I FOKUS. Fem korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet.   

1. SCENKONST

Sadland med PotatoPotato
Recension av Lena S Karlsson
Fri scen på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

På Stockholms stadsteaters minsta scen Kilen har det Malmöbaserade scenkonstkollektivet PotatoPotatos föreställning Sadland tagit sig an en växande grupp av unga till synes utan hopp och framtid. Föreställningen kallas ”en elektronisk musical” som lånat uttryck från musik performance och dans i en gränsöverskridande föreställning, professionell och starkt berörande.

Johanna Malm och Nils Wetterholm gestaltar de två som ackompanjeras av Johan Stohne när de framför sina sorgesånger, ömsom deras egna kompositioner och ömsöm av Billie Eilish och Lana Del Rey. Mellan de två på scenen och musiken uppstår ett kraftfält som vitaliserar föreställningen. Även om detta är en föreställning om unga som förlorat allt är föreställningen ett inspirerande nytt landmärke för den experimentella teatern i Stockholm. Mycket välkommet.

2. DOKUMENTÄR

The Prize of Silence
Recension av Gunnar Rehlin/TT

Producenterna (ingen regissör finns angiven i eftertexterna) går igenom Svenska Akademiens historia och berättar om Arnaults bakgrund och om de intellektuellas inneklubb Forum, detta med hjälp av klipp och intervjuer, innan man går in på de allt kraftigare anklagelserna mot honom. Ett par av de utsatta kvinnorna intervjuas rakt upp och ner, ett par av de andra är anonymiserade.

Det är kraftfulla och tunga vittnesmål. Och allt eftersom blir serien alltmer en rak höger mot Akademien. En av intervjupersonerna menar att ingenting egentligen har ändrats, att invalen av nya, yngre medlemmar mest är ett villospår och att inget kommer att förändras förrän de gamla gubbar som fortfarande sitter där har försvunnit, skriver Gunnar Rehlin.

3. FILM

I väntan på Jan Myrdals död i regi av Bo Sjökvist, Bengt Löfgren
Recension av Gunnar Lundin
SVT Play

Jan Myrdal kan i Bo Sjökvist och Bengt Löfgrens tv-dokumentär utan rädsla, opassionerat, oaffekterat göra döden närvarande. Han ser den avspänt som en åskådare, och ställer den mot dess counterparts: könet, arbetet. Som knivskarp realist talar Jan Myrdal om sig själv utan ”patos”. Om svåra ting: kärlek, svartsjuka, åldrande, gubbsjuka, självmordets lockelse och teknik. Direkt, rakt på sak, kemiskt fritt från religion, praktiskt – om inte till befrielse så till lättnad för den som behöver det.

Av Jan Myrdal kan vi lära denna tillbakalutade distans till livsfrågorna. I mötena med den röde miljonären och livsnjutaren Diding tar humorn ibland överhanden. Livet är ett skådespel där vi spelar våra roller.

4. ROMAN

Antydningarnas tid: Samtal under en förintelse av Stewe Claeson
Recension av Erik Cardelús
Norstedts förlag

Bland döda vita män som skrivit om döden, har Seneca en given ledartröja. Seneca den yngre (född år 4 f kr, död 65 e kr) var romare, men bördig från Córdoba i spanska Andalusien. På visitkortet skulle han ha skrivit författare, filosof, politiker, lärare och finansman. Fast mest av allt stoiker.

Om Seneca har den prisbelönte svenske författare Stewe Claeson nu skrivit en föredömligt kort roman. Titeln är Antydningarnas tid: samtal under en förintelse. Handlingen utspelar sig år 64, mitt under den tid som i vetenskaplig litteratur brukar gå under beteckningen den romerska förintelsen eller mer alldagligt Neros skräckvälde.

Hos Stewe Claeson väcks och vidrörs stora och aktuella frågor, men det mesta stannar vid antydningar snarare än övertydligheter.

5. SAKPROSA

Det finns något i äkta mening borgerligt i den myckna lärdomen som innehåller ett löfte bortom det stelt programartade. Detta försöker Opulens recensent hitta i Södertörn Academic Studies nyutkomna antologi: Moderna pedagogiska utopier. För det besvärliga är att eliten så länge kunnat syssla med pedanteri och disciplin i förhållande till kunskap. Därifrån har det moderna samhället sett sig tvingade att skapa nya förutsättningar inom pedagogik och skolor.

“Så jag ser boken som ett viktigt inlägg för att förstå hur samhälle, kunskap, verklighet och skola hänger ihop. Än en gång är det ungdomarnas bok, i början på deras bildnings gång. Viktig, ja mer än angelägen. På blodigt allvar mellan pärmarna, även om den dryper mer av lärdom än av seg aversion mot sakernas tillstånd”, skriver Lis Lovén.

The post Kulturtips: Från elektronisk musikal till pedagogiska utopier first appeared on Opulens.

PROSA. Stilen är lärd, sparsmakad och sinnrik, långt bortom dagens rådande autofiktiva stilideal, anser Erik Cardelús som läst Stewe Claesons bok om Seneca den yngre.

Antydningarnas tid: Samtal under en förintelse
av Stewe Claeson
Norstedts förlag
Bland döda vita män som skrivit om döden, har Seneca en given ledartröja. Seneca den yngre (född år 4 f kr, död 65 e kr) var romare, men bördig från Córdoba i spanska Andalusien. På visitkortet skulle han ha skrivit författare, filosof, politiker, lärare och finansman. Fast mest av allt stoiker.

Om Seneca har den prisbelönte svenske författare Stewe Claeson nu skrivit en föredömligt kort roman. Titeln är Antydningarnas tid: samtal under en förintelse. Handlingen utspelar sig år 64, mitt under den tid som i vetenskaplig litteratur brukar gå under beteckningen den romerska förintelsen eller mer alldagligt Neros skräckvälde. Det är också året innan Seneca tvingades till att begå självmord på uppdrag av Neros hantlangare.

I boken möter vi en åldrad Seneca, men mestadels under sitt vardagliga romerska namn Lucius Annaeus. Överviktig och trött ställs han inför den notoriskt grymme och storhetsvansinnige kejsaren Nero i öppningsscenen. Den tidigare läraren Seneca har länge sett hur lärjungen antagit det värsta av maktens galenskaper och det tycks bara bli värre. Nu har det blivit extra illa och Seneca förstår att hans dagar är räknade.

Nero är både ironisk och teatralisk; han driver med sin tidigare lärofader, en stukad stoisk filosof, anfäktad av tvivel och självförebråelser. Seneca har tummat på den egenskap som stoikerna höll högst: den mänskliga integriteten och fastheten, den inre befästningen som det benämns i stoisk litteratur.

Åldringen Seneca svettas och skaver sig igenom skildringen. Det är en tidsfråga innan Nero tar honom av daga. Efter att under åratal ha filosoferat om döden, har detta definitiva tillstånd nu blivit något som Seneca måste försona sig med på riktigt. Att Nero är mordisk råder det ingen tvekan om; bland offren finns hans mor och unga hustru.

Seneca har närt en blodtörstig tyrann vid sin barm. Hade han kunnat göra mer för sin lärjunge? Att vildsinta pojkar växer upp till grymma och våldsamma män är inget nytt, från romarriket till dagens utanförskapsområden. Frågan är vem som är beredd att stoppa dem, varken rädsla, tystnadskulturer eller flathet är något nytt. Människan väljer oftast att rädda sitt eget skinn, även om detta bygger dysfunktionella system, fulla av rädsla och röta.

Hos Stewe Claeson väcks och vidrörs stora och aktuella frågor, men det mesta stannar vid antydningar snarare än övertydligheter. Stilen är lärd, sparsmakad och sinnrik, långt bortom dagens rådande autofiktiva stilideal där allt tenderar att fläkas upp och göras till symptom på något. Så Stewe Claeson är inte Alex Schulman, Seneca är inte heller någon Jordan Peterson, även om de alla skriver och försöker gestalta och förklara mänskliga problem.

Att fascineras av Seneca är sannerligen inget nytt. I litteraturhistorien finns många gestaltningar och kommentarer. Senecas påtvingade självmord har porträtterats av flera av konstens stormästare, exempelvis en Rubens och en David. Senecas dramer sägs ha påverkat Shakespeare, även om Senecas filosofiska brev och betraktelser är det som bäst överlevt tidens tand. På hemmaplan har författaren Sven Delblanc och filosofen Ingemar Hedenius skrivit om Seneca. Båda tycks personligt engagerade, eller snarast förgrymmade. Hedenius allra mest, då han beskriver Seneca som en hycklande överklassnobb, vars vältaliga stoicism står i provocerande kontrast till den förljugna livsföringen. Men måste en författare leva som han lär? Rimligen borde det vara verket som räknas, även om dagens autofiktiva litteratur paradoxalt nog närmar sig en gammaldags litteratursyn där författaren ska likställas med sin text. Det ska vara ”äkta”, ett pseudo-personligt varumärke i marknadens skyltfönster.

Stewe Claessons roman vänder på detta; han låter Senecas framstå som en mångfacetterad människa. Här ges ett stort förtroende till läsaren, men också krav på koncentration. Eller som i romanen: ”Den som skriver är en ensam människa som skriver till en annan ensam människa. Tystnad. Man skriver tyst litteratur och den som läser lyssnar till texten, tyst.”

Kanske är det sorgligt, kanske är det bara livet. Ödet: att det sällan blir som vi hade tänkt oss. Att vi så sällan når fram. Att vi måste göra vårt bästa, men acceptera utfallet. Seneca: en lärare som tappat sin lärjunge, välgöraren som ofrivilligt närt en våldsman, filosofen som fjärmat sig från sina egna grundsatser, en stark man som åldrats och blivit svag. Nu återstår inte mycket; att med värdighet möta den död som han så många gånger skrivit om. Att försonas med den tragiska ironin i att ha verkat för en bättre värld, men åse hur en allt sämre värld breder ut sig.

The post Sinnrik roman om Seneca first appeared on Opulens.