ROMAN. Efter ”Nätterna på Mon Chéri” och ”Splendor” fullbordar Stefan Lindberg sin Fridhemsplanstrilogi med ”Viskarna”. Erik Bovin konstaterar att den avslutande delen handlar om mycket, arv, identitet, sanning, lögn och existentiell utsatthet, men också är Lindbergs roligaste bok hittills.

Viskarna av Stefan Lindberg
Albert Bonniers förlag

När Stefan Lindberg utkom med Nätterna på Mon Chéri (2016) om Palmeutredningen och ”33-åringen” visste ingen, än mindre han själv, att det skulle komma att utgöra första delen i en trilogi. Inte heller stod det klart när den esoteriska, psykedeliska och mindre lyckade mittdelen Splendor (2020) publicerades där läsaren, för att uttrycka det kort, får stifta bekantskap med en gåtfull sektledare och blicka in i ett bräckligt och stundvis drogpåverkat inre.

Först när Bonniers vårkatalog släpptes såg jag att Lindberg var på gång med avslutningen på sin ”Fridhemsplanstrilogi”.

Fascinationen inför det udda, galna och konspiratoriska går att spåra i ett tidigt alster såsom Min terapi (2002). I denna trilogi är författaren emellertid verkligen ute på djupt vatten. Den som förväntade sig att Nätterna på Mon Chéri skulle vara en regelrätt dokumentärroman om Palmemordet blev nog besviken. Fakta och fiktion blandas minst sagt friskt. Eller vad sägs om den ockulta och fullkomligt bisarra tesen om att mordvapnet skulle ha förflyttats med hjälp av telekinesi (tankekraft)!

Lindbergs nya bok är svår att recensera då den utgör åtta berättelser som hakar i varandra så pass att man ändå vill läsa den som en roman, eller ”roman i åtta berättelser” som det står på titelbladet.

Fiktiv version av Linberg själv

I alla de tre romanerna återfinns en fiktiv version av Lindberg själv. Ändå dröjer det ända till slutet innan det går upp för mig varför denna bok överhuvudtaget kan betraktas som trilogins sista del. Utan att avslöja för mycket får man en hint om ungefär när Lindberg bestämde sig för att det skulle bli en trilogi. 2020 – inte före utan efter att Stig Engström pekats ut som statsministermördare av Palmegruppen i samband med att utredningen lades ned. Slutet är för övrigt något av ett mindfuck. Nog om det.

”Livet är en dans på rosor / men det är en dans med svåra steg” som Lars Winnerbäck en gång sjöng. Men Lindberg är skicklig på att föra (och förföra) och som läsare följer man därför med på en dans, fram och tillbaka i tid och rum, från barndomens Alingsås till nutidens författar- och familjeliv på Kungsholmen i Stockholm.

Utsuddad gräns mellan sanning och påhitt

På runt 350 sidor avhandlas Stockholms litterära miljöer under 90-talet, den egna kretsens gruppmentalitet och exluderingsmekanismer, samt huvudpersonens destruktiva relation till en äldre kvinnlig författare och mentor som var bra i sängen men sågade hans manus. Lägg därtill familjehemligheter och ett mystiskt ljudvapen som, enligt kollegan till författarens spionerimisstänkta far, sägs kunna manipulera minnet.

En vals? Frågan väcks mer än en gång innan dansgolvet är tomt och Lindberg tackar för sig. Till stor del, ja. Gränsen mellan sanning och påhitt är dock tillräckligt utsuddad för att boken likt föregående delar ska kunna leva på den spänning som därigenom uppstår.

Författarlivets baksidor

I centrum står dock ett författarliv där Lindberg inte drar sig för att skildra yrkets baksidor. Medelålderskrisen förstärks av att familjen ifrågasätter hans yrkesval. Dottern skäller ut honom för att han, enligt henne, i sin förra roman skrev om deras dåliga relation utan att göra något åt den.

Inte blir det bättre av att branschen han verkar i mår sämre än någonsin. Han själv är ett exempel på det – något så ovanligt som en finlitterär författare vars böcker dessutom säljer. Lik förbannat kan han inte leva på sina böcker utan tvingas jaga sidouppdrag för att få ekonomin att gå ihop. Uppdrag som ibland rimmar illa med hans finlitterära status, som att under pseudonym skriva erotiska ljudnoveller för Storytels räkning.

Några invändningar

Om man är författare och som Lindberg avser skriva in sig själv i fiktionen är det en god idé att låta framställningen rymma åtminstone några osympatiska drag. Författaren är i detta fall skicklig på att få mig att tro att huvudpersonens personlighet överensstämmer med verklighetens Stefan. Han framstår som en av alla dessa självupptagna författare som envisas med att påpeka på vilka sätt denne är missförstådd och underskattad. Det kan man ha överseende med.

Raljanta formuleringar om unga uppkomlingar han möter och genomskådar hade jag emellertid gärna varit utan, och när han sågar jämnåriga kollegor för deras obegåvning och ängslighet blir det bara tröttsamt. Där tar dock mina invändningar slut.

Omsorg om språket

Lindberg beskriver sig själv som en ”postmodernistisk författare i ett land av pietister och småsparare”. Och visst genomsyras trilogin av en tillräcklig stor dos paranoia, ironi och luriga grepp för att han ska kunna placeras intill namn som Thomas Pynchon och Don DeLillo.

Denna roman är utmejslad med en omsorg om språket, ett öga för detaljer och inte minst vardagens dråpliga inslag. Här finns svärta men otippat nog desto mer humor. Viskarna handlar om mycket, arv, identitet, sanning, lögn och existentiell utsatthet, men är också Lindbergs roligaste bok hittills.

The post Stefan Lindbergs roligaste bok hittills first appeared on Opulens.

PROSA. Som helhet är denna bok alltför spretig och undanglidande. Sidorna skimrar ändå till tillräckligt många gånger för att jag ska vilja fortsätta följa hans författarskap, skriver Erik Bovin som läst Splendor av Stefan Lindberg.

Splendor av Stefan Lindberg
Albert Bonniers Förlag

Författaren dog. Hen begravdes 1968 då Roland Barthes inflytelserika essä La mort de l’auteur kom ut. Under 90-talet kom hen sedan att återuppstå för att peaka under 10-talet. Mängden autofiktion som producerats de senaste åren tyder på det.

När Stefan Lindberg inleder ett nytt decennium med en ny roman är det bara delvis autofiktivt. Kulturpersonligheter omnämns. Delar av deras privatliv fläks ut. Men här finns även konspiratoriska och esoteriska inslag – som om Lindberg velat rädda romanen från att sorteras in i ett utnött fack. Trots inslag som direkt avviker från autofiktionen är det likväl som om läsaren uppmuntras att spekulera kring vad i boken som är sant och inte.

Allt börjar en vårkväll 2017 då Lindbergs alter ego sitter på baren Babylon i Stockholm där han stöter på den gåtfulla mannen Mathias Splendor Johansson. Det är något som inte stämmer med denna man, med udda mellannamn, som påstår sig vara en flitig läsare av Lindbergs böcker. Han hävdar att de träffats förut, i Berkeley, där Lindberg aldrig varit. Ändå känns mannen vagt bekant. Lindberg återkommer till Babylon och fortsätter hänga med Splendor, närmar sig honom med skräckblandad förtjusning. Jag kan inte låta bli att undra om denne Splendor har en verklig förlaga? Träffade Lindberg på en liknande man, en blöt natt, som ledde honom ner i ljusskygg dekadens?

Jag har sett bilder på Instagram där Lindberg poserar på nämnda krog, han och en del andra kulturarbetare. Vilken betydelse har då denna plats? Det är en sådan plats som ger utrymme för spontanitet, där oväntade möten kan ske – ett tacksamt ställe för en författare som letar efter material, tänker jag.

Det är ingenting mindre än en postmodernistisk lek läsaren utsätts för. Spänning uppstår tack vare att man inte alltid vet när Lindberg återger händelser ur sitt liv och när han fabulerar.

Ibland blir dock uppenbart att berättelsen på många vis spårar ur, och det påminner stundtals om den sortens dekadenta skräcklitteratur Paul Leppin skrev i början av 1900-talet.

Splendor visar sig ha kopplingar till en sekt där medlemmarna tar en särskild drog som får dem att göra en ”själsresa” med andra ord: ta sig in människors medvetande, liv och historia. Lindberg uppmanas så småningom att skriva om sekten. Kvällarna på Babylon leder också till en förälskelse – där även kvinnan visar sig ha varit i kontakt med Splendor.

Men det är lika mycket en roman om en författare som försöker knåpa ihop en bok, och samtidigt förstå sig själv: vem är man, vilka händelser har format en? Vilket förklarar romanens ständiga tillbakablickar. Lindberg är alltså en sökare. Ja. Är inte alla stora författare det? Det är drabbande när han gestaltar hur vardagens krav på att vara en stabil medmänniska och familjefar krockar med alter egots famlande.

Blandningen mellan metafiktiv autofiktion och dekadent skräck är inte helt lyckad. Märkligt nog tappar romanen fart så fort den kommer in på de delar som egentligen borde utgöra de mest spännande – partierna om sekten och drogen. Om han undvikit genreblandningen och istället skrivit renodlat självbiografiskt hade det förvisso resulterat i en bok med en tråkigare baksidestext. Det hade dock blivit stor litteratur, det är jag säker på.

Visst, många av oss är trötta på autofiktion – men Lindberg om någon kan ro den sortens romanprojekt i land. Hans stil är kongenial för det, språket; rakt och okonstlat. Han lyckas med konststycket att befinna sig mittemellan det kladdigt subjektiva och kyligt objektiva – och har därmed skrivit in sig själv, både som deltagare och betraktare i romanen.

Som helhet är denna bok alltför spretig och undanglidande. Sidorna skimrar ändå till tillräckligt många gånger för att jag ska vilja fortsätta följa hans författarskap. Jag ser framemot hans nästa bok.

The post Autofiktion och skräck i spretig roman first appeared on Opulens.