TEATER. Nyskrivet av Sara Stridsberg, Michael Hanekes “Amour” som teater och en musikal om Robert Brobergs liv – så ser hösten ut på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.

“Robert Broberg var en unik artist och underhållare som många av oss har en relation till. Och hans liv var verkligen en berg- och dalbana som pendlade mellan eufori och mörker. Därför är det både utmanande och väldigt spännande att få göra denna iscensättning”, säger Jonna Nordenskiöld som har skrivit och regisserat pjäsen, i ett pressmeddelande.

Nyskrivet blir det också med Sara Stridsbergs pjäs “Förbannelsen”, där två systrar och deras far har olika bilder av sin gemensamma historia. Asta August, som är aktuell i filmen “Bränn alla mina brev”, gör här sin första roll på teatern, tillsammans med Philip Zandén och Liv Mjönes.

Mer relationer blir det när Michael Hanekes “Amour” för första gången anpassas till teatern, i regi av Kjersti Horn. Filmen belönades med Guldpalmen i Cannes 2012, och kretsar kring vad som händer med ett kärlekspar när frun plötsligt drabbas av en stroke.

I Eirik Stubøs tappning av Lars Noréns “Tiden är vårt hem” skildras relationerna mellan syskon och barndomsvänner, när de återses i Skåne efter flera år. I rollerna syns till exempel Rebecka Hemse, Johannes Bah Kuhnke och Magnus Krepper.

Biljetter till höstens nya uppsättningar släpps den 31 augusti.

Elin Swedenmark/TT

The post Stridsberg och Broberg på Stadsteatern i höst first appeared on Opulens.

KRITIK. Göteborgs stadsteater sätter i höst upp Ingmar Bergmans kontroversiella ”Tystnaden”. Men i annonsen för rollerna som de fyra sexarbetarna söker de inte skådespelare utan ”avancerade statister”.

Nu får teatern kritik för att försöka runda kollektivavtal, skriver Göteborgs-Posten.

The post Göteborg stadsteater kritiseras för jobbannons first appeared on Opulens.

The post “Gasljus” kan få premiär i maj first appeared on Opulens.

KONSTSATSNING. Tio unga, flera av dem nyutexaminerade, konstnärer står i fokus i utställningen “Future watch – 10 konstnärer”. Den är ett led i en satsning på unga konstnärer som Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm gör i år.

Maria Patomella, konstnärligt ansvarig för konst, design och mode, beskriver i ett pressmeddelande greppet som en “viktig satsning från oss”.

“Future watch – 10 konstnärer” kureras av Ashik och Koshik Zaman från nätpublikationen och konstplattformen C-print. De har bland annat valt att presentera verk av Kasra Seyed Alikhani, Victoria Verseau, Samaneh Roghani och Lydia Ericsson Wärn.

“I Future watch ville vi skapa en plattform för nästa generations konstnärer. Pandemin slog generellt hårt mot alla konstnärer, men särskilt unga konstnärer har behövt navigera sig fram under oroligare tider än annars”, säger Ashik och Koshik Zaman i ett pressmeddelande.

Om coronarestriktionerna tillåter öppnar utställningen den 16 april.

TT Nyhetsbyrån

The post De gör satsning på unga konstnärer first appeared on Opulens.

EFTERTANKE. Benny Fredrikssons död är en tragedi. Lisa Gummesson skriver om skuldkänslor, men också om vikten av att se över maktstrukturer och arbetsmiljöer på Kulturhuset liksom på varenda arbetsplats. 

Benny Fredrikssons död är en otroligt sorglig händelse, en stor förlust, liksom varje människoliv som går till spillo i förtid. Men sanningen är sällan svartvit och att som Sture Carlsson, tillförordnad vd för Kulturhuset Stadsteatern, skylla hans död på en journalistisk granskning och därmed lägga skulden på dem som vittnat om en osund arbetsmiljö är rätt osmakligt.

Jag nämnde själv Benny Fredriksson här på Opulens i ett indignerat inlägg om maktfördelning efter Aftonbladets granskning. Min första reaktion efter beskedet om Fredrikssons död var givetvis enorma skuldkänslor. Jag funderade på om jag handlat rätt och pressetiskt när jag skrivit ut hans namn, som ju offentliggjorts av granskarna.

Jag tog Benny Fredriksson som exempel, samt Kulturprofilen, eftersom de låg närmast till hands då. Jag nämnde även den franske storchefen Bernard Arnault. Fler exempel kunde givetvis ha radats upp på skev maktfördelning, och i efterhand känns det både olustigt och olyckligt att jag pekade på just Fredriksson.

Trots de oundvikliga skuldkänslorna är övertygelsen starkare om att maktstrukturer och arbetsmiljöer måste ses över, på Kulturhuset och på varenda arbetsplats. Jämlikhet, rättvisa, respekt och solidaritet måste prägla arbetslivet för att undvika katastrofer som denna. En arbetsmarknadspolitik som sätter detta i fokus borde vara en självklarhet nu.

Många har redan pekat på att Fredriksson inte kan hållas ensam ansvarig för de osunda arbetsförhållandena på Stadsteatern. Och utan att veta hur det egentligen ligger till, och i väntan på Stadsteaterns egen utredning, vill jag påstå att den här fruktansvärda händelsen visar på ett större problem än enskilda individers agerande. Fredrikssons sorgliga bortgång är kanske det allra tydligaste exemplet på en hård och ohållbar samhällsstruktur, där maktkamp är en av grundbultarna och där starkast alltid vinner. Eller förlorar allt när systemet börjar rasa samman.

The post Benny Fredrikssons död visar på större problem än enskildas agerande first appeared on Opulens.

PODD. Tidningarna Journalisten och Författarens chefredaktörer Helena Giertta och  Lisa Bjurwald pratar om Hanif Bali-gate som ledde till att den profilerade moderatpolitikern avgick från partistyrelsen och slutar twittra. Det diskuteras även publiceringarna kring den avlidne före detta chefen för Stadsteatern Benny Fredriksson, om hat på Google och om Författarförbundets påtryckningar mot den egna tidningen.

Om podcasten Bjurwald med Giertta och tidigare avsnitt >>

The post Hanif Balis hatsvans bet honom själv i svansen first appeared on Opulens.

MINNESVÄRD. “Lekanders version av Gösta Berlings saga har mycket som erinrar om Stillers expressionistiska stumfilmsteknik. Dit hör inte bara musiken, de skarpa kontrasterna och skräckeffekterna, utan också de renodlade karaktärerna och den starkt förenklade handlingen”, skriver Torsten Rönnerstrand.

Selma Lagerlöf var mycket intresserad av film. Det hindrar inte att hon avskydde den filmatisering av hennes debutroman Gösta Berlings saga som 1924 regisserades av Mauritz Stiller. Om hon inte varit i så stort behov av pengar hade hon förmodligen satt stopp för filmens spridning.

För eftervärlden ter sig saken ganska annorlunda. Stillers Gösta Berlings saga ses ofta som en av den svenska filmkonstens absoluta höjdpunkter. Ett exempel är Ingmar Bergman, som i Bergmans 1900-tal skriver:

Gösta Berlings saga är själva avslutningen på den svenska filmens storhetstid. [—] Jag ser Gösta Berlings saga med stor entusiasm. Men man måste glömma boken och inte tänka på att det finns en storslagen roman som ligger i botten. Man ska bara tänka på att det här är makalös kinematografi, oerhört vackert, oerhört roligt och mustigt berättat. Det är stora tag och en ogenerad briljans som gör att jag kan se den här filmen precis när som helst. Det är lika härligt varje gång. Jag tittar inte på den varje sommar, men ofta nog. Jag har en egen kopia på den också och jag tycker den är underbar. I sin lidelse och i sin skönhet och framförallt i sin lust är Gösta Berlings saga underbar. Det är en film som utstrålar kinematografisk lust.

Att Stillers mästerverk bevarat sin aktualitet kan vi nog också se i den briljanta uppsättning av Selma Lagerlöfs värmlandsepos som nyligen hade premiär på Göteborgs Stadsteater. Regissören Rikard Lekander har själv utpekat stumfilmen som en av sina förebilder, och det är lätt att tro honom. Hans version av Gösta Berlings saga har mycket som erinrar om Stillers expressionistiska stumfilmsteknik. Dit hör inte bara musiken, de skarpa kontrasterna och skräckeffekterna, utan också de renodlade karaktärerna och den starkt förenklade handlingen.

I Selma Lagerlöfs roman får den försupne prästen Gösta Berling uppleva en kort tid av triumf innan han anträder den långa vandringen från skuld och förnedring till botgöring och försoning. Efter den berömda inledningen – ”Äntligen stod prästen i predikstolen” – berättas det sålunda om hur Gösta i kraft av sin geniala talekonst lyckas beveka de kyrkliga myndighetsföreträdare som kommit för att avskeda honom. Lyckan blir emellertid kort. När allt ser ut att gå Göstas väg, gör en av hans supbröder ett missriktat försök att intervenera till hans förmån. Det oavsedda resultatet blir att prästen ser sig tvingad att lämna sin post. Efter en tid som förnedrad tiggare på de värmländska landsvägarna blir han av ”Majorskan” Margareta Samzelius installerad som en av ”de tolv kavaljererna” på hennes bruk Ekeby.

På Stadsteatern har detta skeende förkortats på ett sätt som nog har inspirerats av stumfilmen. Liksom Stiller har Lekander strukit bort den kortvariga triumf som inleder Lagerlöfs roman. Därmed får föreställningen ett brantare tempo, men några av nyanserna i Göstas personlighet faller bort.

Men det finns också annat som påminner om stumfilmsversionen. Liksom Stiller har Lekander avvikit från Lagerlöfs roman genom att ge ganska lite utrymme åt ”kavaljererna”, det vill säga det gäng av parasitära lättingar som omger Gösta Berling på Ekeby. Av bokens tolv kavaljerer återstår – förutom Gösta själv – bara den enfaldige kaptenen Kristian Berg. De andra har reducerats till skugglika silhuetter mot en ljus fond.

Det innebär att Lekanders uppsättning skiljer sig ganska starkt från den färgstarka version av Gösta Berlings saga som Bengt Lagerkvist gjorde för SVT på 1980-talet. I den sex timmar långa TV-versionen gavs naturligtvis stort utrymme åt Tommy Berggren som den försupne prästen, men det blev också gott om plats för de ansvarslösa kavaljererna, briljant spelade av dåtida stjärnor som Iwar Wiklander, George Årlin, Heinz Hopf, Lauritz Falk och Lars-Erik Bernett.

I Lekanders uppsättning ligger fokus istället på romanens kvinnogestalter. I centrum av Stadsteaterns föreställning står Margareta Samzelius, kongenialt tolkad av Anna Bjelkerud. Som ”Majorskan på Ekeby” är hon den mäktiga och förmögna arvtagerskan till sju järnbruk, men hon är också en ansvarskännande matriark som i det längsta månar om sina skyddslingars välgång. Det hindrar inte att Gösta Berling från att sluta förbund med Djävulen för att på så sätt kunna överta hennes makt och egendom. Det leder till en rad katastrofer, men när hon till sist dör har hon lyckats omintetgöra de värsta konsekvenserna av Göstas djävulspakt.

Till de kvinnliga centralgestalterna i föreställningen hör också Göstas blivande hustru, Elisabet Dohna. Hon spelas av Ylva Olaison på ett sätt som osökt för tankarna till ”den gudomliga” Greta Garbo, som 1924 gjorde rollen i Stillers stumfilmsversion.

Elisabet Dohna är dotter till en katolsk italienska och en svensk emigrant som slagit sig ner i Rom. Till Värmland har hon kommit genom ett förhastat giftemål med Henrik Dohna, en svensk greve som visar sig vara lika dum som hjärtlös. Till en början tycks allt ändå gå bra. Elisabet anpassar sig snabbt till livet i Värmland och hennes sydländska livsglädje sprider glans över det värmländska sällskapslivet. Snart visar det sig dock att äktenskapet med den dumme Henrik varit ett misstag. Trots att Elisabet är gravid med grevens barn blir hon förälskad i Gösta Berling. När hennes svartsjuke make inser detta låter han upplösa äktenskapet. Dessförinnan har han behandlat henne så illa att hon tvingats rymma från honom.

När dramat slutar har Elisabet gift sig med Gösta Berling. Genom sitt goda exempel har hon fått den avsatte prästen att överge sin ansvarslösa livsstil. Han vill sålunda lämna kavaljerslivet på Ekeby för att i stället dra sig fram genom hederligt arbete och genom att spela fiol för traktens folk. På så sätt vill han vara ”både glad och god”.

Denna uppvärdering av det strävsamma arbetet ligger också till grund för dramats slut. Majorskan på Ekeby är visserligen döende, men hon gläder sig ändå, när hon på dödsbädden får höra klangen från brukets stångjärnshammare. Detta ljud betyder ju att de förut så ansvarslösa kavaljererna vill sona sina missgärningar och att det strävsamma arbetet på Ekeby återupptagits.

Denna uppbyggliga avslutning saknar inte politiska implikationer. Det finns åtskilligt i Stadsteaterns uppsättning som för tankarna till de senaste årens kritik av den själviska ”satsa-på-dig-själv-mentalitet” som följt i nyliberalismens fotspår. Men det finns också mycket som erinrar om #metoo-debatten. I berättelsens början är Gösta Berling den självtillräcklige narcissisten som gång på gång tar sig rätten att kränka kvinnornas integritet. Det leder till en rad tragedier som sent omsider tvingar honom till besinning och ansvarstagande.

Mot den bakgrunden är det tänkvärt att Gösta Berlings saga förra året kom ut i nyutgåva, och att Bengt Lagerkvists dramatisering av boken nyligen lagts ut på SVT:s Öppet arkiv. Kanske är det också ett tidens tecken att Myndigheten för tillgängliga medier nyligen givit ut berättelsen i pedagogisk förkortning av Busk Rut Jonson?

Det hindrar naturligtvis inte att Stadsteaterns uppsättning utgör ett magnifikt komplement! Det beror inte minst på Anna von Hauswolffs musik. Den har en ödesmättad ton som inte sällan lyfter denna minnesvärda föreställning till det rent sublima.

The post Gösta Berling får nytt liv på Göteborgs Stadsteater first appeared on Opulens.

KLASSIKER. “Ett drygt halvsekel och tonvis av naturalistiska pjäser och iscensättningar senare finns inga tabun kvar att bryta. Vilket paradoxalt nog i fallet Vem är rädd för Virginia Woolf innebär större möjligheter för skådespelarna att ta fram oväntade nyanser i texten”, skriver Lena S. Karlsson.

Vem är rädd för Virginia Woolf av Edward Albee
Översättning: Östen Sjöstrand
Scenografi: Annika Nieminen Bromberg
Kostym: Tommy Berggren
Regi: Tommy Berggren
Medverkande: Lena Olin, Peter Andersson, Henrik Norlén, Josefin Ljungman

Kulturhuset Stadsteatern

Vissa pjäser tillhör teaterhistorien, urdramer som blivit förebild för en senare generation dramatiker. Kan man överhuvudtaget tänka sig Lars Norén utan de klassiska grekerna, Strindberg, Eugéne O’Neill eller Edward Albee? Vem är rädd för Virginia Woolf skrevs 1962; Ingmar Bergman lyckades förhandla sig till Europapremiären 1963 och toppbesatte pjäsen med Georg Rydeberg och Karin Kavli som det äldre äkta paret George och Martha.

I rollen som den karriärkåte Nick sågs för första gången på Dramatens stora scen en oprövad och purung Tommy Berggren som tillsammans med Bibi Anderssons Grynet utgjorde den fjärde stämman i en sceniskt sett fullfjädrad kvartett. Uppsättningen var en sensation, så mycket fylla och mänsklig förnedring hade aldrig tidigare exponerats – och kritiken med Allan Fagerström i spetsen var inte nådig.

Ett drygt halvsekel och tonvis av naturalistiska pjäser och iscensättningar senare finns inga tabun kvar att bryta. Vilket paradoxalt nog i fallet Vem är rädd för Virginia Woolf innebär större möjligheter för skådespelarna att ta fram oväntade nyanser i texten. Inte minst slår det gnistor mellan Martha, denna oförlösta och frustrerade kvinna, i Lena Olins gestaltning med okuvlig sex appeal, och Peter Anderssons George, lågmäld till en början men med samma farlighet och snabbhet i repliken som en spottkobra.

Det unga paret Nick och Grynet inbjuds till en nattlig folie à deux av rektorsdottern Martha, motvilligt accepterat av den nedsuttne historielektorn George, vars karriär sedan länge gått i stå. Mellan de två finns en mörk hemlighet, som enligt deras gemensamma regler aldrig får avslöjas för utomstående. Denna spritdränkta natt bryter Martha mot det tabuet och berättar om deras hopdiktade son, barnet som de intensivt önskat men som de aldrig kunde få.

Detta tvingar George och Martha att krossa sin livslögn i gryningen, vid den tidpunkt som trollen spricker. Till slut är det sorgen och smärtan som återstår när George och Martha i slutet drar för gardinerna mot trädgården som en ridå efter den nu avslutade föreställningen som varit deras liv.

Lena Olins Martha är en kvinna fylld av frustration och sorgblandat ursinne, ömsom är hon barnet som trotsar, ömsom en ödesdiger femme fatale, som vädrar blod när George undantagsvis visar någon blotta.

Peter Andersson gör sitt livs roll som George, en exakt och kontrollerad kyla som döljer ett vulkanutbrott i vardande.  Som ”Grynet” ser vi Josefin Ljungman, en osäker men fullfjädrad lögnare som oavbrutet iscensätter det ena missfallet efter det andra eftersom hon tycker det är outhärdligt att bli en vuxen kvinna, hon fruktar smärtan att föda mer än annat, den enda roll som hon känner sig hemma i är barnets.

Henrik Norléns Nick är en testosteronstinn macho som inte förstår att dölja sitt förakt för de dinosaurier i lärarkåren som står ivägen för hans karriär. Själv är han helt säker på att genom strategiska ligg med lämpliga fruar kommer han att nå toppen. Han gestaltar en uttalad streber som blir vägd men funnen för lätt när Martha bjuder in honom till parets sängkammare.

För många är Elisabeth Taylors och Richard Burtons klassiska film en slags ribba, rolltolknigar som kan tyckas omöjlig att överträffa. I Tommy Berggrens iscensättning är mycket annorlunda, gapigheten och grabbigheten är nedtonad, vilket gör denna föreställning tydlig och gripande på ett oväntat sätt. Vem är rädd för Virginia Woolf på Stadsteatern är utan tvekan väl värd sin klassikerstatus, och man kan bara lyckönska teatern och Tommy Berggren att man lyckades övertala Lena Olin att återvända till scenen efter 25 år, där hon utan tvekan hör hemma.

The post Gripande på ett oväntat sätt first appeared on Opulens.

ENERGI. “Mycket hänger på att den sceniska energin är hög. Men denna skickliga ensemble håller spelet vid liv, här finns inga lakuner eller longörer, det är skådespelar- och regikonst av hög klass”, skriver Lena S. Karlsson om uppsättningen av Ivan Vyrypaevs Omfamningar.

Omfamningar av Ivan Vyrypaev
Översättning: Staffan Skott
Kostym: Matilda Hyttsten
Scenrum: Fridjon Rafnsson
Ljud/Musik: Stefan Johansson
Regi: Olof Hanson
Med: Maja Rung, Alexandra Drotz Ruhn, Simon Reithner, Freddy Åsblom med
flera.
Galeasen i samarbete med Kulturhuset /Stadsteatern.

Det är med stor förväntan som jag ger mig av till den höstmörka och blåsiga Skeppsholmen, en skärgårdsö mitt i Stockholm. Galeasen har alltsedan mitten av 1980-talet haft en sällsynt lyskraft som Stockholms kanske mest intressanta indieteater, en position som Galeasen behållit under Sofia Artins skickliga ledning.

För tre år sedan satte Olof Hanson på samma scen upp den mörkt poetiska Illusioner av Ivan Vyrypaev, den ryske teater/filmregissören med mera, numera en av Europas främsta dramatiker, framför allt känd för att experimentera med episka dramaformer. Sedan 2006 är han ledare för den uppmärksammade Teatr Praktika i Moskva, en scen för samtida dramatik och dans. Ivan Vyrypaevs pjäser spelas över hela Europa och han har belönats med åtskilliga priser för sin nyskapande, experimentella postdramatik och sina filmer.

Nu, tre år senare återvänder Olof Hanson till Galeasen med i stort sett samma ensemble, denna gång med Omfamningar av samme dramatiker. Föreställningen öppnas effektfullt då skådespelarna framför Iggy Pops ”Lust for Life”, som ett fullfjädrat och entusiastiskt garageband, samtidigt som en ström av höstblad i riklig mängd faller över scenen som konfetti.

Den ursprungliga titeln är Outhärdligt långa omfamningar, där tyngdpunkten tycks ligga på ”outhärdligt”. Om man ser till rollgestalternas lindrigt talat utsatta situation i ett postindustriellt samhälle, där människors liv är tömda på innehåll, vad som återstår är känslan av intighet och existentiell ångest.

Allt tycks alltså vara sent på jorden när två omaka par, i yngre medelålder, av en slump möts på en bakgata i ett nedgånget New York. Det är natt och höst och av en slump kolliderar en ”streetsmart” Emmy från Belgrad och Kryštof från Prag på en veganrestaurang. Den senare är en rastlös backpacker, som för första gången är i New York och hänförs av stadens möjligheter. Emmy tycks leva ur hand i mun på Brooklyns mörka gator. Här dyker också plötsligt det nygifta paret Monika och Charlie upp, hon i en solkad brudklänning. Monika, av polsk härkomst berättar om en traumatisk förlust och meddelar maken: ”Jag har dödat vårt barn, rör mig inte”.

De båda paren pendlar oavbrutet mellan de hipstertäta städerna Berlin och New York, resor utan egentligt syfte eller mål annat än att hitta allt grövre kickar i partnerbyten, outrerat sex, snabba bluejobs, solkiga analknull, drogtrippar. Allt förefaller att göra tillvaron än mer meningslös och människan alienerad trots ett uppdrivet och accelererande tempo.

Liksom tidigare i Illusioner arbetar skådespelarna direkt mot publiken. Texten framförs av skådespelarna som ofta står på ett led som ett slags chorusline, och emellanåt bryts formationen in i spelscener. Textmässigt blir dramat till ett slags växelsång och skådespelarna uttalar sina repliker, ofta i tredje person. Rollen uttrycker saker som “Charlie dricker vodka” et cetera, utan att repliken gestaltas. Så småningom utkristalliseras en berättelse ur den fragmenterade dialogen.

Att spela så här är krävande, mycket hänger på att den sceniska energin är hög. Men denna skickliga ensemble håller spelet vid liv, här finns inga lakuner eller longörer, det är skådespelar- och regikonst av hög klass. Den dystopiska Omfamningar skulle vara outhärdlig om den inte den innehöll massor av nattsvart humor och en i grund och botten okuvlig livslust som håller stånd mot den outhärdliga livssituationen.

Med Omfamningar visar Galeasen att man håller ställningen som en av Stockholms intressantaste scener. Än en gång serverar teatern en lysande föreställning, full av musikalitet och visuell skönhet.

The post Nattsvart humor och okuvlig livslust first appeared on Opulens.