FILMKLASSIKER. Karolina Bergström minns en dystopisk film som var stilbildande. Det är 40-årsjubileum för Flykten från New York, med Kurt Russell i huvudrollen som “Snake” Plissken.

Det händer inte alltför ofta nuförtiden, men när undertecknad väl tar sig till gymmet är det oftast ett och samma soundtrack som går på repeat. När den multibegåvade Alla helgons blodiga natt-regissören John Carpenter för fyra decennier satte New York på scifi-kartan med 1981 års Flykten från New York gjorde han det inte bara med egenproducerade synthtoner, utan också med en handling som efter alla år fortfarande lyckas hålla spänningen uppe från den första celluoidkrispiga filmrutan till den sista.

The post Stilbildande dystopi 40-års-jubilerar first appeared on Opulens.

KOMMUNIKATION. Vi behöver inte bege oss ut i rymden för att förstå problemet med att kommunicera med andra varelser som inte är människor, skriver Mathias Jansson.

Om vi får besök av utomjordingar, hur ska vi då kunna kommunicera med dem och skulle vi ens kunna förstå dem? Filosofen Ludwig Wittgenstein hävdade i boken Filosofiska undersökningar (Philosophische Untersuchungen) att om ett lejon kunde tala så skulle vi ändå inte kunna förstå det. Wittgenstein ansåg att språk inte var något universellt. Har man inte samma begreppsvärld eller en gemensam uppfattning av verkligheten så kan man inte heller förstå varandra.

Det är rimligt att anta att en rymdvarelses verklighetsuppfattning skiljer sig markant från en människas. Men vi behöver inte bege oss ut i rymden för att förstå problemet med att kommunicera med andra varelser som inte är människor. Vi har till exempel inte kommit speciellt långt med att förstå och kommunicera med andra arter på jorden. Vi vet inte vad fåglarna kvittrar om eller vad hunden säger när den skäller, trots att vi människor levt tillsammans med dem i tusentals år. Växter och träd kan kommunicera med varandra genom ett avancerat nätverk av svampar under marken och insekter använder sig av dofter för att kommunicera, men vi kan inte prata med dem trots att vi lever på samma planet. Det finns också ett antal utdöda språk som talats i mänsklighetens historia som vi inte kan tolka trots att det finns en del bevarade texter kvar. Det är ändå texter skrivna av människor för några tusen år sedan som intellektuellt och kulturellt inte skiljer sig så mycket från oss. Så om vi skulle motta ett meddelande från rymden är det inte självklart att vi skulle kunna tolka och förstå det.

Men det finns naturligtvis en hel del idéer på hur vi kan försöka att kommunicera med rymdvarelser.  Vi skulle kunna använda oss av musik för att göra oss förstådda som i Stephen Spielbergs film Närkontakt av tredje graden (1977). Där står forskarna i slutet av filmen och jammar i en fantastisk ljusshow tillsammans med rymdskeppet som lär sig att kommunicera med oss. Det är som Electric Banana Band sjunger i låten ”Banankontakt av tredje graden”: ”Banankontakt är vår takt / Och vår kontakt är er takt / Och samma takt är tretakt”.

Vi vet själva hur svårt det kan vara att lära sig ett nytt språk och vilka missförstånd som kan uppstå i kommunikationen med andra.

Man kan ju också prova med ljussignaler som i filmen Independence Day (1996) då en militärhelikopter i operation ”Welcome Wagon” flyger fram till rymdskeppet och börja signalera med hjälp av en ljusbrygga. Rymdskeppet reagerar på ljussignalerna och öppna sina portar och skjuter ner helikoptern. Det som vi såg som ett fredligt meddelande tolkade de kanske som en förolämpning? För även om vi använder samma språk betyder det inte att vi förstår varandra. Vi vet själva hur svårt det kan vara att lära sig ett nytt språk och vilka missförstånd som kan uppstå i kommunikationen med andra.

I filmen Arrival (2016) kommunicerar rymdvarelserna, som kallas för Heptapods, med hjälp av kalligrafiska cirklar som de målar upp i bläck och som forskarna försöker tolka. Symboler verkar vara ett vanligt sätt att kommunicera med rymdvarelser på. Utomjordingar envisas till exempel med att förstöra våra vetefält genom att skapa stora symboler som bara är synliga från himlen som i filmen Sign (2002). Under historiens gång har vi själva använt oss av olika symboler som hieroglyfer, så varför skulle inte rymdvarelserna kunna ha ett språk som liknar våra färgglada emojis?

Men även om språk inte skulle fungera så menar vissa forskare att vi istället skulle kunna hitta en annan universell grund för vår kommunikation och då pekar man på matematiken. I filmatiseringen av Carls Sagans Contact (1997) så mottar mänskligheten ett krypterat meddelande från rymden. Med hjälp av primtal kan meddelandet tolkas och det visar sig vara en maskin för att resa i rymden. När vi äntligen får träffa varelserna sker det i en artificiell verklighet, en trygg miljö som vi känner igen och de tar formen av en människa som pratar engelska(!). Så man undrar förstås varför de skickade oss en ritning kodad med primtal då de kunde ha använt vanlig engelska från början!? Men det är kanske inte så konstigt att forskare inom naturvetenskapen förespråkar primtal, talet pi och andra matematiska begrepp som ett universellt språk som alla andra varelser i universum förstår.

En humanist skulle tycka det var mer naturligt att rymdvarelser kommunicerade med andra uttryck som rörelser, ljudvågor, lukter eller färger. Tänk dig rymdvarelser som kommunicerar genom att dansa eller prutta (släpper ut olika dofter) eller att deras kroppar ändra färger och blinkade som en julgransbelysning när de talade.

Vi har också försökt att skapa nya språk och funderat på hur rymdvarelser och andra fantasiväsen skulle kunna kommunicera. Det mest kända exemplet är nog klingonska från serien Star Trek. Det har växt från några repliker till ett levande språk som människor kan tala med varandra med. Men det går inte att komma ifrån att alla dessa konstruerade språk, om det så är klingonska eller sindarin, som alverna i Tolkiens Sagan om ringen talar, begränsas av de ljud som våra strupar kan frambringa och de kunskaper vi har om andra mänskliga språk. Vi kommer inte undan med att vi är fångna i vår egen föreställningsvärld och det inte går att skapa ett språk som är helt väsensskilt från det mänskliga psyket. För även om vi har en livlig fantasi så är det nog som Wittgenstein säger att vi är fast i vår egen begreppsvärld.

Vissa har löst språkproblemen i universum på ett mer praktiskt sätt. Vi behöver inte kommunicera med rymdvarelserna eftersom det finns maskiner eller andra varelser som tolkar åt oss. I Douglas Adams romanserie Liftarens guide till galaxen får huvudpersonen Arthur Dent en liten babel-fisk instoppad i örat. Fisken översätter alla universums språk åt användaren. I Star Wars har droiden C-3PO en praktisk biroll, eftersom droiden kan tala 6 miljoner språk kan den hjälpa till att lösa de flesta kommunikationsproblemen som uppstår längs vägen. Har vi tur så är rymdvarelserna som vi träffar på bättre utvecklade än vi och har med sig en maskin eller annan varelse som kan tolka mellan oss. Det kan ju förstå bli ett riktigt antiklimax om varelserna precis som i filmen Contact, och andra SF-filmer, visar sig kunna tala perfekt engelska.

The post Närkontakt av tredje graden first appeared on Opulens.

BIOBESÖK. Det är lätt att bli extra nostalgisk över livets alla biobesök i dessa pandemipräglade tider, skriver Karolina Bergström.

Ett av mina mest minnesvärda biobesök ägde rum utomhus. Nu minns jag ärligt talat inte vilken film det rörde sig om, men jag minns att den grekiska sommarnatten var fuktigt varm, att jag var åtta år och att jag aldrig hade sett något så vackert som den där oskarpa filmbilden projicerad över en vitkalkad stenvägg med filmdialogen smattrandes som berusade cikador mellan husväggarna. Där och då förstod jag att film inte bara existerar i en mörklagd biosalong, utan överallt.

Det är lätt att bli extra nostalgisk över livets alla biobesök i dessa pandemipräglade tider, även om biobesöken för egen del begränsats till pressvisningar på dagtid efter barnets nedkomst. Över den där tonårsdejten där vi båda redan sett filmen i fråga och satt och pratade istället. Över Roy Andersson-filmen där en kvinna i salongen bröt kulturpublikens kontemplativa tystnad med ett gapskratt varannan minut, eller varför inte över Star Wars-filmen jag såg som höggravid och vars Dolby-förstärkta rymdskeppdunder fick barnet i magen att gå i panikartad spinn.

Det är också svårt att låta bli att fundera över om min egen och andras avkommor aldrig kommer att få fångas av samma biosalongsmagi så som vi fick göra. Även före coronapandemin hade antalet biobesök stadigt börjat dala till förmån för lättillgängliga vod-tjänster, och att Disney väljer att släppa sin nya familjefilm Själen direkt på Disney Plus är bara ännu ett talande tecken i tiden. Samtidigt tenderar en film producerad av tjänster som Netflix att ha en annan estetik än biofilm. Det vill säga med mer rörelse av både kamera och karaktärer, på ett sätt som inte passar bra för stora dukar. En studie har därtill visat på hur filmupplevelsen tenderar att bli starkare av en större skärm eller filmduk jämfört med en tv. En annan studie, där deltagare försågs med sensorer som mätte kroppstemperatur och puls medan de fick se filmen Aladdin i en biograf, visade på hur biobesöket gav samma pulsfrekvens som en rask promenad – och då pratar vi ändå om en familjefilm.

Utan att tjata ytterligare om biodukens hälsoeffekter, eller för den delen gå in närmare på den algoritmstyrda Netflix-dominansen, går det att konstatera att sättet vi konsumerar film på drastiskt har förändrats på mindre än ett år och att den där biosalongsnostalgin kunna lär hänga i ett tag till. En amerikansk studie har hur som helst visat på hur sträcktittande på kvalitativa tv-serier både kan höja vår emotionella intelligens och göra oss mer empatiska. Och även om ingen liknande studie gjorts vad gäller att se en filmserie i ett svep borde det i rimlighetens namn ha någon slags liknande effekt.

Så varför inte barrikadera sig hemma, vilket inte borde vara något större problem i dag, och låta Bara en natt-trilogins eller Trikoloren-trilogins livsreflekterande frågeställningar skölja bort alla coronarubriker om bara för en stund. Eller att i sann dystopisk anda sträcktitta på Nolans Dark knight-trilogi och försöka bena ut om ikonregissörens signifikanta filmstil är genialisk eller bara ett duperande spel för kulisserna. Trots allt finns filmen och upplevelsen av den överallt, vare sig den projiceras på en husvägg i den grekiska arkipelagen, på en påkostad bioduk eller på den egna mobilen.

The post Jag minns alla mina filmer och hur de brukade ta på mig first appeared on Opulens.

TV-SERIE. För två veckor sedan lanserade Disney+ sin streamingtjänst i Sverige. Flaggskeppet i lanseringen utgörs av tv-serien The Mandalorian som bygger vidare på Star Wars-filmerna. Clemens Altgård konstaterar gillande att det rör sig om ett gott hantverk.

När den nya strömningstjänsten Disney+ denna höst blev tillgänglig i Sverige så var jag inte sen att teckna ett helårsabonnemang. En av förklaringarna är att jag fortfarande är fascinerad av de klassiska animerade Disneyfilmerna från förra århundradet. Men en ytterligare motivation fanns i form av min nyfikenhet på tv-serien The Mandalorian, som varit omtalad på nätet i över ett år. För alla som intresserade av Star Wars-filmerna är det nästan ett måste att ta del av den. Eller i varje fall mycket svårt att låta bli.

Var i tiden tilldrar sig då handlingen? Jo, det är tiden efter Jedins återkomst (Star Wars: Episod VI) och JJ Abrams uppföljare The Force Awakens (Star Wars: Episod VII).

Huvudrollen som The Mandalorian spelas av Pedro Pascal,(Oberyn Martell i Game of Thrones och Javier Peña i Narcos) som emellertid inte visar sitt ansikte. Mandalorianen tar nämligen aldrig av sig den heltäckande hjälm han bär. Det är strikt förbjudet enligt den kod som gäller för den krigarklan eller -orden han tillhör. Pedro Pascal har alltså begränsade stilmedel som skådespelare. Därtill är hans rollfigur av typen “tystlåten”, som Clint Eastwood i en Sergio Leone-film.

Det är verkligen inte långsökt att se paralleller i västern- och samurajfilmer. Uppenbart har mycket av inspirationen hämtats från de genrerna. En annan gestalt som det ligger nära till hands att tänka på är Robocop. Det här manligt kärva krigaridealet ger också upphov till en del fängslande scener när machomannen visar att det trots allt finns en mjukare sida dold under allt pansar som omsluter kroppen.

Men till att börja med ska Mandalorianen i egenskap av prisjägare utföra ett uppdrag åt en iskall och mystisk beställare, perfekt spelad av ingen mindre än den gamle demonregissören Werner Herzog (!). Föremålet för jakten ska överlämnas levande och visar sig vara ett barn.

I tv-serien är “Barnet” benämningen men på nätet har beteckningen blivit Baby Yoda. Och visst är det den välbekanta lilla gröna figuren i bebisversion. Här har något av Disneymagin i form av söta små varelser förts in i Star Wars-världen. Och enligt alla psykologiska studier som gjorts är vi biologiskt programmerade att falla platt för en liten gestalt som Baby Yoda. Det är ett trick som inte kan slå fel. Även den stålsatte prisjägaren påverkas förstås, vilket får central betydelse för händelseutvecklingen. Mandalorianen är för övrigt till det yttre synnerligen lik Boba Fett, en sedan gammalt etablerad Star Wars-gestalt.

Mycket, även landskapen och scenografin i stort, bygger på igenkänningsfaktorer, men tv-serieformatet gör att tempot blir lugnare och att spänningen kan byggas upp på ett intressantare sätt än i de senaste, tämligen röriga, Star Wars-filmerna. Till de suggestiva stämningarna bidrar också svensken Ludwig Göranssons ypperliga filmmusik.

Jag konstaterar att Jon Favreau, som regisserat såväl Iron Man och Iron Man 2, samt den nya versionerna av Djungelboken och Lejonkungen, har gjort ett alltigenom gediget jobb med The Mandalorian, såväl när det gäller manus som regi. Som ren underhållning lever The Mandalorian upp till mina förväntningar. Snart kommer det för övrigt en andra säsong i USA och en tredje lär redan vara på planeringsstadiet.

The post Rymdäventyr som övertygar first appeared on Opulens.

AKTUELL FILM. Det spelar ingen roll hur hårt Sarah Connor och hennes kvinnliga motspelare bekämpar sin motståndare i Terminator: Dark fate. Inget de gör kommer någonsin att godtas av den toxiska maskulinitetens kombattanter i kommentarsfälten, skriver Karolina Bergström.

Vi var många som jublade när nyheten om Linda Hamiltons comeback som Terminator-filmernas Sarah Connor släpptes för två år sedan. Och lyckan blev ännu större när teasers och trailers för novemberpremiären Terminator: Dark fate skvallrade om skådespelerskan Mackenzie Davis transformation till tomboybetonad stridsmaskin, samt även om datoreffekter som smällde det mesta på fingrarna. Efter nära tre decennier och lika många fiaskon till uppföljare skulle den i princip dödförklarade Terminator-filmserien (där datorerna tagit makten i framtiden och bekämpar sina fiender i nutiden med tillbakaskickade mördarandroider) nu äntligen få en rejäl omstart. Därtill med den första uppföljaren värd namnet sedan 1992 års Terminator 2: Domedagen.

The post Dubbelbestraffning fäller nya Terminator first appeared on Opulens.

SPRÅKFRÅGA. Hej! När det gäller ords klang och värdeladdning känns det som att det ofta går i negativ riktning. Man säger ju helt enkelt inte ”zigenare” längre. Men finns det exempel på det omvända, att ett skällsord eller nedvärderande ord kommit att få en uppskattande och positiv laddning? /Åsa

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det jag främst tänker på är ordet nörd. Det hade från början en väldigt nedsättande klang och förmedlade en bild av något slags ungkarl som bodde hemma hos mamma och samlade på Star Wars-figurer.

I amerikanska collegefilmer talades det alltid om ”geeks and jocks” men här fick i och för sig plugghästarna och glasögontyperna revansch med sina specialkunskaper och kanske skedde redan här en viss förskjutning i positiv riktning?

En nörd har ofta varit specialist på sådant som inte ansetts kulturellt high brow eller varit socialt accepterat. För låt oss vara ärliga nu — det har inte direkt någon hög status att veta allt om vilket serienummer på en Darth Vader-figur som betingar högst pris på eBay.

Men, sett med kritiska och öppna ögon på samma gång, vad skiljer detta från att Knut Knutson (känd från SVT:s Antikrundan) blev utnämnd i skämtsamma ordalag till ”Sveriges främsta nörd” i direktsändning? Att veta allt om gamla möbler anses ju numera sååå fint.

Sen är det en fråga om makt och perspektiv som avgör vilka ord man anses få använda. Jag minns en lång dokumentär på BBC om hiphopens tidiga period i Bronx och en intervjuad sa ”it was a glorious time, a lot of cool niggers hanging around making new mind blowing music”. Behöver jag nämna att den intervjuade var afrikanamerikan? Det finns med andra ord en hel del exempel på att marginaliserade grupper tagit tillbaka öknamnen och vridit de verbala vapnen ur fiendens hand.

The post Språklådan: Kan nedvärderande ord bli positiva? first appeared on Opulens.