BYRÅKRATI. I veckans krönika berättar Lars Thulin den sorglustiga storyn om ett par glasögon som fastnade i tullen. Och de prilliga turer som följde kring dessa brillor.

Aktiva myndigheter som är noga med statens pengar är bra och behövs. Ytterst handlar det om våra egna slantar. Men ibland undrar man över deras prioriteringar och även totala okunskap om vad de håller på med. Nyss fick jag en hårdhänt och sorglustig lektion i ämnet. Huvudrollen i storyn innehas av något så ofarligt som ett par brillor, närmare bestämt ett par läsglasögon, speciellt slipade för mig. Det börjar i den spännande staden Edinburgh, Skottlands huvudstad.

Vi var där i förra månaden och hälsade på goda vänner. När vi kom hem hörde de av sig och berättade att de hittat ett glasögonfodral i sin bil. I det låg mina läsglasögon. Inga problem tyckte vi, bara att skicka dem med post. Jag har dock tidigare haft problem med försändelser som tullats för att dokument fyllts i fel. Så jag bad mina vänner att förklara för brittiska posten att dessa glasögon var inköpta och betalda i Sverige och därför inte skulle beläggas med tull och moms. Vännerna är noggranna så de hade en lång diskussion med sitt lokala postkontor.

Så efter en vecka fick jag ett brev från Postnord som sade att jag ska betala 243 kronor till staten för att få ut mina glasögon. Tull + moms.

Brevet angav ett telefonnummer till Postnord. Som gick till något som de själva påstod vara en kundtjänst. Där svarade en automatisk kvinnlig röst och bad mig om vissa uppgifter. Varpå hon svarade på frågor jag aldrig ställt och gav mig information jag aldrig bett om. Efter tre försök skulle jag dock kopplas jag vidare till en människa och fick köplats 40.

En avmätt manlig röst talade om att Postnord inte hade något som helst med detta att göra. De var bara ett simpelt transportföretag. Jag fick tala med Tullverket, men de skulle inte ändra på något. Det var bara för mig att betala. Om inte skickades glasögonen i retur till Skottland om ett antal dagar.

Tullverket har kostat på sig att ha människor som svarar direkt. En vänlig kvinna berättade att givetvis skulle jag slippa betala avgiften, bara jag kunde intyga mitt inköp av glasögonen i Sverige samt visa kopia på en flygbiljett. De var inget konstigt med det, liknande saker hände ofta. Jag frågade vart jag skulle skicka uppgifterna.

‒ Till Postnord, blev svaret. Vi har inget med detta att göra.

‒ Och till vilken adress, finns mejladress eller telefonnummer?

Detta hade tullverket ingen som helst aning om. Hon rekommenderade mig att ringa till Postnords kundtjänst. Vilket är det enda nummer som Postnord har listat.

Jag jagade ändå nummer och hamnade av misstag hos PTS, Post-och Telestyrelsen. Denna myndighet övervakar Postnord. PTS beklagade det som hänt mig. Men de hade ingen som helst adress till Postnord för detta ärende, inget telefonnummer, ingen mejladress, ingenting. Jag fick ringa till Postnords kundtjänst. Eller skicka klagomål till Postombudsmannen. Jag undrade försynt om PTS själva skötte kommunikationen med Postnord, via röksignaler eller brevduvor? Ett vanligt brev tar ju alldeles för lång tid. Damen tyckte inte detta var roligt.

Jag bor åtta kilometer ifrån Postnords huvudkontor i Huvudsta i Solna. Jag åkte dit. Upplevelsen var surrealistisk. Huset är gigantiskt, påminner om en strandad Finlandsfärja i många våningar. Entrén i tre plan liknar avgångshallen på en internationell flygplats. Men en flygplats där senaste planet lyfte för tre år sedan ‒ totalt tomt, inte ett enda tecken på liv. Utom på våning tre där en receptionist och väktare huserade. Varför en väktare övervakade en totalt tom lokal var oklart.

Mannen i receptionen var arrogant. Nej, det fanns inte en enda person i hela huset som kunde hjälpa mig. För detta var ju Huvudkontoret, hur kunde jag inte fatta det? Märklig logik ‒ ett megastort huvudkontor där det inte fanns någon anställd med någon som helst kontakt med verkligheten.

Inte ens mejl-adress till Postnords tullavdelning kunde receptionisten ge, det var verkligen inte hans jobb att göra det. Däremot fanns ett hus ett par hundra meter bort där någon kanske kunde hjälpa mig. Men denna någon kom först klockan 15, om tre timmar. Den personen saknade dock helt telefon och mejl.

Väl hemma försökte jag med kundtjänsten igen. Undrens tid var inte förbi. Jag fick tala med en kvinna som motvilligt erkände att Postnord hade en tullavdelning dit jag kunde skicka min begäran. Hon kunde inte mejla e-postadressen till mig. Tydligen var uppgiften alltför hemlig för detta. Men hon kunde läsa upp den. Jag var tacksam för att hon gjorde det i klartext och inte krypterat. Eller skickade den via ett vykort där allt skrivits med osynligt bläck. Nu återstår att se om jag får glasögonen till slut. Säker på detta kan jag inte vara.

Jag har inget emot att vi har Tullverket eller ett postväsende. Men med ständiga rapporter om knark som väller in över våra gränser och att tullen förtvivlat ber om mer resurser, tycks det oerhörda arbete som läggs ner på ett par glasögon märkligt. Och om vi ser på Postnord så har det visat sig att knarklangare älskar posten som en säker leverantör av deras produkter.

Men herregud, vem orkar bry sig om heroin, ecstasy och GHB, när det finns glasögon som kan misstänkas vara olagligt införda till Konungariket Sverige?

Tack staten, för att det hålls en skyddande hand över oss medborgare!

The post När brillor fastnar i prillig byråkrati first appeared on Opulens.

TSUNAMIN. “Thailändska regeringen frågade nog ingen privatperson om de ville ha ersättning. De utgick från att medborgarna var medmänniskor. Inte brukare som alltid ställer krav.” Det skriver Lars Thulin som tillsammans med familjen anlände till Thailand några timmar efter tsunamin 2004.

I många kulturer är familjen det viktigaste fundamentet i tillvaron. Det är där man söker hjälp när livet kärvar, det är dit man ovillkorligt ger sin hjälp om någon släkting hamnar i knipa. Familjen är långt viktigare än lagar och ”Staten”.

Inställningen är begriplig, speciellt i länder med en svag stat och allmän service inom exempelvis äldrevård eller rättskipning. Svenskarna litar dock på, och kräver i stor utsträckning, att ”Staten” ska fixa det mesta omedelbart. För vi betalar ju minsann skatt. Om inte ”Staten” ställer upp hånar vi det allmänna för att den inte tillräckligt hjälper oss i våra liv.

Två händelser belyser detta. I somras inträffade bränder på ön Rhodos. Turistparadiset drabbades, dels av bränderna, dels av att vägar blockerades och att dricksvatten och el försvann. Resebolagen fick jobb med att hämta sina gäster till mer säkra delar av ön.

I ett av SVT:s nyhetsprogram intervjuades en svensk kvinna. Hon beskrev att hon hämtats på natten från ett hotell och körts till ett annat. Men hon berättade med harm och ilska i rösten att hon hade fått tillbringa en natt PÅ GOLVET i det nya hotellet. För några rum fanns inte. Hon var upprörd över hur hon behandlats.

Hon hade alltså räddats från en naturkatastrof som krävt stora offer och där de boende på Rhodos i många fall fått sina liv krossade. Inte en tanke på detta for genom kvinnans huvud. Att hon någon natt inte fått en säng att sova i, var oerhört kränkande. Någon skulle hjälpt henne med det. ”Staten” eller någon annan.

För 19 år sedan upplevde jag något annat. Min familj var i Krabi i Thailand annandagen 2004 då tsunamin vräkte in över stränderna. Vi kom några timmar efter flodvågen och vårt hotell låg uppe i staden och var inte skadat som de dyrare hotellen på stränderna.

Många drabbade svenskar på plats var upprörda över att de inte omedelbart hämtades hem med räddningsflyg, betalda av ”Staten”. Sanningen är ju dessvärre att reser man till andra sidan jorden lämnar man frivilligt en del av den svenska tryggheten och får till en början nöja sig med den som finns på plats. De magra resurserna i thailändska infrastrukturen måste prioriteras. Kränkta och förbannade svenskar var inte alltid högst på den listan.

Men vad som slog mig var den fantastiska uppfinningsrikedom och initiativförmåga som finns i ett land där man inte litar på att ”Staten” ordnar allt. Jag hjälpte lite valhänt till i räddningsarbetet under några dagar. Svårt skadade människor och döda kroppar fraktades runt i staden. Ambulanserna räckte inte till. Små lastbilar och pickuper förvandlades till räddningsfordon genom att en saftblandare sattes på taket och att en bräda stor som en bår lades på flaket. Ibland stack patientens fötter ut en bit från fordonet.

På en stolpe utanför ett av sjukhusen hängde en gammal telefon med nummerskiva. Plus en handskriven lapp: ”Free calls anywhere”. Under en tid öppnades telefonnätet för alla som måste ringa hem. Hade det gjorts i Sverige? Kanske först efter två veckors förhandlingar med Post- och telestyrelsen. Ingen hade annars vågat ta initiativet.

Vårt hotell blev ett extra sjukhus. På en dag röjdes konferensanläggningen och dit kom blåslagna, haltande och traumatiserade patienter. (En del fick sova på golvet!) Sjukhusen behövdes för dem som var värre däran. Tveksamt om någon myndighet hann vara inblandad. Hjälp behövdes. Den fixades fram. Även om konferensrummen kanske inte var godkända som vårdinrättning.

I ett gammalt tempel uppe på ett berg skapades ett provisoriskt bårhus. Där inne såg jag saker jag inte vill minnas men aldrig kommer glömma. Men där fanns fullt av frivilliga som hjälpte till. Oroliga anhöriga köade i hettan utanför för att få komma in och identifiera. Plötsligt stod det vid muren stånd som erbjöd dricka och enkla maträtter till en billig penning. Serveringstillstånd i åtta stämplade kopior från myndigheterna för livsmedelshantering? Tror inte det.

Jag vet inte hur svenskar hade agerat om samma typ av total katastrof drabbat delar av vårt land. Kanske hade vi varit lika snabba och uppfinningsrika, lika villiga att tänja på regler, lika villiga att osjälviskt hjälpa till. Hoppas det, men jag fruktar att många satt sig ner och skrikit att vi minsann inte fått hjälp av ”Staten”.

Ett märkligt bevis för hur man i Sverige tänker fick jag några månader senare. Mina personuppgifter blev antecknade i ett register för frivilliga hjälparbetare. Så kom ett vänligt mejl från UD. De tackade för min insats och bad mig redogöra för min upplevelse. Detta för att departementet skulle dra lärdom av det inträffade. Jag blev rörd för detta tack och svarade gärna och noga. Men så kom frågan om jag ville ha någon ersättning. Jag blev arg och svarade nej. Skrev att jag var glad att ha klarat mig och att det var min förbannade skyldighet som medmänniska att ställa upp om jag kunde.

Thailändska regeringen frågade nog ingen privatperson om de ville ha ersättning. De utgick från att medborgarna var medmänniskor. Inte brukare som alltid ställer krav.

The post Vem är medmänniska och vem är brukare i katastrofens stund? first appeared on Opulens.

ORDNARNAS COMEBACK. “Kommentar till ett stjärnfall” heter en berättartekniskt avancerad roman av Eyvind Johnson från 1929. Man kan förledas att tro att den har en astronomisk vinkling, men icke: huvudpersonen fikar efter att bli medaljerad så att han vid festliga tillfällen kan uppträda med en kraschan på bringan  (originalupplagan har en Nordstjärneorden på omslaget). Medaljer har sedan femtio år hört till det förgångna här hemma. Herbert Tingsten och Olof Lagercrantz i Dagens Nyheter ivrade för att ordensutmärkelser skulle avskaffas, och det gjorde man – några få delas fortfarande ut till förtjänstfulla i utlandet. Men nu blir det snart en annan ordning.

På en socialdemokratisk valaffisch i samband med den hätska debatten om att införa en allmän tjänstepension ser man en äldre redlig man med yvig vit mustasch, och under honom texten: ”Gärna medalj men först pension”. Fast det tärde förstås mindre på statskassan att dela ut förtjänsttecken av skilda slag. Man kan se hur ymnigt medaljregnet var i söndagsnumret av Dagens Nyheter den 7 juni 1942 som jag av en slump läser just nu. På två helsidor finns en fullständig förteckning namn på den överväldigande mängden som det regnat medaljer över, en sociologiskt intressant lista.

Vid en extrakonselj på nationaldagen den 6 juni 1942 beslöt Gustav V som åtta dagar senare fyllde 84 att belöna två förtjänstfulla genom att utnämna dem till riddare av Serafimerorden. Samtidigt upphöjdes ett stort antal till kommendörer och riddare av Svärds-, Nordstjärne- och Vasaorden. Ännu många fler fick medaljer för nit och redlighet i rikets tjänst, antingen i guld eller silver: inte bara de som hörde till det andliga ståndet (präster) utan också anställda i Statens Järnvägar, Riksbanken, Tullverket, Statens sinnessjukhus, och så vidare, bland dem en sömmerska vid Älvsborgs regemente. Och snart kommer regnet på nytt, välkomnat av bland andra riksdagens talman.

Ivo Holmqvist 

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Gärna pension men först medalj first appeared on Opulens.

REFORMKRAV. “Flickor kan vittna om att detta i realiteten kan innebära att under hot om avslitning av kläderna inför en eller flera män tvingas göra förnedrande saker såsom att helt naken böja sig framåt, att stå på huk och hosta, att ställa sig på alla fyra, skriver Jennifer Andersson.

I broschyren “Till dig som vårdas på SiS särskilda ungdomshem med stöd av LVU (Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga)” som unga får som placeras på SiS (Statens institutionsstyrelses) ungdomshem står följande :

“När du kommer till oss första gången och när du har varit utanför ungdomshemmet får personalen söka igenom dina kläder och väskor (kroppsvisitation). Personalen kan också be dig att klä av dig naken så att de kan se att du inte gömmer något under kläderna (ytlig kroppsbesiktning). ”

Flickor kan vittna om att detta i realiteten kan innebära att under hot om avslitning av kläderna inför en eller flera män tvingas göra förnedrande saker såsom att helt naken böja sig framåt, att stå på huk och hosta, att ställa sig på alla fyra. Man behöver inte vara psykolog för att förstå att detta är oerhört traumatiserande och kränkande för en ung tjej som kanske tidigare blivit utsatt för sexuella övergrepp.

Att ett övergrepp är det första som sker i Statens institutionsstyrelses regi sätter tonen för kommande vård och skadar det förtroende den unga förväntas ha gentemot personalen. Att utsätta icke-kriminella tjejer för en fängelselik nakenvisitering är huvudlöst och kanske orsaken till att tjejer upplever vården sämre på SiS, känner mer otrygghet och avskiljs mest.

Idag finns en lucka i LVU-lagen som tillåter nakenvisitering av det motsatta könet. Icke-kriminella barn och ungas integritet är alltså mindre värd än exempelvis en vuxen kriminell kvinnas, som finns inom kriminalvården.  Hon får nämligen inte visiteras naken av en man.

Det som sker inom SiS är en skam för Sverige. Dock förstår jag rädslan att det ska smugglas in droger och saker ungdomarna kan skada sig själva och andra med.

Men år 2022 i ett civiliserat land måste det finnas andra sätt att visitera icke-kriminella barn och unga på än en förnedrande fängelseritual som tycks vara direkt tagen från USA:s ökända juvenile prisons.

Jag råder SiS att blicka ut i världen och lära sig hur andra länder löser detta vad gäller framförallt minderåriga flickor i tvångsvård. Och på Socialutskottet ligger att arbeta för att förändra LVU, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, så att män med laglig rätt inte kan slita kläderna av 12-åriga våldtäktsoffer.

Det ska inte få vara så att statsanställda ska få begå övergrepp som ute i civilsamhället hade kallats för ett sexuellt övergrepp och lett till fängelse. Jag anser att LVU och SiS “särskilda befogenheter” omedelbart skall ses över för att förhindra att fler småtjejer utsätts för livslånga trauman med Staten som gärningsman.

The post Inte 100 år till av vanvård first appeared on Opulens.

STATSFÖRVALTNING. Regeringen utser Anna-Karin Lindblom till direktör och chef för Statens medieråd, enligt ett pressmeddelande.

Lindblom blir chef för myndigheten från den 16 augusti 2022 till och har förordnande fram till den 31 december 2023.

Anna-Karin Lindblom har tidigare varit regeringens särskilda utredare för inrättandet av det nya Institutet för mänskliga rättigheter, samt arbetat som enhetschef inom Regeringskansliet.

“Hon har en gedigen kunskap om statsförvaltningen och myndighetsstyrning inom områden som ligger nära verksamheten hos Statens medieråd”, skriver regeringen.

TT Nyhetsbyrån

The post Lindblom blir chef för Statens medieråd first appeared on Opulens.

BENIN-FÖREMÅL. Världskulturmuseerna vill att staten ska återlämna plundrade föremål till Nigeria, rapporterar Sveriges Radios Kulturnytt.

Det rör sig om 39 konstföremål från Benin-bronserna, en skatt som en brittisk militärstyrka plundrade från det historiska kungariket Benin, nu beläget i södra Nigeria, i slutet av 1800-talet och som sedan spridits över världen.

Föremålen förvaltas av museerna, men eftersom samlingarna tillhör staten måste det till ett regeringsbeslut innan de kan lämnas bort.

– För oss är det en jätteviktig fråga att vi håller en hög etisk standard i vår verksamhet, säger Michael Barrett, som är museernas representant i ett internationellt nätverk som jobbar med återlämnandet, till Kulturnytt.

TT NYHETSBYRÅN

The post Museer vill lämna tillbaka plundrade föremål first appeared on Opulens.

The post Tidens melodi first appeared on Opulens.

PARTIPOLITIKEN. “Så här ett år in i pandemin håller partipolitiken och de medier som är satta att bevaka den på att abdikera från uppdraget att verka som redskap för utkrävande av ansvar”, skriver Nathan Hamelberg.

Med ett och ett halvt år kvar till valet 2022 känns det som om valrörelsen redan börjat. Vi översköljs med beskyllningar från höger och vänster riktade mot vänster och höger och ”negative campaigning” – framhävande av motståndarnas negativa sidor snarare är presenterande av nya egna idéer. Där upphör det vanliga med valtider. Om det något som sticker ut är det att partierna lever i den uppochnervända världen i synen på staten.

The post Vår tids rädsla för klarspråk first appeared on Opulens.

ALKOHOL. “Alkoholpolitiken har alltid gått ut på att uppifrån kontrollera och suga ut grupper som oroat de styrande”, skriver Mattias Svensson som idag den 9 november kommer ut med boken Så roligt ska vi inte ha det – En historia om svensk alkoholpolitik.

”Alkoholpolitiken bör bevaras och i vissa avseenden skärpas” står det kort i den av Per Molander ledda jämlikhetskommissionen. På vilket sätt blir vi mer jämlika av att staten fattar ännu fler beslut åt oss om hur vi får dricka och roa oss – eller rättare sagt om hur vi inte får dricka och roa oss?

The post De som ansett sig veta bättre har alltid sparkat neråt first appeared on Opulens.

KLIMATFÖRÄNDRINGARNA. ”Jag har slutat på Vattenfall, så jag kan tala fritt nu. Och jag måste bara tacka er. Fortsätt att protestera.” Samuel Jarrick skriver om ett oväntat möte, de nu aktuella orkanerna, samt vårt behov av olydnad mot samhällssystemet.

Sensommar 2017. Rapporterna duggar tätt från världens alla hörn. Det handlar om extrema väderhändelser: De uppmärksammade amerikanska megaorkanerna Harvey, Irma och i skrivande stund Maria med de efterföljande översvämningarna i Karibien och längs delar av USA:s syd- och östkuster. Mer i skymundan den svåra torkan i Östafrika, främst Somalia, som tack vare bland annat tusentals exilsomaliers hemskickade bidrag med en hårsmån undgick hotande massvält. Och kanske ännu längre bort från mediernas strålkastarljus – de historiskt kraftiga monsunregnen i Sydostasien, vars effekter påverkat ofattbara 40 miljoner människor i Nepal, Indien och Bangladesh, med mer än 1200 döda och tiotusentals hemlösa.

I samma veva ser jag om filmen om Hannah Arendt. Tiden är krigsslutet, en tid då det begripligt nog fanns ett utbrett behov av att tydligt visa sin avsky för nazisternas ofattbara grymheter och att identifiera sig med “rätt sida”. I denna tid provocerar Arendt många genom att inte betrakta en av dödsmaskineriets högsta ansvariga, forne SS-översten Adolf Eichmann, som någon ondsint, galen demon, fylld av hat mot de judar han skickade i döden. Hon ser honom istället som en trist byråkrat, som såg som sin främsta uppgift att helt enkelt lyda order. En kugge i ett väloljat, “objektivt” system, om en så vill. Kanske kunde en sådan hållning i efterhand nödtorftigt försvaras med den slitna frasen “Jag gjorde bara min plikt”.

Möjligen är Arendts tankar fortfarande så levande, därför att de utmanar oss alla att fundera över vilka order vi själva lyder utan att reflektera över konsekvenserna. Är ondskan möjlig i oss alla? Även hos de mest laglydiga medborgarna? Det kanske inte krävs hat eller ens egoism för att skada andra. “Jag gör ju bara mitt jobb”. I Arendts värld är ondskans banalitet något som kännetecknar totalitära system, likt Hitlertyskland eller Stalinterrorns Sovjetunionen. Men den oundvikliga frågan blir om inte även demokratier som vår egen kan fostra lojala byråkrater eller plikttrogna företagsledare som gör sitt jobb trots att konsekvenserna riskerar att bli förödande för miljontals människor.

Jag drar mig till minnes ett oväntat möte för några år sedan:

– Vårt jobb var att ljuga! Den mörka, vänliga blicken stirrar stint på mig.

– Vattenfall är helt galna. Fortsätter vi så här kommer det att gå åt helsike för planeten.

Jag står på Centralstationen i Stockholm. Mannen har kommit fram till mig under mitt arbetspass som medlemsvärvare åt Greenpeace. Först känner jag knappt igen honom. Kanske beror det på den ändrade attityden. Han skakar vänligt hand och presenterar sig som tidigare hög chef på Vattenfall. Mitt minne klarnar så sakteliga och jag minns att vi setts förr.

Det är svårt att föreställa sig att jag ungefär två år tidigare haft en mycket upphettad diskussion med den här mannen och han då med samma intensitet försvarat samma Vattenfalls miljardinvesteringar i främst brunkolsverksamhet i östra Tyskland.

Men nu ses vi alltså igen, två år senare. Och när jag insett vem han är säger lite överrumplad att vi har ju haft våra duster.

– Ja, vi har haft våra duster. Jag har slutat på Vattenfall, så jag kan tala fritt nu. Och jag måste bara tacka er. Fortsätt att protestera. Ni behövs. Vårt jobb var att ljuga.

Vattenfalls köp av holländska Nuon blev ökänt just för att det stred mot affärsmässigheten. Mindre uppmärksammades att det plötsligt innebar att Vattenfall fick tillgång till några av Tysklands och Europas största brunkolsfyndigheter. Och för ett par år sedan öppnade Vattenfall, under den rödgröna regeringen, ett alldeles nytt kolkraftverk – Moorburg, som ytterligare ökat företagets utsläpp med åtskilliga miljoner ton koldioxid.

Ju längre tiden gick desto mer ohållbart blev det för en regering där Miljöpartiet ingår att acceptera innehavet av mer än en miljard ton brunkol, en mängd så stor att om allt skulle ta upp och brännas, skulle utsläppen motsvara ungefär ett kvarts sekel av klimatutsläpp lika stora som hela Sveriges utsläpp – ett långsamt verkande massförstörelsevapen.

Helstatliga Vattenfall hade kunnat ta ansvar för sina smutsiga investeringar och genomföra en plan för att fasa ut kolet och ersätta det med sol- och vindkraft. Istället valde de att försöka tvätta sitt rykte genom att göra sig av med kol-innehaven så snabbt som möjligt. Köparen EPH, ett tjeckiskt skurkföretag i princip helt i avsaknad av hållbarhetsmål, deklarerade stolt att de såg en framtid för kolkraft och att de planerade att ta upp kolet och bränna det.

De ytterst ansvariga för affären var Vattenfalls ägare, den svenska regeringen. I början hävdade de att det inte var möjligt att stoppa affären med mindre än att riksdagen ändrade inställning i frågan. Det argumentet blev alltmer ihåligt efter att oberoende jurister förklarat att regeringen visst kunnat fatta ett beslut att behålla kolet.

Den högst ansvarige ministern, energiminister Mikael Damberg, försvarade senare i KU-förhör regeringens beslut att godkänna affären med att de visserligen juridiskt hade kunnat stoppa affären men att det inte fanns något annat val utifrån ägardirektiven. Hade kolet stannat kvar hos Vattenfall hade de ändå inte kunnat låta det ligga kvar i marken eftersom det stridit mot ägardirektivens krav på affärsmässighet menade Damberg. Detta alltså trots att ägardirektiven slår fast att också hållbarhet ska prioriteras.

I hela denna smutsiga affär formulerades alltså gång på gång argument som hävdade att inget annat beslut kunnat fattas än det som riskerade att leda till ofantliga utsläpp av växthusgaser. Olika omständigheter såsom marknadens krav, avkastningskraven, riksdagens sammansättning, ägardirektiven och så vidare användes som till synes objektiva hinder för ett etiskt försvarbart beslutsfattande. Eller med andra ord åter: ”Jag gjorde bara min plikt”.

De mycket kraftiga väderhändelser som drabbat jorden i år är helt i linje med klimatforskarnas modeller. Även om inte nödvändigtvis antalet orkaner har ökat på grund av den globala uppvärmningen, innebär allt varmare hav och allt högre havsnivåer att orkanerna drar med sig allts större vattenmängder och orsaker större förödelse än tidigare. Detsamma gäller situationen på Afrikas horn, där högre medeltemperatur, allt fler extrema torkperioder och kraftigare El Niño och El Niña-fenomen med största sannolikhet bidragit till de senaste årens matbrist.

Det finns otaliga rapporter som visar hur de mest sårbara befolkningarna och grupperna riskerar att drabbas hårdast av klimatförändringarnas effekter. FN-rapporten State of the World Population slår fast att i fattiga länder kommer kvinnor drabbas hårdare än män av klimateffekterna. I en annan rapport från Environmental Justice Foundation antas ca 150 miljoner människor i världen vara klimatflyktingar redan 2050, varav hela 80 procent kan utgöras av kvinnor och barn enligt organisationen Women’s Environmental Network.

I FAO-rapporten The state of food security and nutrition in the world som publicerades nyligen konstaterades att antalet svältande människor på jorden åter ökar efter en lång tids nedgång. De främsta orsakerna är krig och klimat.

Generellt visar klimatforskningen hur allvarligt läget är för planeten. Den brittiska klimatforskaren Kevin Anderson från Tyndal Center menar att även om alla utsläpp av växthusgaser skulle stoppas imorgon, finns ändå en stor risk för katastrofala klimatförändringar. Det beror på att den ackumulerade koldioxidhalten i atmosfären (över 400 ppm) redan nu är högre än vad som kan garantera ett stabilt klimat på sikt. Risken är stor att visa brytpunkter passeras och naturen själv börjar ta över. I värsta fall kan uppvärmningen komma att accelerera bortom människans kontroll, mot en okänd framtid med i värsta fall kanske 6 grader eller mer över förindustriella nivåer.

Konsekvenserna av en temperaturökning uppemot sex grader är svårt för de flesta forskare att beskriva som något annat än helvetet på jorden. Ökenutbredning i Europa, översvämmade miljonstäder, nedbrunna regnskogar, uttorkade floddalar, stora områden på jorden helt obeboeliga, kort sagt ett slut på civilisationen som vi känner den.

Självklart finns en stor och avgörande skillnad mellan de beslut som fattades av Eichmann och de som fattas av ett svenskt kraftbolag. Ingenstans i Vattenfalls eller regeringens hierarki fattas troligen beslut utifrån en avsiktlig önskan att skada. Medan många ledande nazister naturligtvis var ideologiskt drivna av hat mot judar och romer, är nog tvärtom många av våra politiker övertygade om att de fattar de bästa tänkbara besluten för mänskligheten, eller åtminstone för sitt eget lands befolkning. Men bortsett från denna skillnad finns också en stor likhet: En kader av människor på olika nivåer som – medvetet eller omedvetet – riskerar att äventyra miljontals människors liv, för att de helt enkelt gör sitt jobb.

Våra politiker är inte grunden onda eller oförbätterliga egoister. Tvärtom skulle mycket väl en oväldig ämbetsmannaheder och plikt mot systemet kunna användas till att bygga ett samhälle som faktiskt innebär ljusare framtidsutsikter för kommande generationer. Men då behöver nog spelreglerna skrivas om, så att långsiktig hållbarhet prioriteras framför kortsiktig lönsamhet. Kanske kunde det leda till en banal godhet, i ordets bästa bemärkelse. Men för detta behöver vi också träna oss i modet att ifrågasätta själva spelreglerna och då och då rentav vara olydiga.

The post Den svenska staten och ondskans banalitet first appeared on Opulens.

CENSUR. “Framför allt bör vi dock alla tänka ett varv extra innan vi efterlyser ordning och reda på internet”, skriver Mattias Svensson. 

Det klagas ofta på samtalstonen i sociala medier. Inte utan fog. Det hatas och hotas, och även legitim respons kan bli obehaglig när den i hundra- och tusental sköljer över en enskild människa och hens personliga mediekanaler. Dessa drev har både avsedda och oavsedda mönster, och tenderar exempelvis att gå särskilt hårt åt kvinnor.

Således kommer kraven på att någon borde ta ansvar och styra upp debatten.

Någon gjorde det häromveckan. Svenska Institutets twitterkonto @Sweden blockerade plötsligt tusentals konton i namn av att motverka näthat, rasism, sexism och homofobi.

Det var förstås en allvarlig och i många fall obefogad anklagelse mot många av de mer eller mindre offentliga personer som blockerades. Bland dem fanns exempelvis Svenska Dagbladets kulturkrönikör Margit Richert, politiknörden Richard Herrey och ateisten John Houdi. Många tycks ha listats helt enkelt för att de utgör offentliga personer med åsikter till höger om mitten.

Lite finstilt hävdades att folk också kunde ha “blockats” av mer personliga skäl (eller för att vara porrbotar) och alltså inte för att de skulle ha varit rasister och hatare, men det gjordes inget försök att differentiera de olika kategorierna. Misstänkliggörandet föll över alla.

Urvalet gjordes av Vian Tahir, som presenterar sig som expert på nätsäkerhet. Hade massblockeringen varit ännu ett i raden av hyss från en enskild person vore det inte mycket mer att orda om. Svenska Institutet har också tidigare låtit personer som administrerat twitterkontot @Sweden under en vecka få stor frihet, vilket orsakat skandaler och indignation över åsikter och skämtsamheter.

Men Svenska Institutet gav först massblockeringen sin sanktion och meddelade på sin hemsida att den var ett ”krafttag för att skydda det fria ordet”. Det klingade orwellskt när blockeringen var så tydligt färgad av Tahirs personliga agenda.

Experimentet blev nu inte så långvarigt. Svenska Institutet hävde redan veckan därpå blockeringen och har bett om ursäkt.

Det finns dock anledning att dröja kvar och lära av vad som hände. Att Svenska Institutet som myndighet ställde sig bakom blockeringen innebar allvarliga anklagelser mot privatpersoner, ett övertramp som borde få juridiska och personalmässiga konsekvenser.

Framför allt bör vi dock alla tänka ett varv extra innan vi efterlyser ordning och reda på internet. Att ge självutnämnda ”experter” uppdraget att styra upp nätet och debatten innebär att de får ett vapen i handen med vilket de driver sin agenda. Nästa gång sitter de inte bara vid ett lånat twitterkonto.

I Storbritannien är det regerande Torypartiet redan på väg att skaffa sig en olycklig maktposition över nätkommunikationen. I sitt manifest inför valet i juni gör de ett nytt försök med att hindra åtkomsten till porr, ett övertramp i sig. Men i manifestet krävs även att internetleverantörer filtrerar politiska uppfattningar som anses extrema, med hot om straff.

Det är en extremt farlig åtgärd. Hur ska företagen kunna bedöma vad staten anser vara extremism? Kanske känner de sig tvungna att anlita självutnämnda nätsäkerhetsexperter, för att ha ryggen fri. Sannolikt väljer de att fälla hellre än fria kontroversiella budskap och personer, om det senare innebär risk för böter och straff. Då är censuren ett faktum.

Det är hög tid att sätta ner foten i förebyggande syften mot alla sådana strävanden. Samhällsdebatten behöver skyddas inte bara mot sina avarter, utan framför allt från sina självutnämnda ordningsmän.

Alla artiklar av Mattias Svensson

The post Vem skyddar oss mot expertisen? first appeared on Opulens.