HISTORIEREVISIONISM. Debatten om när det är rätt att välta statyer fick nytt liv efter en uppmärksammad intervju med kulturministern. Lars Anders Johansson föreslår två generella principer för att underlätta framtida diskussioner i frågan.

“Om det visar sig att den personen som är på statyn har gjort övergrepp mot mänskliga rättigheter så kan det vara rätt, ja. Men jag är otroligt noggrann med att vi ska inte sudda ut historien.”

Så svarade kulturminister Jeanette Gustafsdotter på dramatikern Stina Oscarsons fråga om när det kan vara rätt att plocka bort en staty, en tavla eller en bok, i en uppmärksammad intervju i Svenska Dagbladet. Det vaga och motsägelsefulla svaret är typiskt för Gustafsdotters hållning i intervjun. Oviljan, eller oförmågan, att ge begripliga svar på raka frågor har kritiserats hårt på ledar- och kultursidor den gångna veckan.

En bieffekt av intervjun är att debatten kring om det är rätt eller fel att avlägsna monument över historiska personer ur det offentliga rummet, som rasade för två år sedan, blossade upp på nytt. När jag skrev om saken då det begav sig förra gången menade jag att det är lönlöst att försöka lägga historien till rätta genom att utplåna spåren från personer vars åsikter, liv och gärningar inte överensstämmer med vår egen tids uppfattningar.

Gustafssdotters hållning, att statyers vara eller inte vara skall utgå från den avbildades inställning till mänskliga rättigheter, skulle bli problematisk om den låg till grund för verkliga avväganden. Det skulle bli ont om kungastatyer på våra torg om den måttstocken skulle tillämpas. Till ministerns försvar ska dock sägas att hon lägger till brasklappen om att ”inte sudda ut historien”.

Precis som förra gången frågan var på tapeten menar jag att det är en farlig väg att gå att börja bedöma historiska monument utifrån den avbildades gärningar och moraliska vandel, oavsett om det rör sig om krigarkungar, sydstatsgeneraler, slavägare eller kommunistiska diktatorer – vilket var de vanligast förekommande exemplen i debatten då.

Monument över historiska personer har alltid varit föremål för konflikter. Ofta har det handlat om monument över sittande härskare som störtats när regimen fallit. Romarna hade till och med ett begrepp för utplånandet av en persons minne i offentligheten: Damnatio memoriae. De kostnadsmedvetna romarna föredrog emellertid att återanvända statyerna hellre än att rasera dem, genom att helt enkelt byta ut anletsdragen till någon mer populär persons.

De statyer som var föremål för diskussioner för två år sedan var dock inte monument över sittande regimer som störtats, utan historiska monument över personer som levat för länge sedan. Att vilja välta en staty över en just störtad diktator är en sak, att vilja utplåna historiska minnesmärken ur det offentliga rummet på moraliska grunder är något annat. För att slippa godtyckliga resonemang av det slag som kulturministern förde i SvD-intervjun vill jag föreslå två principer som skulle underlätta och kanske rentav förebygga kommande kontroverser kring historiska monument.

För det första: Res aldrig statyer över sittande regimer och över levande personer. Ett monument bör vara något hedrande som föräras någon i efterhand efter avslutad gärning. En staty som reses över en sittande härskare är ett led i en pågående maktutövning. En staty som reses över en levande person kan komma att laddas med en helt annan innebörd beroende av hur personen agerar efter att statyn kommit på plats.

Några tyckte dock att principerna var bra, men att man måste göra undantag för just den typ av statyer som de själva ogillade extra mycket.

För det andra: När ett monument är så gammalt att ingen nu levande person var i livet när det restes bör det betraktas som ett historiskt minnesmärke, alldeles oaktat den avbildades gärningar och moraliska vandel.

Få av historiens stora namn klarar en bedömning med dagens moraliska måttstock. Att utplåna spåren av dem i offentligheten vore olyckligt och kontraproduktivt. Alexander den store, Julius Caesar och Napoleon brydde sig föga om mänskliga rättigheter. Att störta deras statyer skulle varken göra oss klokare eller mer moraliskt högstående. Att vi är omgivna av minnesmärken från historien betyder inte att vi är dömda att upprepa den, men kanske ger de oss större möjligheter att lära från den.

När jag testat dessa principer på mina på bekanta över hela den politiska skalan var de flesta entusiastiska. Några tyckte dock att principerna var bra, men att man måste göra undantag för just den typ av statyer som de själva ogillade extra mycket. Det kunde vara sydstatsgeneraler eller kommunistiska diktatorer med blod på sina händer. Men poängen med dessa principer är just att föra oss bort från denna typ av godtyckliga bedömningar. Historierevisionism hör diktaturer och totalitära samhällen till. Vi kan inte lägga det förflutna till rätta och vi gör bara oss själva dummare om vi försöker.

The post När är det rätt att lägga historien till rätta? first appeared on Opulens.

HOMMAGE. Den amerikanska strömningstjänsten Hulu tänker åtgärda bristen på offentliga konstverk och statyer i USA som hedrar kvinnliga föregångare. “Made by her: monuments” kallad man satsningen som så här långt omfattar offentliga verk som ska hedra tre kvinnor: medborgarrättskämpen Coretta Scott King i Atlanta, journalisten och miljökämpen Marjory Stoneman Douglas i Miami samt tidigare domaren i Högsta domstolen, Ruth Bader Ginsburg, i Los Angeles.

Projektet genomförs i samarbete med konstnären Saya Woolfalk, de tre aktuella städerna samt de tre kvinnornas efterlevande.

Saya Woolfalk har jobbat med projektet i två år, uppger Hollywood Reporter.

TT Nyhetsbyrån

The post Ruth Bader Ginsburg hedras med konstverk first appeared on Opulens.

DESTRUKTIVT.  “Den normkritiska metoden är visserligen ett viktigt verktyg, men om den används som censurfilter och för att osynliggöra historien så har det hela urartat på ett betänkligt vis”, skriver Susanne Liljedahl om namnbyten på historiska platser och förslag om att ta bort statyer.

Konsten är en viktig del i yttrandefriheten och den konstnärliga friheten, men dessa ädla värden, som utgör väsentliga grundvalar i ett demokratiskt samhälle, begränsas av en alltmer gäckande censur. En censur som även slår hårt mot kulturarvet.

Statyskändningar och krav på att vissa konstverk ska bort, bland andra statyer och avbildningar av historiska personer som Carl von Linné och diverse kungligheter, till exempel Gustav III.

I en debattartikel i Expressen menade de före detta riksdagsledamöterna för Miljöpartiet, Annika Lillemets och Valter Mutt att vi bör inrätta en statskyrkogård, ett slags museum över de mörkare delarna av vår historia, där statyer av krigarkungar skulle få sin naturliga hemvist, och centrala platser som Karl XII:s torg och Gustav Adolfs torg i Stockholm kan istället få andra symboler och statyer som signalerar de värden vi nu värnar om som fred, tolerans och frihet.

Förslaget att inrätta statskyrkogårdar är inte bara tramsigt utan har också något av en omyndighetsförklaring över sig. Som om betraktaren inte kan förstå att verken är gjorda i en viss kontext och att dess uttryck och värderingar återspeglar historien. Inte nutida tänkande.

Det är märkligt att så många sveps med av historielöshetens vindar. I förlängningen kan man undra om exempelvis alla Gustav Adolfs-kyrkor och Linnégator runt om i landet nu bör byta namn, och vad ska Linnéuniversitetet döpas om till?

Vita havet på Konstfack får i varje fall inte längre kallas Vita havet. Konstnärskollektivet Brown Island vill därmed motverka strukturell rasism. Namnet har emellertid inga rasistiska konnotationer skriver professor Sara Kristoffersson i DN. Det tillkom på 1950-talet då ateljéväggarna revs, som en republikansk blinkning till det största rummet på kungliga slottet som har samma namn. Nu ska utställningsrummets namn ändras till Havet.

Givetvis handlar det om mer i förlängningen. Vad ska exempelvis hända med renässansmålningar och målningar från den gustavianska tiden som finns på konstinstitutionerna? Ska de permanent förpassas till magasinen eftersom de inte stämmer med nutida preferenser? Är nutidsmänniskans jag så svagt att hon inte klarar av andra estetiska upplevelser än de som bekräftar henne själv och samtiden?

Nej, låt oss betrakta historien och kulturarvet i sina kontexter, förvalta och tolka. Istället för att utveckla den gäckande censuren med en ny politisk dogmatism och diktatoriska grepp. Den normkritiska metoden är visserligen ett viktigt verktyg, men om den används som censurfilter och för att osynliggöra historien så har det hela urartat på ett betänkligt vis.

I stället ligger det konstruktiva i att arbeta kunskapsbaserat med metoden. Kritiskt och reflekterande. Det innebär inte att förneka historien och dess samband med oss själva och det som sker idag. Det innebär att nå viktiga existentiella insikter, och att inte återupprepa historiens illdåd och misstag. Det innebär även att få syn på hur värderingar och normer om exempelvis etnicitet, könsmaktsordningar och klass uppstår, skapas, vidmakthålls och förändras.

I ett rikt och dynamiskt konst- och kulturliv möts historia, nutid och framtid. Dessa tre.

The post I ett rikt kulturliv möts historia och nutid first appeared on Opulens.