PRISAD. Bibliotekarien Eva Holmström i Söråker utses till Årets läsfrämjare av Pascal Engmans stiftelse. Hon får priset på 25 000 kronor för sina insatser för ungas läsande genom sitt arbete på Söråkers Folkets Hus där hon jobbat sedan 90-talet.

“Genom att inte rucka på bibliotekets självklara plats som en samlingspunkt och stöttepelare i Söråker, har hon berikat de unga invånarnas liv i flera decennier”, lyder en del av motiveringen.

Pascal Engmans stiftelse bildades 2020 av deckarförfattaren och journalisten Pascal Engman och syftar till att främja ungas läsning och språkbruk.

The post Bibliotekarie prisas av Pascal Engman first appeared on Opulens.

Artisten Sofia Jannok släppte nyligen ett nytt album där hennes inre känslor för första gången står i fokus. I veckan delade dessutom hennes stiftelse Sofia Jannok Foundation ut stipendier till tre samiska konstnärer som just nu skriver historia på Venedigbiennalen. 

Sofia Jannok Foundation har nyligen delat ut sina årliga stipendier till personer som verkar för urfolks rättigheter. Hur kommer det sig att du startade stiftelsen och att du delar ut de här pengarna?

– Det kom sig när jag började turnera utanför Sápmi 2006, både i Sverige och utomlands, och märkte att majoritetsbefolkningen hade en helt annan historia och världsuppfattning än den norm som jag har vuxit upp med. Jag fick många frågor som rörde samer i allmänhet men inte så många frågor om mig. Den otroligt låga kunskapen hos allmänheten påverkar min vardag direkt, inte bara som artist utan som människa, eftersom jag insåg att inte heller beslutsfattare vet vilka behov mitt folk behöver för att kunna existera. Jag kände att jag behövde göra någonting konkret och grundade då stiftelsen, som varje år försöker dela ut stipendier till någon jag tycker har verkat för Sápmi eller för andra urfolk.

I år är det tre samiska konstnärer som får stipendiet á 30 000 kronor vardera, Máret Ánne Sara, Anders Sunna och Pauliina Feodoroff. Varför blev det just de här tre personerna?

– Máret Ánne Sara har jag tänkt på sedan länge, hon har visat stort mod i och med att hennes bror har varit i rättegång i Norge där de har regler kring tvångsslakt. Där är det staten som bestämmer hur mycket ren en renskötare får ha, han skulle leva på tjugo renar vilket är lika absurt som att be någon leva på typ 2000 kronor om året. Hon gjorde en jämförelse med USAs utrotande av bisonoxarna där man bildade stora högar av skallarna, och gjorde likadant fast med renskallar.

– Det kändes naturligt att även dela ut stipendier till Anders Sunna och Pauliina Feodoroff eftersom de här tre har blivit utvalda till en av världens största, viktigaste och äldsta konstbiennal i Venedig. De har dessutom fått omforma den nordiska paviljongen till en samisk paviljong, det är en historisk företeelse att ett urfolk har en egen paviljong på Venedigbiennalen. Anders Sunna för fram sin familjehistoria, precis som Pauliina Feodoroff gör på finsk sida av Sápmi. Alla tre kommer från olika nationer och alla påverkar samhället med sin konst.

Vad tror du att den samiska paviljongen kan ha för betydelse för samer och annat urfolk?

– Jag tycker ofta att konsten och kulturen är i framkant och visar på vad samhället borde ha gjort för urfolk för länge sedan, och det är kulturens uppgift till stor del. Att försöka påverka allmänhetens uppfattning och ge andra perspektiv än de vi är vana vid att se.

– Jag tycker de är ascoola som utmäter en del för Sápmi, något vi har strävat efter som folk sedan kolonialiseringens början men inte har lyckats med. Det koloniseras fortsatt idag och vi får allt mindre utrymme för våra livsvillkor, så jag tror definitivt att den här paviljongen kan inspirera allmänheten och väcka nyfikenhet. Det här är en angelägenhet för hela Europa, där samer är det enda erkända urfolket. Drottningen i Norge invigde och det satte ljus på utställningen, som är väldigt samhällskritisk, så det når ju fram till makten helt klart.

På vilket sätt påverkar den okunskapen villkoren för samer och Sápmi som plats?

– Det är skrämmande hur mycket det påverkar. Faktum är att vi har väldigt stark rätt i Sverige men de myndigheter som ska se till att den rätten respekteras har inte kunskapen. Vi samer blir utestängda från de rummen, men om ny kunskap inte når beslutsfattarna så spelar det ingen roll hur stark rätt vi har. Det ger sådana allvarliga konsekvenser att jag ibland inte törs tänka på vad det kan innebära i framtiden, jag har fullt upp med att skydda land och vatten.

Vilken potential har konsten att verka för förändring? Jag tänker både på stipendiaterna och på din musik.

– Jag är själv konsument av kultur och blir påverkad in i själen och hjärteroten av konst, musik och böcker på ett helt annat sätt än av en nyhetssändning. Och det är vad det hela handlar om, vi är alla människor med samma spektrum av känslor och där har kulturen en säregen funktion och möjlighet att nå ut. De stora samhällsförändringarna har inte kommit från makten först, det är opinionsbildning som har legat till grund och sedan har makten fått ändra sig efter vad folket vill.

– I Sápmis fall är vi censurerade från historieböckerna och från berättelsen om Sverige och Norden, men där kan kulturen bidra med att lyfta fram att vi visst finns, vi har funnits hela tiden och har inte tänkt att fara någonstans.

Vad har du för långsiktiga mål med Sofia Jannok Foundation?

– Det långsiktiga målet är att freda land och vatten för all framtid, ett väldigt stort men nödvändigt mål. Vi är ju mitt i en klimatkris och det handlar inte om urfolk i synnerhet utan om att alla ska ha någonting att andas och leva av. Vi fokuserar mycket på att skydda skogen i Sápmi i och med att den är så hotad.

– Vintern 2020 gjorde jag och min sameby en kampanj när Sveaskog skulle avverka 700 hektar naturskog under bara några veckor. Vi lyckades stoppa den men det är så många samebyar som är i samma situation. Vi jobbar för att det inte ska gå så långt att varje sameby behöver göra en sådan kampanj och ställa sig mellan maskinerna. Våra rättigheter ska respekteras långt innan maskinerna kommer.

Vad är det som har fått dig att engagera dig i de här frågorna om urfolks rättigheter?

– Jag tror att det kom med modersmjölken. Jag har föräldrar och morföräldrar som är engagerade och som har varit med sedan början av 1900-talet när samer började organisera sig mot staten. Både på mammas och pappas sida har vi renskötsel och ett starkt språk, så det är svårt att inte vara engagerad.

– Jag blev vuxen ungefär samtidigt som jag startade stiftelsen och hade börjat arbeta heltid med artisteriet, och det var som att ta vid där de tidigare generationerna har höjt sina röster. Det var vår tur att fortsätta deras kamp och det kommer också de yngre att göra. Kampen att stå upp för sin rätt har funnits så länge som staten har stulit och rövat, jag ser det som ett ansvar att fortsätta.

Ditt politiska engagemang speglas även i din musik, men på det nya albumet Lávv u har du låtit mer personliga känslor stå i fokus. Hur kommer det sig?

– Jag hade ett stort behov av att vårda min inre värld efter albumet innan, This is my land, där jag inledde varje konsert med att komma inmarscherande med sameflagga i rustning som snölejoninna. Jag tror att jag hade försummat människan bakom rustningen.

– Jag tänkte inte att det skulle bli ett helt album utan hade bara behov av att skriva om saker som hade skett som jag inte hade ägnat någon omsorg. Det var en väldigt fin och lång process. Kärlek har säkert alla musiker i hela världen skrivit om men jag kom på att göra det först på mitt femte album, kärlek är stora saker.

På ett sätt tänker jag att även ditt politiska engagemang kommer ifrån kärlek?

– Precis, det är fint att du tar upp det för jag upplever att allt det här har samma källa. Jag skriver ju om det som känns allra starkast och jag tror definitivt att allting har med kärleken att göra. Och rädslan för att förlora någonting man älskar väldigt mycket, oavsett om det är en människa eller ett hem.

Vilka känslor har du velat uttrycka med den här senaste plattan, Lávv u?

– Jag tar ofta in det visuella i musiken, även om det inte alltid märks, och har samplat skogssus. Jag kände att jag behövde skydd från de karga vindarna jag alltid var i och jag upplever att jag först då, när jag är i lä, törs vara sårbar. Och där uppstår en väldigt fin gemenskap med hela mänskligheten, det som jag går igenom nu, sårbarheten och känslan av att ha fallit och bara vill få vara, det är någonting väldigt fundamentalt för människan.

– Jag tänker på alla kriser man går igenom världen över, men musiken finns alltid ändå och vi har alltid behövt den att finna tröst i, vara tillsammans i och kanske för att hitta en frist från det som pågår. Skivan bottnar i det och därför ville jag också använda den här ordleken Lávv u, med det samiska ordet för tältkåta lávvu. Det är en cirkulär byggnad där man samlas runt en eld och den står för skydd, värme och gemenskap. Väggarna är bara en tältduk där sångerna kan sippra igenom och ut till omvärlden, det är inget slutet rum utan en världsangelägenhet och en kärlekshandling – lavv.

Du mixar olika sound, både instrumentalt och språkligt, vad har du inspirerats av?

– Allt möjligt! Jag tänker att människan är mer mångfacetterad än enhetlig och att det egentligen är mer naturligt att gå mellan olika genrer och språk. De flesta människor i världen lever ju med flera olika språk och kulturer i sin vardag. Även om man gärna vill dela in musik i olika genrer så upplever jag att det börjar släppa lite grann. Jag har aldrig varit rädd för att mixa och ha flera olika sound på samma album, för jag tänker att det är så vi är.

Jag kan tänka mig att det kan vara begränsande att placera in skapandet och sig själv i ett fack.

– Ja, jag lärde mig i ett annat sammanhang att man inte behöver sätta men mellan känslor. Man kan vara både rädd och förväntansfull, samtidigt. Om vi öppnar upp oss för det här tänker jag att människan kanske kan må lite bättre.

Det är inte långt kvar tills du ska ha konsert i Göteborg, 1 maj, vad har du för förväntningar inför den?

– Jag ger väldigt få konserter nu, en i fjol och en i år, så jag är både rädd och förväntansfull! Glad och nervös. Jag har stått på den scenen på Stora teatern förut och blev så väl mottagen, så det känns som ett tryggt space. Jag vill hålla liveframträdandet smått för att skapa den här intima känslan och har bara med två musiker. Vi kommer att göra tolkningar av de nya låtarna på Lávv u-albumet, utan att återskapa det elektroniska genom tracks. Just för att det ska bli så organiskt och levande som möjligt, som ju liveframträdanden ska vara.

Vad mer kommer du att fokusera på framöver?

– Jag är väldigt inne på att skriva litterärt just nu och skriver på en bok som jag hoppas kunna göra klart det här året. Det är jätteroligt! Den är baserad på verkligheten och på min släkthistoria, men eftersom ingen av dem lever längre så får jag fantisera väldigt mycket. Jag har inte skrivit någon ny låt på länge utan har ägnat den kreativa kraften till det litterära.

– Och så är jag ju skådespelare! Jag ska iväg nästa vecka och fortsätta inspelningen av en norskproducerad film som heter Sulis. Sedan har jag spelat med i två andra norska filmer den här våren också. Den första filmen, Låt älven leva, baseras på Altakonflikten i slutet av 70-talet i Norge. Det var en stor kamp för samiska rättigheter som påverkade hela den norska samepolitiken, och där har man på svensk sida fortfarande inte kommit ikapp. Så jag hoppas att den kommer att visas på biografer även här för den är väldigt aktuell idag med gruvan i Gállok. Det ska bli jättekul att se hur den tas emot!

The post Helgporträttet: “Kärlek är stora saker” first appeared on Opulens.

PRISAD. Stiftelsen Eva Bonniers 70-årsfonds stipendium för 2022 går till regissören och författaren Suzanne Osten för “Vem tror hon att hon är, Suzanne Osten? En självbiografi i tre akter”.

Osten får priset för att hon i biografin “fogar samman liv och verk och synliggör kvinnorna och barnen som ett bärande tema i en många gånger påtagligt manlig värld”, som en del av motiveringen lyder.

Priset är på 50 000 kronor och delas ut i Stockholm i april. Då får även 2020 och 2021 års vinnare, författarna Ulrika Knutson, Per Wirtén samt författaren och kulturjournalisten Anneli Jordahl sina priser.

Stiftelsen stödjer berättande om i första hand kvinnor och den kvinnliga erfarenheten i dåtid och nutid.

TT Nyhetsbyrån

The post Bonnierpris till Suzanne Osten first appeared on Opulens.

DEPORTERINGAR. Polen och Auschwitz förvisso, men nu ska svenska skolungdomar få resa i Förintelsens fotspår även till Norge. Årets stipendium från Micael Bindefelds stiftelse till minne av Förintelsen kommer att användas till resestipendier.

Totalt deporterades nästan 800 norska judar till Polen och Tyskland. Knappt 40 av dem överlevde.

Några av dem som trots allt klarade sig undan deporteringarna var de judiska bröder som trädgårdsmästaren Rolf A Syversen hittade i sitt växthus i Oslo i oktober 1942.

Syversen, senare skjuten av nazisterna, bestämde sig för att tillsammans med tre andra organisera en räddningsaktion med hjälp av firmans lastbilar. Under sju veckor vintern 1942 körde man skytteltrafik och lyckades transportera mellan 600 och 1 000 norrmän till gränsen mot Sverige. Hur många som hjälptes totalt är oklart, men cirka 350 av dem hade judisk härkomst.

Människorna gömde sig bakom potatissäckar, barnen hölls tysta med hjälp av sömnmedel. Gränsen passerades i de flesta fall till fots – ofta till Värmland.

–Väldigt många gånger hamnade människor av en slump i hjälpverksamheten. De ställdes inför ett val: ska jag hjälpa och riskera mitt eget liv, eller ska jag låta bli? Det fanns ju inga färdiga system för det här, säger Anna Florén, programchef på Voksenåsen och mottagare Micael Bindelfelds stipendium till minne av Förintelsen.

Börjar i april

Voksenåsens kulturcentrum ligger vackert beläget utanför Oslo. Norska staten gav det 1955 som ett tack-för-hjälpen-under-kriget-gåva till Sverige och hit ska nu svenska skolungdomar få komma och lära om Förintelsen ur ett nordiskt perspektiv. De första så kallade hågkomstresorna skulle genomföras i mars 2020, men blev aldrig av på grund av pandemin. Nu hoppas Anna Florén att resorna ska komma igång på allvar i april i år.

Projektet har tagits fram i samarbete med Forum för levande historia som 2018 fick ett uppdrag från regeringen att stärka förutsättningarna för just hågkomstresor till Förintelsens minnesplatser. Traditionellt har dessa gått till Polen och Auschwitz. Anna Florén ser fler fördelar med att högstadie- och gymnasieungdomar nu får studera Förintelsen utifrån de norska judarnas historia.

– Historien kommer närmare geografiskt, socialt och kulturellt, dessutom får vi kanske ett annat perspektiv på Sveriges roll under andra världskriget. Gränsen mot Sverige blev ju nödutgången, men den kunde också vara stängd, säger Anna Florén.

Fram till våren 1942 var det svårt att få uppehållstillstånd i Sverige. Att vara av judisk börd räknades inte som asylskäl och bedömningen vid gränsen var godtycklig. Det finns exempel på judar i Norge som försökte fly till Sverige år 1941 men som nekades inträde. Violinisten Leif Wolfberg – skildrad i Ola Larsmos essäbok “Djävulssonaten” – var en av dem. Han deporterades sedan till Auschwitz men lyckades överleva.

Donau ledde till Auschwitz

Den 26 november 1942 deporterade nazisterna 529 norska judar ombord på båten Donau. Från den polska hamnen Stettin gick resan till Auschwitz där mer än hälften av dem gasades ihjäl direkt.

Deporteringen från Norge blev årets mest uppmärksammade nyhet i Sverige och efter den blev det också möjligt för norska judar att få asyl i Sverige.

– Vi vill berätta om den här historien i Sverige för vi tror att den inte är så känd, och den norska Förintelsen är så nära man kommer sin egen lokala historia.

Den norska självrannsakningen har på sistone handlat om motståndsmännens ansvar – vad visste de? Kunde de ha hjälpt de norska judarna mer än vad som skedde – en diskussion som startade med Marte Michelets bok “Hva visste hjemmefronten?”, framhåller Anna Florén.

Tanken med hågkomstresorna är – förutom kunskap och utbildning – att få svenska elever att reflektera över det personliga ansvaret hos den som står bredvid, enligt Anna Florén.

Vilka perspektiv på Sveriges roll under andra världskriget är det då som betonas?

– En nyansering, det är så lätt att fastna i ett historiskt narrativ om att Sverige gjorde det jättebra och räddade alla, eller att Sverige tillät permittenttrafik och agerade helt förfärligt. Det faktum att Sverige var neutralt gjorde att över hälften av de norska judarna hade någonstans att fly. Men det var inte bara gott, det fanns också svårigheter, och det kunde vara godtyckligt. Små tillfälligheter kunde avgöra om du levde eller dog.

Erika Josefsson/TT

The post Pris till nytt grepp på Förintelsehistoria first appeared on Opulens.

ROSENDAL. Den nigeriansk-brittiske konstnären Yinka Shonibare, känd för sina konstnärliga utforskningar av kolonialism, globalisering och identitet, oftast med hjälp av färgstarka afrikanska tyger, blir sommarens konstnär på Djurgården i Stockholm.

Tack vare en privat donation ska Prinsessans Estelles stiftelse förvärva en skulptur av Yinka Shonibare som kommer att visas i Rosendalsområdet. Skulpturen invigs 2 juni och visas fram till och med den 25 december.

Yinka Shonibare har tidigare visats både på Moderna Museet och på Nationalmuseum i Stockholm. I sin konst har han ofta utgått från kända västerländska konstverk eller historiska situationer och bland annat gjort en film om mordet på Gustav III.

De tyger som han använder betraktas som västafrikanska, men är gjorda efter inspiration från Indonesien. På 1800-talet massproducerades dessa tyger av holländare som sålde dem till västafrikanska kolonier.

TT Nyhetsbyrån

The post Yinka Shonibare – årets konstnär på Djurgården first appeared on Opulens.

The post Strid om Liljevalchs framtid first appeared on Opulens.