physically, and it is important to drink a lot of tea of coca leaves. It is an adventurous route. The day we visited Machu Picchu it started to rain.

We took the bus down to Aguas Calientes, and before we drank a Pisco Sour, it started raining with lightning and thunderous thunder. From the terrace of the restaurant, we saw how American, German, Italian, French and Spanish tourists continued to pour into Machu Picchu. No one goes astray anymore; everyone is well informed with the help of map and GPS in their iPhones. All are equipped with rain cover, hat and boots.

The journey to Macchu Picchu is still an unpredictable adventure to this day, also for well-trained tourists who travel a safer route than the Inca Trail. Pablo Neruda was not an Indiana Jones. Neruda was an urban bohemian dandy. He wasn´t a rock climber.
Could Neruda really have made it to Machu Picchu during a four-day ride? I haven’t been able to confirm that.

The post Pablo Neruda visit Machu Pichu first appeared on Opulens.