OMVÄLVANDE. “Det gick snabbt, som en attack i ryggen, vi hann inte vända oss för att ta upp värjan, slaget var förlorat utan att vi visste att det var ett slag,” skriver Stellan Lindqvist om digitaliseringen av medierna. 

Det fanns en tid när morgontidningen var så stor att den upptog hela frukostbordet, det var på den tiden man kunde få en tjugominutersartikel av Arne Ruth i knät och därför missa bussen och komma för sent till jobbet. Vid fyratiden på natten hördes dunsen på hallgolvet. Så stor var den att den knappt gick ner i brevlådan, regnade det ute och den var fuktig kunde ledarsidan vara avriven, vilket i och för sig inte spelade någon större roll eftersom ledarsidorna på den tiden var höggradigt partilojala och man visste vad som skulle stå i dem. Sen krympte den, morgontidningen, fick kvällstidningsformat och sånär kvällstidningsinnehåll och kvällstidningarna kom ut på morgonen. 

Sen upphörde dunsandet på svenska hallgolv, ganska plötsligt, arméer av tidningsbud fick söka nya biinkomster, de stora tryckhallarna släcktes ner och tågvagnarna från pappersbruken med de väldiga pappersrullarna slutade gå. Naturligtvis var det svårt att anpassa sig, få saker var ju så rituellt formade som morgontidningsläsandet, stördes det kunde resten av dagen skeva. 

Det gick snabbt, som en attack i ryggen, vi hann inte vända oss för att ta upp värjan, slaget var förlorat utan att vi visste att det var ett slag. Nu kunde var och en som hade en dator hemma tillverka en ”tidning”. Frågan om vad som gick förlorat hann vi aldrig ställa. Istället en inledande eufori, nästan som en besvärjelse. Var det inte ett demokratiskt genombrott, ett direktdemokratiskt genombrott!? 

Inte medier för folket utan av folket! Wow!

Några årtionden senare tänker jag att det nog inte bara är dunsen på hallgolvet som gått förlorad, också något annat, det vi kallade den tredje statsmakten, Riksdagen som den första, regeringen som den andra, den tredje är medierna. De första två reglerade i lag, den tredje inte. Av de två första kan man utkräva ansvar (rösta bort), av den tredje inte. De första två har en given form, den tredje inte. Samtidigt bildar de, alla tre, den nödvändiga enhet som utgör en fungerande demokrati. 

Vad tänkte vi om den tredje statsmakten? Vad var viktigt? Hann vi tänka?

Tidningarnas framväxt är samtida med demokratins framväxt. I en organisk växelverkan fann de sin form och sitt innehåll. En tidningskultur växte fram, pressetiska riktlinjer etablerades, man inrättade pressens opinionsnämnd (1916) för att tillse att publiceringsreglerna följdes, professionella redaktörer tillsåg att inkommet material hade godtagbar kvalitet rörande innehåll och form. Naturligtvis kunde saker och ting gå åt helvete, och naturligtvis gick det åt helvete många gånger. 

Men där fanns en struktur, en kultur. 

Nu är grindvakterna pensionerade, de som kontrollerade inflödet, allt strömmar alltmer fritt. Vilket förstås låter bra, men som strider mot den obönhörliga lag som säger att en frihet som saknar gränser förtär sig själv. Vad händer när varje åsikt ses som lika mycket värd som varje annan, oavsett hur den är argumenterad, oavsett hur välgrundad den är, oavsett om den är en lögn eller ej? Vad händer med det sociala samtalet om det inte längre präglas av intellektuell anständighet utan av affektiv positionering, det vill säga fastlåst vrede, fastlåst hat? 

Sen, det som mest skadar självkritiken: att bli publicerad, bli din egen ledarskribent, får dig att tro att du har en kompetens du inte äger. 

Nej, detta beror inte på massornas inneboende dumhet. Det beror på den inneboende logiken hos de sociala medierna: det går snabbt, ett infall, ett hugskott, en fördom, inget stoppas längre av den tröghet som brevskrivandet en gång var underkastat. Åsikten blir definitiv när du tryckt på knappen, du får stå för den även när eftertanken dykt upp (du vill ju inte ha fel varför du i nästa vända intar en ännu mer extrem position), utrymmet är begränsat, kanske 280 tecken, varför du tvingas förenkla. 

Sedan, det som mest skadar självkritiken: att bli publicerad, bli din egen ledarskribent, får dig att tro att du har en kompetens du inte äger. 

Tekniken vinner alltid. Så sa Jan Stenbeck och så sa även Marx, fast han kallade det produktivkrafter. 

Det är dock inte helt och hållet produktivkrafternas eller teknikens fel att gammalmedierna nu utvecklas i symbios med det nya. Det är inte teknikens fel att gränser och egenart upplöses, det är inte teknikens fel att influencers och pr-agenter motståndslöst rör sig från det ena till det andra, eller att gränsen mellan redaktionellt material och annat material flyter. 

Pengarna förstås är det, och marknaden. Men också annat – brist på långsiktighet, brist på vilja, brist på värnandet om den tredje statsmakten. Kanske också, och viktigast, brist på insikt om vad som står på spel.

Ett symptom, så gott som något, är krönike-eländet. En hord av krönikörer så stor att det blivit ont om lediga åsikter. Jag säger inte att alla är dåliga, inte heller att krönikörer inte skall finnas, jag säger att de är för många, att de snitsiga formuleringarna verkar vara ledstjärnan, att när röken lagt sig finns ofta inte mycket substans kvar. På tio sekunder kan jag hitta den formulering som kommer att hamna i ingressen. 

Att här inte nämna den högprofilerade krönikören i landets malligaste morgontidning är svårt. Det vill säga han med välskräddad helfigursbildbyline, radikal, halvsosse nästan, dock aldrig så konkret att han riskerar att fastna i ett djupare och definierande ställningstagande. Istället indignationen och hånfullheten, signumet från en tidigare karriär. Den förra skall visa att han hör till de rättänkande, den senare att han hör till de vassa, de genomskådande. Spiken i en sådan anrättning kan vara ett udda ansiktsuttryck hos exempelvis Ulf Kristersson   Och så, med ett lagom stort indignationspåslag och några inte alltför originella antaganden, vill skribenten få oss att tro att vi sett något nytt och väsentligt i politikens inre. 

Vad vi sett är en jättestor bildbyline. 

Formuleringsiver som ett slags tics – fyra rader utan nåt kul, fan! 

I en artikel i SVD den 04.05. skriver Ing-Britt Ahlenius, tidigare chef på Riksrevisionsverket, att den svenska statsmakten blivit mjuk, principerna om ansvar har tunnats ut. 

Jag skulle vilja tillägga, även den tredje statsmakten har blivit mjuk.

The post Digitaliseringen har försvagat den tredje statsmakten first appeared on Opulens.