SPRÅKFRÅGA. Tjena! Jag såg ett tv-program om nyord i det svenska språket. Nu undrar jag hur det såg ut före tillkomsten av Svenska akademiens ordlista. Vem bestämde över orden i äldre tid och över stavningen? / Göran

Hej! Det enkla svaret är att Bibeln var rättesnöre för hur ord skulle stavas. Men det fanns många dialektala ord som fallit i glömska och för så länge sedan hade de olika regionerna i vårt land mer särpräglat språkbruk.

När det gäller stavning och språkhistoria är Gustav Vasas Bibel från 1541 en stor vattendelare, så stor att man här sätter gränsen mellan fornsvenska och nysvenska. Med lite ansträngning går den för övrigt att förstå även i modern tid. Den var således även vägledande för stavning och man letade helt enkelt upp ordet man undrade över i löptexten.

Under stormaktstiden faller stavningsreglerna sedan isär lite igen. Vi har nu en situation där uppkomlingar och rikemän vill snitsa till språket och göra det mer märkvärdigt än det är. Kunde man klämma in ett extra ”w” eller ”z” gör man gärna det. När det handlar om aristokratin ser vi även företeelsen att om kungen stavar fel eller på ett nytt sätt, så ska alla andra följa efter och göra likadant. Språk är sannerligen inget som går fritt från mode eller ängslan att ”hänga med”.

Några större stavningsreformer har vi inte haft i modern tid, antagligen för att reformen 1906 var så genomgripande att den gäller fortfarande. Den drevs igenom av den progressiva ecklesiastikministern Fridtjuv Berg. Den innebar både en upprensning av äldre krystad stavning och en strävan att internationalisera svenskan.

The post Språklådan: Vem bestämde över språket förr? first appeared on Opulens.

SPRÅKLÅDAN. ”Vi undrar varför det i västra Skåne finns skyltar som stavar Helsingborg med ä? Längs en mindre landsväg såg vi en skylt med denna mer svenska stavning / Bilturister från Tranås.”

SVAR: Ordet helsing som i Helsingör och Helsingfors är släkt med hals, här i symbolisk mening ”smalt vatten”. Bruket att stava Helsingborg med ”ä” var ett led i den språknationalism som rådde under stora delar av 1900-talet i Sverige. Man ville helt enkelt framhäva svenska språkets särart i stället för att vika ner sig för en internationell eller i alla fall skandinavisk stavning.

Att övergången till ”e” skedde 1970 är signifikativt. Nu ville man ta bort den nationella särarten och satsa på det kosmopolitiska. Av de skandinaviska länderna har Sverige varit det land som mest anpassat sig till internationell stavning.

Vi kan bara titta på Norge, där man mycket oftare skapar egna ord för moderna företeelser. I Sverige heter det ”centralstation”, i Norge sentralstasjon, det vill säga en stavning mer förankrad i det egna språkets tradition. Det skandinaviska har alltmer kommit att förknippas med tradition och kvalitet, så vi ser numera en rörelse åt andra hållet, där å, ä och ö kommit att beteckna något genuint.

Från början räknades å, ä och ö som diakritiska tecken, det vill säga som a respektive o med tillägg på samma sätt som franskan har sina cirkumflexer och apostrofer.

Vi skulle numera kunna tänka oss en reklamkampanj riktad till amerikanska turister på jakt efter något annorlunda och exotiskt där man återigen började stava med ä, exempelvis ”A true Swedish Experience in Hälsingborg, Skåne”.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Premiär för Opulens frågespalt Språklådan first appeared on Opulens.