SPIONAGE. I Veckans DDR skriver Jesper Nordström den här gången om den ökända östtyska säkerhets- och underrättelsetjänsten Stasi.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Jag såg den när det arrangerades nostalgivecka i Degeberga. En traktor, närmare bestämt en Massey Ferguson, vackert nött av tid och arbete, stod parkerad mellan mopeder, gödselspridare och män i keps som berättade exakt vilken oktanhalt bensinen hade förr. Här var det idel SD-kepsar, burköl och flintastek på engångsgrill för helt banka in klichéscenen.

Men mitt öga fastnade på registreringsskylten: DDR 007. Ägaren såg att jag såg och sa ”jag lovar att det är slump”.

I Sverige väljer man inte sina registreringsnummer – man får dem. Slumpmässigt, inom byråkratins ramar. Representanter för vulgärhögern, som jag axiomatiskt tänker är i majoritet här i mittersta Skåne – där det varken är nära till Malmö eller Österlens krukdrejare i linnekläder – har nog gett en och annan pik till traktorns ägare. ”DDR-Sverige” är ju för övrigt en mycket historielös tröttsam formulering som fortfarande förekommer.

Det fanns något så motsägelsefullt i kombinationen. En jordbruksmaskin från Skåne – märkt med initialerna för en nedlagd diktatur och siffrorna 007 som oåterkalleligt förknippats med spioner och dess falska dry martini-romantik. Ska man fortsätta rida på klyschor är det väl snarast så att Östtyskland väcker tankar om en evig grå tristess och människor som beter sig diskret likt möss, ja ett slags prudentlig småborgerlighet.

DDR hade en av världens mest effektiva underrättelsetjänster: Stasi.

Under 1970-talet var dess utlandsavdelning, Hauptverwaltung Aufklärung (HVA), särskilt aktiv. Deras mål var att infiltrera väst, i synnerhet Förbundsrepubliken Tyskland.

Det mest kända exemplet är Günter Guillaume, en östtysk spion som i flera år arbetade som personlig sekreterare åt Västtysklands förbundskansler Willy Brandt. Guillaume och hans fru hade i början täckmantel som anspråkslösa medborgare – de drev bland annat en tobaksbutik – innan han långsamt arbetade sig upp inom det socialdemokratiska partiet. I butikens sortiment fanns för övrigt den östtyska boulevardtidningen Das Magazin. Och, jo det fanns faktiskt tidningar med bara bröst, grov blondinhumor och eviga svärmorsskämt också i DDR.

När Guillaume avslöjades 1974 ledde det till en enorm politisk skandal och Brandts avgång.

Guillaume erkände direkt, men under förhöret framförde han en begäran som blivit historisk: ”Jag erkänner. Men jag förväntar mig att ni behandlar mig i enlighet med min rang som officer.”

Ett av de mest använda pressfotona är så här i efterhand närmast parodiskt övertydligt. Vem om inte spionen har mörkare kostym, solglasögon och går ett halvt steg bakom förbundskanslern?

Han såg sig inte som förrädare utan som en soldat i tjänst, med disciplin och plikt. I Östtyskland betraktades han som hjälte, men internt i Stasi var man splittrad. Vissa menade att Guillaume i sin iver förstört relationer som långsamt börjat tina. Andra tyckte att hans fall var parodiskt futtigt och riktade väl på så sätt kritik mot sig själva. Men kanske hade de då själva fallit för 007-romantiken. Hur skulle det liksom annars vara? Vackra femmes fatales och skrikande däck?

DDR:s underrättelseverksamhet var omfattande men ofta lågmäld till sin metod. Det rörde sig således inte om spektakulära James Bond-uppdrag utan om långsam, målmedveten infiltration och informationsinhämtning.

En viktig komponent i det systemet var kortvågsradio.

Än i dag kan man på kortvågsbandet höra så kallade nummersändare – radiosignaler där en mekanisk röst, ofta kvinnlig, läser upp till synes slumpmässiga sifferkombinationer.

”9… 4… 1… 7… 2… 9…”

De används av underrättelsetjänster för att sända krypterade meddelanden till fältagenter, och fenomenet är dokumenterat i både Sovjet och Östtyskland. Inga tekniska motåtgärder kan i praktiken stoppa dem – de är anonyma, globala och mycket svåra att spåra till källan. Vissa verkar stå där som zombies och fortfarande sända information även om uppdraget är över.

Vissa människor har byggt hela konspirationsteorier kring nummersändarna. Andra, mer sansade personer, ser dem som fascinerande reliker från en tid då världen delades i öst och väst, men där kriget mest utspelades i kod, ljud och pappersmappar.

DDR 007 på en traktor i Skåne är bara ett resultat av svensk slumpmässig byråkrati. Ett nummer tilldelat av Transportstyrelsen, inget mer.

Men det är ändå slående hur det, helt oavsiktligt, pekar rakt mot den period i historien då världar speglade varandra i hemlighet. När kodnamn, nummersändare och falska identiteter var en del av vardagen för tusentals agenter i öst och väst.

The post Veckans DDR: Stasi ‒ den ökända underrättelsetjänsten first appeared on Opulens.

SEKRETESS. Iodine Jupiter reflekterar över hur sekretesskulturen skapar möjligheter för en ny form av skvallerkultur.

Med anonymisering och sekretess får du inte veta någonting om någonting. Jag ringde och försökte få veta vem jag är, men det var omöjligt.

Med övergången till digital fascism, övervakningsappar, 5G och låst information får vi den automatisering landet önskar. En av dess många fördelar är att ingen kan ställas till svars när någonting händer. Var och när de korkade besluten är fattade är hemligstämplat.

Sekretess är det fiffiga sättet att skydda politiker, arbetsgivare och de rikas hemligheter. Och med den följer unika möjligheter för en helt ny form för skvallerkultur. Värre än vad Stasi någonsin skapat. Människors nyfikenhet vet inga gränser. Min kamera- och mikrofonutrustade drönare kommer till mig som en tillgiven hund med allt som behövs för dagens skvaller.

The post Den nya skvallerkulturen first appeared on Opulens.

TV-SERIE. Clemens Altgård tipsar om en sevärd tv-serie på SVT Play – Deutschland 86. Här skildras början till det som skulle bli DDR:s undergång.

Just nu visas Deutschland 86, från 2018 på SVT Play, och det rör sig förstås om uppföljaren till den briljanta Deutschland 83 med Jonas Nay i huvudrollen som den unge stasiagenten Martin Rauch. Han har huvudrollen även i Deutschland 86 och vi återser även Maria Schrader i rollen som hans moster och uppdragsgivare.

Året 1986 är förknippat med ödesdigra händelser som Palmemordet, aidspandemin och Tjernobyl, något som också återspeglas i Deutschland 86. Samtidigt pågår det kalla kriget för fullt.

Martin Rauch arbetar till att börja med på ett barnhem i Angola, men blir av sin moster Lenora, som är på uppdrag i Kapstaden, återigen rekryterad för att bistå henne i kampen mellan östblocket och västmakterna.

Lenora samarbetar med ANC-medlemmen Rose Seithathi (spelad av den karismatiska Florence Kasumba) och de behöver en man för att kunna genomföra en vapenaffär.

Skiftet av miljö från Europa till Afrika sätter sin prägel på de fyra första avsnitten. Sedan växlar handlingen över till Paris och så småningom ett Tyskland som är uppdelat i det DDR och Förbundsrepubliken.

Seriens skapare Anna och Joerg Winger har lyckats bra med att skapa spänning i denna uppföljare. Mot slutet stegras dessutom spänningen i spiondramat avsevärt, bland annat genom ett flyktmotiv som förvaltas väl. Till kvaliteterna hör också dialogen som ofta har inslag av mörk humor.

Estetiskt sett är allt mycket välgjort in i minsta detalj. DDR-atmosfären har återskapats på ett mycket trovärdigt vis. Det vore fel att tala om nostalgi, för detta är inget att sakna, men en stark känsla av igenkänning infinner sig likväl hos den som var med på den här tiden.

För yngre generationer blir det en exotisk inblick i en analog värld, som var stadd i stark förändring. Internet existerade redan då, vilket kanske förvånar någon. Dock var det få som hade möjlighet att koppla upp sig, men det förekommer scener, som alltså inte är anakronistiska, där kommunikationen mellan DDR och Sydafrika sker via dator.

Men Deutschland 86 har framför allt kvaliteter när det gäller gestaltningen av rollfigurerna. Genomgående är nyansrikedomen överväldigande. Även de stela stasifunktionärerna återges med oväntade sidor. Som när en av dem under ett möte med något drömmande i blicken börjar citera Rilkes dikt “Pantern” och han sedan förkunnar sin längtan efter att få uppleva våren i Paris. De är alla fångar i den bur som DDR utgjorde. Ja, nästan alla. Några få, som de med spionuppdrag som Martin och hans moster har fått möjlighet att se sig om världen.

Året 1986 är emellertid något av ett ödesår för DDR och östblocket. Flera viktiga affärer går i stöpet och ekonomin är katastrofalt usel. Här finns incitamentet till det som så småningom blir murens fall.

Om det kommer en tredje del i tv-serietrilogin att handla. Deutschland 89 är under uppsegling i år. Den ser jag redan fram emot.

The post Sevärt spiondrama om början till DDR:s fall first appeared on Opulens.