ALKOHOLPOLITIK. “Sprit och politik har väl alltid haft ett problematiskt förhållande där hyckleri inte sällan är relationens sammanhållande kitt”, skriver Opulens chefredaktör Stefan Bergmark.

Folknykterhetens dag har högtidlighållits sedan 1893. I år inföll den nu i veckan på Kristi himmelsfärd och det under ett år där en alkoholpolitisk liberalisering i form av gårdsförsäljning kan bli en valfråga. Gårdsförsäljning av öl och vin är visserligen redan klubbat av riksdagen men sprit och politik är inte sällan problematiskt och på högtidsdagen i torsdags anklagades Socialdemokraterna för att ha “begravt beslutet i en utredning och en ridå av svepskäl om folkhälsa”.

LO Smith var riksdagsman och industrialist just i slutet av 1800-talet och kan sägas personifiera det långa trassliga svenska förhållandet mellan politik och alkohol. Han var känd för sitt patos, betalade löner en bra bit över genomsnittet och organiserade soppkök för behövande. Men det är LO Smiths profil som syns på medaljongerna som pryder Absolut vodka-flaskorna. I en tid när den växande nykterhetsrörelsen försökte rädda det spritindränkta landet Sverige, då gjorde sig riksdagsmannen en förmögenhet som Kung Brännvin.

Ja, sprit och politik kan vara knepigt. Nyliberala Frihetsfronten är kanske de i svensk historia som mest medvetet blandat politik i drinkarna. Vid starten under 90-talets första år finansierade de i stor utsträckning sin verksamhet genom svartklubbsverksamhet. De var förstås inte de första i historien som politiserat nöjeslivet. Redan de engelska utopisterna på 1700-talet förstod att krogen var ett utmärkt ställe för politik. Skillnaden är dock att medan de såg sina tavernor som diskussionsrum, ville Frihetsfronten upphöja själva supandet till civil olydnad. Svep en skattefuskad sexa mot förtryckarstatens restriktioner!

Det kan dock bli rätt förvirrat när det politiska mötet inte har några vidare syften än att hinka skattefri sprit. Jag minns ett besök i Frihetsfrontens högborg vid Hammarbyhamnen i Stockholm där i början av nittiotalet. Lokalen liknande någon rockklubb i Prag. Även besökarna verkade importerade från de svartkläddas dåtida Mecka. Jag minns att jag tänkte att så många röda stjärnor på kavajslagen finner man nog inte ens under en föredragskväll på vänsterhaket Kvarnen några stenkast bort.

[prenumeration]

Kvällens DJ fattade snart stämningen. Efter lite techno hördes det välbekanta introt till Rage Against the Machines antifascistiska hit Killing in the Name. Det blev den tändande gnistan som fick dansgolvet att explodera. Discojocke hade nu inget annat val än att fortsätta på den inslagna vägen. Efter att förtvivlat letat i backen med de gamla vinylplattor fann han den. Staten och Kapitalet med Ebba Grön. Så här i efterhand måste man väl säga att det var ett genidrag. Få röjarlåtar är väl begåvad med en sådan text att både nyliberaler och vänsterradikaler kan skråla med och gemensamt knyta sina nävar. ”Sida vid sida…” tjöt vi.

Men innan låtens slut skulle ytterligare blocköverskridande förbrödring uppstå. Ett tidigare under kvällen anonymt gäng äntrade nu den politiska scenen. Med mer välansade frisyrer än de svartklädda vänsterradikalernas och även kortare än de kostymklädda nyliberalernas, så började de headbanga med sina kala skallar. Deras fosterländska högerarmar höjdes raka i luften men, som ni förstår, utan knutna nävar. Det var en oförglömlig syn: Skinnskallar som heilade till Ebba Gröns revolution, i nyliberalernas borg.

Ja, sprit och politik har väl alltid haft ett problematiskt förhållande där hyckleri inte sällan är relationens sammanhållande kitt. Och nu har jag inte ens nämnt Systembolaget. I Pelle Berglunds biografi Kung Brännvin berättas om ett improviserat tal LO Smith höll. Talet hölls inför en grupp arbetare till vilka han ska ha utbrustit:

”Undvik den dryck på vilken jag förtjänat min förmögenhet!”

The post Hade Kung Brännvin gillat gårdsförsäljning? first appeared on Opulens.

ALKOHOL. “Först tar mannen supen, sedan supen mannen. Så uttryckte sig Jan Myrdal, som gärna drack vin – men måttligt.” Lasse Ekstrand funderar kring den romantiska myten om alkoholkonsumtion och författarskap.

Det brukar heta att det är en vantro att författare kan skriva med sprit i kroppen. Vantron är syskon med en romantisk myt om författare, främst manliga sådana. De är inte som vi andra, vardagens grå eminenser. De lever ett roligare liv, i sus och dus.

Visserligen var Hemingway en fyllbult som redan till frukost kunde ta sig några “stänkare”, för att citera Ingvar Hirdwalls figur i Beck-filmerna. Men alla fyllbultar är inte “karlakarlen” Hemingway. För att parafrasera Sartre om Flaubert: Visserligen var Flaubert en tråkig typ, men alla tråkiga typer är inte Flaubert. Plötsligt minns jag Havanna i december 2009. Vi släpptes in i det hotellrum där Papa suttit och skrivit. Guiden, snarare upplåsaren var kraftigt berusad, tog snedsteg. Vägrade ta emot dricks när hon förstod att jag också skrev.

Jag bedriver omläsning av Olof Lagercrantzs bok Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma (2012) om Gunnar Ekelöf. Denne poet på högsta europeiska lyriknivå. De båda var nära vänner, träffades och umgicks ofta. Lagercrantz nämner honom ideligen i sina dagböcker, skildringen blir levande. Till skillnad från hans böcker om Proust och andra. De är inte levande, mer redovisande.

Jag vet inte hur länge det varade, men Ekelöf var strängt disciplinerad när det gällde spritintaget. Drack först när han skrivit klart om dagen och stämplat ut. Uthärdade stoiskt morgnarnas kopparslagare, om än svåra, vid skrivbordet. Men disciplinen släppte, han började skriva även när han drack. Ändå, om man kan uttrycka det så, blev det så fruktansvärt bra. Med lärda referenser inbakade, Ekelöf var högt bildad.

Det hade blivit ännu bättre om han låtit bli flaskan, kanske någon inflikar. Är man någorlunda förtrogen med Ekelöfs mångsidiga författarskap är man dock inte omedelbart benägen att hålla med. Och omöjligt att uttala sig om.

En annan som skrev med sprit i kroppen, dessutom översatte från grekiska till finska, var poeten Pentti Saarikoski. Det var som om han dagligen måste inmundiga sina flaskor vin för att kunna fungera, som om han drack sig nykter. Utan intaget av den buteljerade “medicinen” skakade han och förmådde inte samla ihop sig och arbeta.

Nå, hinkandet har sitt pris. Varken Ekelöf eller Pentti Saarikoski fick ett långt liv. Den senare blev bara fyrtiosex, Ekelöf sextioett. (Hemingway blev sextiotvå.) Först tar mannen supen, sedan supen mannen. Så uttryckte sig Jan Myrdal, som gärna drack vin – men måttligt. Som i den danska filmen ”Druk”. Man kan inbilla sig, som också personerna i filmen gör (fångna av en nationell myt om att danskar klarar spriten), att man håller intaget i strama tyglar. Men det är bara en fråga om när spriten reser sig på bakbenen, stegrar sig och tar kommandot.

Både Ekelöf och Saarikoski avled svårt alkoholskadade. Hemingway tog sig själv av daga med gevär, spriten hade fördärvat hans huvud.

The post Hinkandet har sitt pris first appeared on Opulens.