SOCIALT LIV. I årets sista krönika skriver Lars Thulin om fenomenet sunkpubar och förklarar varför dessa kan vara så givande att besöka.

Sunkpubar, ja så kallas de pubar där enkelheten står i centrum. Lokalerna är enkelt inredda, menyerna enkla och korta, och det öl som tappas upp är nästan bara storbryggeriernas enklare varianter: Norrlands Guld, Fat 21, Falcon. Flertalet gäster är sådana som kan kallas enkla människor.

Sålunda medborgare som inte alltid vandrat på den soliga sidan av livets gata. Många har lämnat yrkeslivet, andra har några år kvar. Jobben de haft, eller har, är ofta den typ av arbete som aldrig kan skötas hemifrån.

Under pandemin uppmanade grötmyndigt de styrande oss alla att jobba från köksbordet via våra datorer. De som inte kunde göra det höll dock samhället igång under denna dystra period: de i sjukvård och omsorg, renhållningsarbetare, chaufförer, skolpersonal, lagerarbetare, anställda i handeln med flera. Yrkesgrupper som gick till jobbet när andra hukade i villor och bostadsrätter och var sura för att avokadon de fått levererad till den egna dörren, inte var riktigt ätmogen.

Om dessa anställda som inte jobbade hemifrån i stället valt att stanna hemma så hade samhället kraschat på ett par dagar, medan det hade tagit veckor innan vi saknat key-account managers, HR-ansvariga, skattejurister och influencers.

I mitt grannskap finns det sunkpubar. Jag älskar att besöka dem, sitta ensam vid ett bord och lyssna på samtalen som pågår runtomkring. Dessa samtal är oftast ärliga och utan choser och attityder. Om någon gör sig märkvärdig tas denne ofta hårt men hjärtligt ner av övriga i gänget. På sunkpubar pågår livet, ett liv som kanske inte alla känner till. Kanske inte vill känna till. Men vågar man ta till sig av detta blir besöken både givande och lärorika.

Sunkpubar ‒ tre exempel

Här tre exempel från Stockholmsområden nära mig. Med namn som Hägerstensåsen, Midsommarkransen och Södermalm. I folkmun heter de Åsen, Kransen och Söder.

En servering i Kransen

Vad brukar diskuteras på en pub? Jobbet, relationer, tv-serier, fotboll? Kanske, men på en servering i Kransen satt fem personer och debatterade upprört att priserna för vård och medicin skulle höjas märkbart. Hur skulle Nisse och Maja fixa det, som båda drogs med ohälsa? För en av dem var fattigpensionär och den andra hade nyss förlorat jobbet? Fast cheferna hämtade självklart ut sina feta jävla bonusar. Så följde analyser av samhället och politiken: förenklade, förbittrade och förbannade – visst. Men knappast mer osanna än de ordmassor som folkvalda hasplar ur sig när de blir trängda.

Drama på sunkpuben

På ett hak på Söder utspelades ett drama. En diskussion mellan en man och en kvinna i en relation. Det hela blev högljutt och måhända för personligt. Anklagelser om oförrätter och svikna löften bollades över en fläckig bordsskiva med halvfulla vin- och ölglas. Då ingrep personalen. Inte för att tysta ned dem. Nej, de betydligt yngre damerna som staplade glas bakom disken ställde sig på kvinnans sida och skällde helt sonika ut mannen. För de hade hört hans patetiska skitsnack så ofta att de tröttnat. Nu fick han väl för fan ändå ta sig samman.

Inte bara mina öron spetsades i lokalen. Här pågick en scen som tagen från Netflix i levande livet. Eller, om man så vill, en scen som kunde vara upptakten i en Lars Norén-pjäs. Utan avgift för åskådarna. Det slutade med att mannen tömde sin öl, muttrade något och gick ut.

Puben på Åsen

Så en av förra årets mellandagar på puben på Åsen, ett ställe med stammisar där nykomna gäster ofta möts med glada hej från dem som sitter där. Frågor om hur det är, möts av svar som ärligt beskriver hur det verkligen är. Och frågeställaren orkar lyssna och ta del av svaren. Vid ett bord vid ett fönster satt två män i det som kallas övre medelåldern. Framför sig varsin Falcon i halvlitersflaska. Ämnet för dagen var den stundande nyårshelgen.

En av dem pratade lite för högt och lite för snabbt, som om det han sade inte kom spontant utan var något han tränat på att säga. Budskapet var mycket klart

– Du vet, nyårsafton är amatörernas afton. Så töntig. Jag har köpt en fin fläskfilé på Lidl, den räcker till tre middagar för mig. Sedan kollar jag på någon film, men struntar i att dricka bubbel och massa sådan skit. Lägger mig före tolvslaget. Va fan, det är väl bara en kväll som alla andra, varför sitta uppe?

Det behövdes ingen examen i psykologi för att inse att detta var ett exempel på det som kallas livslögn. Mannen ville med stor säkerhet slippa sitta ensam ännu en storhelg, och kanske skämmas för det. Han önskade att få dela den med några. Att bli sedd, ihågkommen och inbjuden. Men för att skydda sig mot smärtan i att denna längtan var fåfäng, utmålade han sin stundande nyårsafton som paradiset.

Om scenen utspelats i en Hollywoodfilm, hade jag bjudit mannen till min nyårsfest två dagar senare. Vid tolvslaget hade vi kikat på fyrverkerier samt lätt berusade och med fuktiga ögon kramats och sagt att detta måste bli tradition. Pianoklink, bjällerklang och barnkörer hade därefter tonats upp och eftertexterna börjat rulla.

Fast det var inte Hollywood. Utan Åsen en gråkall eftermiddag. Jag nöjde mig med att hemifrån swisha en tvåhundring till en av organisationerna som hjälper till att dämpa ensamhet och ångest vid långhelger.

God Jul och Gott Nytt År på er! Precis som mina barnbarn tar jag nu jullov. Tack för i år och hoppas vi hörs 2026.

The post På sunkpubar pågår det verkliga livet first appeared on Opulens.

MORGONMÄNNISKA. I den här veckans krönika förklarar Lars Thulin fördelarna med att vara morgonmänniska. Det handlar om vilka magiska möjligheter morgnar kan erbjuda.

Är du kvälls- eller morgonmänniska?

Är du kvälls- eller morgonmänniska? Den frågan ställs ofta i de mest skilda sammanhang. Jag är morgonmänniska. Trots att jag i mitt yrkesliv haft flera jobb som inneburit mycket sena kvällar. Men jag har sällan svårt att gå upp tidigt på morgnarna, däremot ofta svårt att sova länge. Medan mina nära och kära under dygnets tidiga timmar tycks beredda att byta en månadslön mot ännu en tid med huvudet nedborrat i kudden. Så varför gillar jag morgnar?

För det första, det är underbart att få vakna till en ny dag. För djup sömn är ett stadium mellan livet och döden. Att sömnen än en gång bryts så att vi får tillbaka fullt medvetande och ytterligare en dag, är en ynnest som inte är självklar.

Det andra är att dagen som föds är en ny sida i livet. Med nya möjligheter då gårdagen förpassas till historien. Uttrycket “låt oss sova på saken” är sällan fel. En tidig morgon är det mesta möjligt, framför oss ligger en rad beslut vi kan och måste ta. Beslut som kommer att forma dagen, ibland även resten av vår tillvaro. Men vi har ännu inte tagit dem. Fortfarande kan vi välja.

Vid sidan av det kan morgnar bjuda på magisk skönhet. Låt mig ta tre exempel.

Morgnar i skidorter

Morgnar i skidorter. Tiden när man står först i kön när liften öppnar. Då backarna erbjuder manchester-åkning. Det betyder att nedfarterna är orörda efter att pistmaskinerna kammat dem till perfekt jämnhet och lämnat ett mönster som påminner om spåren i ett manchestertyg.  Inga isfläckar som gör att färden kommer gå för fort och okontrollerat, inga snövallar som gör att färden kan gå för långsamt, stoppas upp och därmed blir osäker. Att som första åkare får uppleva detta, det är… magi.

Morgnar i storstäder

Morgnarna i exotiska storstäder. I sådana ger jag mig ibland ut tidigt. Tiden då staden sträcker på sig efter natten och tar sats för en ny stressig dag full av trängsel och utmaningar. Men innan dess sprids förförande dofter från bageriernas ventilationer, ägarna till kaféer spolar trottoarerna utanför sina serveringar, sopbilar slamrar genom gatorna och städar bort gårdagen.

Nyligen var jag i Palermo på Sicilien och upplevde detta tydligt. Männen på kaféerna kanske var samma som under gårdagens sena timmar. Men tonen dem emellan var annorlunda. De högljudda, ofta konfrontativa diskussionerna var borta. Samtalen nu lågmälda, eftertänksamma. Flera sekunders tystnad var helt okej. På bänkar satt byggjobbare och väntade på någon skulle plocka upp dem för jobb på avlägsna platser. Luften – normalt tung av avgaser – fylldes med bröd- och kaffedoft, blandat med den från fiskbilen där smältvattnet från dess is förde med sig doft av Medelhavet.

Morgnar med bad

Morgnar med bad. Kroppen väcks på ett speciellt sätt när den möter vatten. Endorfinkicken efteråt både lugnar och skänker liv. Framför allt höjer den längtan efter nybryggt kaffe, en annan av morgonens stora välsignelser.

Ett intresse för resor och möjlighet att göra dem, har gjort att jag fått sådana bad i de flesta av världshaven. Flera på magnifika stränder på turisternas topp-tio-listor. Men det bästa upplevde jag för knappt femtio år sedan i min hemstad Stockholm.

Ett morgondopp i Riddarfjärden

Jag cyklade hemåt efter ett arbetspass på ett diskotek. Det var i juli och klockan hade just passerat tre. Färden gick över Västerbron. I öster kämpade sig solen upp över Gamla stan, i väster tycktes Reimersholme och Essingeöarna vänta på att väckas av den. Göteborgare och Malmöbor får ursäkta, men huvudstadens alla vackra hus, grönytor, stora vattenspeglar och magnifika broar en sommarmorgon är något alldeles extra.

Jag beslöt att inte åka hem utan svängde ner mot klippbadet på Långholmen. Inte en människa syntes på ön. Enda övriga levande var måsar som skränande lyfte från strandkanten, kanske förbannade för att jag störde deras morgon.

Riddarfjärden verkade inte bestå av vatten utan av ett tunt lager silver med Stadshuset i fonden. Att få bryta den ytan med simtag var trolskt. Mälarens mjuka vatten omslöt min nakenhet och jag erfor en känsla av både ensamhet och gemenskap. Å ena sidan kände jag mig allena i världen, eftersom tydligen alla andra sov. Å andra sidan en samhörighet, för jag låg mitt i en stad med den miljon invånare som formar denna helhet. Jag var mitt i det som både förbinder och delar Stockholm.

Blev ett med staden

Att säga att jag blev ett med staden är ingen lögn. Till sist bet ändå vattnets kyla, sommaren var inte en av seklets varmaste. Jag gick upp, torkade mig med min t-shirt och knäppte jackan över min fuktiga överkropp. Cykeln tog mig hem via öns slumrande koloniområden, övergivna fängelse, tomma utomhusteater och småbåtshamnar.

När jag klev ur hissen i mitt hus vid Hornstull mötte jag tidningsbudet och tog den färska tidningen ur hennes hand. Vi muttrade god morgon och jag gick in till mig. Normalt kastar jag mig över nyheter, men lät nu bli. Magin skulle inte störas av världens brus och larm, förmedlat via trycksvärta. Jag satte fönstret på glänt för att höra fåglarna som sedan länge hälsat dagen.

Därefter kröp jag ner mellan lakanen. Kroppen luktade lite insjö. Och somnade tryggt som ett barn. Ni kvällsmänniskor, se till att få uppleva en liknande morgon åtminstone någon gång i livet.

The post Morgnar med magiska möjligheter first appeared on Opulens.

TRAFIKEN. Lars Thulin konstaterar att trafiksituationen i Stockholm har blivit alltmer problematisk. Ett slagfält där det utspelas en kamp mellan bilister, fotgängare och cyklister.

Trafiken i huvudstaden beskrivs ofta som en kamp mellan bilister, cyklister samt gående. Jag antar att samma sak gäller i de flesta någorlunda stora städer i landet. I synsättet på trafiken som ett slagfält med tre olika arméer tycks ingå att man bara kan tillhöra en av dessa grupper.  Man representerar någon av dem och aldrig någon annan. Jag har dock i fem decennier ingått i alla. Och kan därför se hela utvecklingen av trafikkulturen över tid. Förändringen är stor och min analys är entydig.

Fotgängare har till stor del blivit allt sämre och farligare trafikanter. Utvecklingen för cyklisterna är dessvärre den samma. Bilister har däremot generellt sett blivit bättre och mer hänsynstagande. Allt detta beror på den tekniska utvecklingen.

Avskärmade fotgängare ‒ en trafikfara 

Låt oss börja med fotgängare. Förändringen beror helt på den nya tekniken – läs mobiltelefoner och hörlurar. För även den som bara använder sina fötter i trafiken och tar sig fram långsamt, måste vara uppmärksam, både för sin egen skull och för andras. Men dagens fotgängare kan i många fall till stor del ge ett intryck av att ha förlorat både syn och hörsel. För vid öronen finns hörlurar som utestänger en betydande del av omvärlden. Ögonen är ofta helt fastnaglade vid en liten skärm. Därför väljs självklarheter, som att se sig för när man går över en gata, ofta bort som något oväsentligt. Något som inte kan konkurrera med det som ständigt pockar på uppmärksamhet i öron respektive ögon.

En tur på en trafikerad cykelbana vid rusningstid en morgon eller eftermiddag utvecklas idag ofta till en nära-döden-upplevelse. Helt olik miljön då jag som tjugoåring hade cykeln som främsta fortskaffningsmedel. Rytmen idag är hård, riskfylld och fylld av egoism. Det beror på att dagens tvåhjulingar är annorlunda mot förr.

Macho-kultur i trafiken

Sport- och tävlingscyklar har blivit lättare i vikt och förfinats med växlar. Därför har de blivit viktiga redskap i den ständiga macho-kulturen. Där något, ibland oklart vad, ständigt måste bevisas. Det framstår som att den dagliga turen fram och tillbaka till jobbet har blivit träningspass och/eller en tid som ständigt måste pressas att bli kortare.

Lycramännens ilska

Snabbcyklande män i tajta lycratrikåer vräker sig fram med minimala marginaler, aggressiva omkörningar och hårda inbromsningar. En tvekan eller litet vinglande från en annan cyklist utvecklas blixtsnabbt till en livsfarlig situation. Men ilskan och de arga utropen från lycramännen gör klart att de aldrig begår något fel. Bara alla andra. Beteendet beror antingen på bristande uppmärksamhet, dödslängtan eller total brist på hänsyn. I värsta fall sammanfaller alla dessa faktorer.

Elcyklisterna  

Nu har en ny grupp tillkommit som gör det ännu värre – elcyklisterna. Problemet är att de förfogar över en fantastisk teknik som gör att de ibland har en annan rytm än cyklar som enbart drivs av muskler. Därmed provoceras lycramännen. De blir djupt kränkta av att bli omkörda av de eldrivna, så de reser sig i sadlarna och tar upp kampen. Och blir ännu farligare för oss andra.

Mardrömmar om cyklister

För en stor del av cyklisterna gäller dessutom att lagar rörande trafikljus, enkelriktning, belysning på fordonet i mörker samt högerregel, enbart uppfattas som vänliga rekommendationer. Sålunda, inget att bry sig om. Jag har kamrater med extrajobb som busschaufförer i Stockholm. Flera av dem berättar om mardrömmar som plågar dem. Mardrömmar om cyklister som vinglar fram mot enkelriktat, mot rödljus och utan belysning på nattsvarta gator. Mardrömmar som beror på vad dessa bussförare upplevt under sin vakna tid.

Bilisterna har bättrat sig

Vad har hänt med bilisterna? Jag har de senaste 30 åren kört upp mot 2 000 mil om året och tycker att rytmen under dessa år blivit lugnare och långsammare. Hänsynen mot andra och viljan att förlåta misstag, som sent filbyte eller tvekan i en korsning, har blivit större. En enkel beskrivning är att allt går mjukare. Även här handlar det om ny teknik. I detta fall är den positiv för alla.

Tre saker ligger bakom förändringen. En är den yttre trafikmiljön – gator har smalnats av, försetts med gupp och med tuffare hastighetsbegränsningar. En annan är bilens utveckling, automatväxel och allehanda elektronik gör körningen lättare och säkrare. Den tredje att det nog inte är lika macho att köra bil som tidigare. Man behöver inte längre bevisa så mycket när man sitter bakom ratten.

Miljöpartiet har bidragit till försämringen

Politikerna gör det dock inte alltid bättre. I Stockholms stadshus har frågor om trafik helt tagits över av Miljöpartiet. Partiet bytte sida och köpte högerns världsbild i utbyte mot några meter cykelbanor och jättesatsning på elsparkcyklar. Förra trafikborgarrådet lade sig platt för smarta multinationella leverantörer av dessa fordon – bolag som grundlurade honom. Och snöröjningen prioriterades för cyklister medan de gående glömdes bort. Detta kallades feministisk snöröjning.

Slutsatsen är att om huvudstadens bilister uppförde sig som dess cyklister och gående, skulle vi ha en ständig repris av Stockholms blodbad på våra gator. Nu finns istället slagfältet främst på trottoarer och cykelbanor. 

Hur ska det bli bättre? Förmodligen med hjälp av någon app…

The post Trafiken har blivit ett slagfält first appeared on Opulens.

CENTRALEN. ”I Stockholm är det mycket synligt och på senare tid har splittringen ökat.” Lars Thulin skriver om de ökande sociala klyftorna i landet utifrån en plats de flesta av oss någon gång varit på, huvudstadens centralstation.

Stockholms Centralstation är precis som andra stationer i stora städer. Byggnaden förenar och splittrar. Här föds och dör drömmar. Många som kommer till huvudstaden möter först dess station. Kanske kommer de hit för drömjobbet, för en eftertraktad utbildning. Eller för att komma bort från det invanda, börja om på nytt, pröva sina vingar. Då föds drömmar.

Men kraven är hårda, fällorna är många. Det behövs inte mycket för att det ska gå fel. Därför kan en station också bli en värmestuga, en plats att tigga, en plats för hopp att något bra ska hända. Om inte, dör drömmar.

Splittringen har ökat

I Stockholm är det mycket synligt och på senare tid har splittringen ökat. Nämligen det faktum att de sociala klyftorna i både huvudstaden och landet växer. Fler skryter med sin rikedom, fler hukar i sin fattigdom.

En kluven central

Centralen i Stockholm delas rent fysiskt av Klarabergsgatan. På den södra sidan av denna ligger det som har med tåg att göra: fjärr- och lokaltrafik, tunnelbana och tåg till Arlanda. På den norra sidan allt som rör den långväga busstrafiken. Delen kallas Cityterminalen.

Men onsdag och söndag kväll delar gatan också upp staden ekonomiskt. I den gamla stationen, den med tågen, ligger restaurangen och champagnebaren Perini. Med utsikt mot Klarabergsgatan.

Champagne för de rika på centralen

Här kan den som känner sig sugen på bubbel slinka in. Och välja mellan olika varianter på den pärlande och förföriskt goda drycken. Kanske en Gimonnet-Gonet L´Accord för 798 kronor? Eller varför inte 2013 Billecart-Salmon för 1 600 spänn? Allt flinkt serverat av vänlig personal i de långa förkläden som hör franska restaurangkulturen till. Här är platsen att visa sin klasstillhörighet, sin rikedom. En plats för att imponera på andra och kanske även på sig själv.

Soppkök för de fattiga

På andra sidan gatan bildades det vid 18-tiden en lång kö med människor. De som väntar på att soppköket ska dra igång. Varm mat, kaffe och en påse med frukt delas ut. Stämningen i kön är dämpad, det är inte ärofullt att stå här. Men nödvändigt för många. Här delar sig staden: Champagnebar – soppkök. En del som besökt soppköket söker sig senare till Centralstationen för att få värme. Och den är öppen mer än 21 timmar per dygn.

Antalet fattiga ökar

Antalet fattiga i Sverige ökar långsamt men stadigt. Som fattig räknas den som lever på under 60 procent av snittinkomsten i landet. 2021 låg gränsen på 13 900 kronor efter skatt. Så lever 15 procent av svenskarna. Termen är relativ fattigdom. Absolut fattigdom är då pengarna inte räcker för att betala de nödvändiga utgifterna. Det är verklighet för drygt en halv miljon medborgare.

Stora geografiska skillnader

Geografiska skillnaderna är stora. I Djursholm norr om Stockholm lever fyra procent under gränsen för relativ fattigdom. I Rinkeby, någon mil därifrån, är siffran 45. I Skanör, en av Skånes gräddhyllor är det 5 procent. I Rosengård i Malmö 68 procent. Siffran minskat från 84 för tio år sedan. I villaidyllen Örgryte i Göteborg gäller sex procent, i Norra Biskopsgården 47 procent.

Matmissionen

Fattigdomen märks också i butiker. Sedan några år driver Stockholms Stadsmission butikskedjan Matmissionen. Nu är det sex butiker i huvudstaden som i ett fint samarbete med livsmedelskedjorna till låga priser säljer det som kallas överbliven mat. Främst är det varor nära eller något över bäst-före-datum. Samt färskvaror som är okej men inte jättefräscha. Och livsmedel i förpackningar som skadats.

Det är en vinst för miljön och för hushåll med svag ekonomi. För att få handla till det låga priset krävs bevis på att kunden lever på en inkomst under socialtjänstens gräns för försörjningsstöd. 11 190 kronor i månaden 2022. Dessa kunder kallas medlemmar. Från 2022, ett år präglat av sviktande ekonomi i samhället och hög inflation, inte minst på mat, har antalet medlemmar fördubblats.

Matmissionen i Jakobsberg kontra färska hummern i Östermalms saluhall. En annan spricka i Stockholm.

Inget nytt fenomen

Fenomenet är dock inte nytt. Det upptäckte jag i mitten av sjuttiotalet då jag i ett halvår arbetade på posten på Centralen. Jobbet bestod av lastning och lossning av bilar och järnvägsvagnar, i princip dygnet runt.

En morgon 04.15 väntade jag och en kollega på posttåget från Malmö. Det var femton grader kallt ute och en bitande vind. Centralen var stängd men vi kom in bakvägen via postterminalen och gick runt i en tom men varm stationshall. Tyckte synd om oss själva som tvingades jobba så tidigt.

Jag tog en sväng mot portarna mot Vasagatan och chockades då jag upptäckte en grupp på säkert 40 personer som bokstavligt talat pressade sina ansikten mot de låsta glasdörrarna. De väntade på att få komma in. Få vara där jag var – i värmen, ljuset och utan isande blåst.

Centralen som mikrokosmos

Ibland är gränsen mellan omedelbar lycka och olycka bara en glasruta. Den natten var jag på den lyckliga sidan.

Senare i livet insåg jag att det inte behövs mycket för att man ska hamna på fel sida av gatan, i fel matbutik, på fel sida glaset. Orsaken kan vara händelser man inte kan rå på samt ohälsa, otur, några dåliga beslut. Mer krävs inte. Att förstå detta skapar ödmjukhet och tacksamhet.

Järnvägsstationer är mikrokosmos. Som kan lära oss mycket.

The post Centralen – där drömmar föds och dör first appeared on Opulens.

FLANÖR. Susanne Liljedahl, från Malmö, blåser liv i flanörstraditionen genom att besöka huvudstaden och som flanerande och reflekterande observatör spana efter modernismen. Vart tog den vägen? Försvann den med folkhemmet?

Inte en dag förflöt under min vistelse i Stockholm utan att jag tänkte på konst och historia. Gamla bilder och berättelser väcktes till liv, kom närmare och landade i nutiden. Som rotfästen, som resonans.

Modernismen berör mig på djupet – den existentiella känsligheten med trotsiga visioner och glödgat socialt patos. Pionjärandan med queera förtecken i meningen att normer och maktstrukturer ifrågasätts. Men modernismen famnar så mycket, olika stilar och inriktningar, liksom starka spänningar mellan utvecklingsoptimism och pessimism.

Alldeles underbart och alldeles förfärligt. Att grubbla kring alla inriktningar skulle emellertid vara förmätet för en flanör som jag, även om mitt sinne inte är särskilt lättsinnigt eller sorglöst. Allt som sker är färder i det inre och yttre. Historien och konsten talar om vem vi är och vad vi blir.

Vera Nilsson och Siri Derkert

Jag spanar i Stockholms tunnelbana, med ”världens längsta konstutställning.” Den sträcker sig från 50-talets modernistiska pionjärer till samtidskonsten.

Jag stannar upp trots stadens hårt uppdrivna tempo, bullernivåer och påträngande reklam. På T-centralen, navet, står karismatiska och expressiva verk av konstnärerna Vera Nilsson och Siri Derkert. Nilsson med mosaikpelaren ”Det Klara som trots allt inte försvinner” med anrop till rivningshysterin, och Derkert med ”Linje”, kvinnopelaren med porträtt av Fogelstadskvinnorna och Thomas Thorild, Carl Jonas Love Almqvist och August Strindberg varvat med bilder av lekande barn, roddarmadamer och tegelbärerskor. Thomas Thorild? Var han inte filosofen och skalden från 1700-talet som gav snilleföreställningarna i Sverige en helt ny mening och kopplade samman kvinnlighet och geni? Sveriges första feminist? 

Påverkade politikerna

Det berättas i varje fall att det var Nilsson och Derkert som bildade opinion och påverkade politikerna om konstens betydelse i tunnelbanan. Vera Nilsson leddes av en vision om tunnelbanan som en underjordisk katedral och fanfarer av form och rytm. Jag får för mig att påslagen av stress i den underjordiska katedralen skulle vara betydligt större utan konsten. Men det gälla ljudet från strömskenor, hjul och metall fortplantar sig i kroppen. Och människor har bråttom i denna miljö som om man skyndar bort från sig själv. Blickarna är ofta på displayen.

I folkhemmets gryningar blir kvinnorna mer synliga, och gör revolter mot maktordningar och patriarkala föreställningar. Både Vera Nilsson och Siri Derkert kämpade för rättvisa, medmänsklighet och solidaritet.

Upproriska budskap

Längs perrongen på tunnelbanestationen Östermalmstorg ristade Derkert i betong. Upproriska och revolutionära budskap och hyllningar av historiska kvinnor som kämpat för fred och rättvisa. Men något gick sönder i den postmoderna eran. Det blåser numera bistra vindar av antihumanism samtidigt med övertro på marknadskrafterna. Många talar hellre om humankapital, börsvärde och konkurrenskraft än om människovärde. Vad gör det med oss?

Larseric Vänerlöf

När jag tar tunnelbanan till Gärdet stiger jag av vid station Karlaplan och ser Larseric Vänerlöfs postmoderna fotomontage om Stockholms strukturomvandlingar – ”Den dagen och den sorgen.”

Inte utan att jag får surrealistiska och apokalyptiska vibbar av en del scenarier, och i verket ingår offentliga personer som kung Carl XVI Gustaf, politiker och kulturpersonligheter. Här finns en udd av samhällskritik som uppmanar till socialt och politiskt engagemang. Nästan som en förlängning av Vera Nilssons och Siri Derkerts budskap om än med dystopiska drag. Jag vandrar upp ur tunnelbanan i tankar om att Sverige behöver hitta vikänslan.

Karlaplan

På vägen till Gärdet där jag bor hos en vän i dessa dagar passerar jag Fältöversten som fyllde 50 år i september förra året. Knappast storslagen i sin skönhet, men byggnaden poserar djärvt bland de sirliga sekelskifteshusen på Karlaplan.

Jag korsar Valhallavägen när bilarna och bussen svept förbi och kommer till Tessinparken. Ett skimmer av röda rosor och perenner. Majestätiska träd omger promenadstråket med den sprudlande fontänen i mitten, pendangen till fontänen på Karlaplan. En vila för ögat.

Det uppstår en skön känsla även när jag inser att parkens eleganta nyklassicistiska drag möter modernismens funkis i dess drivna avskalade och sparsmakade estetik. Utmed parken ligger nämligen bostadshusen som byggdes efter 1930-talets folkhemstankar med kvarter som Röda rosen, Internationalen och Demonstrationen. Många olika arkitekter var inblandade, Arvid Stille ritade parken och stadsplanen.

Funktionalism in absurdum

Men på sina håll i Stockholm och i Sverige drevs funktionalismen in absurdum och en övertro på industrialiseringen med oförfärad teknikoptimism infann sig. Det var i samband med Stockholmsutställningen på Djurgården 1930 som den slog igenom med inspirationer från bland annat den franske arkitektpseudonymen Le Corbusier (C E Jeanneret) och tyskt bostadsbyggande.

Kritiken mot funktionalismens utveckling i bostadsbyggandet genom åren fram till miljonprogrammen och dagens lådbyggande talar med viss rätt om monotoni, artificiellt tänkande, avsaknad av känsla och fantasi till förmån för kall precision. Måste det klassiska och modernistiska alltid vara diametrala motsatser?

Accelererande konsumtion

En av folkhemmets mest fundamentala grundidéer, den om inkludering, socialt ansvarstagande och social interaktion mellan olika grupper för en tynande tillvaro idag. I stället ser jag den postmoderna erans accelererande konsumtion och cyniska marknadstänkande vinna terräng. Alltings varufiering ända in i våra psyken och relationer. Ilningar av främlingskap uppkommer ibland inom mig i denna AI-revolutionens begynnelse. Melankolin vill inte riktigt släppa taget.  

I varje tid har människor lidit, kämpat, älskat. Anar skönheten och livsgnistan liksom debacle, barbari och sorger större än hav.

Vera Nilsson tillhörde dem som förutsåg och var kritisk mot den annalkande robotiseringen och mekaniseringen i västerlandet och hon fasade för att världen skulle bli en onaturlig plats för alla varelser.

Hennes starka sociala medvetenhet i skisser och teckningar läste jag om i utställningskatalogen ”I förvillelsens tid” för Moderna Museets utställning 2001. Den sociala medvetenheten ledde henne också till monumentalmålningen ”Penning contra liv” med radikala antifascistiska budskap.

Flanören fortsätter till Tessinparken

I lägenheten på De Geersgatan blir diskussionerna om samhället, konsten och kulturen påfallande dynamiska. Det vita vinet gör oss mer expressiva än vanligt. Vi är rappa i käften med vitt skilda perspektiv.

Sedan flanerar jag igen i Tessinparken där människor finner rekreation och lek. Bland berghällarna i norra delen finns modernisten Egon Möller-Nielsens lekskulptur ”Ägget” som stämmer fint med konstnärens filosofi om konstens uppgift: att bringa oss tillbaka till livet, att levandegöra tinget, att återfinna barnets primitiva känslokontakt med tillvaron. Kanske ett botemedel mot vår tids konsumtionshets, varufiering och objektifiering.

Flanören besöker Moderna Museet

En av dagarna rör vi oss till utställningen ”Rosa segel” som visas på Moderna Museet och som belyser de stora samhällsförändringarna i Sverige under de fyra första decennierna på 1900-talet. Vi promenerar länge, passerar de fashionabla gatorna på Östermalm, Norrmalm och Skeppsholmen tills vi når Exercisplan 4 och Moderna. Tankarna seglar inte bara i rosa utan i regnbågens hela spektrum och mer.

Modernismens spännvidd

Spännvidden i modernismen blir här uppenbar, och berättelsen om hur Sverige gick från jordbrukssamhälle till industrination speglas med verk av Siri Derkert, Vera Nilssson, Nils Dardel, Bror Hjorth, GAN (Gösta Adrian Nilsson) Anna Casparsson, Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald, Sven X-et Erixson. Ragnar Sandberg och fler. Milda bilder och dova, molande, bilder, men också glödgade, sprakande, explosiva. Som om de söker dialog med nutiden och förvandlingar som sker nu. 

Modernismens queera sida

Den queera delen av modernismen får ett speciellt uttryck i postimpressonistiska ”Den Döende Dandyn” av Nils Dardel. Målningen har tolkats som ett farväl till det utsvävande dandylivet i Paris under 1910- talet. Dandyn sörjs mest av kvinnor, men i en skiss sörjs han av män. Dardel hade kärleksrelationer med både kvinnor och män.

I sammanhanget finns den nära relationen och resorna med konstmecenaten Rolf de Maré. Annars visar konsthistorien att GAN är en förgrundsperson i skapandet av homoerotiska motiv, och han uttrycker sig gärna kubistiskt och explosivt i både matrosmotiv och andra motiv som omfamnar geometri, teknik och stadens framtidstro. Det var inte så längesedan det gick att se flera av hans verk i ”Sjömanskompostioner – färgens  dramatik och stadens dynamik” på Sven Harrys konstmuseum. I “Vaktparaden”på Moderna är hans fascination för uniformerade män återigen tydlig.

Monica Sjöö

Vi svalkar oss på Moderna museets terrass med en vacker vy över den kuperade staden som valsar i Mälaren. Här ankrar Skeppsholmens båtar. I bakgrunden Djurgården.

I dessa septemberdagar visas också den retrospektiva utställningen ”Monica Sjöö. Den stora kosmiska modern.” Visst är Sjöö i synk med modernismens avantgardistiska bildspråk, och Siri Derkert var en av hennes förebilder.

Tidigt tog Sjöö ställning för homosexuella och transpersoner, och som helhet gör utställningen upp med maktstrukturer, profit och det patriarkala. Revolterna får även andliga och religiösa dimensioner.

Här är Gud inte en patriark eller härskare. I “God giving birth” från 1968 står en kvinna med ett ansikte som både är mörkt och ljust, gränsle över jorden, och föder barn. Blasfemi ropade många när verket visades först och Sjöö hotades med åtal. Idag blir knappast någon provocerad, och det är nästan befriande att se en feminin aspekt. Bagaget av traditionella och begränsande, patriarkala gudsbilder vilar annars tungt över oss, och i någon mening tror jag att Gud är bortom könsbestämda begrepp.

Almstriden

I genklangerna av modernismen går vi till Kungsträdgården som först var en exkluderande plats, en lustgård enbart för kungahuset och hovet. Under promenaden minns jag Almstriden på 1970-talet.

Stadsfullmäktige beslutade att bygga en biljetthall och tunnelbanestation här, träden skulle sågas ner med motorsågar. Folk blev ursinniga. Evert och Astri Taube tillhörde dem som ställde upp i motståndet mot överhetens diktat. Stadsfullmäktige fick ge sig. Än grönskar almarna och viskar om demokratins och miljöns betydelse.

Modernismen inspirerar 

Livsanden uppenbarar sig på ett särskilt sätt när man har fötterna, ögonen och öronen i såväl dået och nuet.

Modernismen fortsätter att göra avtryck och inspirera. Fast det sägs nu att vi lever i Antropocen. Tänk om man kunde skåda in i en plausibel framtid. Jag vet bara att vägen framåt är att lära av historien, och det finns rörelser i modernismen som kastar ljus över existensen, demokratin och människovärdet.

Gott att tänka på när melankolin och svärtan griper tag i en.

The post En flanör på spaning efter modernismen first appeared on Opulens.

FÖRORTEN. “Kanske identitetspolitikens skevheter har gjort att vi blundar för att vi lever i politiska och samhällsliga bubblor ,” skriver Erik Cardelús.

Det är en afton tidigt i maj. En cykeltur tar mig till Rågsved, söderförorten där jag en gång växte upp. Från nordväst rullar jag ner mot min gamla högstadieskola. Runt omkring mig breder förortens kullar ut sig, husens betongkroppar, den första skira grönskan, fågelsången och skolan där jag en gång var en av många elever.

Men min gamla skola har krympt och krisat. Kunskapsresultaten har rasat, elever har flytt, lärare avlöst varandra. Tidigare hyste skolan uppåt tusentalet elever, med parallellklasser från ettan till nian. Idag är antalet nere på 252 elever, allt enligt Stockholms stads hemsida som jag besöker senare samma kväll. Precis som så många andra kommunala skolor i socioekonomiskt svaga områden har skolan haft det svårt i konkurrensen. 

Så vad gör man med otillräckligt elevunderlag och delvis tomma lokaler? Under ett antal år har det hysts religiösa friskolor i delar av lokalerna. Nu senast med ett framtidsklingande namn på en skolenhet som hösten 2022 stängdes av Skolinspektionen. Bakom beslutet stod Skolinspektionen, men också ett tungt yttrande från säpo som menade att det är en ”miljö som förespråkar enklavisering av samhället i stället för respekt för de mänskliga rättigheterna och grundläggande demokratiska värderingar“. Även ekonomiska oegentligheter fanns med i bilden, enligt lokaltidningen. Stiftelsen som drev skolan invände mot beslutet, men nu är skolan stängd och eleverna har fått söka sig någon annanstans.

I fjol fyllde det svenska friskole- och skolpenning-systemet 30 år. 1990-talets massiva förändringar av skolan inleddes av den socialdemokratiska regeringen, med dåvarande utbildningsminister Göran Persson i spetsen. Först kommunalisering, sedan friskolesystem och sedan mål- och resultatstyrning, allt medan ekonomin krisade som aldrig förr i landet. Den borgerliga regeringen Bildt som sedan tog över stafettpinnen och sjösatte friskolesystemet sade sig vilja skapa valfrihet, konkurrens och vitalisera den svenska skolan. Förstockning skulle ersättas av flexibilitet. Numera domineras friskolemarknaden av ett fåtal stora växande koncerner. Några av dem håller sig med lägre lärarbehörighet, sätter oproportionellt höga betyg och är skickliga på att skära kostnader. Nyligen gick Handelshögskolan i Stockholms rektor Lars Strannegård (DN 10/5-23) ut och varnade för glädjebetygen, som underminerar den meritokratiska tilltron till utbildningssystemet.

Redan 1992 kom en rapport från OECD som varnade för skolsegregation och fallande skolresultat. Men rapporten diariefördes föll i glömska, trots att en så tung spelare som OECD rimligen borde hörsammats extra mycket av en regering som i allt hast implementerar ett nytt oprövat system. Men blott Sverige en svensk marknadsskola har.

Resten känner de flesta till: OECD, samma organisation som varnade för det svenska skolexperimentet – som omvärlden ratat – inledde under tidigt 2000-tal de så kallade PISA-testen, internationella kunskapsmätningar som visade att de svenska resultaten på rekordtid störtdök. Exempelvis menade chefen för PISA-testen, Andreas Schleicher, att ”Sverige hade förlorat sin själ”, att det som tidigare var vår paradgren – den sammanhållna skolan med en stark bredd och hög lägstanivå – hade gått förlorad. Allt sedan dess har de svenska PISA-resultaten kärvat, nu senast med en viss rörelse uppåt. 

Likafullt kvarstår det stora problemet: den skenande mellanskolvariationen. Att de redan svaga skolorna blir ännu svagare, att de många mörka spiralerna fortsätter. Sämst går det för killar med invandrarbakgrund bosatta i utanförskapsområden. Ingen braskande nyhet för någon, ännu mindre överraskande är korrelationen mellan skolmisslyckanden och asocialt beteende, som kriminalitet, våldsbejakande aktiviteter och extremism.

Skolan och samhället har spruckit sönder tillsammans, vilket många dystra röster redan konstaterat. En av dem är rikspolischef Anders Tornberg som konstaterat att ”den här utvecklingen kommer inte brytas om inte övriga delar av samhället gör sitt.” Alla goda krafter måste samarbeta för att strypa den starka återväxten av gängkriminella. ”Det börjar redan i skolan, i förskolan, man måste sätta gränser”. Tornberg säger att det rekryteras tre nya unga till gängen varje dag.

På den södra sidan om centrum och tunnelbanespåret bodde jag i ett område som blandade det bästa folkhemmet hade att erbjuda, med skog och slitna höghus. Sällan känner jag igen min barn- och ungdomstid i dagens undergångssvärtade skildringar av orten. Då fanns det visserligen också knark och utslagna typer, punkband och protester, sociala problem och slitna miljöer. Men mord minns jag inga, men ibland några slagsmål. I dagens Rågsved har det under året varit flera skjutningar, två stycken med dödlig utgång. Under flera år har förorten hemsökts av bilbränder.

Nere på en grönskande äng, kantad av vackra uråldriga ekar, spelade vi fotboll, från ljusnande vår till mörknande höst. Snett ovanför oss, på en gräsbevuxen banvall, rasslade tunnelbanetågen förbi. Ibland kom några av killarna från punkbandet Ebba Grön ner och spelade boll, då klev vi småkillar oftast undan, storögda och fulla av beundran. Det sades att Thåström – eller Pimme, som han kallades då – var bäst; han hade spelat i Djurgårdens ungdomslag. På sommarhalvåret spelades också San Siro-cupen på ängen, en turnering där lagen lade in back öl i potten och vinnaren tog hem allt. På annan äng utspelade sig musikfestival Sellstock. Att som ung kille tjäna sig en hacka på tomglas var lätt.

Flera av mina fotbollskompisar levde utanför reklamkatalogernas kärnfamiljer; de uppfostrades av morföräldrar, ensamstående mammor och delvis av sig själva. Men alla gick vi i samma skola, trots att vissa – som jag – hade turen att ha båda föräldrarna hemma och bokhyllorna fulla av böcker. Idag hade vi säkerligen inte gått i samma skola, inte ens bott i samma område. Aldrig träffats. Kanske rent av skytt, eller skjutit på, varandra.

När jag nu cyklar förbi har ekarna sågats ner och ängen spärrats av. Det ska byggas nya bostäder. Jag krånglar mig förbi, cyklar längs gatan där jag en gång bodde. Den lilla livsmedelsaffären har ersatts av en liten falafelrestaurang, ett ställe som jag en gång fick rekommenderat av en syrisk anhörig till familjen.

Vad vet jag om min gamla ort idag? Inte så mycket, även om jag varit förbi där en handfull gånger sedan jag lämnade platsen under sent 1980-tal. I centrum har Coop slagit igen för länge sedan. Istället finns en affär med orientaliska livsmedel, frukt och grönsaker. Bredvid ligger en affär som säljer baklava och piroger. Ingen bank eller post finns i centrum. Elektronikaffären har ersatts med en diverseaffär där det säljs resväskor, plastsaker och ges hjälp med att skicka pengar till utlandet. Pizzerian har numera fullständiga rättigheter. I ortens utkant, i ett nedgånget industriområde omgivet av skog, finns stora och spännande graffittiväggar. Hit kommer folk från stan på besök. Förortssafari har jag hört det kallas.

Ingen av dem jag växte upp med bor kvar. Befolkningen har nästan helt ändrats, på bara några decennier. Tidigare bodde här en etniskt svensk arbetarklass och en del familjer med rötterna i dåtidens invandrarländer: Jugoslavien, Italien, Turkiet, Finland, Spanien och Grekland. Min katalanska familj var en av dem; min pappa som först fick köra taxi och sedan åka in till staden för att arbeta på ett läkemedelsföretag.

Idag domineras orten av utomeuropeiska invandrargrupper, människor som har svårare att etablera sig på arbetsmarknaden och i samhället. I centrum syns stora familjer och åldrade män som sitter och glor, med tunga blickar och rörelser. Få tycks ha någon brådska till jobb eller någon annan tvingande sysselsättning. Vid ett av mina fåtaliga besök tidigare stod poliser och letade i en rabatt efter droger och ungdomsgården hade stängt på grund av att den befolkades av äldre killar som bestämde och utövade dåligt inflytande på de yngre.

En annan dag, i början av maj 2017, cyklade jag också genom orten. Av en slump klev jag av cykeln och hamnade i samspråk med en man, som visade sig driva en social verksamhet på platsen. Mannen, vid namn Gösta, bjöd in mig till en sliten anspråkslös källarlokal och tillsammans drack vi kaffe. Det blev en lång fika; på ett sällsamt och otvunget sätt hade vi mycket att prata om och han berättade om utsattheten och utanförskapet som växte på orten. Hans förening – med det välkända mottot en för alla, alla för en – hjälpte folk med det allra enklaste och det allra svåraste: från att fylla i en blankett till att få bort sina söner från de växande kriminella gängen. Få dem att sluta stöka och gå tillbaka till skolan. Få dem att bli samhällets medspelare, inte motspelare.

När vi skildes åt, flera timmar senare, lovade jag att skriva något om hans verksamhet, ”bara det lilla räcker”, som han sa på sin nasala stockholmska, söder om Söder. ”Visst, vi hörs vidare”, sa jag, allt medan vi klappade om varandra ute på gatan vid cykeln. 

Men vi hördes aldrig mer. På sociala medier kom nyheten om att mannen hastigt hade avlidit, bara några dagar senare, i slutet av maj 2017. Han drabbades av akut sjukdom mitt i steget, på väg till en av föreningens verksamheter, i färd full med att hjälpa utsatta och utslagna. Under några månader följde jag de många inläggen som beklagade hans död och som luftade oro kring hur föreningen Musketörerna skulle orka gå vidare.

Sex år har passerat sedan sist. Föreningen Musketörerna finns kvar, men det gängvåld och den ökade segregation som mannen oroade sig för har ökat. Han såg den komma, den mörka utvecklingen. Nu, under 2023, har redan två personer skjutits ihjäl i Rågsved.

Under de gångna två åren har jag och en kollega skrivit en bok om skolan, om hur läraryrket utvecklats efter det vattendelande året 1992 och hur detta skildras i vår svenska litteratur. Mycket handlar om utmaningar och utsatthet, segregation och sönderfall, faktorer som bidrar till att förklara dagens skolkris och lärarbrist. En av många berättelser kommer från en ung och hoppfull lärare som arbetar på samma skola som jag gick i under det sena 1990-talet. Det är en kärv och stökig yrkestillvaro, i en brytningstid då de stora vinstdrivande friskolekoncernerna gjorde sitt intåg och dränerade den kommunala skolan på resurser, duktiga elever och lärare. Om vi vill kallar det för skoningslös skoldarwinism eller välgörande konkurrens är upp till var och en att avgöra. Klart är i alla fall att vinsterna har varit större för skolkoncernernas ledningar och aktieägare än de resurssvaga familjerna i orten. 

Egentligen kokar allt ner till en enda fråga: vore inte dagens segregerade och snabbföränderliga samhälle i behov av en skola byggd på stabilare och mer stöttande principer, där samhällsnyttan kommer före egennyttan och bolagsnyttan? Skolan är trots allt vår viktigaste stabilitets- och samhörighetsskapande faktor, ett samtidens ankare och ett hissat segel mot framtidens många hav och horisonter. 

Men skolan är inte det enda som brukar ta stryk i socialt utsatta områden. Här finns en kulturell faktor, en mentalitet som tycks ha blivit hårdare och mer hänsynslös. Det räcker med att jämföra gårdagens protestmusik – punken – med dagens gangsterrap. Båda genrerna skildrar utanförskap, har en utåtagerande energi och när eskapistiska drömmar, men punkens yviga protester har övergått till gansterrappens våldsfixering och statusbegär. Ingen punkare sköt på någon annan, kränkt över av vad som skrevs i en sångtext. Ingen punkare åkte runt i dyra motorstarka fordon, viftade med pistoler och vältrade sig i statusprylar. Här har en lättkränkt, girig och tungt beväpnad hypermaskulinitet tillkommit, en skriande paradox i det hyperkorrekta, jämlikhetssträvande och genussatsande Sverige.

För vad hände med alla jämställdhetssatsningar? Varför har inte den starkt skattefinansierade och ambitiösa genuspedagogiken nått ut till miljonprogramsområdena? Sverige är ju trots allt ett land som gärna yvs över sin jämställdhet, sin rationalitet och solidaritet, men i orten tycks idealen ofta vara annorlunda. Kanske har jämställdheten mest varit ämnad för medelklassen inne i stadskärnan och i de lugna villaområdena. Kanske är det en ideologi som bara förbehålls vissa. Kanske identitetspolitikens skevheter har gjort att vi blundar för att vi lever i politiska och samhällsliga bubblor, där skolan, jämställdheten och kulturen tillåts fungera på radikalt annorlunda sätt beroende på ursprung, klass och bostadsort. 

Den gemensamma visionen om ett samhälle har ersatts att små hårdsegregerade minisamhällen. Eller för att återigen citera säpo-rapporten om skolan som stängdes i Rågsved: ”en miljö som förespråkar enklavisering av samhället i stället för respekt för de mänskliga rättigheterna och grundläggande demokratiska värderingar”.

Mycket hinner man tänka under en cykeltur, ett liv och samhällsutveckling passerar revy, en afton i början av maj. En bit ned för gatan där jag en gång bodde ligger en gångtunnel. Genom denna gråa gångtunnel passerade jag ofta på min väg till skolan. Nu är det platsen för ett brutalt mord i mitten av april då en 21-årig man sköts ihjäl. Och nu, när denna text skrivs, har det hunnit bli ännu en dödsskjutning här, i denna socialt utsatta söderförort. Och för ovanlighetens skull har en rikspolitiker – justitieminister Gunnar Strömmer – varit här, med beklagan och löften om hårdare tag.

Jag stiger av cykeln och tar av mig hjälmen. Vid tunnelns ena ingång står det skrivet ”Rest in peace young soul”. Texten är röd och tycks rinna ner för betongväggen. På kanterna av texten syns fyra hjärtan. En lätt bris fläktar genom håret. Borta i träden nere i skogsbrynet sjunger fåglarna denna afton i början av maj.

The post Vad hände med alla jämställdhetssatsningar? first appeared on Opulens.

MÖTE. Mats Barrdunge berättar om ett möte mellan en rumän, en mexikan och en svensk. Mötet utmynnar i vänskap,  en slutsats och handlingskraft.

En rumän, en mexikan och en svensk möttes en kall decembernatt i hörnet vid Döbelnsgatan/Rådmansgatan i Stockholm. Rumänen, som var 39 år, kom från en stad i östra Rumänien och hade arbetat i en textilfabrik men fått ryggproblem. Han reste till Sverige och Göteborg där han arbetade på ett företag som senare gick i konkurs. Han flyttade då till Stockholm och blev hemlös, sov på centralstationen och samlade pantflaskor på nätterna.

Mexikanen som var i 60-års åldern började sin emigrationsresa först i USA där han studerade på ett universitet och flyttade senare till Sverige där han tillsammans med en landsman öppnade Sveriges första tacorestaurang på Birger Jarlsgatan. Den gick omkull efter några år och därefter arbetade han som tidningsbud och avancerade till filialföreståndare tills han fick problem med sina knän, som senare fick opereras.

Svensken var högt studerad men föga framgångsrik och skröt om att han var en av Sveriges första rappare. Han hade som agiterande filosof i bandet Ras 1 medverkat i Sveriges Television ett flertal gånger på 1980-talet. Sitt första tv-framträdande i ett direktsänt program 1985 inledde han med raderna ”Jag vill ha makt, men bara över mitt eget liv”.

Hans anarkistiska texter, rebelliska approach och en extrem frisyr ledde däremot inte till någon andlig revolution.

Det sällsamma med detta oväntade möte mellan tre så vitt skilda personer var inte att de alla delade varsin beskärda del av livets motgångar utan att alla tre utstrålade varsitt slag av positiv energi. Det gemensamma glada humöret gav också var och en del av dess förstärkande effekt.

Men allt var inte längre som vanligt i Sverige. Lågavlönade och framförallt invandrande arbetare kämpade mot både snabba prisökningar och svåra arbetsvillkor. Svensken och mexikanen bestämde sig därför att starta projektet: Rör inte min arbetskompis!

The post Tre vänner i en svår tid first appeared on Opulens.

ELKRISEN. Jag sitter här i kölden och tänker. Jag sitter här i köket och tänker. Jag tänker exempelvis på den bisarra monarkin. På att politiker, näringslivstoppar och rika bara fortsätter att spotta oss andra i ansiktet. På hela sörjans absoluta bottenplatta: den religiöst färgade kapitalismen, marknadsekonomin och tillväxthysterin. Som om allt detta vore i enlighet med naturlagar, när det egentligen handlar om kulturlagar.

Jag tänker på de ökade klassklyftorna. De etniska kollisionerna. Misogynin inom stora delar av befolkningen. På att livets mening, som jag funderat mycket på, tydligen handlar om ”priset vid pump”. Jag tänker på att Stockholm är så förfärligt överrepresenterat i så många avseenden. Som om exempelvis jag, i Ranrike, saknar kompetens och betydelse. Jag tänker på att det är ungefär 100 personer som befolkar alla program, soffor och debatter. Man skriver: ”ingen skriver något om…” när jag skrivit 150 artiklar i ämnet.

Jag tänker på segregationen – den ekonomiska och den etniska – som numera inte ens socialdemokratin bryr sig om. Jag tänker på den uppenbara historielösheten och obildningen i de självutnämnda övre skikten. Men samtidigt väntar jag naturligtvis ivrigt på Ebba-pengarna som, kommer… som kommer… som kanske kommer.

Carsten Palmer Schale

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Tankar i elkrisen first appeared on Opulens.

PUNKATTITYD. Maria Johansson har träffat Stockholmsbaserade Konsthall 323 som använder sig av okonventionella metoder. Till exempel att använda bilen som konsthall. Är det punk? Punkattityd säger de själva. På måndag deltar de i radiokonstfestivalen Radio art zone.

Konsthall 323 är en konstinstitution som drivs av konstnärerna Frida Krohn och Ylva Trapp, i en bil. Verksamheten grundades 2010 och är aktiv oftast i Stockholmsområdet, men vyerna skiftar. De dyker upp när och där de behövs, säger de själva. Jag lyckades träffa dem för en intervju.

Hur startade ert projekt?

– Vi träffades när vi utbildades på konsthögskolan i Umeå och startade detta projekt några år efteråt. Dels lockades vi av att skapa något gemensamt, dels var det ett sätt att få bestämma själva hur vi ville ta plats. Konsthall 323 är frigjord från etablissemanget och en plats för förutsättningslöst undersökande och vi kan byta vy när vi vill.

– Vi influerades av att det just då öppnat många nya konsthallar i Stockholm, t ex Bonniers och Sven-Harrys. Det kändes bra att ha en egen konsthall, det blev ett bra rum för oss att verka i. Vi betraktar oss som en institution och ser oss själva som konsthallschefer.

Vilka mål hade ni och vad har hänt på vägen?

– Vi har aldrig haft en målbild. Det har blivit allt tydligare med tiden att vi hela tiden väljer väg. Hade vi börjat idag med de erfarenheter vi gjort hade vi antagligen gått till väga på samma sätt.

– Vi gör ca 3-4 projekt per år med andra konstnärer, ibland kontaktar vi dem och ibland kontaktar de oss. Vi gör också egna projekt i Konsthall 323. Vi har till exempel under en period haft ett projekt med Saltsjöbaden som plats. Där har vi undersökt hur samtidskonsten syns i Saltsjöbaden, som i stort sett består av bara villatomter, genom att dyka upp på olika sätt i området. Vi har som exempel gjort en musikal på plats i Saltsjöbaden med text ur Saltsjöbaden-avtalet. Vi var nyfikna på om avtalet mellan fackförbund och arbetsgivare år 1938 kunde skönjas i eller på platsen idag.

– Ett annat av våra egna projekt kallade vi för ”Måste man vara 2 för att stå ut i världen?”. Det var en samtalsserie där vi bjöd in till samtal i bilen, runt den frågeställningen.

Det blir mer icke-auktoritärt i en bil, man behöver inte känna sig liten som man ibland kan göra inför en stor konstinstitution.

Vilken respons har ni fått från omvärlden på er verksamhet?

– Den vanligaste frågan vi får är ”varför har ni inte en större bil”. Att allt har begränsningar blir mycket tydligare i en bil. Men vi känner inte själva att det är för lite plats.

– Vi möter mycket glädje med projektet, folk tycker det är ett roligt projekt. Vi upplever att vi har ett tomrum att fylla. Poängen har aldrig varit att nå ut. Vi vill dyka upp där vi tycker det behövs och vi vill ha frihet att byta fokus ofta. Det lilla formatet väcker intressanta frågor om konstens relevans och mening. Vad är garantin för att något är intressant? Att en person ser det eller 1 000 personer? Vår konsthall blir snabbt full, kommer 5 personer blir det kö, då känns det som succé. Men det behöver inte komma någon för att det ska bli meningsfullt. Det är själva görandet som är meningsfullt.

– Vid tiden då vi startade pågick många långa, ofta inspelade, samtal om samtidskonst på olika samtidskonst-scener. Vi tog efter det med valde att bara ha en publik på 1 person. Vi valde medvetet att inte dokumentera detta då vi ofta upplevde inspelningarna av dessa samtal på etablerade konstscener som tråkiga att titta på.

Hur funkar bilen som konsthall?

– Vi betalar ingen hyra. Vi kan flytta när vi vill. Det blir mer icke-auktoritärt i en bil, man behöver inte känna sig liten som man ibland kan göra inför en stor konstinstitution. Det går att arbeta snabbt, vilket är ett av våra motton. Man slipper långa beslutsprocesser och kan prova sina idéer direkt. Å andra sidan har vi ingen toalett, och ibland är det kallt, och det uppstår snabbt kö.

Hur samhällskritiskt är ert projekt? Hur ser er relation till konstetablissemanget ut? Spontant tänker jag att ert projekt påminner om musikens punk?

– Det finns mycket samhällskritik i projektet. Vi tänker på det men vi pratar inte om det utan har vårt fokus på att ”göra”. Vid ett tillfälle stod vi utanför Liljevalchs. Det var konstnären som valde platsen men det går att läsa in kritik mot etablissemanget i det valet av plats.

– Vi har en medveten punkattityd men inte en punkestetik. Vi vill inte vänta på att någon ger en tillåtelse att vara verksam för man kanske aldrig blir vald. Det tar kraft att vänta på att bli inbjuden men ger kraft att ”göra”.

Hur funkar det i den konstnärsdrivna konstvärlden, uppstår inte samma hierarkier där som i den kommersiella, med tiden?

– Vi ser det som att vi tillhör den konstnärsdrivna konstvärlden men att det är slumpartat, det har blivit så.

Framtidsplaner?

– Den 20 juni deltar vi i radiokonstfestivalen Radio art zone, https://radioart.zone/monday-20-june i Esch, Luxemburg. Radiokonstfestivalen arrangeras i samband med det europeiska kulturhuvudstadsåret 2022.

– Vi kommer att göra en 22 timmar lång radiosändning som kommer att handla om stål, olja och resan till Esch.

The post Med bilen som konsthall first appeared on Opulens.

CLIMATE. “The opportunity with the Stockholm + 50 conference is to get us back to focusing on fundamental global risks. At the same time as the ongoing war takes up a lot of attention”, writes Waldemar Ingdahl of the Global Challenges Foundation.

Sweden is hosting, together with Kenya, the UN’s climate conference Stockholm 50+. Fifty years after the UN’s first environmental and climate conference took place, the Stockholm Conference in 1972. It led to the “do no harm” principle, namely that states are obliged to prevent, reduce and control the risks of environmental damage to other states. It also led to the creation of the UN Environment Programme UNEP and the establishment of World Environment Day, held on 5 June each year.

 The ambition of Stockholm+50 is to draw attention to the 50th anniversary of the world’s first environment and climate conference and to make courageous science-based decisions to act against contemporary crises in climate and biodiversity, prosperity, and the economy.

 The intention is for multilateralism to be discussed as the basis for achieving current goals and future prosperity and well-being and to act as a springboard for reform work. Stockholm+50 is designed as a collaborative and multi-party meeting, open to various participants who are invited to share experiences and initiatives to protect the planet and contribute to sustainable and inclusive development.

 As Stockholm+50 is not part of the UN’s climate convention UNFCCC or the convention on biological diversity CBD, the meeting is outside the processes by which the world community makes decisions. Criticism has been leveled at the conference for not appearing to lead to a sharp resolution, which in turn would mean that the conference’s objectives are unclear. 

Climate change has been a hot topic and a political priority for a long time, and we are already doing much, at a significant cost. 

Greta Thunberg’s famous “blah, blah, blah” speech could perhaps be repeated this year. The situation looks depressingly familiar for an observer who participated during Stockholm + 50 this year and still has last year’s COP26 in fresh memory. Then as now, young environmental activists see the conference as a slow and insufficient way of dealing with acute problems.

 Much of the focus of the COP 26 conference ended on the global divide between north and south. The Western world’s efforts to deal with environmental degradation and overpopulation were opposed to the desire of developing countries for industrialization and prosperity. Knowledge of an ongoing environmental crisis is circulating globally, but it was perceived and handled differently by the conference’s different power blocs and countries.

Climate change has been a hot topic and a political priority for a long time, and we are already doing much, at a significant cost. 

However, the idea, expressed in Greta Thunberg’s “blah blah blah” speech, that we are not currently doing anything about the problems is unreasonable. It is difficult to think of any other issue where there is such a broad consensus despite a divided world, which includes all major political parties, trade unions, employers’ unions, the research community, and civil society. The consciousness about the issue is clearly present.

It is good to discuss and know where you are going, not least about climate change and biodiversity loss, whose conventions and meetings are so technical. They are closely related but have rarely been discussed. But it is important to see where the problems lie and how risks are affected. This is to prepare for future agreements and upcoming conferences.

There are now so many climate-related instruments that climate and development policy is often messy and inconsistent. The challenge is not to “do more”, but to sort out, rationalize, and streamline the policies to strive for environmental goals more rationally and cost-effectively. Where can the easiest efforts be made, not least in a world strained by war with nuclear threats, pandemics, and what seems to be a severe recession?

 To get a kind of overview and try to understand what needs to be done is global “tipping points”.

 A tipping point is a critical turning point, where a minor system disturbance initiates a self-reinforcing process that irrevocably drives the system further and further away from its initial state of equilibrium. Ecologists have long been aware of tipping points in local and regional ecosystems. Now they are used to explain and understand shifts in biophysical systems, while the concept was previously used in changes in markets or major crimes in societal patterns and norms.

 There are long-term costs of not making well-planned decisions and examining which reforms or new global institutions may be right. Therefore, a scientific understanding and dissemination of knowledge about global decision-making systems is good to discuss. Tipping points are also useful for understanding when the action really has an impact so that we do not stop too soon or stick to it even if its benefit is low.

The Stockholm + 50 conference opportunity is to get us back to focusing on fundamental global risks. This at the same time as the ongoing war takes up a lot of attention. Therefore, it is important to achieve peace on earth and peace with the earth.

The post New solutions for global risks? first appeared on Opulens.

FLYKTINGKONST. Den kinesiske och politiskt kontroversielle konstnären Ai Weiwei är på besök i Stockholm och invigde igår onsdag sitt konstverk “Arch” utanför Nationalmuseum.

Museet publicerar på Instagram ett inlägg där konstnären poserar framför det 12 meter höga konstverket i polerat rostfritt stål, som ursprungligen gjordes för en utställning i New York 2017.

Skapelsen påminner om en fågelbur med en öppen passage igenom och enligt Ai Weiwei symboliserar silhuetten av två sammanflätade mänskliga figurer den fria passagen för alla folk och vädjar om en värld utan gränser.

Till Sveriges Radios Kulturnytt säger konstnären att han tycker att skulpturen passar bra i Stockholm som tagit emot flest flyktingar per capita i Europa.

– Ganska imponerande. Nästan allt visar på att Sverige är mycket öppet, säger Ai Weiwei, som själv sedan några år tillbaka bor i Berlin.

Avtäckningen av “Arch” ägde rum i samband med Brilliant Minds årliga sammankomst i Stockholm. Konferensen – som 2015 skapades av Spotify-grundaren Daniel Ek och tidigare Avicii-managern Ash Pournouri – är en exklusiv konferens för världens techelit och har i år talare som Malala, Esther Perel, Alicia Keys, Gabriela Hearst, Edward Norton och Alexis Ohanian på programmet.

“Arch” är den första i en serie av offentliga kulturinstallationer som Brilliant Minds kommer att stödja i Stockholm under de kommande fem åren, skriver digitala konst- och designplattformen FAD Magazine.

Kristina Erkenborn/TT

The post Ai Weiwei i Stockholm för att inviga skulptur first appeared on Opulens.

BARNENS RÄTT. Illustratören och författaren Marit Törnqvists kärlek för barn tände hennes engagemang för de asylsökande ungdomarna som kom till Sverige 2015, men som efter långa asylprocesser tvingades fly vidare. På den internationella flyktingdagen installerar hon sitt konstverk Den stora saknaden, på Mynttorget i Stockholm, för att uppmärksamma situationen med minnestexter om de saknade.

Ditt konstverk, Den stora saknaden, kommer att installeras på Mynttorget i Stockholm den 20 juni, på den internationella flyktingdagen. Kan du berätta lite om verket?

– Det består av drygt 500 olika brädor med handskrivna minnestexter efter flyktingar som av olika anledningar har lämnat oss. De flesta är människor från Afghanistan som har kommit till Sverige 2015 och hamnat i en fälla av långa väntetider och rättsosäkra beslut som har orsakat ett enormt lidande. En del har blivit utvisade till kriget de flydde ifrån. Tusentals har flytt till andra europeiska länder efter avslag och en del, alldeles för många, har tagit sina liv. Jag har samlat texter från människor i hela Sverige som hade nära kontakt med de här personerna och som nu känner djup sorg och enorm oro över deras öden. De här 500 är en symbol för minst tio, kanske tjugo, gånger fler som har hamnat i de här fällorna.

Vad kan det stå på en bräda, exempelvis?

– Jag kan läsa några för dig, till exempel; Milat, din jacka hänger kvar i hallen. Nu gömmer du dig för talibanerna i Kabul. När ditt LMA-kort skulle förnyas blev du gripen och deporterad, kallad illegal. För mig är du alltid bara en människa.

– Käraste Latif, från fredagsmyset i soffan till ensamheten i tältet. Efter fem år i Sverige och avslag som barn tvingades du våren 2019 fly vidare. Saknaden gör ont, barnen frågar efter dig, vad kan jag svara?

– Du tvingades lämna Sverige efter maj 2018, efter 1053 dagar på gatan fick du äntligen uppehållstillstånd i Frankrike, våldtagen, knivhotad, utan skydd och pengar. Men du gav inte upp, kämpade för rätten att leva utan krig.

Hur har du kommit i kontakt med alla dem personer som har skrivit?

– Det började med att jag själv skrev texter när jag hade förlorat i princip alla de flyktingvänner jag hade kontakt med här i Sverige. Efter att ha varit otroligt nära dem under fem-sex år var de tvungna att fly vidare. En del hade bott eller gömt sig hos mig och jag hade sett allt, inklusive självmordsförsök. Det finns flera texter som handlar om killar jag själv hade hemma, som var extremt dödshotade men inte fick skydd i Sverige. Jag hade inte förväntat mig att det var så illa. Efter fem år av en kamp som bestod av att skriva insändare, brev till politiker, starta aktionsgrupper och demonstrationer utan att någonting hjälpte, gick jag tillbaka till min konst. Men under de här åren lärde jag känna en massa människor som befann sig i samma sits och vi hjälptes åt.

Hur ser situationen ut som du främst vill uppmärksamma med ditt verk?

– Jag tror att det är migrationsverkets bedömning, rättsosäkerheten, det jag ser som kärnan i hela problemet. Många som har kommit till Sverige är av etniciteten hazara, en otroligt utsatt grupp i Afghanistan som mördas av talibaner, det sker etnisk rensning. Jag har läst väldigt många avslag, beslut och domar och jag var chockad. I princip kunde de ge avslag till alla och jag tror det var ett politiskt val. De har offrat otroligt många människor som faktiskt välkomnades 2015, som kom till familjer som verkligen ville ta hand om dem, som började i skolan och blev en del av våra liv.

– Faktum är att tusentals har flytt och fått asyl i andra länder, till och med i länder där det är svårt att få det. Migrationsverket tyckte att deras berättelser inte var trovärdiga, men jag och alla andra som försökte stötta den här gruppen såg deras lidande på nära håll och hörde deras flyktberättelser gång på gång. Vi visste att de talade sanning. Det är extremt svårt att berätta om dessa trauman, våldtäkter och familjer som har dödats, att då inte bli trodd ger ett obeskrivligt lidande.

Vad hoppas du att din konst kan bidra med här?

– Jag och de 150 personer som lämnat texterna skapade någonting tillsammans som vi alla behövde, ett monument för de vi saknar. Vi känner oss oberoende av alla politiker och myndigheter, de kan inte ta ifrån oss det här på något sätt. Ett konstverk kan ibland konfrontera och drabba människor på ett annat sätt än debattartiklar och insändare. Jag hoppas att människor som inte har en aning om det som har skett börjar undra. Det handlar ju trots allt om en ’Afghanutlämning’ som har tystnats ner.

– Det är fantastiskt att Jan Eliasson är så tagen av det här och vill inviga. Sedan har jag fått en rad fina talare med mig som är väldigt insatta på olika sätt. Vi har bjudit in alla från riksdagen utom SD.

Du har varit engagerad på flera sätt och tagit initiativet till workshops på flyktingboenden, sett till att 30 000 bilderböcker på arabiska delades ut till syriska flyktingbarn och att antologin En bok till dig gavs ut på arabiska som välkomstpresent i Holland. Vad är det som får dig att engagera dig?

– Det började 2014-15 då jag, som alla, såg de här bilderna på överfulla båtar och folkmassorna som var på väg mot Europa. Jag minns väldigt väl bilderna på små barn som sprang för sina liv, på staketen med elektriska stängsel och taggtråd runt Europa, människor som försökte pressa sina barn över, under eller mellan dem för att komma i säkerhet. Det var så konfronterande för mig, jag ville bara gå till närmsta asylboende och be om ursäkt för staketen. Jag började teckna med barnen på ett boende i närheten av där jag bor för jag ville visa dem att de också hade rätt att vara barn här.

– Så det började med barnen, jag är ju ändå en barnboksmänniska, och att jag inte klarade av att se när de sprang för sina liv och sedan stötte på ett staket. Det tyckte jag var helt förfärligt och det tycker jag fortfarande.

Read with me är ett annat projekt du är involverad i som tillgängliggör böcker för utsatta barn i Iran, bland annat många afghanska flyktingbarn, och workshops med gatubarn. På vilket tror du att just böcker och läsning kan ha för betydelse för barnen?

– En bok är mycket mer än utbildning och en upplevelse. Genom att läsa med de här barnen så visar man dem en värld som är mycket större än deras egen. Böckerna som delas ut kan handla om mod, hopp, ensamhet, utsatthet, kärlek, teman som de kan känna igen sig i. Till exempel Astrid Lindgrens bok Sunnanäng, som jag har illustrerat, har kommit ut i Iran och är väldigt populär inom projektet. Boken handlar om två extremt utsatta barn som hamnar i ett sorts paradis, och det kan ge de här barnen hopp och kraft. För barn som är utsatta är läsning att bredda sin blick, drömma och få försvinna in i en berättelse.

Den här kärleken för barn är något som du och Astrid Lindgren delar. Du har ju illustrerat flera av hennes böcker och designat Sagotåget och Villa Villekulla på Junibacken. Vad har hennes berättelser betytt för dig och inspirerat dig i ditt skapande?

– Det jag tycker är fantastiskt med hennes berättelser är att hon pratar om allt med barnen. Hon är en ärlig och modig författare som inte bara berättar om den underbara lekfulla barnvärlden men även vågar skriva om mörka sidor av livet. I Madicken är grannen alkoholist och finns ett krig i bakgrunden, i Emil ser man fattighjonens öde. Jag tror att de berättelserna blir väldigt starka för barn just för att de ger en idyll inom en värld som är realistisk och på riktigt, den är inte sockersöt. Det är nog också kärnan till att jag gillar att prata öppet med barn, och med alla, om hur det är och inte dölja det svåra. Det modiga i att visa hela världen för barnen är någonting återkommande som jag inspirerats av när jag har gjort mina bilder.

Du utbildade dig på Konstakademin i Amsterdam, Gerrit Rietveld Academie, där du idag bor och arbetar. Hur kom det sig att du valde att bli just illustratör, och sedan även författare, och till just barnböcker?

– Dels gillar jag att berätta och jag gillar ord och bild ihop. Det kan vara så att jag helt enkelt har ett sätt att berätta som är tillgängligt för barn. Jag har också gjort flera böcker som många vuxna läser, till exempel Flickan som försvann och Den lyckliga ön. De är så enkelt skrivna att ett barn förstår dem men en vuxen kan känna igen även andra saker i texten. Ofta gör jag böcker med olika djup, min senaste kom ut i april i Holland och heter Sköldpadda och jag. Jag har också väldigt lätt för att få kontakt med barn och där kan jag känna igen det som Astrid hade, att jag dras till barn.

Vad pågår annars i ditt liv just nu?

– Jag ska snart börja med en ny barnbilderbok, den kommer att handla om ett stort tema som jag har tänkt på under flera år. Under den här tiden har jag samtidigt hållit på med Read with me och är mentor för sex illustratörer från Iran som skapar bilderböcker. Jag håller även på att utveckla antologin på arabiska så att den ska kunna delas ut på sex olika språk till alla som söker asyl i Holland. Jag vill att alla barn får direkt tillgång till vår barnlitteratur när de kommer fram.

– I september fick jag ett stort internationellt pris i Moskva som handlar om läsfrämjande, det största i världen faktiskt, så jag var där och tog emot priset. Det har haft till följd att jag har föreläst ganska mycket i Belgien och Holland under våren, dels om betydelsen av böcker för barn. Jag ska också utveckla vad jag mer vill göra mer med Den stora saknaden. Det är mycket på gång samtidigt i den här lilla stugan i skogen!

Vilka är dina förväntningar inför den 20e?

– Dels ser jag fram emot att träffa alla talare och få till ett möte mellan dem och alla som har skrivit texter. Bara att få träffa dem gör den dagen till lyckad för mig. Riksdagsledamöter möter personer som har gömt flyktingar och lider med dem, och jag känner att Sverige får konfronteras med det de tror att de är, det ’humana’ landet. Jag vill utmana den bilden. Jag har också bjudit dit migrationsverket och hoppas att de vågar komma och titta, beslutsfattare som kanske tycker det här är obehagligt.

– Men dagarna efter, när det är betydligt lugnare, hoppas jag att människor stannar till och börjar ställa frågor. Jag hoppas att jag öppnar ögon, det är naturligtvis det jag vill. Som konstnär är ju det viktigaste.

The post Helgporträttet: “Det började med barnen” first appeared on Opulens.