VÅLDET. ”Professionella tyckare, oavsett politisk hemvist, utgår från sin egen verklighet. Tyckarnas verklighet skiljer sig ofta påtagligt från den hos dem som drabbas av våldet”, skriver Lars Thulin.

Den ökande våldsbrottsligheten i Sverige splittrar det politiska landskapet. Den har blivit ett osmakligt slagträ, där tragedier antingen blåses upp eller nedvärderas och nästan förlöjligas. Istället för att samhället enas om gemensamma och långsiktiga åtgärder. Det finns två sidor i debatten.

Till höger vill man skildra Sverige som ett land i upplösning på randen till inbördeskrig. Media våga inte berätta detta. Syndabockarna är givna – invandrare och en misslyckad integration

Högerns bild är felaktig för inget inbördeskrig hotar och invandrare i sig är inte problemet.

Tyckare till vänster pekar på att antalet anmälda brott minskar, att risken för utomstående är försumbar. Det är onödigt att vara rädd. Istället är det sensationslystnad som skapar rädslor. Jan Guillou på Aftonbladet driver tesen ”att så farligt är det väl inte”. På andra håll kan våldsvågen nedvärderas genom kvantifiering och avfärdas eftersom för få drabbas av den. En promille av befolkningen nämns ibland som gräns. Fast en promille är 10 000 människor. 20 gånger fler än antalet svenskar som dog under tsunamin.

Vänsterns bild är missvisande. Det dödliga våldet ökar, försök till dödligt våld likaså, utomstående skadas och dödas. Skjutningar av unga och sprängningar i bostadshus är högst i Europa.

Det som förenar falangerna är att skylla på media. Urgamla taktiken att skjuta budbäraren är livskraftig.

Vad är sant? Totala antalet anmälda brott har sjunkit med några procent. Men vilka brott minskar? Inga förtvivlade föräldrar i utsatta lokalsamhällen blir lugna av om antalet cykelstölder, kortbedrägerier eller källarinbrott som anmäls blir färre. Relevant är den grövsta brottsligheten, dödligt våld.

Hur man än räknar har det ökat på tio år. Mord- och dråpförsök har på samma tid stigit med 40 procent. Sprängningar stiger våldsamt, i år nästan en varannan dag.

Dödligt våld med skjutvapen blir vanligare. 2013 22 fall. 2022 hela 63. Tidigare var mord och dråp ofta fylleslagsmål eller släktbråk som gick snett. Idag har vi regelrätta avrättningar. De sker ofta på gator och torg. Förbipasserande hamnar i kulregn. Mördarna är hänsynslösa, om andra skadas är irrelevant.

Den som påstår att våldet inte har förändrats på detta sätt och att utomstående inte skadas, är intellektuellt ohederlig. Här ett axplock enbart från Stockholm/Uppsala:

7 april 2017 dödade Rakhmat Akilov fem slumpvis utvalda personer på Drottninggatan i Stockholm. Vapnet var en lastbil, ett av offren en 11-årig flicka. Tio personer skadades.

2 augusti 2020 dödades 11-åriga Adriana med ett automatvapen när hon är ute med sin hund i Botkyrka. Måltavla var ”några i en bil vid en mack”. Hon kom i vägen.

17 juli 2021 skottskadades två syskon, sex och sju år gamla, när de i sällskap med sin pappa var på väg till en lekplats i Flemingsberg.

10 mars 2022 mördades en ordningsvakt på ett gym i Vasastan. Den 16-årige mördaren skulle skjuta en annan person.

5 april 2023 avrättades en man på torget i Skärholmen. En man som passerade nästan 50 meter därifrån skadas svårt av kulor som for hit och dit.

10 juni 2023 öppnades automateld mot T-banan i Farsta. En 15-åring och en 45-åring dog. Två personer skottskadades.

6 september 2023 sköts en mamma till en gängkriminell i Uppsala.

12 september 2023 avrättades en person i Uppsala. En ligamedlem skulle skjutas. Förövarna tog fel person.

Dessa händelser avfärdas av dem som driver tesen ”vi ska inte vara rädda”, som anekdoter utan värde då de inte speglar den totala verkligheten. Fast barn som förblöder med näsan i asfalten är verkligheten. Släktingar som krossas av sorg är verkligheten. Trappuppgångar som mitt i natten förvandlas till krigsskådeplatser är verkligheten.

Så varför vill vänsterdebattörer nedvärdera det som sker? Jag tror det är för att skydda invandrare. Man vill inte peka ut dem och spä på hatiska stämningar. För majoriteten av förövarna i gängkrigen har icke-svenska efternamn. Men offren har i nio fall av tio samma typ av efternamn. Och det är ofta bostadshus där invandrare bor som sprängs. Det är heller inte i första hand bilar som ägs av infödda svenskar som förstörs när Rosengård och Tensta brinner.

I sin ambition att skydda invandrare väljer dessa debattörer sålunda att bagatellisera våldsvågen som nu plågar samhället. Inte sympatisera med offren och deras rädsla för det som händer. Trots att de i flesta fall är just invandrare. Märkligt val av en politisk rörelse som hävdar solidaritet med de svaga.

Ska svenskar vara rädda? Eller är vi helt förda bakom ljuset av usla medier och politiker med mörka agendor? Finns trygghet och tröst istället i statistik? Låt mig säga så här: om det var krönikörerna som var vid tunnelbanan i Farsta junidagen då torget besköts med automateld, eller det var farstun i deras vackra hus på Östermalm som sprängdes i bitar, skulle det kanske låta annorlunda.

Professionella tyckare, oavsett politisk hemvist, utgår från sin egen verklighet. Tyckarnas verklighet skiljer sig ofta påtagligt från den hos dem som drabbas av våldet.

The post Har vi rätt att vara rädda? first appeared on Opulens.

STATISTIK. Kvinnor är underrepresenterade i politiken. Procentuellt har män fler positioner som partiledare, gruppledare, riksdagsledamöter, ministrar, departementschefer och utskottsordföranden.

När Magdalena Andersson valdes till partiledare för två år sedan, var en majoritet av partiledarna kvinnor. Idag är förhållandet det omvända. Nättidningen Altinget rapporterar att det inte bara är bland partiledarna som män är överrepresenterade. Även inom regeringen finns färre kvinnor då de elva ministrar som är chefer över sina departement är 73 procent män och bara 27 procent kvinnor.

Ännu större är den procentuella manliga övervikten i riksdagens utskottstopp. I 12 av riksdagens 16 utskott är det män som har beslutsmakt.

Enligt statistik från SCB visar det sig att samtliga politiska nivåer har en övervikt av män. Andelen kvinnor i kommunfullmäktige är 43 procent, i riksdagen 46 procent och i regionfullmäktige 49 procent.

Dock varierar andelen kvinnor/män mellan partierna. Till exempel har Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna en övervikt av manliga riksdagsledamöter (74 respektive 68 procent). På motsatt sida har Vänsterpartiet och Miljöpartiet en ojämn könsfördelning där kvinnorna dominerar (71 respektive 67 procent kvinnor).

The post 8 mars: Kvinnor underrepresenterade i politiken first appeared on Opulens.

STATISTIK. Fler och fler börjar ta sig till de svenska museerna efter pandemiåren, men besökssiffrorna ligger fortfarande inte på samma nivåer som innan pandemin.

Under 2021 gjordes omkring 11,8 miljoner museibesök i Sverige och antalet permanenta och tillfälliga utställningar ökade också under förra året, men var fortfarande färre än 2019. Däremot fortsatte mängden vandringsutställningar att minska, skriver Myndigheten för kulturanalys i ett pressmeddelande.

”Statistiken visar att pandemin har inneburit betydande konsekvenser för museerna i Sverige. Vi ser dock att de återhämtar sig något på flera plan. Till exempel ökar besöken jämfört med 2020. Antalet besök är dock fortfarande långt ifrån de nivåer vi såg innan pandemin”, säger Moa Olin, statistiker vid myndigheten.

Siffrorna för anställda på landets museer är nästan uppe i samma nivå som innan pandemin, men de som arbetar ideellt är fortfarande bara hälften så många som innan pandemin. Dessutom tar museerna i större utsträckning emot bidrag för att kompensera för minskade intäkter från entréavgifter och försäljning under pandemiåren.

TT Nyhetsbyrån

The post Svenska museer på väg tillbaka first appeared on Opulens.

ÖKNINGAR. Aktiviteterna återvände till landets bibliotek under pandemins andra år. Det visar Sveriges officiella biblioteksstatistik som Kungliga biblioteket (KB) sammanställer.

Under 2021 var antalet aktivitetstillfällen 246 000 stycken vilket är en ökning jämfört med 2020, men antalet tillfällen är inte uppe i samma nivåer som före pandemin.

Av årets rapport framgår också att de fysiska besöken minskade med 27 procent jämfört med 2020, trots att folkbiblioteken har haft fler antal öppetdagar. Anledningen är att antalet öppetdagar med reducerad service samtidigt har ökat.

De svenska bibliotekens utlåning av fysiska medier var drygt 58 miljoner under 2021, vilket är 10 miljoner färre än före pandemin. Men trots pandemin minskade inte utlåningen för barn och unga på folkbiblioteken lika mycket som den gjorde för vuxenlitteratur. Totalt minskade barnutlåningen 11 procent jämfört med 2020, och en förklaring är att många folkbibliotek samtidigt fungerar som skolbibliotek för grundskoleelever.

TT Nyhetsbyrån

The post Fler aktiviteter på biblioteken i fjol first appeared on Opulens.

ÅTERHÄMTNING. Museibesöken gick upp förra året, efter den stora nedgången under coronapandemin 2020. Det visar ny statistik från Myndigheten för kulturanalys.

Nästan alla museer var stängda någon gång av året under 2021 men den genomsnittliga besöksutvecklingen var trots det positiv.

“De flesta museer har sett en uppgång jämfört med 2020”, säger Erik Vestin, statistiker vid myndigheten.

Men museibesöken är inte tillbaka på nivåerna före pandemin – i många fall är besöksantalen till och med mindre än hälften jämfört med 2019. Det museum som har proportionellt sett närmast antal besök till utställningarna som före pandemin är Östasiatiska museet – och de låg ändå på minus 29 procent jämfört med 2019 års siffror.

För så kallade anläggningsbesök har besöken minskat rejält på exempelvis Forum för levande historia, (ner 45 procent), Arbetets museum, (ner 21 procent), samt Medelhavsmuseet och Etnografiska museet som båda gick ner 14 procent.

De största antalen verksamhetsbesök hade Skansen, Naturhistoriska riksmuseet och Tekniska museet.

TT Nyhetsbyrån

The post Museibesöken upp under 2021 first appeared on Opulens.

TV-KVÄLL. Christian Wåhlander skriver om statistik, verkliga förhållanden och andra fejknyheter.

Utmattad efter en lång arbetsdag sätter vi oss i vår violetta soffa och slår på teven. Min fru vill ibland titta på nyheterna för att “hänga med i vad som händer”, men där sätter jag en tydlig gräns och går iväg och diskar en stund istället. Lite musik från en dedikerad Spotify-högtalare från Philips slår ut det odrägliga babblet från nyhetsredaktionen, och när det sista glaset är skinande rent och avtorkat återvänder jag till soffan lagom till vädret som presenteras av en flottig liten streber i kritstrecksrandig kostym.

The post Tankespeglar: Och mördaren är förstås en kvinna first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. “I tryckt form och på en stor tidning krävs större eftertanke innan publicering. Särskilt när ämnet rör något så allvarligt som sexuella trakasserier”, skriver Lisa Bjurwald som ifrågasätter “sanningen” att majoriteten av tafsande män är berusade.

”Hur stor andel av alla ovälkomna, sexuellt laddade handlingar – och här menar jag alltifrån plumpheter och förolämpningar, via händer på fel ställen och påträngande uppvaktning, till rena övergrepp – utförs på fyllan?,” frågar sig Anna Andersson på Aftonbladet Kultur i fredags. “Jag skulle gissa en mycket stor andel. 80 procent? Kanske 90?”

Det är förvånande att se en skribent på en stor tidning spekulera med egenpåhittade siffror på det här sättet. Det är också ett särskilt olyckligt val av ämne att ta siffror ur luften kring. Debatten om sexualbrott har länge präglats, och fortsätter enligt experter som Unizons ordförande Olga Persson, att präglas av myter och förlegade föreställningar om skuld, manligt och kvinnligt. De här föreställningarna har tyvärr slagit rot i rättssystemet och visat sig sällsynt svåra att dra upp. Att gärningsmannen var berusad och därför inte visste vad han gjorde (“han försökte bara flörta”) är en vanligt förekommande idé som förs fram för att försöka mildra handlingarna, liksom att offret var berusat och därför inte uppträdde på ett korrekt (läs sedesamt kvinnligt) sätt. Det rättsliga dilemmat när ord står mot ord utan stödbevisning i form av exempelvis vittnen solkas också av föreställningen att eftersom alkohol var inblandat, kanske det ändå var en ömsesidig festflört, så som gärningsmannen hävdar?

The post Lämna spekulationerna vid bardisken first appeared on Opulens.

CORONAANALYS. “Det är troligt att den typen av utbrott blir lättare att begränsa i Sverige, eftersom det finns immunitet i befolkningen.” Carsten Palmer Schale fortsätter dyka ner i statistiken och strategierna kring den pågående pandemin men menar att det fortfarande är alltför tidigt att uttala sig tvärsäkert.

Jag har lovat att återkomma med en större redogörelse av min förståelse av den svenska coronastrategin runt nyåret. Tills dags dato har jag samlat på mig ca 100 sidor fakta. ”Runt nyår” ter sig dock alltför optimistiskt. Det är för tidigt. Och situationen är mer än komplex. Vi måste alltså, menar jag, ha tålamod för att rätt fatta situationens komplexitet över lång tid. Den här texten berör bara knappt 5 procent av vad jag vill beröra.  

Har strategin – så här långt – varit ett misslyckande eller en framgång?

Hur skall vi, efter ca 7 månader, tolka Sveriges strategi när det kommer till Coronapandemin? Har det handlat om ett misslyckande eller en framgång? Kanske lite av båda, om man ser till det synnerligen komplicerade sammanhanget å ena sidan och tidsperspektivet å den andra.  

Å ena sidan: Vi ser nu ett snabbt minskande antal fall av smittade och döda; vi har kontinuerligt haft en sjukvård som har fungerat; det har funnits lediga sängar vid varje given tidpunkt och aldrig någon trängsel på sjukhusen, vi har kunnat hålla skolorna öppna vilket (även av kritiker) ansetts oerhört viktigt, och samhället har förblivit ganska öppet. Samtidigt som det fortfarande är en stor majoritet av befolkningen (cirka 80 procent) som respekterat rekommendationen om att hålla socialt avstånd på ett sätt som innebär att spridningen av sjukdomen ändå har varit begränsad.

Å andra sidan: Misslyckandet har naturligtvis varit dödssiffran, som har varit mycket relaterad till vårdinrättningarna i allmänhet och äldreomsorgen i synnerhet.

Varför har dödligheten hittills varit så hög?

Varför har Sveriges dödlighet varit så hög? Med omkring 550 per miljon invånare ligger den strax under Storbritannien och Italien men långt över grannländerna Norge och Danmark. Troligen finns det en rad skäl: med sin större invandrarbefolkning och sina täta stadsområden är Sverige faktiskt mer likt Nederländerna och Storbritannien än vad det är likt andra skandinaviska länder. Vidare: länderna befinner sig också på olika punkter i epidemicykeln, så det är för tidigt att jämföra totalsummorna i olika avseenden.

Men vad skall då sägas om att Sverige inte införde någon obligatorisk nedstängning vid något tillfälle?

Det är långtifrån säkert att en nedstängning skulle göra skillnad. På många sätt har vi dessutom haft en mycket hård nedstängning i Sverige. Vi har minskat rörligheten i samhället ganska mycket: vi har jämfört hur mycket vi reser i skandinaviska länder, och minskningen av resandet är densamma i Sverige som i grannländerna. De frivilliga åtgärder som vi införde i Sverige har på många sätt varit lika effektiva som fullständiga låsningar i andra länder. Det snabbt minskande antal fall vi ser i Sverige just nu är ytterligare ett tecken på att man kan få ner antalet ”ärenden” ganska mycket i ett land utan att ha en fullständig nedstängning.

Vi vet att stängda skolor har en stor inverkan på barns hälsa på kort och lång sikt.

Dock. Är det verkligen rimligt att hävda att nedstängningar inte gör någon skillnad?

Vi vet inte. Det kanske hade gjort någon skillnad, men vi vet alltså ännu inte. Men å andra sidan vet vi att låsningar också har stora andra effekter på folkhälsan. Vi vet att stängda skolor har en stor inverkan på barns hälsa på kort och lång sikt. Vi vet att människor som är arbetslösa också skapar en hel del problem på folkhälsoområdet. Så vi måste också titta på vad som är den negativa effekten av låsningar, och det har inte gjorts så mycket hittills.

Den nationella, regionala och lokala variationen

Dessutom – och ej minst: det finns stora nationella, regionala och lokala skillnader i hela världen. Det finns sålunda stora skillnader mellan olika områden i Sverige, och mellan regioner i Sverige och våra grannländer. Exempel: delar av Sydsverige har haft mycket lägre covid-19 än Köpenhamn strax över vattnet medan Stockholm har haft det mycket värre, trots samma nedstängningspolitik i hela landet. Detta kan – men behöver inte – ha att göra med volymen av det ursprungliga införandet av sjukdomen på grund av internationella resor.

Sportlovet i Sverige är fördelat på fyra olika veckor beroende på olika geografiska områden. Tyvärr råkade Stockholm ha sin vårsemester just när det var en enorm spridning av covid-19 i Europa, så många svenskar som bor i Stockholmsområdet kom tillbaka med sjukdomen. Och det startade en epidemi på en nivå som var mycket högre än början av epidemin i södra Sverige, i Finland eller i Norge. För närvarande är det möjligen den mest sannolika teorin – att om du har en massiv introduktion, kommer det att bli en smittspridning som är mycket, mycket svår att kontrollera. Stockholm var med andra ord mer som London eller New York än Oslo eller Helsingfors när det gäller införandet av viruset.

Nolltolerans?

En nolltolerans-strategi, som alltmer vinner gehör i Storbritannien och USA, är knappast, som jag ser det, ett hållbart alternativ.

Jag tror inte att det är en sjukdom som vi kan utrota – inte med de metoder vi har just nu. Det kan vara en sjukdom som vi på lång sikt kan utrota med ett vaccin, men jag är inte ens säker på det. Om man tittar på jämförbara sjukdomar som influensa och andra respiratoriska virus är vi inte ens i närheten av att utrota dem trots att vi har ett vaccin. Personligen tror jag att detta är en sjukdom som vi måste lära oss att leva med.

Hårdare åtgärder?

Men många upplever att Folkhälsomyndighetens inställning har varit alltför laissez-faire-artad och att Sverige redan nu borde införa mer hårdföra åtgärder. En modellering häromveckan antog att så många som 3 000 ytterligare dödsfall (eller fler) kan ses i Sverige under nästa år – borde därför inte Sverige  göra mer för att stoppa detta?

Pro primo: modeller är modeller.

Pro secundo: Det är ju självklart klart att Sverige försöker hålla dödligheten på så låg nivå som möjligt, men samtidigt måste vi titta på just de ”hårdare” åtgärder man talar om. Kommer de att producera ännu fler dödsfall på andra sätt än själva sjukdomen?

På något sätt måste vi ha en diskussion om vad vi faktiskt försöker uppnå. Är det bättre för folkhälsan som helhet?  En typ av ingripande som inte verkar ha negativa effekter är uppmuntrande av användning av masker. Detta har blivit en intensivt politisk fråga i USA och på senare tid i Storbritannien. I Sverige är maskanvändningen minimal.

Varför rekommenderar inte FHM ens användning av masker?

En anledning är att evidensen för att använda masker i samhället fortfarande är svag. Även om fler och fler länder nu tillämpar dem på olika sätt. Vi har ännu inte sett några, eller åtminstone inte många eller väl underbyggda, studier, vilket är lite förvånande. Den andra anledningen är att allt säger oss att hålla sociala avstånd är ett mycket bättre sätt att kontrollera denna sjukdom än att sätta masker på människor. Vi är oroliga (och vi får åtminstone berättelser från andra länder) för att människor sätter på sig masker, och då tror att de kan gå runt i samhället utan att hålla avstånd. Enligt FHM:s mening skulle detta definitivt producera högre spridning än vi har just nu.

Spridning och mortalitet?

Betoningen på spridning av viruset med uteslutande av allt annat är missriktad, eftersom antalet fall är mindre och mindre korrelerade till antalet dödsfall.

Dödsfall är inte så nära kopplade till hur många fall du har i ett land. Det finns så många andra saker som påverkar hur många dödsfall du har. Vilken del av befolkningen drabbas? Är det de äldre? Vissa invandrare? Hur väl kan du skydda människor i inom sjukvården och omsorgen? Hur väl fortsätter ditt hälso- och sjukvårdssystem att fungera? Hur kan vi förbättra behandlingen? Alla dessa saker har förändrats mycket under de senaste månaderna. Dessa saker kommer att påverka dödligheten mycket mer, tror jag, än den faktiska spridningen av sjukdomen.

Immuniteten?

När det gäller den kontroversiella frågan om immunitet tror jag att en större andel av befolkningen i Sverige redan är immun än vad antikroppsstudier antyder. Det finns ett antal små studier redan som visar att av människor som genom PCR-prov hade diagnostiserats med covid-19, långtifrån alltid utvecklar antikroppar. Å andra sidan har vi en hel del bevis för att insjuknande i covid-19 två gånger verkar vara extremt sällsynt. Uppenbarligen finns det också en ganska stor del av befolkningen som har andra typer av immunitet och T-cell-immunitet är den som är mest sannolik.

Om det verkligen är ett hållbart sätt för sjukdomen att existera kommer vi att få vänta på och se.

Det vi ser just nu är en snabb minskning av antalet fall, och då bör någon form av immunitet vara inblandat i det, eftersom inget annat har förändrats. Det innebär att immuniteten påverkar R-värdet ganska mycket i Sverige i dag. 

Innebär det att Sverige kommer att vara bättre lämpat att begränsa andra vågor och framtida lokala utbrott än länder som har haft minimala infektionsnivåer hittills?

Jag tror att det är troligt att den typen av utbrott blir lättare att begränsa i Sverige, eftersom det finns immunitet i befolkningen. Vi vet att med stor immunitet i befolkningen är det mycket lättare att kontrollera utbrotten än om du inte har immunitet i befolkningen.

Det finns nu ett antal länder i Europa som har haft en ganska låg spridning under mycket lång tid, vilket är mycket ovanligt med en sjukdom som verkar vara så smittsam, och där det finns så lite immunitet i befolkningen. Om det verkligen är ett hållbart sätt för sjukdomen att existera kommer vi att få vänta på och se. Jag tror att hösten kommer att visa om det är möjligt eller inte. Just nu ökar spridningen i exempelvis Spanien och Belgien igen.

 När vet vi?

Det är bättre att ha en mer komplett diskussion kring detta om säg ett år (eller mer), det vill säga efter nästa sommar (eller den därpå följande hösten), då jag tror att vi mer rättvist kan bedöma vad som har varit bra i vissa länder och dåligt i andra länder. Tidsperspektivet och komplexiteten måste gång på gång framhållas.

The post Vi måste ha tålamod för att se den komplexa bilden first appeared on Opulens.

STATISTIK. ”Det är lätt för den som är okritisk, okunnig eller fördomsfull att missbruka eller tolka resultaten av statistisk metodik.” Carsten Palmer Schale redogör för hur svårt det är att uttala sig säkert kring den pågående coronaspridningen även om många medierubriker ger en motsatt bild.

När det gäller den samlade coronasituationen i Sverige och världen, översköljs vi praktiskt taget dagligdags av vetenskapligt rotade siffror om både det ena och det andra. Från rent deskriptiv statistik över läget i nutid till exempelvis prognoser baserade på olika typer av sannolikhetskalkyler. Ingen enskild sagesman har troligen rätt på alla punkter, och ingen har knappast heller fel på alla punkter. Det beror (bland annat) på vad som skall redovisas, vilka metoder man använder och vilka grundantagandena och grundperspektiven är. Ja, till och med ”målen”. Ändå är en del egotrippat tvärsäkra, medan andra är mer vetenskapligt nyanserade. Dessutom skall det hela filtreras genom sensationalistiska rubriksättare och rampljusfamlande krönikörer. Den försiktighet som jag uppfattar som nödvändig, så här tidigt under spridningsförloppet, och med de stora kunskapsluckor som återstår att fylla, är prekär.

Och detta gäller inom forskningen och bland våra professionella journalister. För oss amatörer är det nästan omöjligt att orientera sig bland alla redovisade data. Men även några av våra mer prominenta professorer och ledarskribenter förefaller mig gå upp i avslöjande falsett när de hamnar i offentlighetens korsdrag. Samtidigt bör båda dessa grupper, och vi själva, vara i alla fall rudimentärt medvetna om de mer enkla felkällorna – eller ”fallgroparna” – när det gäller exempelvis statistiken.

Skillnaden mellan statistisk teori och sannolikhetsteori skall jag bara belysa med ett enkelt exempel. Om man ur ett tillverkat parti, bestående av kända antal korrekta och defekta enheter, slumpmässigt tar ut ett stickprov av enheter kan man efter lämpligt modellval med sannolikhetsteorins hjälp beräkna sannolikheten att man skall finna 0, 1, 2, …, defekta enheter i stickprovet. Om partiets sammansättning istället är okänd, kan man på grundval av det observerade antalet defekta enheter i stickprovet genom utnyttjande av statistisk teori dra slutsatser om antalet defekta enheter i partiet.

I det första fallet är uppenbarligen modellen helt specificerad (ty man känner ju partiets sammansättning), medan den i det senare fallet innehåller en okänd storhet (nämligen antalet defekta i partiet). Analoga problem förekommer på många andra områden – exempelvis rörande intervjuer med experter eller – och särskilt – amatörer om orsaker till, effekter av, frekvenser inom den aktuella coronapandemin. Hoppar jag nu över en något speciell kommentar inses åtminstone, att de teoretiska slumpmodellerna kan ha mycket skiftande tillämpning. I värsta fall finns dessutom mer eller mindre dolda ”agendor”.

Den möjlige läsaren av detta varnas hurusom uttryckligen för att sammanblanda modellen med verkligheten. I annat fall är det lätt att begreppsförvirring uppstår. I vilket fall som helst bör det vara klokt att umgås varsamt med uttalanden sådana som ”det är statistiskt bevisat att…”. Det är det ofta sällan. I min egenskap av forskare (i sociologi och filosofi) har jag dessutom ofta stött på uttryck som ”all vetenskap säger…”. Jag har aldrig stött på en sådan verklighet. Det vanliga är snarast att all vetenskap inte alls är enig.

Procenttal ser snygga och oskyldiga ut i tryckta tabeller, men man vet inte alltid vad som döljer sig bakom dem.

Ofta hävdas förresten att ”man kan bevisa vad som helst med statistik”. Tyvärr ligger det åtskilligt i detta. Det är lätt för den som är okritisk, okunnig eller fördomsfull att missbruka – eller tolka resultaten av – statistisk metodik. Å andra sidan kan det vara svårt även för den som är kritisk, kunnig och försiktig att rätt bruka dessa metoder och resultat. På grund av detta skall jag här ge exempel på ett tiotal fallgropar, som läsaren måhända kan tycka är löjligt enkla att avslöja. För det aktuella syftet skull – att introducera själva den vanliga närvaron av sådana fallgropar – beaktas endast totalundersökningar, men det som sägs kan också tillämpas på stickprovsundersökningar.

Populationen är inte den avsedda

En läkare önskade efterundersöka alla som genomgått magsårsoperation vid ett stort sjukhus under en viss tidsperiod. Genom brev, telefonsamtal och besök kom han i kontakt med 70 procent av dessa. Den undersökta populationen var sålunda ej den avsedda, och resultaten kunde troligen inte generaliseras till den större populationen. Varför inte?

Populationen är olämpligt definierad

Av 100 nybörjare i ett universitetsämne tenterade endast 20 inom 3 år. Nybörjare inkluderade alla som besökt introduktionsmötet (varav många sedan genast valde annat ämne). Förslag till bättre definition?

Problemställning vald med hänsyn till resultatet

Denna statistiska dödssynd är vanlig inom inte minst politik och reklam. Efter ett val stod exempelvis alla partier som segrare; ett hade fler röster än alla andra tillsammans, ett annat hade aldrig haft så många röster tidigare, ett tredje hade ökat procentuellt mest av alla sedan föregående val. Viktig sensmoral: Definiera problemet innan data insamlas!

Olämpligt mått på undersökt egenskap

I en församling uppgavs skilsmässofrekvensen ett år till 46 procent, ty 100 äktenskap hade ingåtts under året och 46 hade upplösts genom skilsmässa. Med denna metod skulle frekvensen kunna bli större än 100 procent! Hur borde man ha gjort?

Felaktigheter vid datainsamling

Av 100 fäder och mödrar i en fastighet förklarade 27 att de läst en känd kvällstidning för innevarande dag. En av de tillfrågade svarade vid påringningen på dörren kl 8 på morgonen sanningsenligt att han inte läst dagens nummer av tidningen. (Intervjuaren hade troligen inte hunnit med det önskvärda antalet kvällen innan och fann det praktiskt med en komplettering morgonen därpå.) Sensmoral: Procenttal ser snygga och oskyldiga ut i tryckta tabeller, men man vet inte alltid vad som döljer sig bakom dem.

Avvikande data

Insamlade data får aldrig strykas, om man inte har mycket starka skäl för att tro att de är felaktiga. Exempel: 33 560, 34 930, 20 000, 41 300, 316 000, 38 200, 39 300, 30 100
Får det avvikande värdet 316 000 strykas? Ingalunda, ty siffrorna anger årslönen för personalen vid ett litet företag, och det diskutabla värdet är direktörens lön.

Illusorisk noggrannhet

En ornitolog räknade flyttfåglar vid en fågelstation. En dag kom på förmiddagen en svärm på grovt räknat 100 stycken. På eftermiddagen kom en svärm på ett 50-tal. I kvällningen passerade tre fåglar. I summakolumnen för dagen noterades 153 fåglar. Vi skall fortsätta med några fallgropar som avser jämförelse av flera populationer.

Olika definitioner

Statistiska data från olika länder är ofta vanskliga att jämföra på grund av bristen på enhetliga definitioner. Ja, till och med från olika delar av samma land. Av liknande skäl måste även jämförelser mellan år inom samma land ske med försiktighet. Exempel: Från 1938 till 1939 ökade antalet motorcyklar i Sverige från 43 551 till 110 262. Förklaringen är till största delen att lättviktarna räknades som motorcyklar från och med 1939.

Störande faktorer

Ett textilföretag påstod att rationaliseringsarbetet gett goda resultat: antalet tillverkade meter per år hade ökat från 2,0 miljoner till 2,5 miljoner. I själva verket var situationen oförändrad från effektivitetssynpunkt. Av de 2,0 miljoner meterna hade man bytt ut 0,5 miljoner mot en vara som gick dubbelt så fort att tillverka.

Eller:

En forskare fann, att frekvensen av en viss sjukdom hos modern var minst om förlossningen skedde i hemmet, större om den skede på en vanlig kirurgavdelning och störst om den skedde på en specialavdelning. Bevisar detta, att det är säkrast att föda barn hemma?
Sensmoral: Tag reda på de störande faktorerna innan siffror jämförs!

Falska samband

Ett klassiskt exempel: En pedagog observerade att i en population av skolbarn i olika åldrar visade de som hade de största fötterna att de läste innantill bäst. Orsakar alltså stora fötter god innanläsningsförmåga? Svar: nej, däremot har de äldre barnen i genomsnitt större fötter och bättre läsförmåga än de yngre.

Anmärkning: Det är lätt att le åt detta sista exempel, men svårt att korrekt fastställa orsakssamband.

Vidare: i enkla sammanhang är det ofta (men inte alltid!) lätt att genomskåda bisarrt felaktiga slutsatser, särskilt när vi tänker igenom vad vi egentligen talar om, och inte bara reflexmässigt svarar ja eller nej på en fråga om huruvida någon kausalitet föreligger eller inte – och på vilket sätt. Ja, den bakomliggande variabeln (åldern), som exempelvis förklarar såväl fotstorlek som läsförmåga bland barn är ju så att säga självfallen, när vi väl fått syn på den. Dock krävs inte särskilt mycket mer komplexa sammanhang för att det ska bli mycket svårare att genomskåda och fastställa graden och typen av orsaksförhållanden. Den nuvarande coronapandemin är självklart oerhört komplicerad, och därför också oerhört svår att bedöma i termer av orsak och verkan, frekvenser och åtgärder, kortsiktigt och långsiktigt etcetera.

Alldeles uppenbart är det därför också så, att alla de exempel vi ovan givit på ”fallgropar” föreligger i den nuvarande pandemiska situationen.

Populationen är inte den avsedda. Nej, bortfall i en undersökning, exempelvis, borde mer än ofta rikta uppmärksamheten mot bortfallet snarare än det som inte fallit bort. Bortfallet är ofta kraftigt avvikande från genomsnittet av en rad skäl. Exempelvis att prevalensen av (subjektivt) upplevda covid-19-symptom kan variera starkt mellan olika grupper.

Populationen är olämpligt definierad. Ja, gruppen utlandsresenärer i februari kan ju till exempelvis kraftigt variera med hänsyn till både destinationsort och resvecka, och därmed också med hänsyn till exponeringen av den aktuella corona-smittan.

Problemställning vald med hänsyn till resultatet. Detta är sannerligen en metodisk dödssynd. Är problemet dödsfall på grund av direkt utsatthet för covid-19 – eller indirekt utsatthet (ångest, våld, arbetslöshet, missbruk)? Eller något helt annat?

Olämpligt mått på undersökt egenskap. Är en kortsiktigt hög covid-19-mortalitet en tillräckligt skarp indikator på ett starkt problematiskt corona-utfall – eller krävs exempelvis istället långsiktig samhällsskada i vidare mening?

Felaktigheter vid datainsamling. Är webbenkäter valida och reliabla nog i relation till frågan? Hemmatester? Förekommer självselektering som åstadkommer kraftig bias i något väsentligt avseende?

Avvikande data. Kan gatuadresserna i ett och samma stadsdelsområde producera egenartad covid-19-förekomst? Gatan där det lokala äldreboendet ligger?

Illusorisk noggrannhet. Hur mycket utnyttjar medierna – eller bortser medierna från – fördröjningseffekterna som orsakas av rapportsystem och helger?

Olika definitioner. Många länder – exempelvis Italien och Nederländerna – rapporterar bara dödsfall på sjukhus. I exempelvis Sverige och Belgien rapporteras också dödsfall på äldreboenden. Detta gör att mortaliteten knappast är rimligt jämförbar.

Störande faktorer. Byte av rapporteringssystem obstruerar jämförelser över tid – om inte systemen noggrant redovisas och analyseras innan slutsatser dras. Vilket leder över till en nödvändig betoning av frågan om hur mycket trassliga samband egentligen skall tolkas – och särskilt så över tid.

Komplicerade statistiska analyser och sannolikhetskalkyler

Ovan har jag bara antytt något om den matematiska statistiken. Experter på området, som dessutom behandlar mer komplexa relationer, använder sig naturligtvis av mer till mycket mer avancerad metodik och vidhängande terminologi, som sällan begrips av en genomsnittlig medborgare. Ett aktuellt exempel rörde ”felfaktorn” vid den första skattningen av flockimmunitet. Termer som signifikansnivåer, urvalskriterier, regressionsanalyser och så vidare förenklar inte för amatören. Bakomliggande variabler, och interaktioner mellan dessa pekar dock just på behovet av enkel och/eller multipel regression.

Samhällsvetenskap och humaniora

De hittills – och naturligt nog – mest framträdande forskarna i debatten har varit sådana som epidemiologer, smittskyddsläkare och virologer. Detta kommer på sikt inte att vara lika påfallande. Men redan mellan och inom dessa för den oinvigde näraliggande fält kan inte bara ”konflikter” uppstå, utan också flera sanningar – samtidigt. Ett av problemen med att grunda sina ståndpunkter i aldrig så relevanta och vetenskapligt legitima data handlar exempelvis om bearbetningen av rå- eller källdata.

Under denna process behöver två forskare som utgår från samma material inte alls vara eller bli ense: man är nämligen ofta ”partisk”. Detta har mindre ofta att göra med egentliga meningsskiljaktigheter, utan mer med ämnesspecialiteter som leder till olika perspektiv och ”blinda fläckar”. Ta bara detta: ”Att minska köttproduktionen är nästan alltid bättre än alternativa metoder när det gäller att minska koldioxidavtrycket. Därför bör växtbaserade dieter alltid förespråkas.” Mycket seriös forskning stöder också denna hypotes på en allmän nivå. Dock finns lika seriös forskning som inte stöder detta påstående förbehållslöst, eller som knappast stöder det alls. Denna forskning tar bland annat hänsyn till regionala variationer och proteinkvalitet.

Båda typerna, och fler, av forskare bortser dessutom ofta från variabler som vattenbrist, jorderosion, monokulturodling och samverkan mellan djuruppfödning och andra jordbruksförhållanden.

Därmed har vi plötsligt börjat tala i mer djurrättsfilosofiska termer – för övrigt oavsett hur vi ser på miljöförstöringen ur ett moraliskt perspektiv. Och har vi väl börjat går det knappt att sluta.

Om alla de nämnda faktorerna studeras, då? Kanske förblir resultaten, avseende köttproduktionens miljöpåverkan, desamma – eller inte. Men först då ”alla” (rimliga) faktorer, rörande den precisa frågan, beaktats kan data utgöra en solid grund för ett argument. Och nu har vi bara talat om ”relativt näraliggande faktorer och förhållanden”. Termerna är så att säga släkt inom diskursen ”köttproduktion och koldioxid”. Men det finns ju många andra aspekter som går att väga in. Ett rör djurens liv.

Därmed har vi plötsligt börjat tala i mer djurrättsfilosofiska termer – för övrigt oavsett hur vi ser på miljöförstöringen ur ett moraliskt perspektiv. Och har vi väl börjat går det knappt att sluta. Samhällsvetenskapliga (etnologiska, ekonomiska, sociologiska etcetera) perspektiv anmäler sig tämligen omgående. Men snart även mer humanistiska (narrativa, holistiska, historiska) och konstnärliga (gestaltningar, upplevelser, mening).

”Facit”

Många experter tycks i alla fall relativt eniga om att hela pandemin, med dess ursprung, förlopp, åtgärder och utfall, inte tillräckligt väl kommer att kunna besvaras förrän vi – om några år eller så – har ett ”facit”. Men även ett sådant facit kommer med stor sannolikhet att bli föremål för mer eller mindre debatt.

Facit avseende vilka specifika frågeställningar? Facit i vilket perspektiv? För vem? För vad? Nåja, någon sorts rimlig konsensus, även rörande helheten, kommer nog att bli möjlig att uppnå, även om debatten trots detta säkert kommer att fortsätta. Här och nu har vi ännu inte tillräckligt med kunskap om vare sig de enskilda detaljerna eller (och naturligtvis än mindre) någon form av samverkan mellan dessa.

Försiktighetsprincipen bör med andra ord tillämpas hela tiden – främst nu. Men alltså även senare; låt vara att förståelsen kommer att öka successivt. Att lyssna, läsa och lära – och ödmjukt diskutera – torde därför vara av nöden. Nästan all tvärsäkerhet måste ifrågasättas. Alltför vetenskapliga analyser kommer, å andra sidan, att vara och förbli svåra att presentera för den i många avseenden mindre insatta allmänheten.

Men med detta sagt: låt oss släppa fram all den kritiska diskussion, och alla de förment naiva frågor, som envar intresserad kan prestera. Allt annat är av ondo för såväl den upplysande fördjupningen och breddningen av synsätten som för det politiska klimatet. För övrigt ser jag ett löpande och lugnt utbyte av mer eller mindre välunderbyggda ”åsikter” som ett folkbildningsprojekt till gagn för både samhällets transparens, och därmed dess demokratiska – och tillitsskapande – fundament.

The post Tvärsäkerhet om pandemin måste ifrågasättas first appeared on Opulens.

NY FUNKTION. Apple har lanserat en ny funktion i iPhone som ger användaren möjlighet att ta kontroll över hur skärmtiden används. Kevin Shakir om sina erfarenheter av att få insyn i och kontroll över hur tiden spenderas.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Tidigare i somras stod Craig Federighi, vice vd för Apple, och presenterade företagets senaste programvara för iPhone. Framför den jublande publiken berättade han hur programvarans nya funktion ”’skärmtid’ ger dig makten, med både insyn och kontroll över hur du spenderar din tid”.

Häromdagen tog jag upp min telefon 105 gånger på ett dygn. Min telefon berättade hur jag spenderade halvannan timme på sociala medier, en timme på applikationer kopplade till arbete och en halvtimme på att läsa nyhetsartiklar. Genom funktionen fick jag möjligheten att begränsa mitt användande av den applikation jag spenderade en hel timme på — Facebook. Dagen efter kunde jag bara använda Facebook i en halvtimme. När jag närmade mig tidsgränsen fick jag en notifikation som berättade att det strax var slut med Facebook-användandet för dagen. Facebook-applikationen stängdes därefter ned för dagen och gick inte att öppna mer.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Jag gavs plötsligt möjligheten att ägna resten av dagen på att svara på den oöverskådliga högen av arbetsrelaterad epost. Nu hade jag tid att läsa de senaste nyheterna om hur det går i mellanårsvalet i USA, eller höra det senaste avsnittet av min brittiska favoritpodcast och vara intakt med vad som händer i omvärlden.

Fördelat över dagen, och även under kvällstimmarna, använde jag min telefontid åt att svara på samtliga epost-meddelanden för att dagen efter, lättare kunna komma igång med att utföra mina huvudsakliga arbetsuppgifter. Som taget ur Craig Federighis senkapitalistiska brandtal lyckades jag ta makten över min skärmtid och optimera min produktivitetsförmåga.

Det har blivit lättare att slippa ”ödsla” mina timmar av att se vad mina kontakter på sociala medier har för sig. Jag kan spendera mindre tid på att mäta mig med dem och slippa se deras inlägg som uppvisar deras produktivitetsförmåga, karriärmässigt som socialt, hur mycket de hinner göra varje dygn. Nu har världens rikaste teknologiföretag en inbyggd funktion som ger mig notifikationer som berättar när det är dags att konkurrera mot mig själv.

Dagen efter berättade telefonen för mig att jag hade spenderat två timmar av tre skärmtimmar på applikationer jag använder i mitt arbete. Den höga Facebook-stapeln i skärmtidsstatistiken blev ersatt med en arbetsstapel, och jag kände att det var dags för en paus.

Jag hann aldrig lyssna på det senaste avsnittet av min favoritpodcast och gör det med det samma. Medan skärmtidsstatistiken jämnas ut inbillar jag mig själv att mina fysiska och psykiska produktivitetsförmågor förbättras och effektiviseras. Jag hinner att ta disken medan jag lyssnar på hur EU påverkas av att Angela Merkel lämnar politiken och lyckas köpa mig mer tid att spendera på att skicka fler mejl.

Alla artiklar av Kevin Shakir

The post Ny iPhone-funktion ger makt över tiden first appeared on Opulens.

DISKRIMINERING. Vår tid saknar inte statistik, utan politiska visioner, skriver Amra Bajric apropå Vänsterpartiets kongressbeslut att verka för data kring etnisk diskriminering.  

Vänsterpartiet har i helgen haft kongress . Ett av förslagen som kom upp till debatt och till slut röstades igenom– mot partistyrelsens yrkande på avslag – har redan fått uppmärksamhet i media. Partiet ska driva linjen att SCB bör samla data kring etnisk diskriminering.

Förslaget väckte inte helt oväntat en del skeptisk förvirring på sociala medier. Vill Vänsterpartiet upprätta ett etniskt register? Nej, det rör sig naturligtvis inte om några nya Nürnberglagar. Jämlikhetsdata för etnicitet och ursprung utifrån anonym självskattning samlas redan in i många demokratiska länder, där de kan användas för att bekämpa rasism. Åtminstone i teorin, men i verkligheten gör statistik inte särskilt mycket av sig självt.

Kalla mig antivetenskaplig, men jag börjar bli lite led på denna övertro på statistikens under. Vi kan kalla det Hans Rosling-effekten – ge folket genomarbetad statistik i powerpoint-slides så kommer allting att ordna sig till slut. En optimismens lykta som behövs i dessa mörka tider, kan tyckas. I själva verket är den en spasm från tesen om ideologiernas död, en vind som blåser över de kalhuggna visionernas fält. Vår tid saknar inte statistik, den saknar politiska visioner. Man kan se det tydligt med klimatfrågan och den ojämna resursfördelningen i världen. Jag tror inte att medvetenheten om problemens omfattning saknas, men ändå händer i princip ingenting. Varför? Vid det här laget borde väl alla kunna upprepa Oxfams ojämlikhetssiffror i sömnen. Jag har säkert drömt om Hans Roslings powerpoint-presentationer någon gång. Men vår förmåga till organisering och stora politiska visioner har tagit skada av kommunismens död och “historiens slut”.

Vi behöver inte hylla en Lenin eller Che, titta bara på Margret Thatcher! Hon klampade in i 10 Downing Street med viljan att knäcka ägg och göra en omelett. Hennes övertygelse hade varit meningslös om 70-talets engelska ekonomi inte haft stora svårigheter, men hon krossade oppositionen inom och utanför det engelska högerpartiet. Hon och andra politiker, vilkas framfart var förberedd av nyliberala politiska visioner, lyckades vrida alla samhällsskikt efter sin vilja; de som inte hängde med blev lamslagna. Alla fel och misslyckanden mättes efter nyliberalernas måttstock. Ofta var det sådant som man gott kunde klaga på, men lösningen var öppen innan Thatcher definierade om både problem och deras lösningar.

Politik handlar om att organisera och definiera en bas i samhället och sedan tvinga in fienderna i den vision som basen företräder. Thatcher sade att hon ville förändra människans ”själ”, och det gjorde hon också. Vi behöver en vision som tränger ned i själens rot i stället för statistiska sifferserier som konstgödsel. Vad hoppas vänstern åstadkomma med mer insamlade data över olika diskrimineringsgrunder? Det är en intressantare diskussion. Kanske handlar det om mitt närmast patologiska ointresse för matematik och siffertrixande, men jag förmår helt enkelt inte glädjas över ännu en variabel i diskrimineringsmatrisen. Ge mig visioner eller också ingenting! Förr eller senare förvandlas siffror till luft, och däri ligger den empiriska radikalismens nederlag.

Alla artiklar av Amra Bajric

The post Ännu en variabel i diskrimineringsmatrisen first appeared on Opulens.

FAKTARESISTENS. Vilka åsikter vi har om invandring beror på de värderingar, upplevelser och berättelser som människor identifierar sig med. Ett sätt att lyfta fram positiva bilder av invandring har varit att presentera statistik och fakta. På det sättet skulle fler människor övertygas om att invandringen gynnar samhället, inte minst ekonomiskt. Fakta borde i princip alltid vinna över myterna men i en allt mer av ”post-truth politics” präglad samhällsutveckling behöver invandringspositiva aktörer använda andra och nya metoder.

Politik, inklusive invandringspolitik, handlar om mycket mer om än fakta. Det handlar om intressen, inspiration och övertygelser. Och tyvärr handlar ofta politik även om myter och halvsanningar, bland annat eftersom människan i sig är en irrationell varelse. I situationer som i samband med valet i USA förlorar sanningen mycket av sin betydelse. Faran för demokratin är just en samhällsutveckling där aktörer med makt, oavsett partifärg, kan kommunicera vad som helst, och presentera ogenomtänkta förslag utan att många verkar bry sig.

Sedan 2014 har just fakta, beräkningar och statistik använts mer i Europa för att presentera sanningen rörande aspekter som invandring, EU:s funktion och globaliseringens utveckling. Exempelvis har Migro, en tidigare aktiv migrationspolitisk tankesmedja med bland andra den liberala debattören Fredrik Segerfeldt, visat att Sverige inte alls höll på att kollapsa som andra aktörer i debatten menade. Frågan är hur långt fakta och statistik under de senaste åren räckt i för att övertyga folk om hur verkligheten verkligen ser ut?

Forskaren och liberalen Clara Sandelind menar att denna strategi, där liberaler ofta ser avsaknad av fakta och kunskap som ett behov av mer fakta i debatten, inte håller. Om fler ska rösta på liberala aktörer krävs det just att fler tror på liberala värderingar och idéer. Men hur utforma denna nya strategi också hos fler politiska aktörer som vill att liberala och demokratiska värderingar samt mänskliga rättigheter ska vinna över nationalpopulistiska idéer? Inspiration kan hittas från de migrationspolitiska erfarenheterna i Storbritannien.

Tankesmedjan British Future, som fokuserar på diskussioner om identifikation och migration, har givit ut en rapport med slutsatser om hur politiker borde kommunicera om invandring och EU-migration. Av rapporten framgår att även om debatten är polariserad så har en majoritet av britterna flera olika, nyanserade åsikter och uppfattningar om migration på en och samma gång. Exempelvis tog rapporten upp att färre oroar sig över invandringen när ekonomin går dåligt pga att man då fokuserar på ekonomiska problem och tvärtom – att diskussioner om invandring blossar upp när ekonomin anses fungera bättre.

I rapporten kommer också kritiken fram om hur liberala aktörer agerat i migrationspolitiska diskussioner. Den tar upp den så kallade ”myten om att krossa myten”. Att ge människor ”riktiga fakta” eller budskap i stilen ”du har ett faktafel” är rationellt men leder ofta inte till mer positiv syn på invandring. Eftersom människor tolkar begrepp som ekonomi och invandring utifrån sina personliga erfarenheter och upplevelser i första hand och inte via fakta.

Ett annat problem som rapporten tog upp är att även nationalpopulistiska aktörer kan använda sig av sina ”fakta” vilket gör det svårare för väljaren att navigera mellan olika fakta hos olika aktörer. Fakta är enligt rapporten fortsatt viktiga för att förklara hur något är. Vad politiska aktörer måste göra därutöver är att vara bättre på dialog med medborgarna och att övertyga om hur något bör vara. Presentation av statistik och fakta om invandring kan lätt ses av väljaren som en lektion, ett tillrättavisande beteende, än som ett politiskt samtal. Att presentera tabeller om hur BNP gynnas av migrationen är ingen ”killer fact” som direkt får alla väljare att ändra sin uppfattning.

Rapportens rekommendationer är att invandringspositiva aktörer tänker mer långsiktigt eftersom invandring kommer att diskuteras i högre grad under lång tid framöver. Därför är det viktigt att ta fram bättre och mer positiva berättelser om invandring samt hur integrationsproblem kan lösas. Istället för att exempelvis använda sig av bara statistik och fakta vore det bättre att oftare använda sig av visuella presentationer och bilder av hur invandrade eller inflyttade individer förverkligar sig och lever sin vardag i samhället. En annan rekommendation är att ta till vara på framtiden eftersom yngre generationer är mer migrationsvänliga och ofta har en modernare syn på identfikationer än de äldre.

Inför Brexitomröstningen producerades flera rapporter av regeringen, akademiker och tankesmedjor om EU-migranternas bidragande effekter till den brittiska ekonomin. Samtidigt visade andra undersökningar att bara runt 30% av britterna höll med om det och att många upplevde en oro kring vad som skulle hända med ”brittiska värderingar” om fler medborgare från Rumänien och Bulgarien skulle invandra. Här borde liberala och andra progressiva aktörer enligt min åsikt forma nya idéer om att EU-medborgarskapet är både ett sätt att värna om den fria rörligheten liksom att välkomna och integrera nya människor i Europa. Fakta är fortsatt viktigt men berättelser om medborgarskap, inkludering och identifikationer är ännu viktigare.

Alla artiklar av Vladan Lausevic

The post Fakta räcker inte för att spräcka invandringsmyterna first appeared on Opulens.