KONTROVERSIELL. Stig Larsson är en prisbelönt och kritikerhyllad författare, men han kan också betraktas som djupt kontroversiell. Ola Lundqvist har besökt honom på Lilla Essingen.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag noterar de kulörta märkflikarnas täta placering och mängd, gör en snabb överslagsräkning och hummar förundrat. Slår därefter upp en markerad sida på måfå i den himmelsblå volymen och läser:

Efter en stess (som vi kallar Stesolid), en halv dunk Credos och två, tre timmars bra snack, känner jag mig så lugn att jag bestämmer mig för att gå hem själv. Inte ens en kniv i fickan. Bara en kulspetspenna. Och rådet. Portkoden med vänster hand, pennan i höger, sikta rakt på ögat.

En kille står där bortvänd vid porten, men jag hajar inte till, jag är helt lugn. (Jag kan inte svara på vad det beror på.)

Det visar sig att det är Johan Gummesson, sonen till min vän Tomas Ohlsson. Han har tydligen stått och väntat där i en och en halv timma.

Min anmälan av Stig Larssons roman När det känns att det håller på ta slut, införd i Norrköpings Tidningar den 13 november 2012, fick rubriken ”Förfall och livsglädje”. Jag inleder så här: ”Det höll på att sluta illa för Stig Larsson. Efter flera år av regelbundet amfetaminmissbruk sa kroppen ifrån, han kollapsade och måste läggas in akut på sjukhus. Larsson överlevde nätt och jämnt. Hur skulle han ta vara på denna andra chans?”

Larssons dagboksliknande texter om den allt annat än glamourösa vardagen på Lilla Essingen i Stockholm blandas med längre reflexioner kring konsten, kärleken och livets förmodade mening. Dessutom finns ett uttalat syfte med romanen: Författarens mål är att avskräcka människor från att börja med droger. Bokens första stycke anger grundtonen: ”Hur ska jag börja? Det får börja som det blir. Jag ska inte tänka så mycket. Det behöver inte vara snyggt skrivet. Det här är någonting annat. Det här är allvar.”

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

I samband med min omläsning av romanen i fråga, föds tanken på ett samtal med författaren. Jag ringer upp Stig Larsson och ber om en intervju. Vi kommer i vårt samtal att kretsa kring liv och litteratur, förklarar jag.

Några veckor senare befinner jag mig ombord på en av Stockholms stadsbussar; på väg mot Lilla Essingen. Jag frågar min vän och kusin Johan Gummesson, som sitter bredvid mig, om den där gången vid porten; hur känns det att läsa om sig själv i en bok av det här slaget?

”Jag minns när Stig ringde upp mig och frågade om jag stavade mitt efternamn med ett eller två s. Det var viktigt att det blev rätt, förklarade han, och det tyckte jag också. Att få vara med i hans bok kändes hedrande och overkligt på samma gång, det var något som jag kunde leva länge på.”

Larssons senast utgivna bok, Folk på ön, utkom i slutet av förra året och rymmer ömsinta porträtt av boende på Lilla Essingen — enligt uppgift en av världens mest tätbefolkade öar — där författaren levt sedan många år tillbaka. Kort efter releasen gjordes hans tidigare utgivna och i många fall slutsålda romaner tillgängliga på nytt som print on demand-utgåvor. Larsson är just nu aktuell med podcasten ”I otakt med samtiden” som han driver tillsammans med författaren och journalisten Cyril Hellman. I skrivande stund har över 50 avsnitt av deras uppmärksammade nätsändning publicerats. Bland gästerna kan nämnas Nina Hemmingsson, Jan Myrdal, Lena Andersson och Per Hagman.

”Det var Cyril som kom på det här med podden. Vi spelade in vårt första avsnitt 2015, och har fortsatt regelbundet sedan dess. Vi brukar göra två avsnitt i månaden, utom på somrarna då vi är lediga. Som gäst är det bra om du är en självgående person, någon som har lätt för att snacka, och helst är aktuell med något”, säger Larsson medan han leder oss in i sitt vardagsrum.

Han berättar vidare: ”Jag är egentligen emot det här med internet. Men på något sätt måste jag dra in pengar. Min konstnärslön har sänkts i omgångar, på olika konstiga sätt och vis, och min förtidspension är inte särskilt hög. Som det ser ut nu så får Cyril och jag inga pengar för podden, men vi har i den kunnat göra reklam för vår nystartade skrivarutbildning som i sig ger en viss inkomst.”

Johan och jag har köpt med oss en box rött ekologiskt vin. Medan Johan serverar drycken i små duralexglas som Stig Larsson ställt fram på bordet, betraktar jag lägenheten och insuper dess atmosfär. Fördragna persienner, ett svagt grynigt ljus faller in över travarna med böcker och tidskrifter. På sängen ligger Larssons stora svarta katt Cecil och tvättar sig omsorgsfullt.

Larsson tänder en cigarett och säger: ”Det är inte kul att känna sig ‘out of time’. Men jag blir glad över att det finns sådana som ni, som fortfarande intresserar sig för det jag håller på med. Nere på Rosa Drömmar möter jag ibland unga litteraturintresserade personer som har sökt sig hit till ön med förhoppningen att få träffa mig. Det är personer som är nyfikna på mina verk, min person och min arbetsprocess.”

Stig Larsson ställer höga krav på sitt konstnärliga skapande, till exempel har han haft som målsättning att varje ny bok han skriver måste vara bättre än den föregående. Efter att Avklädda på ett fält publicerats år 2000, beslutade sig Larsson för att inte skriva fler böcker; han ansåg att han omöjligt kunde skriva någonting som var starkare. Beslutet höll han fast vid i många år.

”Det modernistiska kravet på att göra någonting som inte tidigare har funnits, har jag haft i åtanke sedan jag började skriva. Jag har inte velat måla in mig i ett hörn som författare, för då skulle jag tappa lusten och nyfikenheten som är så oerhört viktiga drivkrafter för mig. Jag ger mig i kast med att skriva saker som jag egentligen nästan inte klarar av, och det har gjort att jag hamnat i en svår ekonomisk och social situation eftersom det tar mycket tid i anspråk och inte alltid är särskilt inkomstbringande.”

Diskussionen om krav leder oss in på ett nytt spår: bildning. Stig Larsson tycker sig urskilja en oroväckande trend vad gäller utbildningsnivån i Sverige idag.

”Jag är väldigt kritisk till universiteten. Jag känner flera professorer, de säger att eleverna blir märkbart sämre för varje år som går. En av mina professorsbekanta underkänner i snitt över 50 procent av sina elever. Han får naturligtvis problem med sina rektorer, för de vill ju att så många som möjligt ska bli godkända. Men många av eleverna kan inte ens skriva eller stava ordentligt. Universiteten skulle bara vara till för dem som är bra. Det borde vara tio gånger så höga krav på eleverna, jämfört med hur det ser ut idag.”

Inom ett fåtal områden har kompetensen hos de yngre ökat, konstaterar Larsson. Social interaktion, exempelvis, är något som unga människor idag generellt sett är bättre på än personer i hans egen generation.

”Den yngre generation som ni tillhör är i mångt och mycket bättre på sociala prylar, att snacka på krogen och så. Förmodligen är ni också bättre på det här med att knulla, eftersom ni har mer erfarenheter på det området. Det gäller kanske inte just du och Johan, men i allmänhet uppfattar jag att det är så.”

Att mycket av det som Larsson säger kan uppfattas som kontroversiellt, är han högst medveten om.

”Jag tycker inte alltid om mina egna åsikter, känner mig ibland rädd för dem. Men jag kan ju inte låta bli att ha dem. Det vittnar om brister hos mig själv, men vad då; jag har de här åsikterna; de är en del av den jag är.”

Larssons syn på rörelsen #MeToo är just en sådan åsikt som jag och Johan anser vara kontroversiell.

”Jag har tagit väldigt illa vid mig av #MeToo, det där har drabbat folk jag känner. Jag uppfattar att de här personerna inte är skyldiga till det som de anklagas för”, säger Larsson när jag ber honom kommentera ämnet.

I det här läget känner både jag och Johan ett instinktivt behov av att argumentera emot uttalandet. Vi börjar prata i mun på varandra, vilket leder till att Stig kommer av sig. Han säger åt oss på skarpen att inte avbryta honom när han talar. Jag och Johan ber, lite skamset, om ursäkt för vår klumpighet och en stunds tystnad uppstår. Sedan frågar Johan, väldigt försiktigt:

”Om det inte varit vänner till dig, hade du då haft samma syn på rörelsen?”

”Ja, det hade jag haft. Men det blir förstås värre när jag också känner personerna i fråga, och har en uppfattning om att de är oskyldiga. Straffet står inte i proportion till de påstådda handlingarna. Det hela är fruktansvärt överdrivet.”

”Men nu har jag tappat tråden”, säger Stig sedan.

Vi gör en paus i intervjun. Vår intervjuperson går ut i köket och kommer tillbaka efter någon minut. Jag flyttar på en bok för att bättre få plats med vinglaset, och kommenterar samtidigt den vackra inbundna volymen. Det leder oss in i en diskussion om litteraturens situation i Sverige idag. Stig Larsson sammanfattar:

”Den breda litteraturen har, delvis tack vare Leif G W Persson, Jan Guillou och Liza Marklund, blivit mycket bättre sedan ungefär mitten av 1980-talet. Jag tänker framförallt på fackböcker, thrillers och deckare. Sen 2012 har det kommit en hel del nya författare som skriver böcker i de här genrerna, låt oss kalla det mainstreamlitteratur, som jag läser med stor behållning eftersom de är underhållande och dessutom kan lära mig nya saker. Det finns ett didaktiskt sinnelag i böckerna, och att lära ut saker på ett underhållande sätt är ett alldeles utmärkt litterärt koncept.”

När det gäller den så kallade seriösa litteraturen är Larsson inte alls lika positivt inställd.

”Det är ett hårt klimat nu, att kunna satsa helhjärtat på sitt författarskap är svårt och unga debutanter har idag inte alls samma möjligheter att skriva kompromisslöst. Det var lättare när jag själv debuterade på sjuttiotalet. De rådande förhållandena avspeglar sig förstås på den litterära kvaliteten hos de böcker som ges ut idag. Känslomässigt så håller jag på den smala litteraturen, och det är med en viss besvikelse jag konstaterar att den breda litteraturen har gjort framsteg som den förstnämnda inte kunnat göra.”

En av Larssons favoriter bland de yngre svenska poeterna i Sverige idag är Anna Hallberg.

”Framförallt hennes diktsamling Colosseum, Kolosseum är ett exempel på språkmaterialism när den fungerar. Hon skapar en känsla av frihet genom det hon beskriver. Jag ska också nämna Jörgen Gassilewski. När jag började läsa hans poesi så misstolkade jag precis allt jag läste. Jag förstod inte alls vad det var han skrev, upplevde det först som att han bara staplade ord på varandra. Men den här killen alltså. Det finns en kvalitet i hans strategi att arbeta med ords olika associationsfält, hur de bryter mot varandra och skapar ytterligare texter. Andra senare författare som jag uppskattar: Andrés Stoopendaal, Lyra Koli, Maxim Grigoriev, Tom Malmquist, Evin Ahmad.”

Larssons syn på kvalitetsbegreppet far genom mitt huvud. Vad är kvalitet? Vad är bra och vad är dåligt? Kvalitet är någonting subjektivt, skulle nog de flesta svara. Men inte Stig Larsson. Han menar, och har länge hävdat bestämt, att kvalitet är någonting objektivt. Det förefaller mig på samma gång som en främmande och mycket fascinerande tanke. Jag ber honom kommentera detta påstående medan vi gör oss redo för att tillsammans gå ner till Rosa drömmar och där avrunda kvällen. Larsson ställer då en retorisk fråga:

”Har du någon gång varit med om att du har upplevt någonting, en film, en konsert, eller varför inte ett musikalbum, och att du efteråt, tillsammans med någon vars omdöme du respekterar, en person som också är intresserad av genren i fråga, har haft olika omdömen?”

Larsson gör en väl avvägd konstpaus, och säger sedan, avslutningsvis:

”Jag har då aldrig varit med om det.”

The post Hemma hos Stig first appeared on Opulens.

ODÖDLIG. “Det är landskap och rum som befolkas av seriefigurer, gamla filmstjärnor, bisarra släktingar, grannar och främlingar. Rösten som talar till oss i dikterna verkar drömlikt förvirrad men talar likväl till oss med en sömngångaraktig säkerhet”, skriver Clemens Altgård.

I början av september avled New York-poeten John Ashbery i en ålder av 90 år. Han hade vid det laget fått i stort sett alla de litterära priser som en poet kan drömma om att tilldelas i USA och med all rätt. John Ashbery är en poet som måste räknas till den lilla skaran av riktigt stora amerikanska poeter. Så har till exempel den framstående litteraturvetaren Harold Bloom kallat honom ”Amerikas störste nu levande poet”. Sett mot den bakgrunden ter det sig absurt att Svenska Akademien valde att ge ett Nobelpris till Bob Dylan, men aldrig kom sig för att belöna Ashbery.

I Ashberys dikter kombineras en skenbar vimsighet med en melankolisk vilsenhet, men där finns också en milt ironisk humor och en halsbrytande collageteknik.

Om det på 1950- och 60-talet var åtskilliga kritiker som avfärdade Ashbery och såg honom som en posör så verkade tiden för honom. Efter 1980-talets stora genombrott för en postmodern estetik och de senaste decenniernas framväxt av en språkmaterialistisk poesi så framstår inte hans dikter som så svårlästa för en någorlunda lyrikvan läsare.

Ashbery arbetade under flera år som konstkritiker och hans sätt att skriva kan ofta leda tankarna till bildkonsten. I dikterna uppstår stämningar som brer ut sig likt landskap som sedan tonar över i nya vyer. Ofta med hjälp av en fjäderlätt klippteknik där citat och anspelningar infogas med självklar elegans.

Det var genom Göran Printz-Påhlsons översättningsvolym Självporträtt i en konvex spegel som jag första gången stiftade bekantskap med Ashberys poesi. Den utkom 1983 och den kom definitivt att påverka min uppfattning om hur poesi kan läsas och givetvis också hur dikter kan skrivas. Det låg något befriande i Ashberys inkluderande metod. Här fanns det åtskilligt av lärdom, men också uppsluppen komik, fragment av vardagliga konversationer och rent surrealistiska bilder.

Visst kan man säga att Ashberys dikter egentligen bara handlar om sig själva – att det var ett slags fulländad metapoesi han ägnade sig åt. Ändå går det att hävda att han också gestaltade det samhälle som omgav honom.

Det är landskap och rum som befolkas av seriefigurer, gamla filmstjärnor, bisarra släktingar, grannar och främlingar. Rösten som talar till oss i dikterna verkar drömlikt förvirrad men talar likväl till oss med en sömngångaraktig säkerhet. I synnerhet i hans senare diktsamlingar är det en fragmenterad värld som framträder.

Efter att Printz-Påhlson på 80-talet introducerade Ashbery för svenskspråkiga läsare så har det utkommit en rad Ashberyvolymer på svenska. Såväl Ragnar Strömberg som Gunnar Harding har översatt Ashbery, men de flesta översättningarna har utförts av duon Tommy Olofsson och Vasilis Papageorgiou.

I en essä, publicerad i tidskriften Magma Poetry, 2012, framhåller Vasilis Papageorgiou de specifika kvaliteterna i Asberys diktning:

Genom denna konkreta och ändå aldrig fullständigt synliga flödande frihet, som för tankarna till kvantfysikens gränslöshet och samtidighet, med förändring av flödet genom att blott observera eller vara en del av det, förvandlingen av kosmos till kosmetik, innehåll till oändliga arrangemang förskönade som man önskar, kan Ashbery skänka oss en värld som vänder Becketts, Celans och Blanchots negativa eller omöjliga förhållningssätt till en bejakande gest.

I dikten ”På den tiden” (ur Varthän ska jag vandra?, 2008) framstår plötsligt Ashberys ord som allt annat än dunkla:

Du har nått upp till detta trappsteg, och vägen ner
är skräckinjagande, trots att detta är den förlorade
ungdom
som jag minns som helt okej, sådan den en gång var.
Måste dra nu, trots att det bara är sarkasmerna
som försvinner, medan den välsignade
betydelsen blöder igenom, öppen för alla möjliga tolkningar.

Oavsett hur nostalgiskt eller sorgset Ashbery uttryckte sig där så avhöll han sig inte från en avslutande blinkning till läsaren och en liten grimas, väl medveten om att det här är ord som kommer att överleva.

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post John Ashberys flödande frihet first appeared on Opulens.