ESSÄ. Else-Britt Kjellqvist har skrivit en personligt hållen essä om Folkungagatan i Stockholm. Den berör Östra Söder från förr i tiden fram till nutid.

Folkungagatan på Söder i Stockholm är den vagga mellan Vita bergen och Stigberget där min barn- och ungdom utspelade sig.

”Medborgarplatsen!” Förflyttas till Forsgrénska badet och simskolan. På baksidan låg Medborgarhusets bibliotek – nu omdöpt till Tranströmerbiblioteket. Stiger upp ur underjorden på väg till en ultraljudsundersökning av hjärtat Folkungagatan 129, som ligger i andra ändan.

Tittar på klockan – är ute i god tid. Några byggnader bort ligger Fanny Edenholms hus, nära Katarina brandstation – världens äldsta från 1876. Fanny, det vackraste namn jag visste, liknade en liten fågel med stora svarta ögon. Hon hade varit pappas hyresvärdinna när han som ung flyttade till Stockholm. Vi brukade uppvakta henne på Fannydagen i februari. Jag kallade henne Fanny Fågel.

Intill hennes port låg en musikaffär. Pappa hade köpt mig ett piano – mahogny av märket Hoffman, som han polerade med en ljusblå flanellduk. På kvällarna rullade han lotter för att klara avbetalningarna. Bland noterna vi köpte fanns Vildandens sång – det var jag som var vildanden. Anden som jägaren sköt och som till himlen for.

Folkungagatan är också min ryggrad där minnena radar upp sig kota för kota.

Nummer 60 – 66 på andra sidan domineras av en enorm orange byggnad med plåtfasad. Fram till 1971 fanns här nio fastigheter av kulturhistoriskt värde, där Rita bodde. Hon och jag var skolkamrater i Högre Allmänna läroverket för flickor på Södermalm. Nunneklostret kallat. Motsvarande för pojkar var Södra Latin.

På Folkungagatan 60 – 62 stod en jugendbyggnad med fem våningar där Svensk Filmindustri 1934 öppnade biografen Lejonungen som innan dess hette Ugglan. Här såg jag Anderssonskans Kalle och Rännstensungar med den förlamade flickan Ninni som satt i rullstol på bakgården och klockrent sjöng:

I min lilla, lilla värld av blommor, finns det plats för alla och envar.

Längs Lejonungens högra salongssida uppenbarade sig i mörkret en panoramabild av Söder sedd från Gamla Stan – belyst underifrån. Gåtfull och vidunderlig. Dröjde mig kvar efter föreställningarna – lutad över karmen förlorade jag mig i en lysande värld.

1963 bytte Lejonungen namn till Smultronstället där Ingmar Bergmans och filmer från nya franska vågen visades tills biografen 1966 stängde. En film som betydde mycket var Jules och Jim. Jag ville vara Jeanne Moreau som bägge var kära i! Hör hennes glättigt hesa röst och ser henne dansa gatan fram.

Efter att ha sneddat över Renstiernas gata blir jag stående framför min första egna bostad, kan känna lättnaden över att äntligen få vara i fred och låsa dörren om mig.

Mitt emot, Folkungagatan 116 låg biografen Pelikan, som nu införlivats med en matvarukedja. Min matinébio! Bland vadande pelikaner målade på väggen i foajén utspelade sig söndagarnas högtidsstunder. Salongen var oval och fåtöljerna hade röd klädsel. Hade man tur gick det att lura sig kvar och se både ettans och treans föreställning av Tarzan och slavflickan.

Det var Tarzan jag ville vara eller schimpansen Cheeta, som slungade sig fram och tillbaka bland lianerna. Klättrade uppför stammar, skakade grenar och ryckte till sig kokosnötter. När Tarzan stod och vred sig i sitt höftskynke längst ut på klippan innan han spikrakt dök – dök även jag.

Identifierade mig också med det rytande lejonet som inledde filmvisningarna. Symbolen för Metro-Goldwyn-Mayer (MGM) med devisen Ars gratia artis (lat. Konst för konstens egen skull). Sen 1924 har åtta olika lejon avlöst varandra. Det sista från 1957 hette Leo.

Mellan Pelikan och apoteket Renen, låg en liten godisbutik som sålde tomtebrusgrisar. Man kunde inte gå två i bredd och vid matinéerna bildades kö ut på gatan.

Efter Pelikan låg Beckers som fortfarande är färghandel. Att följa med någon vuxen dit in brukade ta lång tid och jag fick gå omkring som jag ville. Särskilt färgkartorna med alla nyanserna upptog mig och lukterna som personalen hela dagarna måste andas in. Visste att barn och ungdomar sniffade, hade träffat på en pojke i vår cykelkällare som satt i ett hörn och höll en trasa över munnen och näsan. Det stank. Kände inte igen honom och sa inget till någon vuxen.

I hörnan tvärs över Borgmästargatan låg KFUM:s magnifika byggnad med torn, där jag sjuårig prövade som Blåvinge men bedömdes inte flygfärdig. Stängdes in i en lokal med främmande barn varifrån jag förflyttades till ett mindre rum för att förhöras på insekter, blommor och fåglar. Fick med mig hem ett litet häfte för att läsa på. Gick aldrig dit igen.

Längre upp i backen, två branta trappsteg ner, låg fiskaffären med vatten rinnande nerför fönstren. Vart det tog vägen? Gick det runt runt eller försvann ut i havet? Kvinnor med nariga, röda händer lyfte upp fiskar som simmade i stora kar och högg huvudet av dem. Några fiskar var redan döda och låg på is. Nu ligger där en kvarterskrog med en liten uteservering.

I den tidigare godisaffären snett mitt emot finns ett fik, går över och gläntar på dörren. Där är fullsatt, borden är belamrade med laptops framför unga människor med hörlurar. Söders nya invånare verkar inte tala med varandra. Vänder tillbaka ner till Folkungagatan men korsar först Åsögatan.

*

Hemma fanns Vi, där Stig Dagerman skrev artiklar som: Människan som skall dö nr 3 och Människan som älskar nr 14 – 15, 1955.

I tonåren bodde han på Åsögatan 157 med sin pappa, styvmamma och styvbror tills han gifte sig. Idag ser huset ruffigt ut – utan något som helst vittnesbörd om att här har en av Sveriges klarsyntaste och betydelsefullaste författare bott.

Liksom Stig sov jag i köket, där pappa om morgnarna brassade på gasspisen innan han gick till lagret i Stadsgården. Läxorna gjorde jag vid köksbordet där radion för det mesta stod på. Dagermans röst drog mig till sig – lågmäld, genomträngande och trygg. Samma år 1951, som jag började skolan, läste han sin novell Att döda ett barn. Om när allt är för sent.

Det var heller inte fattbart när han trettioettårig i november 1954 gasade ihjäl sig i sitt garage.

Hans sista dagsedel i tidningen Arbetaren löd:

”Lagen har sina blottor.

Hund får de fattiga ha.

De kunde väl skaffa sig råttor,

Som är skattefria och bra.

…”

Har kommit ner till Tjärhovsplan, i hörnan av Folkungagatan, där sen 1926 de gula bussarna till Värmdö trängdes. Bussterminalen hyste ett tjugotal fordon med bagagesläp. Nu är det tomt och ödsligt.

Snart borde jag vara framme men slipper inte undan Folkungaparken – barndomens park som egentligen heter Stigbergsparken – förvandlad till betonglunga. Den gör ont. Hjärtat gör inte ont, där finns ett okänt hot.

Hundra meter under jord spränger Sofia tunnelbanestation fram.

En skulptur vid Ersta trappor drar mina ögon till sig. Går fram och läser: Soluppgång

Ture Johansson (1912 – 1997). Den fanns inte när jag lekte i parken.

Nedanför Ersta sjukhus breder en nybyggd huslänga ut sig, alldeles innan krönet ner mot Danvikstull. Här måste det vara! Mitt emot det sista gula moderna huset Folkungagatan 160, intill stentrappan upp till Åsöberget och resterna av träkåkarna, vilka 1956 blev kulturreservat.

*

Återigen ute på Folkungagatan som slutar vid Danviksbron där Värmdöleden börjar. Blir stående uppe i krönet vänd mot Fåfängan där Ingegerd, min bästis i Sofia folkskola och jag, besteg Mount Everest. Där fanns friheten! Vi kanade, snubblade eller gled farligt nära stupen innan järngallren fångade upp oss.

Nedanför Stigberget som breder ut sig efter hjärtkliniken ligger ett hus från 1748 – ursprungligen ett skeppsbyggmästarboställe. Från och med 1940-talet fanns här Sofia ungdomsgård där jag spelade teater – numer Konstskolan Basis.

Genom sjön Fatburen bildade Folkungagatan, vid dess östra strand nuvarande Medborgarplatsen, en pulsåder som pumpade sötvatten ner till Saltsjön och Danviken, där skeppsbyggeri och varv låg. Vattnet trängde in i viken nedanför huset.

Fatburen var rik på fisk, som det var ett kungligt privilegium att få dra upp. Innan sjön 1850 fylldes igen på grund av järnvägsbyggande och anläggandet av Södra Station.

Det är en härlig vårdag och jag kan inte motstå att gå upp till Fjällgatan där min lekskola med världens vackraste utsikt låg och fortfarande ligger. Det gamla trähuset från 1865, med glasverandan som tillkom 1881, hänger kvar på berget ner mot den söndersprängda Stadsgården.

Småbarnsskolan var till för 4 – 6 åriga barn som hade yrkesarbetande mödrar. Katarina småbarnsskola ändrade namn till Sofia småbarnsskola 1910. … Från år 1895 tog Katarina småbarnsskola emot 40 barn. Småbarnsskolan var öppen från sju på morgonen till sju på kvällen.

Framför mig ligger samma fotografi som sitter utanför ingången, där barnen serveras mat i trädgården med den vidunderliga utsikten över Riddarfjärden. Det är fem bord med fyra eller fem barn vid varje – inalles tjugotvå barn, nio pojkar och tretton flickor. Samt stående fyra kvinnor: föreståndarinna, diakonissa och kökspersonal.

När jag med förstoringsglas studerar barnens ansikten slås jag av att under det halva sekel som skiljer dessa barn från mig och mina kamrater hade enorma förändringar skett. Vi lekte i samma trädgård, där det på min tid också fanns en lekstuga. Barnen på bilden ser bekymrade ut, ingen ler än mindre skrattar.

En ljushårig liten syster trycker sig tätt intill sin lika blonda bror. Några verkar avvisande, andra skrämda eller stelnade. Deras ansikten – känsliga, tunnhudade eller grova – är alla präglade av att de kommer från Söders allra fattigaste familjer.

Många år senare skriver Per Anders Fogelström (1917 – 1998):

Det är ett sextiotal barn som besöker denna skola och som också får leka på den fina gården längst ut på berget. Går man in i huset och ut på verandan mot Strömmen så är det som att sväva över vattnet och man kan fånga in hela panoramat.

Erik Lindorm (1889 – 1941) diktar:

”Det finns ett gammalt hus högst på Söder,

som har en ruta, som längre glöder

än alla andra i solnedgången.

Och den som sett denna brinnande ruta,

som sorgset kan skina, som gnistor kan spruta

är evigt under dess eldblick fången.”

Småbarnsskolan ligger på Fjällgatan 31 och i en vindsvåning Fjällgatan 30, med vidsträckt utsikt över inloppet till Stockholm, bodde Per Anders Fogelström. Intill huset låg Mikaels trappgränd bestående av trätrappor som vindlar sig mellan täpporna och trädgårdarna upp till Stigbergsgatan. När jag blivit äldre gick jag hit om våren och satt på en bänk och lyssnade på fåglarna och dammarnas porlande.

Författaren är numer hedrad med Per Anders Fogelströms Terrass vid Fjällgatan 34 – 36.

Nedanför den pampiga rödbruna Navigationsskolan med signaltornet, högst uppe på Stigberget, vars äldsta namn är Galgberget där det på 1500- och 1600-talet låg en avrättningsplats, brukade Ingegerd och jag klättra. Det var fuktigt och halt – man måste balansera. När vi inte knöt ett snöre kring en plånbok och la ut på trottoaren medan vi satt gömda bakom de enorma reklamskyltarna. Ibland hade vi tur som när en farbror omedelbart kom och böjde sig ner för att ta upp bytet vilket i ett nafs rycktes undan. Vi hörde hur han svor. En annan gång gick det sämre – den mannen trampade med skon på plånboken, snöret gick av och sparkade iväg den.

Ingegerds pappa arbetade mitt emot på nuvarande Kapsylen Tjärhovsgatan 44, som idag är kulturhus. På hans tid arbetade kvinnor och män med att måla kapsyler som såldes till Vin & Spritcentralen. Ingegerd och jag tillverkade julgransprydnader av den röd- och grönglänsande plåten som gick att klippa och fläta till julgranshjärtan som vi fyllde med nötter. Av guldpappret skapade vi änglar.

Jag saknar Folkungagatans ölsjapp med marmorborden. Där satt farbröderna med uppkavlade ärmar, medan servitriserna i vita förkläden och svarta kjolar, antecknade i handflatorna.

Är nu tillbaka vid Fanny Fågels port. Innan dess var jag på söndagspromenad med pappa uppe på Katarina kyrkogård. Dit tog han mig ofta, dröjde vid gravarna och läste inskriptionerna högt. Om vintrarna stack jag ner min kalla hand i hans pälsfodrade handske.

Vi svänger in på Folkungagatan, vid nummer 69 blinkar skylten Polisstation rött. Jag vill till lekparken Droskan vid Södermannagatan, för att klättra på Tufsen. In och ut genom stengrottan med alla gluggarna, upp och ner på rutschbanan, hänger över marmorbågar, in och ut genom hål. Och bäst av allt – kan gömma mig!

Tufsen som är len och skön att smeka och lägga kinden mot, består av flera ton benvit stengöt – en blandning av betong och marmorkross. Lekskulpturen är ett verk av Egon Möller-Nielsen (1915 – 1959) som bär hans dotters smeknamn.

Är på väg att sätta mig på en bänk i parken när jag möts av en fruktansvärd syn. Det hugger till i hjärtat. Tufsen sitter i en järnbur! Parkförvalningen har stängt in henne bakom galler.

Går fram till henne där hon står, så liten, mycket mindre än jag minns. Tilltufsad med en spricka i marmorn. Tänker dom transportera bort henne?

Borta är den benvita glansen. Hon ser smutsig och vanvårdad ut. Mina händer når inte fram för att smeka henne. Lirkar in mobilkameran genom gallret.

Måste lugna ner mig och vänder upp till Katarina kyrka. Målet är altarskulpturen Närvaro genom frånvaro av bildhuggaren Liss Eriksson (1919 – 2000). Den vita linneduken och törnekronan – Golgata utan Kristus.

Kyrkan, före branden natten till den 17 maj 1990, var gnistrande vit men under den femåriga återuppbyggnaden fick den gula inslag. Det tidigare helsvarta tornet är nu både svart och vitt.

Fortsätter upp till Mosebacke – häruppe var jag fri med pappa. Han lät mig springa, klättra och klänga på balustraden ut mot Saltsjön. Annat var det 1879 på Strindbergs tid i Röda Rummet, då hade den lilla trädgården på Mosebacke ännu i början av maj inte blivit öppnad för allmänheten.

Ute på torget står två nakna kvinnor i marmor med ryggarna mot varandra som fick mig att grubbla: Varför bär den ena en potta under armen? Krukan hade samma form som min gula emaljpotta med grön bård.

Om skulpturen Systrarna sades det att Nils Sjögren (1894 – 1952) tagit intryck av en händelse 1911 vid Hammarby sjö, där två flickor dränkte sig. De hade bundit ihop kropparna med sina hattslöjor och fyllt sina väskor med sten.

Bortöver ligger Fiskargatan 3, dit Erik Johan Stagnelius (1793-1823) flyttade 1815. Han bodde högst upp i vindskupan med den enastående utsikten över Mosebacketerassen och husen klättrande uppför Katarinaberget.

När jag var ensam hemma brukade jag deklamera Till förruttnelsen. Rytmen bar mig över vida, vida vatten:

”Förruttnelse, hasta, o älskade brud,

att bädda vårt ensliga läger!

Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,

blott dig till förhoppning jag äger.”

*

Vänder tillbaka till apoteket Renen, där renen med den ståtliga kronan över ingången är borttagen. Hit gick Kristina, min bästis i realskolan och jag med ett recept på ansiktsvatten ur Boken till dig av Kerstin Thorvall (1925 – 2010). Vi kunde hämta blandningen om en timme. När vi då hörde att priset vida översteg vår veckopeng, tittade vi på varandra, vände tvärt och sprang.

En stor begivenhet de skolfria lördagseftermiddagarna var SF:s journalfilmer – en guldgruva av kunskap och aktuella händelser som Riksdagens första sammanträde 1922, krigsutbrottet 1939, Fredsdagen 1945, Anita Ekberg hemma i Sverige 1955 samt August Strindbergs begravning 19 maj 1912. Då såg vi vår biologilärare Karin Smirnoff som barn, svartklädd lägga en bukett på sin faders grav.

Karin Smirnoff (1880 – 1973) var Strindbergs förstfödda i hans äktenskap med Siri von Essen och hans älsklingsbarn. Hon blev författare och dramatiker. Och på äldre dar lärare på ”Nunneklostret”.

På väg hem från Spegeln skildes Kristina och jag ivrigt gestikulerande i hörnan Renstiernas gata och Folkungagatan. Efter skoldagens slut brukade vi gå till biblioteket där vi stod på kö för romaner av Olle Hedberg eller deckare av Maria Lang. Denna gång lånade vi Farlig fåfänga av Stieg Trenter som utspelade sig på Fåfängan, där en konstnär störtar genom ett hål i en mur och dör.

Skyndar vidare mot tunnelbanan. Utanför fastigheten Folkungagatan 57, där Tomas Tranströmer (1931 – 2015) växte upp med sin mamma, sitter en silverplakett. I Dagens Nyheter skrev ledamoten i Svenska Akademien Sara Danius (1962-2019):

På Folkungagatan 57, högst upp i fastigheten i kvarteret Gråberget, ligger lägenheten där Tomas Tranströmer tillbringade sina uppväxtår. Det är en enkel byggnad, ganska smal om midjan, med tendenser åt ett nyklassicistiskt formspråk, fasaden lätt svärtad av avgaserna. I tvårummaren däruppe på femte våningen började gymnasisten Tranströmer skriva på allvar. Dessa tidiga rum tränger också in i författarskapet, och då främst i dess senare del.

I samlingen Sanningsbarriären från 1978 finns den långa dikten Galleriet där jaget bland annat står vid genomfartsleden Folkungagatan:

”Som när jag var tio år och kom sent hem.

I trappuppgången slocknade lamporna

men hissen där jag stod lyste, och hissen steg

som en dykarklocka genom svarta djup

våning för våning medan inbillade ansikten

tryckte sig mot gallret …”

I samma samling lyder de inledande stroferna Från vintern 1947:

”Om dagarna i skolan den dova myllrande fästningen.

I skymningen gick jag hem under skyltarna.

Då kom viskningen utan läppar: ’Vakna sömngångare!’

och alla föremål pekade mot Rummet.

Femte våningen, rummet mot gården. Lampan brann

i en cirkel av skräck alla nätter.

…”

Fästningen var Södra Latin – de första klasserna gick Tomas Tranströmer i Katarina norra. Han är, liksom Sara Danius, begravd på Katarina kyrkogård.

Jag fortsätter ner i de underjordiska tunnlarna.

The post Else-Britt Kjellqvist: Folkungagatan first appeared on Opulens.

SOCIALT LIV. I årets sista krönika skriver Lars Thulin om fenomenet sunkpubar och förklarar varför dessa kan vara så givande att besöka.

Sunkpubar, ja så kallas de pubar där enkelheten står i centrum. Lokalerna är enkelt inredda, menyerna enkla och korta, och det öl som tappas upp är nästan bara storbryggeriernas enklare varianter: Norrlands Guld, Fat 21, Falcon. Flertalet gäster är sådana som kan kallas enkla människor.

Sålunda medborgare som inte alltid vandrat på den soliga sidan av livets gata. Många har lämnat yrkeslivet, andra har några år kvar. Jobben de haft, eller har, är ofta den typ av arbete som aldrig kan skötas hemifrån.

Under pandemin uppmanade grötmyndigt de styrande oss alla att jobba från köksbordet via våra datorer. De som inte kunde göra det höll dock samhället igång under denna dystra period: de i sjukvård och omsorg, renhållningsarbetare, chaufförer, skolpersonal, lagerarbetare, anställda i handeln med flera. Yrkesgrupper som gick till jobbet när andra hukade i villor och bostadsrätter och var sura för att avokadon de fått levererad till den egna dörren, inte var riktigt ätmogen.

Om dessa anställda som inte jobbade hemifrån i stället valt att stanna hemma så hade samhället kraschat på ett par dagar, medan det hade tagit veckor innan vi saknat key-account managers, HR-ansvariga, skattejurister och influencers.

I mitt grannskap finns det sunkpubar. Jag älskar att besöka dem, sitta ensam vid ett bord och lyssna på samtalen som pågår runtomkring. Dessa samtal är oftast ärliga och utan choser och attityder. Om någon gör sig märkvärdig tas denne ofta hårt men hjärtligt ner av övriga i gänget. På sunkpubar pågår livet, ett liv som kanske inte alla känner till. Kanske inte vill känna till. Men vågar man ta till sig av detta blir besöken både givande och lärorika.

Sunkpubar ‒ tre exempel

Här tre exempel från Stockholmsområden nära mig. Med namn som Hägerstensåsen, Midsommarkransen och Södermalm. I folkmun heter de Åsen, Kransen och Söder.

En servering i Kransen

Vad brukar diskuteras på en pub? Jobbet, relationer, tv-serier, fotboll? Kanske, men på en servering i Kransen satt fem personer och debatterade upprört att priserna för vård och medicin skulle höjas märkbart. Hur skulle Nisse och Maja fixa det, som båda drogs med ohälsa? För en av dem var fattigpensionär och den andra hade nyss förlorat jobbet? Fast cheferna hämtade självklart ut sina feta jävla bonusar. Så följde analyser av samhället och politiken: förenklade, förbittrade och förbannade – visst. Men knappast mer osanna än de ordmassor som folkvalda hasplar ur sig när de blir trängda.

Drama på sunkpuben

På ett hak på Söder utspelades ett drama. En diskussion mellan en man och en kvinna i en relation. Det hela blev högljutt och måhända för personligt. Anklagelser om oförrätter och svikna löften bollades över en fläckig bordsskiva med halvfulla vin- och ölglas. Då ingrep personalen. Inte för att tysta ned dem. Nej, de betydligt yngre damerna som staplade glas bakom disken ställde sig på kvinnans sida och skällde helt sonika ut mannen. För de hade hört hans patetiska skitsnack så ofta att de tröttnat. Nu fick han väl för fan ändå ta sig samman.

Inte bara mina öron spetsades i lokalen. Här pågick en scen som tagen från Netflix i levande livet. Eller, om man så vill, en scen som kunde vara upptakten i en Lars Norén-pjäs. Utan avgift för åskådarna. Det slutade med att mannen tömde sin öl, muttrade något och gick ut.

Puben på Åsen

Så en av förra årets mellandagar på puben på Åsen, ett ställe med stammisar där nykomna gäster ofta möts med glada hej från dem som sitter där. Frågor om hur det är, möts av svar som ärligt beskriver hur det verkligen är. Och frågeställaren orkar lyssna och ta del av svaren. Vid ett bord vid ett fönster satt två män i det som kallas övre medelåldern. Framför sig varsin Falcon i halvlitersflaska. Ämnet för dagen var den stundande nyårshelgen.

En av dem pratade lite för högt och lite för snabbt, som om det han sade inte kom spontant utan var något han tränat på att säga. Budskapet var mycket klart

– Du vet, nyårsafton är amatörernas afton. Så töntig. Jag har köpt en fin fläskfilé på Lidl, den räcker till tre middagar för mig. Sedan kollar jag på någon film, men struntar i att dricka bubbel och massa sådan skit. Lägger mig före tolvslaget. Va fan, det är väl bara en kväll som alla andra, varför sitta uppe?

Det behövdes ingen examen i psykologi för att inse att detta var ett exempel på det som kallas livslögn. Mannen ville med stor säkerhet slippa sitta ensam ännu en storhelg, och kanske skämmas för det. Han önskade att få dela den med några. Att bli sedd, ihågkommen och inbjuden. Men för att skydda sig mot smärtan i att denna längtan var fåfäng, utmålade han sin stundande nyårsafton som paradiset.

Om scenen utspelats i en Hollywoodfilm, hade jag bjudit mannen till min nyårsfest två dagar senare. Vid tolvslaget hade vi kikat på fyrverkerier samt lätt berusade och med fuktiga ögon kramats och sagt att detta måste bli tradition. Pianoklink, bjällerklang och barnkörer hade därefter tonats upp och eftertexterna börjat rulla.

Fast det var inte Hollywood. Utan Åsen en gråkall eftermiddag. Jag nöjde mig med att hemifrån swisha en tvåhundring till en av organisationerna som hjälper till att dämpa ensamhet och ångest vid långhelger.

God Jul och Gott Nytt År på er! Precis som mina barnbarn tar jag nu jullov. Tack för i år och hoppas vi hörs 2026.

The post På sunkpubar pågår det verkliga livet first appeared on Opulens.

PROSA. ”Kammakargatan” är en liten pärla till bok,” skriver Erik Bovin som läst Therese Bohmans aktuella kortroman.

Kammakargatan av Therese Bohman
Norstedts

I vår jäktade och läsföraktande tid står märkligt nog tegelstenarna högt i kurs. Bokhandlarna kryllar utav dem, i hyllorna står de uppställda med uppfordrande uppsyn som om de bar på ett löfte om att rädda oss från det höga tempot och ständiga scrollandet på skärmen.

Frågan är om de verkligen väcker så mycket läslust? Litteraturkritiker och andra bokmalar har på sistone vittnat om att de dessvärre lider av en hel del transportsträckor. Inte konstigt då det krävs en insats utöver det vanliga av en författare för att få en text att behålla sitt fokus på över 600 sidor. Alla heter ju som bekant inte Tolstoj i efternamn.

Therese Bohman blickar tillbaka

I kampen om tid och läslust är den noggrant utmejslade kortromanen att föredra. Därför gläder det mig att en i vårt land så framstående och hyllad författare som Therese Bohman hittat till detta underskattade format. Julberättelsen “Kammakargatan” dök först upp digitalt på Substack. Passande nog har en reviderad version nu utkommit i bokform, lagom till jul.

Intrigen är simpel. Huvudpersonen tillika berättaren (som delar namn med författaren) ser tillbaka på sin studenttid i slutet av nittiotalet. Närmare bestämt några månader under året 1997 då hon lämnar barndomshemmet för att gå kulturvetarlinjen på Stockholms universitet. Där lär hon känna Andreas och Roman, två unga intellektuella. Bekantskapen med dem visar sig vara av avgörande art och hon blir snabbt en del av den lilla kretsen kring det litterära fanzinet ”Stereo”.

Andreas och Roman är exempel på en sorts snobbar som till varje pris vill leva utanför sin tid. Medan andra jämnåriga är flitiga nattklubbsbesökare som konsumerar Nöjesguiden, indiepop och MTV håller sig detta gäng till fina middagar med Bourgognevin, poesi och Charlie Parker i bakgrunden.

Therese Bohman fångar elitismens lockelse

Bohman är skicklig på att fånga elitismens lockelse och baksida. Berättelsen är onekligen en skildring av en ung människas längtan efter bildning och gemenskap. I sådana här sammanhang får uppfattningen om att alla som inte bor i Stockholms innerstad är lantisar stå oemotsagd. Men trots att berättelsens Therese på många vis är en ”utböling” verkar hon inte besväras alltför mycket av Andreas och Romans trångsynthet. Kanhända har man överseende med ett och annat bara hungern efter vänskap och kulturellt kapital är tillräckligt stor.

“Kammakargatan” är dock en mellanbok i Therese Bohmans författarskap. Den nyinflyttades blick på huvudstaden väcker förvisso både sympati, igenkänning och fascination men har dessvärre skildrats några gånger för mycket i svensk romankonst. Och visst är vi många som likt Therese idealiserar vårt forna studentliv, men jag vet dock inte om detta enkla faktum motiverar dig till att plöja ännu en roman på temat.

Nostalgiskt skimmer

Therese Bohman sällar sig till en skara författare som inte sällan skriver i ett nostalgiskt skimmer. Andra kvinnliga författare i denna anda som jag kommer att tänka på är Ia Genberg och Christine Falkenland. Tre vitt skilda författare som har det gemensamt att de ofta balanserar på gränsen till det sentimentala och pretentiösa men likväl lyckas förtrolla läsaren med sina magnifika skapelser till böcker utan att man riktigt förstår hur det går till.

Allt jag kan säga är att Bohman håller en mycket hög lägstanivå. Hennes prosa är kristallklar och drar paradoxalt nog lika mycket näring av sin detaljrikedom som av det som den utelämnar.

Utmärkt jullektyr

Och hur var det med julen? Kan detta lilla alster bidra till julstämningen? O ja! I denna berättelse möter läsaren vad jag vill kalla en gammaldags borgerlig jul. Ingen norénjul dock, utan mer lik den sortens jul vi möter i Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” om än med ett kraftigt nedbantat persongalleri. Allt är högtidligt, överdådigt men också en aning vulgärt och ensamt. Man går till en florist på Odenplan enkom för att inhandla en tjock girlang av gran, dricker glühwein i stället för vanlig glögg och i en av Östermalmshallens diskar syns ett helt grishuvud med ett äpple i munnen.

”Kammakargatan” är en liten pärla till bok. Den kräver lagom mycket av läsaren och är med andra ord utmärkt lektyr för den som behöver en paus i julstöket.

The post En litterär pärla av Therese Bohman first appeared on Opulens.

SAMTIDSROMAN. Debutromanen Posten av Ludvig Köhler, hade mått bättre av att skalas av till hälften och endast vara den fantastiska samtida arbetsplatsskildring den är initialt, anser vår recensent Carolina Thelin. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Posten av Ludvig Köhler
It-lit förlag

På det stora hela är Posten en högst intressant, underfundig och lärorik läsning. En arbetplatsskildring i dagboksform av den unga studenten Ludvig Köhlers alter ego som tagit ett halvtidsjobb på posten på terminalen i Årsta. Vi får följa honom från 2013 fram till sommaren 2017 i det vardagliga arbetet som postis och när han funderar kring stort och smått. Om världsläget och vad han köper till middag. Det är spännande att få rapporter från insidan när Posten blev PostNord. När den trygga blågula loggan byttes ut till en ljusblå och allt blev till det sämre.

Köhler pendlar mellan att vara petigt realistisk i sin redogörelse av en brevbärares vardag och sväva ut i dagdrömmar om ett mer äventyrligt brevbärarliv. Han är som bäst i sina tillgivna porträtt av både kollegor och människor han levererar post till. De udda och de ordinära. Bakom alla namn finns en historia. Han funderar på alla namn som han sorterar. ”Namn som är som en resa i sig, de tar mig till platser jag aldrig varit på förut”. Vissa är så självklara att han knappt lägger märke till dem, andra namn är så absurda att de får honom att vilja skratta högt. ”Börjar man fundera för mycket på namnen så ändrar de sig och kan kännas främmande . Nästan lite obehagliga.”

Han är en outsider på tillfälligt besök men blir så småningom varm i kläderna, sitter med de äldre brevbärarna som han beundrar och ser lite nedlåtande på nykomlingarna. Han hoppas på att få växla nummer med en äldre brevbärare som äger en snygg uniform från förr. En som på den gamla goda tiden arbetade efter beting, vilket innebar att när man delat ut sin post var man klar och kunde gå hem. Ja, det var bättre förr.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Tack vare betinget har väl många postisar från förr varit något bohemiska till sin läggning. Ett jobb kulturarbetare kunnat försörja sig på för att samtidigt hinna med att på sin fritid syssla med något annat, något som kanske inte alltid innebär lön. På sätt och vis är Köhlers alter ego en sån typ. Han känner sig inte hemma i arbetarklassen utan snarare i det han kallar “kulturklassen”. Utan att för den skull agera överlägset, nej han är en av dem på golvet, ett slags wallraffare utan falsk identitet.

Boken är uppdelad i tre delar: ”Brevbärarkontoret”, ”Allmän visstidsanställning med möjlighet till förlängning” och ”Slakthusområdet”. Under tredje delen tar fritiden — späckad med poesiuppläsningar, events och möten med olika kulturnissar — över. Som om Köhler tröttnat på, eller blivit “färdig” med sitt arbetarliv och istället fokuserar på den värld han egentligen tillhör. Hans idoga inköpsnoteringar blir fler. Inte en sparris kommer undan. Jag förstår konceptet: Köhler har fört noggrann dagbok under dessa år och vill göra något av sina anteckningar. Han lyckas nästan men till slut blir det alldeles för tjatigt. Det är i och för sig spännande som Malmöbo att få en inblick i vad som sker i Stockholms unga kulturliv.

Köhlers alter ego är en komplicerad människa. Han går med syndikalisterna och anarkisterna på första maj och konstaterar att han nog är mest vänster. Samtidigt som han gör anti-pk-inlägg på sociala medier, går dagligen in på Lars Vilks blogg och Flashback och har en mamma som skriver för Nyheter idag. Vem är han egentligen? Kanske Köhler inte själv vet. Vad jag vet är i alla fall att Posten hade mått bättre av att skalas av till hälften och endast vara den fantastiska arbetsplatsskildring den är initialt.

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Bra arbetsplatsskildring men splittrat helhetsintryck first appeared on Opulens.