MEDIEKRITIK. Hur är det med den tredje statsmakten, vad sker när kritik riktas mot granskarna själva? Den frågan besvaras av Lars Thulin i veckans krönika.

En av pressens viktigaste roller är att granska makten. Bör i alla fall vara det. I den ingår att ställa obekväma frågor i syfte att avslöja lögner och konstigheter i resonemang hos makthavare. Därefter, ibland med illa dold förtjusning, visa upp dessa svar.

Detta är verkligheten i en fungerande demokrati. Makthavare måste granskas – deras handlingar och konsekvenserna av dem ifrågasättas. Det är svårt för varje enskild människa att göra detta kraftfullt, eftersom det krävs proffs som gör det skickligt, ofta och noga. Till det har vi journalister. Pressen kallas ibland tredje statsmakten. Riksdag och regering utgör som bekant de andra statsmakterna.

Därmed är pressen och public service också en makt. En sådan ska ju granskas, eller hur? Hur är det med pressen, står den ut med att bli granskad och hur agerar den när kritiska kameror, mikrofoner och pennor riktas mot granskarna själva?

Svaret är nog –  sådär. Ett skäl är att om pressen granskar sig själv, blir det så att säga, lite vulgärt uttryckt, som att skita där man äter. De som då granskar har måhända även de något mindre snyggt i bagaget. Därför drar man sig för att ge sig på kolleger. Ett annat skäl kan vara att om man har som yrkesroll att granska, är det svårt då denna roll vänds mot en själv.

Egna undersökningar

Jag har gjort några egna undersökningar. Det rör saker som jag tyckt vara fel. Absolut inte något livsavgörande, men tecken på slarv med sanningen och inkonsekvenser. Jag har i vissa fall skrivit till medier och påpekat sådant. Svaren, eller ofta bristen på sådana, har varit talande.

En käpphäst rör segregeringen som finns i Stockholm. Enkelt uttryckt: innerstaden är fin – förorten är det inte. Vilket märks i bostadspriser och hur medierna ser på geografin. Stockholms stad (kommun) har en miljon invånare. Omkring 350 000 av dem bor i innerstaden. Två av tre stockholmare bor sålunda i förorten. Ändå skriver media ofta att förorter ligger utanför Stockholm. Alltså bor två av tre stockholmare inte i Stockholm. Ett påstående med obefintlig logik, men som cementerar segregeringen.

Höjden var för flera år sedan när SR:s kulturredaktion gav sig ut till Turteatern i Kärrtorp i södra Stockholm. Avståndet från innerstaden är 3,3 kilometer fågelvägen. T-banan tar elva minuter. Reportern använde en stor del av sin programtid till att häpet berätta om att kultur fanns ”därute”. Han använde mycket kraft till att yrvaket berätta hur han tog sig ut och hur där såg ut. Måhända överraskad över att han inte behövde ställa om klockan och att svensk valuta tycktes fungera.

Jag mejlade Kulturradions redaktör. Hon svarade snabbt att hon skämdes. Inslaget borde inte ha sänts. Dessutom berättade hon att hon var en av de 650 000 stockholmare som tydligen inte bodde i Stockholm.

Samma typ av fel om Stockholm har jag påpekat för tidningarna gång på gång. Aldrig fått svar. Däremot har denna typ av fel minskat. Måhända har mitt gnäll tagit skruv.

Begreppet smyghöjning

Sedan gäller det begreppet smyghöjning. Det används vitt och brett av medierna som kritik mot ökande matpriser. I SVT:s Rapport (avsnittet inte längre tillgängligt) och Dagens Eko den 25 februari användes det både av reportrar, finansministern och ställföreträdande generaldirektör på Konsumentverket. Det används även ofta av allmänna debattörer och politiker. Men vad innebär det? Ordboken säger att smyga är att ”agera i hemlighet, dölja något eller förflytta sig tyst”. Så priserna har alltså höjts i hemlighet samt tyst så att ingen fattar det. Fast de nya priserna står på hyllkanter, på prislappar på färskvaror, de tas ut i kassan och syns på kvitton. Exakt vad smygs? Och hur?

Jag frågade vänner. De hävdar bestämt att smyghöjningar finns. Och att det är för j-vligt. På vilket sätt höjs priset i smyg, undrade jag. Jo, de höjs utan att det meddelas. Fast hur det skulle kommuniceras, utöver prislappar och i kassan, var oklart. Jättelika flygblad varje vecka med prisändringar i butikernas sortiment på över tiotusen varor? Nja, kanske inte. Men det var ändå lurendrejeri, så det så.

Därefter skrev jag fyra mejl. Till redaktionerna på Ekot och Rapport, till finansministern och till Konsumentverket. Bad vänligt om deras definition på smyghöjning. Samt vad som utmärkte en prisändring som inte görs i smyg.

Granskare svarar sällan på kritik

Mina förhoppningar om svar var låga. Fast verkligheten överraskar. Inom 48 timmar plingade det i min mejlkorg från Konsumentverket och Finansdepartementet. Konsumentverket bad om ursäkt och sade att man försökte undvika ordet. I stället vill man använda begreppet ”onormala höjningar”. Höjningar som inte kan anses motiverade av historiska mönster. Som kan vara höjda inköpspriser, löner, hyror. En rimlig förklaring och en viktig vaksamhet från en myndighet. Verket påpekade att man inte funnit onormala höjningar inför sänkningen av matmomsen.

Finansministerns svar var likartat. Enligt departementet handlade det om höjningar som inte kan förklaras av underliggande kostnadsökningar. Men vad det har med att smyga att göra, förklarades inte. Ministern hade inte upptäckt smygande inför nya momsen.

Från etermedia råder det som de själva väl fruktar mest. Total radiotystnad. Inte ett ord som förklaring på en vänlig och ytterst motiverad fråga.

Slutsats: Företrädare för den makt som ibland uppfattas som ”dålig” i form av politiker och myndigheter, kan svara seriöst, förklara och delvis be om ursäkt. Företrädare för det som borde vara den ”goda” makten i form av granskande medier tycker ytterst sällan att de behöver göra det.

The post Tål våra granskare att granskas? first appeared on Opulens.

FRIA MEDIER. “Johan Pehrson blev det som spioner kallar nyttig idiot, den som går fiendens ärenden utan att fatta det.  Han trodde att han räddade public service när han i själva verket möjliggjorde att det för första gången någonsin nämns i en regeringsförklaring”, skriver Lars Thulin. 

Liberalerna har i samband med regeringsförklaringen slagit sig för bröstet och hävdat att man räddat public service (PS) och dess oberoende. Många kanske tycker det är ett bra och lugnande besked. För mig är det tvärtom, uttalandet ger mig kalla kårar. Hotet har istället permanentats.

Låt oss titta på bakgrunden. Frågan om public service oberoende och dess uppdrag blev i år för första gången en fråga i valrörelsen. Bakgrunden var att de tre ursprungliga blåbruna partierna, KD, M och SD, under de senaste åren varit rörande eniga om att förändra, banta och försvaga PS. I botten finns en illa dold uppfattning att de media som svenskarna har högst förtroende för, sprider socialistisk propaganda. Därför måste de kontrolleras och kväsas.

Men de försöksballonger som skickades upp i frågan flög inte högt. Den breda publiken gillar PS. Frågan lades på vänt. Men begravdes inte.

PS har en något krånglig ägarbild. Det ägs inte av staten, inte av riksdagen, inte av regeringen, inte av en diffus vänstermaffia. Utan av en fristående stiftelse. Ledamöterna utses av regeringen men det är de politiska partierna som föreslår ledamöterna. Syftet är att public service inte ska kunna påstås vara Staten.

Public service finansieras genom en skatt för medborgare över 18 år. Kostnaden utslagen på varje svensk är cirka 65 kronor per månad. Betydligt billigare än Netflix och Spotify. Eller en dagstidning.

Tidigare användes licensavgifter som lades på varje hushåll med tevemottagare. Då var man ännu mer ”fri”. Men med den tekniska utvecklingen där SVT kan följas i mobiler samtidigt som man kan äga en teve utan att någonsin kika på public service, blev metoden omöjlig och skrotades.

PS ska vara oberoende, inte minst politiskt. Opartiskheten övervakas av Granskningsnämnden. Den innehåller sju personer som är utsedda av regeringen, ordförande är domare, tre av de övriga har sina jobb inom media. Knappt 2 000 ärenden kommer in till nämnden varje år. Tre procent av dem fälls. Av dem är ytterst få kopplade till politiska åsikter. Sakfel där enskilda, företag eller organisationer anser sig drabbade överväger.

Ändå drar sig de blåbruna inte för att kalla SVT för statstelevision, speciellt Ebba Busch gillar detta. Då hon blir granskad på ett sätt som inte passar henne. Trots att hon som minister i regeringen givetvis vet hur public service ägs och styrs. Eller borde veta.

Tanken bakom att kalla public service statstelevision är misstänksamhet mot finansieringen. Hur är då konkurrenterna i etermedia organiserade och finansierade? Det handlar uteslutande om vinstdrivande aktiebolag. Inkomsterna kommer från reklam. Kattmatsföretag, biltillverkare och spelbolag betalar dessa media.

Denna konstruktion antas alltså stå för mer opartiskhet än public service. Och utan granskningsnämnder. Det är på dessa reklamkanaler svenskarna främst ska titta, inte på public service. I alla fall i de blåbrunas version av paradiset.

Med jämna mellanrum undersöks vad journalister uppger att de röstar på. En övervikt finns för V och MP jämfört med riket totalt. Undersökningen har dock aldrig kunnat visa att partisympatier på något sätt påverkar rapporteringen. Men det första förhållandet tas av de blåbruna som bevis på att Sveriges redaktioner i allmänhet och public service i synnerhet, i princip är kommunistiska kamporganisationer.

Hur vill de blåbruna strypa public service? Jo, utöver nyheter ska public service förbjudas att sända program som folk vill titta på.  Inga stora underhållningsprogram, inte sport, inte påkostade serier. Tittandet på public service ska fås ner på ett minimum. Då kan bidragen minskas dramatiskt. Det betyder mindre pengar till att dra fram obekväma nyheter. Som granskningar av KD-ledaren.

SD talar klarspråk. Dess representant i public services ägarstiftelse, Linus Bylund, vill att journalister i public service som rapporterar misshagligt ska bli av med en månadslön. Och när en företrädare för den judiska rörelsen i Sverige i Aktuellt nyss uttryckte mild oro för samhällsutvecklingen i ett förändrat Sverige skrek en av SD:s profiler, Björn Söder, att inslaget skulle anmälas och nu måste hårdhandskar sättas in mot SVT.

Men då var det väl bra att korvgubben Johan Pehrson blev en vit riddare som räddade public service? Nej. För public service har tidigare inte varit med i en regeringsförklaring. Public service har varit självklart. Inget parti har på allvar ifrågasatt det eller velat svälta ut det.

Det vidriga är därför att någon måste rädda det. Det lilla köttbenet gav husse Jimmie till sin knähund Johan. Därmed har de blåbrunas hat och hot mot public service blivit accepterat, ett allmängods vi måste leva med. Och public service måste räddas i varje kommande regeringsförklaring. Nästa gång får kanske inte Pehrson det köttbenet av Åkesson.

Militären pratar om brohuvuden. Det innebär att en armé skaffar ett fäste på fiendemark. Detta är en förutsättning för en lyckad invasion.  Johan Pehrson blev det som spioner kallar nyttig idiot, den som går fiendens ärenden utan att fatta det.  Han trodde att han räddade public service. Men byggde i själva verket ett brohuvud i kampen mot PS. Därifrån planeras nya angrepp.

Därför måste public service ständigt skyddas från de blåbruna. Och från korvgubbar som är knähundar och nyttiga idioter.

The post Hotet mot public service är inte borta first appeared on Opulens.

SOMMARLOV. Barnradion presenterar två nya program för sommarlediga barn att lyssna på.

Det rör sig om ”Min bästa väns hemliga liv”, som beskrivs som ett nervkittlande mysterium om den 12-åriga Lily som upptäcker att hennes vän är i fara och måste försöka rädda deras vänskap. Det andra programmet är sommarens långa följetag ”Ossians ovanliga nanny” – det beskrivs som ett fantasifullt och underhållande äventyr, som skrivits av Ylva Karlsson och högläges av skådespelaren Olle Sarri.

–   Jag är mycket glad över att jag fått läsa in Ylva Karlssons jättefina bok. Den är spännande och dessutom mycket tänkvärd även för mig som förälder. En riktigt bra familjebok, säger Olle Sarri i ett pressmeddelande.

I sommarlovsmysteriet “Min bästa väns hemliga liv” spelar 13-åriga Gry Eriksson och Theodor Velasco Macauley rollerna som Lily och Aron.

–   Barnradions sommartablå är fullproppad med äventyr, vänskap, mystik och kunskap. På sommarlovet är det perfekt att kasta sig in i en spännande serie och sluka avsnitt efter avsnitt. Vi märker att det finns ett sug hos publiken och att många spänt väntar på sommarens nya produktioner, säger Beatrice Dalghi, samordnare Barnradion.

Anna Brynhildsen

The post Barnradion presenterar två nya program inför sommaren first appeared on Opulens.

RADIO. Journalisten Daniel Alling återvänder till jobbet som Sveriges Radios korrespondent i Berlin, meddelar SR.

– När världen ändras framför våra ögon är det ute i världen jag vill vara. Det ska bli mycket intressant att på nära håll fortsätta bevaka och rapportera om Tysklands och Europas framtid efter att Rysslands krig i Ukraina totalt ändrat förutsättningarna, säger Daniel Alling i ett pressmeddelande.

Daniel Alling har jobbat på Sveriges Radio i drygt tjugo år och kommer senast från ett uppdrag i London där han under två år bevakat Irland och Storbritannien. I Berlin var han senast placerad mellan 2011-2015. Alling har även varit programledare för Nordegren & Epstein, Julvärd i P1, utrikeskorrespondent i USA och programledare i P1 Morgon och Radiosporten.

– Daniel är en av våra mest erfarna och beresta utrikeskorrespondenter, och jag är väldigt glad att han tar sig an det angelägna och intensiva uppdraget att bevaka ett Europa i förändring, säger Ekots utrikeschef Ginna Lindberg

I Berlin ersätter han Caroline Salzinger, som återvänder till Sveriges Radios redaktion i Stockholm.

Anna Brynhildsen

The post Daniel Alling återvänder som Sveriges Radios korrespondent first appeared on Opulens.

SOLIDARITET. Nästa vecka börjar Sveriges Radio sända nyheter på ukrainska. Satsningen riktar sig till nyanlända ukrainska flyktingar som nu ska kunna höra nyheter och samhällsinformation på sitt modersmål.

“Vi följer givetvis händelserna i Ukraina och kraftsamlar oss nu kring den våg av nyanlända som är i behov av information och nyheter. Det här är en tillfällig satsning som vi kommer att utvärdera och utveckla i relation till behov,” säger Ella Petersson, kanalansvarig P2, i ett pressmeddelande.

Programmen kommer sändas via webben och i Sveriges Radio Play. Sändningarna ska baseras på innehåll från Ekot och Radio Swedens språkredaktioner.

“Målsättningen är att påbörja sändningarna i nästa vecka även om inget premiärdatum är bestämt”, uppger SR.

TT Nyhetsbyrån

The post Sveriges Radio sänder på ukrainska first appeared on Opulens.

LITTERATURVECKAN. Snart inleds Litteraturveckan i Sveriges Radio P1. Bland annat delas Sveriges Radios Romanpris, Lyrikpris och Novellpris ut.

Litteraturveckan inleds måndag den 4 april och varar veckan ut till den 10 april. Programledare är Marie Lundström medan Lina Kalmteg leder lyssnarjuryns diskussioner.

– Så kul att det äntligen är dags för årets Litterturvecka i P1! Det är en lyx att få sätta fokus på läsning och fylla programmen till bredden med författarsamtal och bokprat, litteraturnyheter och uppläsningar – och förstås – att få höra Lyssnarjuryns spännande diskussioner om vilken roman som belönas med Sveriges Radios Romanpris, få veta vilken poet som tar hem Sveriges Radios Lyrikpris och vilken novell som lyssnarna röstar fram till årets Novellpris, säger Litteraturveckans samordnare Maria Götselius i ett pressmeddelande

Nominerade till romanpriset är Kerstin Ekman, Jesper Larsson, Pooneh Rohi och Klas Östergren. Till lyrikpriset har Aya Kanbar, Hanna Hallgren, Li Li, Fredrik Nyberg och Marie Silkeberg nominerats, och till novellpriset Sara Stridsberg, Raja Bahari, Malin Wollin, Balsam Karam och Paolo Nobis Sanden – vilket Opulens tidigare rapporterat om.

Anna Brynhildsen

The post Litteraturveckan i P1 inleds snart first appeared on Opulens.

UKRAINAKRIGET. Utrikeskorrespondenten Elin Jönsson är nyligen hemkommen från ett alltmer isolerat Ryssland. Hennes första kontakt med landet var Sovjetunionens fall 1991 när hon var där som utbytesstudent. Händelserna ledde in henne i demokratirörelsen och så småningom till journalistiken.

Du har varit utrikeskorrespondent i Ryssland för bland annat SVT och SR i många år. Hur skulle du beskriva din relation till landet?

– Jag älskar Ryssland. Det har blivit som mitt andra hem eftersom jag åkte dit, till Sovjetunionen, redan när jag var 17 år som utbytesstudent. Jag var med om Sovjetunionens fall det året och den upplevelsen påverkade mig väldigt mycket som person och var också det som fick mig att bli journalist. Jag fick nära vänner som jag fortfarande har kvar och kände en stark gemenskap med min värdfamilj.

– En del av mitt journalistiska uppdrag går ut på att ge en sådan mångfacetterad bild av Ryssland som möjligt, men det betyder inte att jag på något sätt stödjer de politiska besluten eller den sittande regeringen.

Hur kommer det sig att du valde att åka just till Sovjetunionen?

– Jag var nyfiken på landet. Informationen som kom därifrån var väldigt ensidig och handlade bara om politik, bilderna var svartvita och med väldigt få människor. Jag hade varit utbytesstudent i Latinamerika när jag var 15 och såg en sådan skillnad i rapporteringen kring de här länderna. Det mänskliga saknades i rapporteringen kring Ryssland så jag ville veta vad som dolde sig där bakom.

– Jag skulle egentligen ha åkt till Ecuador för mina föräldrar ville inte att jag skulle åka till Sovjetunionen, men utbildningsorganisationen AFS som jag åkte genom trodde att jag skulle klara av att det. Jag ville hellre dit eftersom jag hade börjat läsa ryska men det var nog en revolt också. Jag växte upp i Saltsjöbaden och blev politiskt aktiv när jag började gymnasiet och jätteintresserad av internationell politik. Direkt efter att muren fallit -89 åkte jag till Tyskland och bodde där i olika värdfamiljer. Jag har nog blivit påverkad av min mamma som var en äventyrare. Hon åkte till Spanien under Franco-tiden, hängde med spanjorer och såg människor gripas på tågen.

Sedan åker du dit och hamnar mitt i Augustikuppen i samband med Sovjets fall, vad var det du fick uppleva?

– Det var väldigt speciellt. Jag kom dit två veckor innan och hamnade i en familj som stod väldigt nära KGB, innan jag då bytte till en annan. Idag har jag förstått att pappan där nog jobbade som spion. De genomgick en stor kris under den här tiden och under själva Augustikuppen försökte de sätta mig i säkerhet i ett pionjärläger ganska många timmar utanför Moskva. Men efter kuppen kom jag tillbaka och åkte då direkt till barrikaderna. På vägen mötte vi alla pansarvagnar som var på väg in i Moskva.

– När jag väl var tillbaka så ville jag inte åka hem för någonting i världen. Jag hamnade mitt i en demokratirörelse och vi demonstrerade utanför Vita huset. De flesta av dem jag hängde med var dissidentbarn. Min värdfamilj försökte hindra mig genom att låsa in mig men jag var väldigt engagerad i rörelsen för demokrati.

Trots oroligheterna valde du att stanna kvar, vad drev dig där och då?

– Det var nog att jag fick så starka band till människor och togs in i en gemenskap hos flera familjer. Men när jag tittar i min dagbok så ser jag ett genuint intresse. Jag tänkte på mina föräldrar som var oroliga hemma men jag själv var aldrig rädd. De flesta utlänningarna, framför allt amerikanerna, åkte ju hem men vi var tio svenskar i hela Sovjetunionen som alla var helt inställda på att stanna.

– Men det var jättetufft. Det fanns ingen mat, inget toapapper eller deo, det var en otrolig brist och bitvis en ganska aggressiv stämning ute. Folk började handla med vad de kunde, det uppstod marknader och folk tände eld på allt på kvällarna, började slåss för ingenting, trängde sig i köerna och det var allmänt kaotiskt. Jag var nära att råka illa ut flera gånger men klarade mig och på så vis blev min upplevelse inte negativ. Tvärtom blev jag mest kärleksbombad.

Du är ju nyligen hemkommen från Moskva, hur var stämningen där när du lämnade landet?

– Det var en väldigt ledsam stämning. Kriget hade inte brutit ut än men det fanns en oro för vad som skulle hända, även om många sa att det inte skulle bli krig. För Rysslands räkning så kände man också att vi gick mot ett mörker, folk var rädda att Putin skulle stänga gränserna och isolera landet. Men framförallt är känslan vanmakt och maktlöshet eftersom det är så svårt att påverka. Det är inte värt att gå ut och protestera om man sedan får sitta i fängelse i flera år, dömd för landsförräderi, så människor är väldigt ledsna, uppgivna och arga på systemet. Om inte ryssarna verkligen gör motstånd nu kommer alternativet bli att försöka övervintra i isolering och Putins tyranni för ingen vet hur lång tid framåt.

Jag läste i din krönika på SVT Nyheter häromdagen att du såg framför dig hur en genomskinlig järnridå reste sig när du lämnade Ryssland, kan du utveckla den bilden?

– Mina ryska vänner hade fram till alldeles nyss också levt i ett land där man kunde resa fritt och vara en del av världen. En öppen värld där man också kunde ta del av all information, men nu har det istället blivit censur och propaganda. Man stänger varenda människorättsorganisation och oberoende medieföretag och det finns en stark känsla för att gränserna också skulle kunna stängas. Så det var som en järnridå för människor på grund av den här isoleringen.

– Vi lägger ofta mycket skuld på det ryska folket och tycker att de borde vara mer kritiska men det är lätt för oss att säga som har den möjligheten. Det var några barn på 16 år som fick fängelsestraff för att de sprängde någonting i spelet Minecraft som åklagaren tyckte påminde om FSB-byggnaden. Vi sätter likhetstecken mellan regeringen och människorna men när man inte har fått välja sina politiker på så länge utvecklas ett helt annat förhållningssätt till omvärlden. Är man inte heller välkommen någon annanstans så har man till slut bara sin ledare kvar och då biter också propagandan på ett helt annat sätt. Det är ett otroligt stort beslut att gå ut ensam och protestera. Många måste ta ett beslut tillsammans och det gör ändå folk nu.

Hur är det att jobba som journalist i ett land där yttrandefriheten är så pass begränsad?

– Eftersom jag är utlänning så har jag ändå kunnat verka ganska fritt. Jag har alltid kunnat åka därifrån och har aldrig känt mig mordhotad, vilket verkligen är en risk för inhemska journalister. Däremot har jag varit utsatt för avlyssning, blivit skuggad, fotograferad och filmad när jag jobbar och hållits frihetsberövad vid många tillfällen. Så det är svårt att jobba som journalist men det är ju väldigt viktigt. Jag är rädd att gränserna kommer att stängas så att vi inte får någon rapportering därifrån.

Har förutsättningarna förändrats under de år som du har arbetat i Ryssland?

– Ja, extremt mycket. På 90-talet knallade jag in och ut ur parlamentet hur jag ville och skulle jag prata med någon var det bara att ringa eller knacka på dörren. Jag kunde resa och röra mig fritt och såg fantastiska saker tack vare det, Men efter att Putin kom till makten på 2000-talet har landet slutits mer och mer och blivit svårare att jobba i. Just nu är det väldigt svårt. Officiella källor vill inte prata med en och det har blivit svårare att intervjua människor som är kritiska för de vågar inte säga något.

– Bara i byggnaden där man går in till SVT:s kontor sitter det vakter, som absolut redan förut rapporterade om oss men de var också där för att vakta de utländska kontoren. Idag står de i kamouflageuniformer som om de var i krig och förhör en varje gång man ska gå in. De har en FSB-kalender uppsatt på väggen och är ganska brutala. Förut kunde man stå och skoja med vakterna, men där är det också en form av mur som har rest sig.

Du skriver också i krönikan att man har slutat säga Putins namn.

– Jag upplevde att människor var mycket mer rädda för att bli avlyssnade. De har börjat viska mer i sina hem när de pratar politik, så som man gjorde under Sovjettiden. Så folk nämner inte hans namn av säkerhetsskäl men också för att det är så uppenbart vem man pratar om, han har blivit som en allsmäktig.

Håller du kontakten med dina vänner i Ryssland nu?

– Absolut! Det är en som ringer mig nu medan vi pratar. Vi har kontakt dagligen i stort sett, men det blir svårare och svårare. Messenger håller på att sluta fungera och nu fick jag precis ett meddelande om att de kanske kommer att stänga ned internet helt.

Du som har följt den spända relationen länderna emellan på nära håll, var den här invasionen väntad?

– Även om alla tecken fanns där och tydde på att en storskalig invasion planerades så var det ändå en enorm chock. Jag har bott i Kiev i två år, för mig är det en hemstad, och jättemånga av mina vänner sitter där i bombskydd nu. Det är jättesvårt att ta in att det pågår ett krig där och att det går soldater på de gatorna som är mina gator och de har skjutit sönder grannhuset.

– De här åtta åren som kriget har pågått i Ukraina har jag verkligen försökt få folk att förstå att det här inte är Ukrainas utan Europas krig. Det är ett krig om ideologier och värderingar, om hbtq-frågor, demokrati och mänskliga rättigheter, Ukraina är bara fronten. Så det känns lite bittert att folk vaknar nu och tänker att Ukrainas krig är vårt krig för det har det varit hela tiden. Därför förstår jag den enorma besvikelse som många i Ukraina känner över likgiltigheten inför det lidande som pågått där sedan Krimkrisen.

Du kom på att du ville bli journalist under språkresan till Sovjet sa du, hur gick det till?

– Ja, eller jag ville nog bli journalist redan när jag var 14 år och försökte intervjua en granne som hade ett hakkors upphängt på väggen. Jag gick dit och knackade på och försökte ta mig in i lägenheten, han slängde ut mig men jag satte foten i dörren. Jag ifrågasatte alltid och var en pain in the ass på lektionerna. Men sedan tyckte jag att journalistbranschen verkade så hård och ville inte bli det längre.

– När jag sedan var i Ryssland blev jag upprörd över hur nedlåtande man beskrev ryssar så jag skrev till DN och klagade på deras rapportering. De skrev ett brev till mig och bad mig berätta om mitt Ryssland, men det kom aldrig fram. Jag fick reda på det först när jag kom hem men när det dök upp en otrolig klichébild av rysk populärkultur i en artikel skrev jag genast en guide över populärmusiken som jag fick publicerad. Det driver mig att försöka berätta att vi är lika, jag tror inte att journalistiken kan fungera om vi inte kan identifiera oss med varandra.

Du håller på att arbeta med en dokumentär om Sovjetunionens fall, vad kan du berätta om den?

– Den utgår både från mina personliga upplevelser 1991-92 men också vad de åren har betytt i den ryska historien och för den utveckling vi ser i Ryssland idag. Häromdagen kom det ut en artikel i ryska statliga medier som bara låg uppe i några minuter. Den hade förberetts sedan länge och utgick från att Ryssland redan vunnit kriget i Ukraina. Det stod om 1991, förnedringen då ryssarna tvingades på knä och det stora misstaget att ge de här länderna frihet i samband med Sovjets fall. Och det är inte bara den artikeln, klickar man på länken kan man se hur hela propagandakriget har varit planerat med en publiceringsplan för en lång tid framåt. Det finns instruktioner för vad som ska skrivas, allting är välregisserat.

– En av de svåraste saker med att jobba i Ryssland är att alla man intervjuar tror att journalistik fungerar på det sättet och att vi också har sådana instruktioner. Det är jättesvårt att få folk att förstå att nej, min redaktör har inte bestämt att jag ska skriva det här. Så  misstron mot väst grundar sig också på fulspelet de själva håller på med.

Vad har du för tankar kring var situationen är på väg?

– Det är ju uppenbart att Putin vill golva den ukrainska regeringen och göra landet till en lydstat. Det är frågan om hans planer går ännu längre, till Moldavien och Georgien. Putin är expert på att skapa osäkerhet, han säger aldrig vad han vill och pratar så att vi inte förstår. Det här är hans personliga hämnd mot Ukraina och mot Väst för vad som hände -91.

Hur kommer ditt journalistiska arbete se ut nu framöver?

– Jag har ingen aning faktiskt, vi får se om min chef skickar mig till Ukraina, Polen, Moldavien, många länder är relevanta. Om det går att åka till Moskva så kanske jag åker dit och gör klart filmen.

Vilka är dina känslor inför att skickas till Ukraina eller Ryssland i det här läget?

– För mig känns det alltid viktigt att jobba, det kanske är därför jag passar så bra som journalist. Det känns jättekonstigt att inte vara med där när det händer, men jag kommer att vara jättenervös såklart och ha dåligt samvete inför barnen att jag vill åka. Men alla måste bidra på det sätt de kan och rapporteringen är där jag känner att jag verkligen kan bidra.

The post Helgporträttet: “Man har börjat viska som under Sovjettiden” first appeared on Opulens.

PUBLIC SERVICE. Sveriges Radio har inga planer på att börja sända ryskspråkiga nyheter på nytt, rapporterar Kulturnytt.

Frågan har aktualiserats till följd av kriget i Ukraina, som har lett till betydligt hårdare medielagar i Ryssland vilket innebär att det i praktiken blir omöjligt för ryska medier att rapportera fritt.

– Jag kan förstå att sådana tankar väcks i de här tiderna, men vi har varken kapacitet, resurser eller uppdraget att sända på ryska mot Ryssland, säger Ella Peterson, kanalansvarig för P2, till radion.

Public service-bolaget har kanaler som sänder på andra språk, men dessa vänder sig i första hand till nyanlända i Sverige som försöker ta sig in i samhället, påpekar Ella Peterson.

– Sedan har vi också ett vidgat uppdrag på Radio Sweden på engelska där vi når utanför Sveriges gränser med opartisk rapportering.

TT Nyhetsbyrån

The post SR säger nej till ryskspråkiga sändningar first appeared on Opulens.

HÖRSPEL. ”Att förtäta med ord och ljud kräver särskild kompetens och erfarenhet. Sveriges Radio Drama skulle tjäna på att anlita folk med en bakgrund inom musik, ljud och text”, skriver Iodine Jupiter som är kritisk till utvecklingen för public service radioteater och ljuddrama.

Jag håller inte med Magnus Lindman på Sveriges Radio Drama om att folk med tv -och filmbakgrund är bäst lämpade att skriva för Radio. Tv-folk är duktiga på att skapa film. Det är deras specialitet. Radio ställer helt andra krav.

När de stora tidningarna i recensioner skriver att en viss person har ett utmärkt handlag med mediets alla möjligheter kan Radio Drama välja att notera det. Eller avfärda, vilket de numera nästan alltid gör med ny svensk dramatik. Redaktionen vill ha idéer som en grupp fast anställda kan dramatisera i så kallade “creative rooms” under tidspress. Alltså inga självständiga verk av en upphovsman, bara en “storyline”, en kärna, för manusflocken att modellera kring. Skådespelarna i sin tur broderar ut med improvisationer som ger texten en annan riktning. Inget manus. Ingen skapares vision. Ingen given struktur. En fladdrig skakig väg till lyssnaren. Ju fler kockar desto bättre soppa?

Om Sveriges Radio Drama fått i uppdrag att rationalisera, bli billigare och fabricera text seriellt vill jag beklaga sorgen. Det finns tv-serier i överflöd och en brist på singelföreställningar för radio. Sättet på vilket man producerar serierna gör dem av naturliga skäl utdragna och, enligt mig, själlösa. Det personliga avtrycket saknas. Autenticiteten. Många delar min uppfattning att hantverket gått förlorat, att upplevelserna blivit platta, endimensionella,

Radio är ett unikt medium med sina speciella förutsättningar. Att förtäta med ord och ljud kräver särskild kompetens och erfarenhet. Sveriges Radio Drama skulle tjäna på att anlita folk med en bakgrund inom musik, ljud och text. Många har den kunskapen och kan skapa upplevelser etiketterade som radiofilm, eller hörspel. De audiella kreatörerna finns, men väljs bort för att lyfta tv-författarnas duktiga brist på radiokänsla.

Hörspelet var en radioform som multikonstnären Åke Hodell och andra konsekvent genomförde på 60-talet. Modernismens formexperiment var omfattande även på radion. Idag tycks många vilja klä sig i kejsarens nya kläder. Det klassiska hörspelet har nu fått namnet ljuddrama. En sensation, gott folk! Vi har uppfunnit hjulet på nytt!

Okunnigheten om ljud, om radiohistoria, är alarmerande. Det är lätt att få utslag och huvudvärk när folk idag hävdar att de kommit på ljuddramat. Att spela in drama i utomhusmiljö har gjorts tidigare och utvärderats. Med effektarkiv och arbete i studio skapas en mer förtätad ljudupplevelse, stiliserad, kärnfull. Slutresultat blir radiomässigt, inte blaskigt.

För inte länge sedan utgjorde radiohantverkarna ett skrå präglat av hängiven professionalism. Var det bättre förr? Saker byggdes för att stå pall. Hållbarbeten för Sveriges Radio Drama-produktioner påminner om kläder med dålig kvalitet. De håller knappt en säsong. Tyvärr lyser de minnesvärda upplevelserna med sin frånvaro.

The post Uppfinna hjulet på nytt: “Ljuddrama!” first appeared on Opulens.

SVAR PÅ KRITIK. Oron över att Sveriges Radios grammofonarkiv har drabbats av nedskärningar har lett fram till en namninsamling som fortsätter att växa sig stor. Sveriges Radios områdeschef för musik, Anna-Karin Larsson, menar att det hela är ett missförstånd.

Namninsamlingen för att väcka uppmärksamhet kring Sveriges Radios grammofonarkiv är uppe i över 65 000 namn, med målet att ge musikskatten arkiv-status. Enligt Anna-Karin Larsson, SR:s områdeschef för musik, är ryktena felaktiga.

– I min värld har den här frågan vridits på ett sätt som inte stämmer med verkligheten. Grammofonarkivet finns kvar, men vi bygger inte på det med fysiska fonogram längre, säger hon.

Larsson menar att tjänsten har moderniserats när nya tekniska lösningar har tagits fram för att effektivisera musikhanteringen. Förr hanterades grammofonarkivet av dotterbolaget SRF för alla tre programbolag inom Public Service, SVT, UR och SR, men eftersom bolagen använde musiken för olika ändamål flyttades ansvaret för SR:s musik över till dem själva, både vad gäller inköp, metadata, publicering och låtlistor.

– Vi är fler personer som jobbar med musikhantering idag än vad SRF var för alla tre programbolagen. Både ett antal redaktionella personer med inköp och metadatataggning, och ett team på den tekniska sidan som utvecklar våra system internt.

Samtidigt, menar Larsson, händer det mycket i musikvärlden och fysiska fonogram används inte i samma utsträckning längre. Istället skickas musiken från upphovsmännen digitalt.

– Det är inte som för tjugo år sedan när vi i Radiohuset i Stockholm sprang ned till arkivet för att hämta upp en bunt skivor och satt och lyssnade. Och de som jobbar ute i landet fick beställa skivor till skillnad från lösningen vi har idag där man får sin musik direkt digitalt.

Hon håller med om att grammofonarkivet är en musikskatt för Sverige och att de fysiska samlingarna därför finns kvar och förvaltas av SR, men det saknas resurser för att köpa in ny musik med enda syfte att bygga arkiv. Den musik som köps in idag är musiken som spelas i radio, utöver en del fysiska skivor när det kommer till klassisk musik och folkmusik.

– Det kan man kanske ha synpunkter på men den musik vi vill spara kan vi spara digitalt
men när det handlar om att bygga arkiv så ska man ju ha en komplett samling och vi har ju inget sånt uppdrag. Vi har ett publikt uppdrag att spela musik för publiken men inte att köpa in och bygga arkiv, säger Larsson.

Kritiker menar att mycket kompetens gick förlorad när ansvaret för grammofonarkivet flyttades över från SRF till SR. Larsson håller med om att de personer som jobbat länge besatt stor kompetens men att SR gjorde en ny rekrytering utefter de nya förutsättningarna för att få in kompetens som behövdes för att jobba framåt.

Det har även riktats kritik mot att Sveriges Radio inte följde upp en ansökan från medarbetare till Unesco om att grammofonarkivet skulle bli ett världsminne. Men Larsson menar att en utredning gjordes vilken visade att en sådan ansökan kräver att arkivet är öppet för allmänheten, en satsning som skulle innebära en stor kostnad som hade gått ut över det övriga programinnehållet.

– Att köpa in musik som lyssnarna kan njuta av i våra program tycker vi är en av de viktigaste uppgifterna vi har på Sveriges Radio. På något vis har folk uppfattat det här som en väldigt negativ förändring och jag menar att det inte är det, avslutar hon.

The post Sveriges Radio: “Grammofonarkivet finns kvar” first appeared on Opulens.

PODD. Annika Norlin, Suzanne Osten och Sissela Kyle. Det är några av de kulturprofiler som i höst gästar Sveriges Radios nya podd “Kulturlivet med Gunnar Bolin”.

I podden intervjuar SR-profilen Gunnar Bolin olika kända kulturpersonligheter om den person som gjort störst avtryck på dem i deras konstnärliga arbete.

“Det är otroligt roligt att träffa konstnärer – inom alla genrer – för att höra dem berätta om sina inspirationskällor. Inte sällan överraskas vi av valen”, säger Gunnar Bolin i ett pressmeddelande.

Bland poddens övriga gäster finns Peter Apelgren, Tomas von Brömssen, Daniel Boyacioglu och Melody Farshin.

Första avsnittet av “Kulturlivet med Gunnar Bolin” släpps den 6 september och gästas av artisten Annika Norlin, som berättar om hur hon inspirerats av Beppe Wolgers kreativitet.

Podden sänds i P1 på måndagar.

TT NYHETSBYRÅN

The post Ny kulturpodd på SR first appeared on Opulens.

TRADITION. Hon har basat över “Sommar i P1” i 25 år och har inga planer på att sluta. – Jag kan inte tänka mig något roligare än det här, säger programchefen Bibi Rödöö.

The post Rödöö: “Sommar” har gett mig vänner för livet first appeared on Opulens.