SPRÅKINLÄRNING. Att utgå från att arbetare eller invandrare inte skulle kunna lära sig att skilja mellan subjekt och objekt är ett uttryck för klassförakt och att avveckla ett språk är inte detsamma som att utveckla det, anser Lars Anders Johansson.

Det finns som bekant två sätt att sträva efter jämlikhet: det ena genom att försöka tillse att alla får det lika bra, det andra genom att försöka tillse att alla får det lika dåligt. Det första synsättet kom till uttryck i arbetarrörelsens bildningssträvan, vilken utmynnade i studieförbund och studiecirklar, folkhögskolor och arbetarförfattare som Harry Martinson och Eyvind Johnson. 

Det var ett bildningsideal som utgick från en tro på att alla människor genom förkovran kunde bilda sig själva och genom större kunskaper och vidare referensramar fatta mer välgrundade beslut, ta makten över sina egna liv och bli friare. Vägen till bildning, och i förlängningen frihet, går via språket eller flera språk. Arthur Engberg, sedermera ecklesiastikminister i Per Albin Hanssons regeringar på 30-talet, skrev i tidningen Arbetet 1922:

“Ett folk bör läras att älska sitt språk och vårda det som en dyrbar arvedel. I språket tonar och vibrerar dess själ, speglas dess sätt att tänka och ge uttryck åt sina tankar. Och är det inte som om språkets arkitektur avbildade kynnets? Månne icke formernas spel är folksjälens utsida?”

Idag står vårdandet av språket inte lika högt i kurs. Istället är det förenklandet som är tidens ledord. Minsta motståndets lag är utgångspunkt för språket, kulturen och samhället. I inkluderingens namn skall varje tröskel hyvlas ned, allt som bjuder motstånd slipas ned eller avskaffas. Istället för att alla ska ges möjlighet att höja sig genom bildning och förkovran, skall alla sänka sig till den obildades nivå. Ansträngning anses inte längre eftersträvansvärt.

Att språk förändras är inte ett hållbart argument för att beröva det dess nyansrikedom.

Det senaste exemplet på denna strävan mot botten är förslaget om att ersätta distinktionen mellan subjekt och objekt i form av de och dem, med det talspråkliga alternativet “dom”. Det är visserligen ett förslag som förts fram från gång till annan, men sällan tagits på allvar, men som nu fått förnyad uppmärksamhet sedan nya chefen för Språkrådet, språkvetaren Lena Lind Palicki tagit ställning för förslaget. Även språktidningens chefredaktör Anders Svensson ansluter sig till idén.

Att språk förändras är inte ett hållbart argument för att beröva det dess nyansrikedom. Språk utvecklas över tid, precis som all annan levande kultur. Nya ord tillkommer och grammatiken förändras allteftersom gamla böjningsformer försvinner och nya tillkommer. Att språket förändras är varken konstigt eller dåligt. Men måste det nödvändigtvis alltid handla om att förenkla? Avveckling är inte nödvändigtvis detsamma som utveckling.

Språkets nyanser gör det möjligt att uttrycka sig mer precist. Ju färre nyanser desto sämre möjligheter har vi att uttrycka oss. Genom att avskaffa distinktionen mellan subjekt och objekt gör vi språket, och oss själva fattigare. Vi gör inte dem en tjänst som ännu inte har lärt sig att använda språket korrekt, genom att själva sänka oss till deras nivå. 

Ett antal kulturdebattörer, som Expressens Victor Malm och Dagens ETC:s Martin Aagård, anslöt sig till förslaget utifrån argumentationslinjen att förmågan att kunna skilja mellan de och dem utgör en klassmarkör. Utöver att detta synsätt röjer en nedlåtande syn på de samhällsklasser som man inte tilltror förmågan att ta till sig grundläggande språkkunskaper så är det också ett argument som skulle kunna anföras mot även andra typer av kunskaper. Kan du något om historia? Klassmarkör! Har du kunskaper om naturvetenskap? Klassmarkör! Och så vidare.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det är inte inkluderande att göra språket fattigare. Det är ett svek både mot de personer som behärskar språket väl och de individer som ännu inte gör det. Varken den som växt upp i ett lågutbildat hem eller den som invandrat till Sverige med ett annat modersmål är behjälpt av denna förmenta inkludering. Varför ska kommande generationer tvingas leva med ett mindre nyansrikt, mindre användbart språk än det som vi har tillgång till? Arthur Engberg skrädde inte orden när han underströk det vårdade språkets betydelse:

“I sitt språk har därför ett folk liksom en nyckel till sig självt, en reflex av sitt eget väsen. Och i vården av sitt språk har ett folk den naturligaste och närmast till hands liggande av sina kulturella uppgifter.”

Hur skulle detta väsen utvecklas om det frånhändade sig sitt främsta uttrycksmedel? Engberg och arbetarrörelsens bildningspionjärer hade inte varit imponerade av resonemanget hos dagens förmenta klasskämpar.

The post Kampanjen för en “dom”-reform är ett uttryck för klassförakt first appeared on Opulens.

GLOBALISERING. Språket är en förutsättning för att ta in kunskap och för kommunikationen oss människor emellan. Vi lever i en global värld nu, där det behövs inte bara ett utan flera språk för att ta sig fram, skriver Jenny Wickberg, som också ger oss boktips.

Dillon Helbig, en åttaårig pojke i Idaho, USA, har lyckats med det många vuxna drömmer om – han har skrivit en bok som har uppmärksammats.

The post Barn och Unga: Lägg krut på språket i förskolan first appeared on Opulens.