SKRÄCKSERIE. Skådespelaren Adrien Brodys kärlek till skräckgenren, och i synnerhet författaren Stephen King, fick honom att tacka ja till huvudrollen i serien “Chapelwaite”.

‒ Det han skriver går bortom allt, säger Adrien Brody om King.

Adrien Brody älskar skräck.

‒ Edgar Allan Poe, HP Lovecraft, Bram Stoker – och naturligtvis Stephen King, säger skådespelaren till TT.

‒ King är fantastisk. I sitt skrivande skapar han en filmisk värld att gå in i. Det han skriver går bortom allt. Och novellen var en bibel för mig att gå tillbaka till.

Misstänksamhet och hat

Den novell Adrian Brody talar om heter “Jerusalems lott”, och ligger till grund för tv-serien “Chapelwaite” där han spelar huvudrollen som änklingen Boone, som ärvt ett stort, mystiskt hus i Maine.

Det är 1850-tal, och när Boone med sina barn kommer till huset inser han snart att någonting är fel. Invånarna i den närliggande byn betraktar honom med misstänksamhet och hat, och man talar om hans släkt med fasa.

Och vad är det för ljud som hörs i väggarna i huset Chapelwaite?

‒ Jag älskar gotisk skräck. Den här berättelsen har en känsla av förebud, den har en sådan detaljrikedom, den talade direkt till mig, säger Adrien Brody.

‒ Och det var intressant att göra något som utspelas i en tidsperiod som jag inte känner till, där de har begränsade möjligheter att försvara sig och där det inte finns någon information.

“Jag älskar film”

Brody, som vann en Oscar för huvudrollen i Roman Polanskis “Pianisten” 2003, har hittills inte gjort många tv-roller. Han säger att detta inte beror på någon motvilja mot mediet.

‒ Det beror på att jag klänger mig fast vid något som jag håller så kärt, independentfilmer som ses på bio, som för människor samman i ett mörkt rum. Publiken transporteras bort till en annan plats, man får förhoppningsvis en djup och meningsfull relation till karaktärerna. Jag älskar film, jag älskar bra historieberättande.

‒ Samtidigt ger en tv-serie möjligheten att låta karaktären växa under en längre speltid. Det är skillnad. Så jag har inget emot att göra tv, jag har bara inte hittat något som talat till mig. Jag gjorde en roll i “Peaky blinders”, eftersom jag tycker om den serien. Men jag har inte aktivt letat efter något.

Han säger att när han tar en roll gör han det ”med de ädlaste avsikter”.

‒ Det måste vara en karaktär och en resa som jag känner att jag kan ge mig in i. Jag går efter vad mina instinkter säger.

Adrien Brody är även bioaktuell just nu, i Wes Andersons “The french dispatch”.

Brody säger att han “skulle göra vad som helst” för regissören.

‒ Jag älskar honom som människa och som vän. Jag är oerhört tacksam över att gång på gång få arbeta med honom. Han lyfter mig, när jag arbetat med honom har jag vuxit som skådespelare.

Gunnar Rehlin/TT

The post Adrien Brody tolkar King i “Chapelwaite” first appeared on Opulens.

FILM. Så här i halloweentider kommer Clemens Altgård med ett skräckfilmstips. Det handlar om Doctor Sleep, en uppföljare till The Shining.

Nu i höst är Doctor Sleep tillgänglig på Netflix men den går också, så vitt jag vet, att streama via SF Anytime och Viaplay med flera plattformar. Filmen som gick på bio förra året bygger på Stephen Kings roman Doctor Sleep (Doktor Sömn) som utkom 2013 och belönades med Bram Stoker Award samma år.

Filmen fick blandad kritik när den kom och sågades också på sina håll. En trolig förklaring till den bitvis hårda kritiken är att Doctor Sleep är en uppföljare till The Shining och att det är upplagt för jämförelser med Stanley Kubricks mästerverk. En sådan jämförelse utfaller naturligtvis till nackdel för Mike Flanagan som regisserat Doctor Sleep. Men jag tycker ändå att Doctor Sleep är värd att se. Nu har jag visserligen också läst Stephen Kings roman och det kan möjligtvis vara så att den som redan känner till sammanhangen har lättare för att följa med i filmens olika turer och vändningar.

I The Shining var Danny ett barn med “speciella förmågor” och när vi i Doctor Sleep åter möter honom har han blivit en vuxen man med stora problem. Genom att döva sinnena med alkohol och droger har han försökt att stänga ute alla paranormala fenomen, men den metoden har också fört honom till ett bottenläge. När han så kommer till en liten stad i New Hampshire utvecklas hans liv på ett mer gynnsamt vis. Genom kontakt med några vänliga människor och AA inrättar han sig snart i en ny roll som vårdare på ett sjukhem. När hans psykiska krafter återvänder kan han återigen ta emot telepatiska budskap och uppfatta varsel.

Titelns Doktor Sleep kommer sig av att det är så Danny kallas av patienterna på sjukhemmet. Han har en unik förmåga att trösta och lotsa döende patienter över “till den andra sidan”. I den tegelstenstjocka romanen ägnas relativt stort utrymme åt det motivet. I filmen får det inte alls samma utrymme vilket inte är att undra på, då spänningsmomenten är det som driver filmen.

Via en flicka med magiska och telepatiska förmågor dras Danny snart in i en kamp mot en säregen sekt, “Den Sanna Knuten”, vars medlemmar är ett slags psykiska vampyrer. De är i en bemärkelse som utomjordingar och ser på mänskligheten som slaktboskap. Genom att mörda barn med parapsykologiska förmågor utvinner de en energi kallad “ånga”. De är helt beroende av den. Utan ånga dör de. Där hjälper det alltså inte med AA:s filosofi. Självfallet kan “Den Sanna Knuten” tolkas som en allegorisk framställning av missbrukarmentalitet och hur den förstör livet för många barn. Där finns också en konkret koppling tillbaka till Overlook Hotel i The Shining.

Den som har tid och lust med det bör avgjort läsa Kings roman, men för många är det nog fullt tillräckligt att se filmen som i hög grad bärs upp av Ewan McGregor, Rebecca Ferguson, Kyliegh Curran och Jacob Tremblay i de bärande rollerna. Som sagt så tål den här filmen inte att jämföras med The Shining och vissa av de visuella referenserna till Kubrick är mindre lyckade. Men bortsett från det kan Doctor Sleep ses som en habil skräckfilm i sin egen rätt.

CLEMENS ALTGÅRDclemens.altgard@opulens.se

The post Habilt med psykiska vampyrer first appeared on Opulens.

TV-SERIE. Den solitt realistiska grunden rämnar inte. Istället läggs det till ett lager av skräck och det hanteras på ett skickligt sätt, skriver Clemens Altgård, som sett tv-serien The Outsider som just nu är aktuell på HBO Nordic.

Det finns gott om Stephen King-filmatiseringar av varierande kvalitet. Den som försöker sig på att omvandla Kings omfångsrika romaner till film- eller tv-mediet har alltid en svår uppgift framför sig. Ibland resulterar det i en filmklassiker som Kubricks The Shining eller Brian De Palmas Carrie och ibland i rena bottennapp både i form av filmer och tv-serier.

Den nu HBO Nordic-aktuella tv-serien The Outsider bygger på en två år gammal King-roman med samma titel. Som så många King-historier utgår den från ett tankeexperiment: Hur skulle det vara om det inträffar ett mord och det visar sig att den misstänkte mördaren, trots en överväldigande bevisning i form av vittnesmål, dna-spår, fingeravtryck och så vidare likväl har ett fullgott alibi i form av att bevisligen har varit på en annan plats när mordet begicks?

Med den utgångspunkten har Stephen King skapat en roman som inleds som en deckare men så småningom glider över i skräckgenren och där nyckeln till fallets lösning står att finna i det övernaturliga/okända. Det som fungerar i bokform blir inte alltid lika övertygande i filmatiserad form. I det här fallet har emellertid Richard Price lyckats skriva ett manus som följer romanens handling men som ändå präglas av ett självständigt förhållningssätt. Price har genom en rad större och smärre ändringar lyckats sätta en egen prägel på stoffet.

Inledningen är suggestiv men också mycket obehaglig. Jag kan förstå de känsliga tittare som kanske avskräcks från att se fortsättningen. Men då missar de en av de bästa King-filmatiseringar jag sett på mycket länge. Det börjar med ett groteskt likfynd. En elvaårig pojke hittas brutalt lemlästad i skogen. Det dröjer dock inte länge förrän polisen Ralph Anderson som håller i mordutredningen har funnit en misstänkt. Förutom övertygande teknisk bevisning, finns det trovärdiga vittnen och bilder från övervakningskameror. Allt tyder på att stadens populäre lärare och baseballtränare, familjefadern Terry Maitland (spelad av Jason Bateman som också regisserat avsnitt 1-2) är mördaren.

En av förändringarna i förhållande till boken är att polisen Ralph Anderson lider av kronisk sorg på gränsen till depression eftersom han och hustrun förlorat sin son. Det förlänar ett djup åt rollgestalten och detta förvaltas mästerligt av Ben Mendelsohn. Mare Winningham, i rollen som hans fru, gör också en fin rolltolkning. Denna tunga sorg blir också en drivkraft för Ralph Anderson när det gäller att klara upp fallet. Det visar sig emellertid att den misstänkte mördarens alibi kan verifieras i form av en videoupptagning från en lärarkonferens på annan ort. Samme man tycks ha befunnit sig på två platser samtidigt. Det här skulle kunna vara ett exempel på det klassiska dubbelgångarmotivet som då och då dyker upp i skräcksammanhang. Men i det här fallet är det fråga om något helt annat.

När så den excentriska privatdetektiven Holly Gibney (spelad med intensitet av Cynthia Erviro) blir inkopplad på fallet leder snart spåren rakt in i något övernaturligt. Här skulle den välgjorda tv-serien ha kunnat haverera, men den solitt realistiska grunden rämnar inte. Istället läggs det till ett lager av skräck och det hanteras på ett skickligt sätt.

Överlag är skådespeleriet av hög klass, även när det gäller birollerna. Lägg därtill att The Outsider är filmad på ett estetiskt tilltalande vis, bortsett från en del brutala scener, med åtskilliga bedövande vackra och stämningsfulla scener.  Helhetsintrycket blir således övertygande och jag kan varmt rekommendera The Outsider till alla som är intresserade av skräckgenren.

The post Lyckad omvandling av King-roman till tv-serie first appeared on Opulens.

MAKT. “Skräck och Trump hänger ihop. Nu när han sitter vid makten så gör omvärlden allting för att inte kännas vid att det är en dåre som tagit över”, skriver Amra Bajric. 

En skräckinjagande orange clown hemsöker Nordamerika. Har den uppstått som en återkommande manifestation av livets mörkare drifter, en ondskefull urkraft som gömt sig i avloppssystemet, en freudiansk Det till Obamas liberala överjag?

Redan under Obamas presidentskap ryktades det om clownens återkomst. Oförklarliga händelser rapporterades i nyheterna: människor vittnade om att de sett en clown längs vägrenen i South Carolina, och sedan spriddes det över hela världen, i rättan tid för den store orangea clownens premiär på världsscenen. Jag talar naturligtvis om Stephen Kings Det, en bok från 1986 som till hösten släpps i bioformat med Bill Skarsgård som clownen Pennywise. Men parallellerna till Donald Trump är mer än ytligt kusliga. I boken återvänder Pennywise med några decenniers mellanrum för att terrorisera staden Derry. Donald Trump har med återkommande mellanrum satt staden New York i skräck, och nu hela landet, så som han lovade i en intervju med Oprah Winfrey 1988.

Skräck är kanske den genren som efter ”tantsnusk” anses vara sämst för karaktären. Det gäller såväl litteratur som filmer. När filmen It Follows kom ut 2015 hyllades den för sin ”kusliga och gotiska” atmosfär. Nästan alla recenserade filmen som ”uncanny” och menade på att den tillhörde den finare formen av skräck, om den ens kunde betraktas som skräck överhuvudtaget. Begreppet ”skräckfilm” tas sällan i mun av finare kritiker. Det är som att själva ordet smakar beskt, försurat och giftigt.

När filmatiseringen av Thomas Harris roman När lammen tystnar slog igenom så kallades den för en kriminalfilm, ett mysterium, och i värsta fall för en thriller. Romanen och filmen handlar om en kannibal vars offer går hemska öden till mötes. Den handlar om en sinnessjuk seriemördare och den handlar om sexuell sadism. Teman som passar en skräckfilm som handen i handsken. Varför denna beröringsskräck? Sociologiskt skulle den kanske kunna förklaras med samma mekanismer som när romanen tog över den breda läspubliken på 1800-talet. Då avfärdades även den som ”för kvinnor” De konservativa såg den som fördärvande av kvinnorna, medan de mer liberala skrockade åt deras förströelse – en ”fördömd mobb av klottrande kvinnor” som Nathaniel Hawthorne kallade dem.

Skräck säljer, och så som förlagsmarknaden fungerar betyder det i praktiken att de bästsäljande böckerna bär upp kostnaden av de för en smalare, mer raffinerad läsare. Ingen gillar ett utsatt läge, och för att utkräva hämnd på bästsäljarna så förvandlar finsmakarna dem till mindre värda. Vem vet, jag vill inte teckna en gigantisk konspiration. Vi är för fina för att skrämmas av skräcken.

Skräck och Trump hänger ihop. Nu när han sitter vid makten så gör omvärlden allting för att inte kännas vid att det är en dåre som tagit över. Skräcken styr, det är clownen som är tillbaka och den här filmatiseringen kommer vara läskigare och mer mardrömsliknande än vad vi någonsin kunnat föreställa oss. Barnen i Stephen Kings Det lyckas stoppa clownen och de onda krafter som styr den enbart när de själva lyckas övervinna sin skräck. När de rakryggat ser clownen i ögonen och gör motstånd. Det samma gäller det politiska läget i världen idag. Vi kan inte vinna över rädslan om vi fortsätter kalla Trump för ett förklätt geni eller en strateg, och ikläda honom en ledares egenskaper. Elitismen mot vanliga människor är en reaktion mot Trump. Istället för att bemöta skräcken och mobilisera för en vänsterpolitik så målar många upp “folket” som dumt, fördärvat – det vinner bara clownerna på.

Alla artiklar av Amra Bajric

The post Clownerna och Trump first appeared on Opulens.